The To do list (2013 USA)

the_to_do_list_nordic-25818744Det var länge sedan jag hade så låga förväntningar på en film men ett förfluget löfte i augusti 2016 gjorde att jag en sen fredagskväll i januari 2017 satte mig ned för att detta ”mästerverk”.

Brandy Klark är en mycket duktig student som helhjärtat gått in för sina studier på high school. När hon av misstag hamnar på en avslutningsfest får hon syn på hunken Rusty. Brandy blir i brist på bättre ord, kåt, men inser att hon inte har en susning om sex då hon hitintills bara sysslat med att plugga och inte haft en tanke på dylika ting. Då hon är en organisatoriskt lagd person gör hon en lista på olika sexuella aktiviteter där finalen s.a.s är att ha sex med Rusty, om han är intresserad eller inte verkar hon inte bekymra sig nämnvärt om. Brandys övningsobjekt på vägen till sexet med Rusty blir hennes nördiga vänner som inte fattar ett dyft vad som pågår.

I öppningstexterna spelas 2 live Crews ”hit” Me so horney så vad filmen ska handla om råder det ingen tvekan om. Låten och videon bjuder jag på. En rövbonanza utan dess like.

Som ni nog förstår närmade sig temperaturen den absoluta nollpunkten redan under förtexterna. Men märkliga ting kan ske även en stillsam fredagskväll. En bit in i filmen kom jag på mig själv med att skratta och filmen visade sig mot alla förväntningar vara relativt underhållande. Det är inget mästerverk men det är en ganska skön rulle där det för omväxlings skull handlar om tjejer som till varje pris ska bli av med oskulden i stället för finniga tonårsgrabbar. Ett tema som i och för sig är både uttjatat och töntigt men här det blev åtminstone en någorlunda annorlunda vinkling på temat. Egentligen skulle man kunna säga att The to do list påminner lite om American pie men med kvinnor i fokus.

Filmens stora behållning är att man lyckats skrapa ihop en hel del dugliga skådisar: Aubrey Plaza, Bill Hader, Alia Shawkat, Christopher Mintz-Plasse och Clark Gregg. Plaza och hennes deadpan komik har jag lite svårt för men den funkar trots allt ganska väl i filmen. Det enda jag undrar över när eftertexterna rullar är vilken målgrupp filmen riktar sig till för i USA lär väl denna film definitivt varit barnförbjuden?  Kanske 50 åriga gubbar som lovar saker när de inte tänker sig för?

Regi:  Maggie Carey

Betyg: 5/10

 

 

 

Kick-Ass 2 (2013 USA)

kick-ass-2När vi återser Dave Lizewski (Kick ass) och Mindy Macready (Hit girl) har det gått en tid sen sist. Dave har hängt av sig dräkten men känner sig sugen på att börja patrullera på gatorna som Kick-Ass. Mindy har lovat sina fosterföräldrar att hon ska göra sitt bästa för att leva ett normalt liv. Ett löfte som inte är det lättaste att hålla då: Dave tjatar på henne att hon ska återuppta rollen som Hit girl, skolan är en avsevärt svårare social miljö att klara sig i (med allt vad mode, hackordning och vilka band man ska gilla) än New Yorks skuggsida. Att en ny superskurk, The Motherfucker, har gjort entré med siktet inställt på Kick-Ass gör Mindys beslut att gå i förtidspension som superhjälte än svårare. Vi  som sett den tidigare filmen vet hur det kommer att sluta:Kroppsvätskor och annat slafs.

Efter att ha läst uppföljarna Kick-Ass 2 samt Hit girl som ligger till grund för den här filmen var jag tveksam till hur filmatiseringen skulle bli. Förra filmen var blodig men innehöll även ganska mycket humor, serien Kick-Ass var dock inte så rolig utan ganska mörk och t.om lite smådeppig. Uppföljarna var direkt obehagliga så jag var som sagt tveksam över hur adaptionen skulle lyckas. Turligt nog har man tänkt till ordentligt och lämnat de värsta excesserna i serien bakom sig. Filmen Kick-Ass 2 är likt sin föregångare gjord med gott humör och på sina ställen otroligt rolig även om man ibland tangerar gränsen till larvighet. Skådisarna är bra och naturligtvis är det Chloë Grace Moretz som är filmens starkaste lysande stjärna. Även Jim Carrey dyker upp som Colonel Stars and Stripes,  en roll han klarar av med bravur.

Nu har iofs nyhetens behag falnat något. Jag myser när Hit girl går loss på skurkarna, klart att jag skrattar när The Motherfucker visar sig vara mer än lovligt korkad men det känns inte lika nytt och fräscht och överraskande som i förra filmen. Jag har lite svårt för Daves voice-over som gott kunde bantats ned en aning och en del dialog hade mått bra av att finslipats lite. Det är petitesser men kombinerat med bristen av nyhetens behag blir det inte toppbetyg till filmen. Å andra sidan varför sitta och klaga på småsaker när jag hade en mycket trevlig stund i biofåtöljen.

Regi: Jeff Wadlow

Betyg: 8/10

Fright night (2011 USA)

För att lyckas bäst som vampyr i dagens moderna samhälle bör man flytta till Las Vegas, åtminstone om man ska tro på nyinspelningen av åttiotalsskräckisen Fright night. Jag kan hålla med om att staden har sina fördelar: Många turister som passerar och oregelbundna arbetstider är troligtvis standard. Det är därför det är ganska märkligt att vampyren Jerry kackar i eget bo. Istället för att glufsa i sig aningslösa turister på genomresa betar han av folk i grannskapet. Hans närvaro blir snabbt ganska påtaglig då antalet elever med oanmäld frånvaro ökar. När Charlie Brewsters f.d kompis Ed påstår att Brewsters granne Jerry är vampyr avfärdar han det hela. Men redan nästa dag gapar Eds plats i klassrummet tom och Charlie får både ett och två tillfällen att tänka om när det gäller sin granne Jerry.

I brist på bra manusförfattare(?) fortsätter Hollywood att prångla ut remakes på löpande band. En del remakes lyckas man bra medt.ex Let me in och The Hills have eyes i andra fall är slutresultatet mer eller mindre katastrofalt t.ex Black Christmas och Prom Night. Nyinspelningen av Fright Night är helt ok. Om man jämför har 2011 års version något som orginalet saknar nämligen Colin Farrell i rollen som Brewsters blodtörstige granne Jerry. Farrell är mycket bra som den charmige och livsfarlige Jerry. Han gestaltar en vampyr som gillar att döda och plåga sina offer, folk är kort och gott boskap i hans ögon. Fright night 2011 lever mycket på Farrells rollprestation i övrigt anser jag att orginalet är bättre. 1985 vågade man låta historien byggas upp mot ett cresendo, nyinspelningen rivstartar och det råder ingen tvekan om att Jerry är vampyr, 1984 erbjöds vi tittare åtminstone lite av ett mysterium. Roddy McDowall i rollen som vampyrjägaren Peter Vincent är vida överlägesen  sin försupne motsvarighet 2011. Det är också synd att man måste gå till överdrift med cgi-effekter. Jerry är faktist rysligare som människa med huggtänder än som cgi-monster med betar i käften.

Nu låter jag kanske lite kritisk till filmen men det är risken när man gör en nyinspelning som tittare jämför man alltid med orginalet. Har man inte sett orginalet gillar man nog 2011 års version av Fright night och filmen är underhållande för stunden speciellt Colin Farrell.

Regi: Craig Gillespie

Betyg: 6/10

Role models ( 2008 USA )

Danny (  Paul Rudd ) tröskar runt i livet som han ser som ett enda stort misslyckande. En bidragande orsak till den känslan är hans arbete som går ut på att åka runt och göra reklam för en energidryck på skolor tillsammans med sin partner Wheeler ( Sean William Scott  )som älskar livet och sitt jobb.  När Danny krockar med bilen blir de två kollegorna dömda till samhällstjänst där de ska agera faddrar åt barn. Efter att ha mött de två ynglingarna som de ska tillbringa en månad tillsammans med börjar nästan fängelsestraffet se ut som ett lockande alternativ.

Det är ganska härligt när man slötittar på en film som man inte tror ska vara något speciellt och sedan finner sig vara minst sagt positivt överraskad, om sedan filmen är en komedi är det än trevligare för bra komedier är sällsynta. Role models bjuder inte på några överraskningar den är precis som de flesta amerikanska komedier och går efter mallen. Allt är med i Role models från den småroliga början där karaktärerna presenteras till  det obligatoriska slutet där allt ordnar upp sig;  folk sjunger och en folksamling applåderar åt paret som återförenas efter en fnurra på tråden. Skillnaden mellan Role models och andra filmer i samma fack är att jag faktiskt bryr mig lite om karaktärerna. Vanligtvis sitter man nästan och bockar av alla klyschor med en trött suck. Jag dras in i historien och glömmer faktiskt  bort att det är samma  gamla visa än en gång. En förklaring kan vara att skådisarna är ganska samspelade och att ungarna ( Christopher Mintz-Plasse   Bobb’e J. Thompson ) inte är så där vidrigt söta och gulliga som de vanligtvis är i amerikandska filmer. Min fru om ett av barnen ”Jag vill slå ungen” och i detta fall är det ett gott tecken då det inte berodde på att ungen var äckligt söt utan helt enkelt för djävlig. Skämkudden fick vara i fred i soffan och jag skrockade faktiskt både en och annan gång. Filmen går på TV3 imorgon söndag och rekomenderas om man står ut med de ständiga reklamavbrotten.

Regi: David Wain

Betyg: 8/10