Knives out (2019 USA)

Det är alltid trevligt med  pusseldeckare eller who dunnit som genren heter på engelska. Regissören Rian Johnsons film Knives out hör till denna genre men han har s.a.s vridit kniven ett kvarts varv vilket gör att filmen blir både roligare och intressantare än vad jag förväntar mig av filmer eller för den del böcker inom denna nisch.

Filmen startar i gamla invanda spår. Deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas död morgonen efter sin 85 årsfest. Det ser ut som ett självmord men den inhyrde privatdeckaren Benoit Blanc anar ugglor i mossen då i stort sett hela hans familj haft både tillfälle och motiv. En halvtimme in i filmen avslöjas vad som hänt och vem den skyldige är för oss tittare. Då detta brukar vara drivkraften i en pusseldeckare (vem som begått brottet och hur det gått till) skulle man tro att filmen skulle självdö efter detta avslöjande men icke. Istället blir rullen än mer intressant och som tittare engagerar jag mig i en av filmens huvudpersoner, något som sällan sker i pusseldeckare.

Ovanstående stilgrepp räcker mer än väl för att höja Knives out ett snäpp men Johnson nöjer sig inte med detta. Han har lyckats få en hel del bra skådisar i små och stora roller b.la M. Emmet Walsh där jag utbrast halvhögt ”är han inte död” (tillägger här att jag och min kompis Stefan var helt ensamma på visningen)? I en deckare av t.ex Christie eller Carr är de inblandade inte så mycket mer än statister var uppgift är att svara på dektektivens frågor så denne kan lösa fallet. I Knives out sticker de flesta rollfigurer ut på ett eller annat sätt och filmen blir som sagt avsevärt mer underhållande.

I huvudrollerna har vi Daniel Craig som Blanc och Ana de Armas som Harlans sjuksköterska Marta. Craig är mycket rolig i sin roll och påminner om Hercule Poirot med både knepig dialekt och ett ego som fyller upp rummet han vistas i. Jag skulle mer än gärna se fler filmer med Blanc som löser mordgåtor. Armas är Armas och det räcker mer än väl för mig kul dock att hon fick mer att jobba med än i spektaklet The Informant.

Nu är det inte bara Craig som är rolig, filmen är full av knepiga karaktärer och innehåller en hel del sköna och roliga repliker b.la ”And what did the Nazi Boy masturbating in the bathroom overhear? Jag vill nog hävda att Knives out är en av årets mest underhållande filmer – tack för det. Både Craig och Armas återkommer i nästa års stora filmbegivelse Bondfilmen No time to die. Härligt. Ja Armas har faktiskt hela sex filmer i pipelinen för 2020 – det verkar bli ett bra filmår.

Regi: Rian Johnson

Betyg: 8/10

The Imaginarium of dr.Parnassus (2009 storbrit)

Ett resande teatersällskap leds av Parnassus som bär på en hemlighet: Han har mot att återfå sin ungdom lovat bort sin dotter till djävulen när hon fyller 16 år. Några dagar innan dotterns födelsedag räddar sällskapet livet på en ung man. Mannen säger sig ha tappat minnet men trots detta kanske han kan hjälpa Parnassus att rädda sin dotter.

Som vanligt när det gäller Gilliam så sprakar filmen av berättarglädje och fantasi. Detta som är Gilliams styrka är även hans svaghet. Filmens karaktärer har en tendens att reduceras till rekvisita för att kunna visa upp Gilliams fantastiska fantasier och som åskådare tappar man snart intresset för Parnassus och hans dotter. Jag bryr mig faktiskt inte om hur det kommer att gå i slutändan. En annan sak är att Gilliam troligtvis tycker att det är jätteroligt när folk tjafsar med varandra för det munhuggs från början till slut i filmen och i ärlighetens namn blir det lite tröttsamt i längden. Trots min kritik är en film av Gilliam alltid intressant då han är en filmskapare som åtminstone försöker utmana sin publik utan att bli allt för prententiös.

Regi: Terry Gilliam

Skådespelare: Christopher Plummer, Heath Ledger

Betyg: 4/10