Romance & Cigarettes (USA 2005)

Byggnadsarbetaren Nick Murder har ställt till det för sig. Hans fru Kitty har hittat Nicks poem om sin älskarinnas snippa som han dumt nog lät ligga och skräpa i hemmet. Hela Nicks familj vänder sig mot honom och det blir ett kallt krig i hemmet mellan Nick och Kitty. Han söker förlåtelse men hon ignorerar honom totalt. De enda som verkar vilja tala med Nick utan att ge honom en utskällning är den lokale polisen samt hans arbetskollega Angelo. Kitty tar å andra sidan hjälp av sin excentriske kusin Bo för att spåra upp makens älskarinna det Kitty inte vet är att Nick bär på en annan hemlighet som kommer förändra deras liv än mer radikalt.

Rollistan till denna film är imponerande: James Gandolfini, Susan Sarandon, Kate Winslet, Steve Buscemi och Christopher Walken och då har jag bara nämnt några av de som är med i filmen. Regissören John Turturro har troligen frågat runt bland sina skådespelarkompisar och fått med en hel del på tåget.

Tråkigt nog motsvarar inte filmen ensemblen. Sång och dansnumren är mycket bra. Då filmen utspelar sig i New Jersey är det lite ruffiga miljöer och det blir en vardagsmusikal där bekanta miljöer plötsligt förvandlas till en sång och danstillställning. Detta ger filmen en surrealistisk känsla som jag gillar. Sångerna är bekanta melodier och inte några som skrivits speciellt till denna musikal. Filmens höjdpunkt är Christopher Walkens  framförande av Delilah – att den skådisen inte är med i fler musikaler är för mig en gåta då han kan både dansa och sjunga – det sistnämnda åtminstone hjälpligt.

Det stora problemet med Romance & Cigarettes är att den aldrig lyckas gripa tag i mig. Trots att den är en ganska så enkel historia känns den rörig och är alldeles för spretig i sitt berättande. Jag kommer aldrig personerna in på livet och mitt intryck av filmen är att den är fladdrig. Min misstanke är att man nog hade för roligt under inspelningen. Många scener är roliga men jag får intrycket av att det är plötsliga idéer och ogenomtänkta infall som får dominera filmen istället för ett genomarbetat manus eller så är det överarbetat och Turturro har haft svårt att stryka en del scener. Fladdrig var ordet för dagen. Synd för mina förväntningar var höga.

Regi: John Turturro

Betyg: 4/10

Hoppas Sofias val för dagen är roligare.

 

The Deer hunter (1978 USA)

Det var ett tag sedan jag såg denna rulle, säkert en tio år sen sist. När jag låg sjuk i influensa kände jag av någon anledning ett behov av att se ett tretimmars drama om metallarbetare som dumt nog åker till Vietnam. Vi får följa en handfull vänner som även är arbetskamrater. På dagarna jobbar de på stålverket och fritiden tillbringar man tillsammans på den lokala puben samt ägnar sig åt jakt. Det sistnämnda tar man inte på så stort allvar då det mest verkar vara en ursäkt för att åka ut i naturen, supa till och vifta med vapen. Det är väl bara Nick (Christopher Walken) och Michael (Robert de Niro) som tar det här med jakt på allvar. Det är även Nick och Michael samt den i sällskapet försynte Steven (John Savage) som blivit inkallade/tagit värvning(?) och innan de skeppas iväg hinner även Steven med att gifta sig. Väl i Vietnam går det åt helvete. Steven skadas allvarligt, Nick får ett sammanbrott och det är bara Michael som kommer hem relativt helskinnad. Väl hemkommen upptäcker Michael att Nick är spårlöst försvunnen. När Michael begriper att Nick stannat kvar i Vietnam återvänder han för att hämta hem sin vän.

Nämner man The Deer hunter brukar tre saker tas upp av de som sett filmen: Låten Cavatina, rysk roulette och ett hiskligt långt bröllop. Jag kan hålla med om att det är de sakerna som sätter sig. De är en lång och långsam film i sina stunder t.om lite meditativ men jag finner den inte alls tråkig, jag gillar helt enkelt filmens tempo som passar bra ihop med den historia som berättas. Då huvudpersonerna hör till den ortodoxa minoriteten i USA är det intressant att ta del av deras vardagsliv och även det långa ortodoxa bröllopet. Denna minoritet skildras inte så ofta på film vilket gör att den känns lite annorlunda i vardagsmiljöerna. Av och till blir filmen aningens spännande, speciellt då i Vietnam och filmens final. Regissören Michael Cimino beskylldes för att vara rasistisk i skildringen av Vietnameserna men jag uppfattar det inte så. Tar inte krig fram det sämsta i människan? Jag tror inte att vietnameser är vare sig sämre eller bättre än andra människor i en krigssituation och krigsbrott begicks på båda sidor i Vietnam.

The Deer hunter är inte film man ser om på stört men jag är ganska säker på att jag inte sett den för sista gången innan jag ikläder mig träfracken då den är väl värd en omtitt. Jag tolkar den som en något deprimerande film om vänskap med en hel del bra skådespelarprestationer b.la Christopher Walken, John Cazale i sin sista roll ( han var mer eller mindre döende under filminspelningen och fick aldrig se det färdiga resultatet), Meryl Streep innan hon började bli som Bosse Parnevik och Robert De Niro som en gång i tiden faktiskt skådespelade och inte gjorde parodi på sig själv. Väl värd en titt om man är sugen på lite metallarbetares vardagsliv mixat med krig och ond bråd död.

Regi:Michael Cimino

Betyg: 8/10

The Sentinel (1977 USA)

ladda-nedFotomodellen Alison känner att hon behöver lite utrymme i sitt liv speciellt efter hennes fars död och hyr en lägenhet i ett gammalt hus. Hennes fästman Michael blir inte så nöjd då han hoppats på giftermål och delat boende. Efter ett par dagar bekantar sig Alison med husets övriga hyresgäster som är en brokig skara, de flesta är trevliga men lite märkliga. Den är bara den blinda prästen på vindsvåningen som lyser med sin frånvaro. Det tar dock bara några nätter innan Alison inser att det där med att flytta in hos sin pojkvän kanske inte hade varit så dumt trots allt då de övriga hyresgästerna visar sitt rätta jag.

The Sentnel är en ganska så ryslig 70 talare där stämningen påminner om filmer som t.es Exorcisten. Det är lite ruffigt, mörkt och det mesta präglas av en ganska så otrevlig stämning. Filmens plot är någorlunda originell och jag vart i alla fall lite överraskad över en del av vändningarna i filmen. Då det är en så pass gammal film finns inte dagens ovana att förklara minsta detalj utan jag får åtminstone tänka lite själv, The Sentnel är lite långsam i sitt tempo och skulle möjligtvis ha mått gott av ett klipp eller två men filmens få skräckscener är utsökta och förvånansvärt räliga och finalen riktigt bra.

Roligast med filmen är alla skådisar som är med. Håll i er: Martin Balsam, Ava Gardner , Burgess Meredith, Eli Wallach, Christopher Walken, Beverly D’Angelo och Tom Berenger samt några till. The Sentinel är inte en höjdarfilm men den har en skön ryskänsla, ett par riktigt bra skräckscenener och det kommer man en bit på.

Regi: Michael Winner

Betyg: 6/10

Fiffi val för dagen kan ni läsa om här.

Djungelboken (2016 USA)

jungle_book_ver7_xlgJag anar att handlingen i dagens film inte är så mycket att orda om då de flesta troligen har sett Disneys tecknade version från 1966.

Pantern Bagheera hittar ett barn i djungeln och då detta är en saga äter han inte upp pojken utan lämnar barnet till en flock vargar där han får växa upp. Efter några år får den ondsinta tigern Shere Khan nys(nos?) om att vargarna huserar ett människobarn och kräver att de lämnar över Mowgli (som pojken nu heter) till honom. Bagheera beslutar sig för att föra Mowgli i säkerhet men Shere Kahn följer efter.

Djungelboken 2016 är inte en tecknad film utan en CGI-fest där inte mycket förutom  Neel Sethi som spelar Mowgli är verkligt. Filmen skulle ha kunnat bli en oerhört plastig historia men istället är det en riktigt snygg film och en fest för ögat. Regissören Favreau har valt och göra djuren en anings större än vad de är i verkligheten vilket ger ett maffigt intryck. Man har också hyrt in kända och duktiga skådisar som ger både röst och personlighet till djuren. B.la Scarlett Johanssen (ormen Kaa), Christopher Walken (Kung Louie) och Idris Elba som Shere Kahn för att nämna några. Den sistnämnde är riktigt ruggig och filmen kanske inte lämpar sig för de allra minsta i familjen något som Susanne Osten kanske invänder emot.

Detta är en film som lämpar sig bäst på bio då det är en snygg djungel regissören totat ihop för tittaren. Djungelboken är säkerligen lätt glömd efter en tid men för stunden duger den gott och lämpar sig nog bäst att se på bio. Jag såg filmen i 3D och det funkade bra där en del scener gav det där lilla extra som nog var tanken med 3D formatet då det kom och inte som oftast nu ett skyll för att ta ett högre biljettpris. Överlag verkade folk vara nöjda med filmen om jag nu tolkat snacket rätt bland publiken på vägen ut från bion till den något gråa verkligheten.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 6/10

 

The Prophecy (1995 USA)

the_prophecy_0Jag har alltid varit lite svag för filmer som behandlar djävulen, änglar och liknande företeelser så när Sofia hade stoppat in dagen film, som var okänd för mig, på sin topplista för 1995 års bästa filmer var det bara att tacka och ta emot.

En liten flicka träffar på en luffare som ger henne en ”gåva”. Nu är det naturligtvis inte en luffare som tösen stött på utan en svårt sårad ängel och gåvan hon fick har stor betydelse för det andra kriget som rasar i himlen (det första var Lucifers uppror mot Gud). Det är många som vill ha tag på flickan och den enda som verkar kunna rädda henne är en präst som förlorat sin tro samt hennes skollärarinna. Deras motståndare är bla ärkeängeln Gabriel och även Lucifer har ett finger med spelet så deras chanser att klara livhanken är kanske inte de bästa.

Jodå det var inte så illa. Roligast var nog alla skådisarna de skakat fram till filmen. Viggo Mortensen och Christopher Walken i rollerna som Lucifer respektive Gabriel samt Elias Koteas och VirginiVirginiaa Madsen som prästen och lärarinnan var de mest minnesvärda. Berättelsen är lite rörig till en början men å andra sidan är det skönt att inte få allt serverat på ett fat utan man får vara lite alert i sinnet för en gångs skull. Vidare hade man en hel del goda idéer som man använder sig av b.la gillade jag hur Gabriel fixade fram mänskliga tjänare som var nödvändiga då  han inte kan göra vad som helst i sin köttsliga form t.ex köra bil.

Problemet med The Prophecy var att den inte grep tag i mig. Det blev trots de överjordiska motståndarna aldrig riktigt spännande. Filmen är välgjord och väl värd en titt  i vart fall om man gillar religiös actionskräck. Det har vad jag förstår kommit ett par uppföljare men de lämnar jag därhän.

Regi; Gregory Widen

Betyg: 5/10

Månadens musikspecial: Fatboy slim

391px-Fatboy_Slim_in_2004Fatboy slim är en pseudonym för Norman Cook. Han har sysslat lite med mesta inom musikens värld. Låtskrivare, DJ, producent m.m. Hans mest kända låt torde vara den vedervärdiga Caravan of love med gruppen The Housemartins som han ingick i. Turligt nog bytte han bana och antog pseudonymen Fatboy slim. Mellan åren 1996 – 2004 släppte Fatboy slim fyra plattor. Numera sysslar han mest med att vara DJ samt musikprojektet The Brighton Port Authority. Då och då dyker Cooke upp som Fatboy slim och drar av ett par tre låtar, bla på OS i London 2012, men å andra sidan vilken grupp spelade INTE där?

Fatboy slim hör till de artister som jag får lyssna lite sparsmakat på när jag inte är ensam hemma då hans musik märkligt nog inte uppskattas av min fru. Ord som enahanda och jobbigt är epitet som hon tillskriver artisten. Tvärtom tycker jag. De är de små variationerna i musiken som är intressanta – man lyssnar mer intensivt då. Att musiken kan vara enahanda må vara hänt men jag sjunker in i musiken och uppfylls av den. Fyra plattor blev det som sagt. De är alla bra men ska jag välja en favorit blir det nog  Halfway Between the Gutter and the Stars som innehåller ett par av Fatboy slims bästa låtar Talkin’ bout My Baby  samt Song for Shelter. Mycket nöje: FBS  Nästa månad blir det mörkare toner när oktober tar vid.

Vill man se Christopher Walken dansa är det bara att klicka på klippet nedan. Musikvideorna till Fatboy slims låtar är ofta mycket originella och underhållande.

Stephen King: The Dead zone bok vs. film

imagesCAT33UAXDet är tidigt 70-tal och läraren Johnny Smith råkar ut för en bilolycka men överlever mirakulöst. Däremot hamnar han i koma i fem år. När han vaknar upp har mycket i världen förändrats. Nixon är inte längre president, Johnnys mor har blivit en religiös fanatiker(en karaktär som King gärna återanvänder) och hans flickvän för fem år sedan har gift sig. Problemet för Johnny är att det som skedde för fem år sedan känns som gårdagen för honom. Han måste arbeta med sin förtvinade kropp och kämpa mot en depression.

Som en ovälkommen ”bonus” av olyckan har även Johnny fått en förmåga: När han tar i människor eller föremål kan han se vad som skett eller vad som ska hända. Han kan inte styra sin förmåga utan den slår på när han minst anar det. Depressionen och hans nyvunna förmåga som får stor medial uppmärksamhet gör att Johnny isolerar sig. Oturligt nog korsas hans väg av en politiker på uppgång, Greg Stillson, och Johnny ställs inför ett svårt val.

The Dead zone hör kanske inte till Kings toppböcker men den ligger stabilt i mittfåran av författarens stora produktion. King lyckas som oftast med att teckna gripande porträtt av människor som hamnar i en situation de har svårt att hantera. Författaren fångar Johnnys problematik väl både den mentala, psykologiska och fysiska. Just känslan av att fem år har stulits av ditt liv och svårigheten att starta om ett liv som bokstavligen varit pausat i ett halvt decennium är nog bokens hemskaste tanke och jag lider med huvudpersonen och hans öde. Den vidrige Stillson är en annan karaktär som King låter skymta förbi av och till under berättelsens gång. Vi lär känna Stillson men inte för väl och han är lite av en gåta under berättelsens gång. Att han är ett obalanserat praktsvin råder det ingen större tvekan om men han är lite konturlös.

Boken är förhållandevis kort för att vara en King (ca 400 s) ändå kan jag tycka att författaren tar lite för god tid på sig innan saker och ting börjar röra på sig men att komma snabbt till saken har nog aldrig varit Kings starka sida. Ibland funkar det greppet och ibland inte. Här är problematiken att man anar ganska snart att Stillson och Johnnys vägar kommer att korsas men som läsare får man vänta 2/3 in i boken innan detta möte sker. Jag känner av och till att jag sitter och väntar på att historien ska börja när den egentligen redan gjort det. Som sagt läsvärd men inte en av Kings bästa böcker.

Dead-zone-copie-4Filmatiseringen av The Dead zone kom 1983 fyra år efter boken. Cronenberg regisserade. Christopher Walken spelar Smith med Martin Sheen i rollen som Stillson. Som så oftast är blir filmen sämre när man läst boken innan men jag ville minnas att filmen var helt ok, ja tom bra. Tyvärr så visade sig minnet svika mig. Det är inte direkt något större fel på filmen den ger bara ett håglöst och billigt intryck. Walken känns inte rätt i rollen som Johnny men jag tror att han åtminstone var ett bättre val än Bill Murray som var Kings önskan. Det hade känts lite bättre med en skådis som har ett mer alldagligt utseende i rollen som Smith, Walken är helt enkelt för intensiv för rollen. Sheen är däremot helt rätt i rollen som Stillson. Hetsig och gåpåig som få. Problemet med Dead zone är att är den för hetsig i sitt berättande alltså precis tvärtom mot Kings bok filmen hinner knappt börja innan den är slut. Karaktärerna får aldrig en riktig chans att sätta sig hos mig som tittare och Cronenberg hastar raskt mot slutet. Jag anar att det här en film som regissören inte ville göra då den känns oinspirerad för att komma från Cronenberg som brukar göra bättre ifrån i skräcksammanhang.

Filmmusiken av Michael Kamen är en plåga för mina arma öron. Jag blir irriterad av pianoklinkandet och minns att Kamen hjälpte till att göra License to kill till den sämsta Bondfilmen med än ett undermåligt soundtrack . Det finns däremot många bra skådisar med i filmen: Tom Skerritt, Herbert Lom och Anthony Zerbe. Se filmen först och läs sedan boken då får man nog ut det bästa av två världar.

Regi: David Cronenberg

Betyg: 4/10

Nick of time ( 1995 USA )

Fans av tv-serien 24 torde uppskatta John Badhams alster med Johnny Depp och Christopher Walken. Precis som tv-serien utpelar sig filmen i realtid.

Gene Watson ( Depp ) får sin dotter kidnappad och om han inte utför ett mord kommer förövarna att döda dottern. Mr.Smith ( Walken ) bevakar varje steg Gene tar så att han inte kan be om hjälp, försöker han med detta kommer kidnapparna att mörda dottern.

Johnny Depp har en ganska nedtonad roll och lyckas väl med att spela stressad och svettig familjefar. Det tar inte inte lång stund innan jag ”glömmer” bort att det är Depp som har huvudrollen. Walken är Walken på gott och ont men visst är han härlig att se med bakårslickat hår och ondsint blick. Större delen av berättelsen går ut på att Gene försöker skaka av sig Mr.Smith för att på något sätt skaffa hjälp. Filmen följer mer eller mindre schemat: Depp har en plan – misslyckas – får en tillsägelse alternativt lite stryk av Walken – Depp utarbetar en ny plan etc. etc. Kan tyckas tjatigt men filmen är faktiskt ganska spännande om man lyckas med att bortse från skurkarnas idiotiska plan att använda sig av en lönnmördare som knappt hållt i en pistol tidigare. Man bör även ta och blunda för ett och annat hål i  plotten. klarar man av detta får man en helt godkänd thriller med ett lite annorlunda upplägg, men jag får lov att erkänna att 24 var både bättre och mer spännande.

Regi: John Badham

Betyg: 6/10 

Bondtema: A view to a kill ( 1985 Storbr/USA )

Filmen börjar mycket bra. 007 är på flykt i Sibirien med ett microchip som han hittat på liket av 003. Han jagas av en helikopter, snöskoter och en himla massa ryssar på skidor. John Barry gör en variant på Escape from Piz Gloria temat och jag piggnar till, rätar på mig i soffan och tänker: Är Bond tillbaka? Tre minuter och trettio sekunder håller den känslan i sig, sedan byts Barrys tema abrupt ut mot Beach Boys och Californa Girls och när Bond susar nedför de Sibiriska skidbackarna sjunker jag med ett plågat stön ned i soffan. Trots detta är faktiskt A view to a kill inte så dålig som många menar. Klarar man bara av en åldrig Bond med stirrande blick (misslyckad plastikoperation ?), usel Bondbrud och en bisarr Grace Jones är faktiskt filmen åtminstone ett fall framåt.

Tanya Roberts & Roger Moore

A view to a kill troligtvis stoltsera med en av mer korkade planerna en skurk har haft i en Bondfilm. Max Zorin har hamstrat en massa microchip och tänker nu framkalla en jordbävning i Kalifornien för att dränka Sillicon Valley. Zorin kommer sedan att ha monopol på microchip marknaden. Redan här falierar hela planen då Sillicon Valley främst är företag som producerar ideer för att komma åt produktionen av microchip skulle han behövt översvämma ett antal asiatiska länder med billig arbetskraft. Planer är i mitt tycke en ganska överdriven och omständig, med de ekonomiska resurser Zorin har borde han egentligen kunnat konkurrera ut sina medtävlare men i Bonds värld är manväl inte direkt lågmäld. Bond misstänker att Zorin har något lurt i bakfickan redan innan han ens har träffat honom och skickas av M att undersöka Zorin lite närmare.

Max Zorin & May Day

Av någon outgrundlig anledning valde man att låta den nu 57 årige Moore spela rollen som Bond än en gång. Moore har senare uttalat sig om att det kanske var en gång för mycket. Han insåg själv att han var för gammal när hans motspelerska mamma var yngre än Moore. From a view to a kill är den film i serien som Moore tycker sämst om. Det kan bero på åldern som tog ut sin rätt men Moore drog inte jämt med Grace Jones och han tyckte att filmen var för våldsam och reagerade speciellt mot scenen i slutet av filmen där Zorin mejar ned folk med en k-pist. Moore tyckte det blev för våldsamt och brutalt. I rollen som Zorin hade man först både Sting och David Bowie i tankarna men när de tackade nej hamnade rollen hos Christopher Walken som gör ett bra jobb, möjligtvis är han lite för galen men han spelar Zorin med iskyla och elegans. Grace Jones gör ett bra jobb som Zorins underhuggare May Day men hon är lite för orginiell som skådespelare och sticker ut lite för mycket. Jag sitter och tänker på henne som artisten Grace Jones och inte på May Day. Dolph Lundgren dyker upp ett par sekunder och anledningen till detta var att produktionen var en statist kort och Dolph var tillgänglig i egenskap som pojkvän till Grace. Det svagaste kortet i filmen är bondbruden Stacy Sutton som spelas av Tanya Roberts. Hon är snygg men hennes hennes rollfigur är bedrövligt skriven och hennes flesta repliker går ut på att ska skrika James.

007 jagar May day i Eiffeltornet

Innan man hann börja spela in filmen drabbades produktionen av bakslag då hela studion i England brann ned men man byggde faktiskt upp den på rekordtid. Annars gick filminspelningen ganska lugnt till. Staden San Francisco var så hjälpsamma och välvilliga när det gällde filminspelningen att Broccoli bröt en tradition och istället för den sedvanliga premiären i England blev det nu världspremiär i San Francisco istället.

Bond använder ett hagelgevär för ovanlighetens skull.

Filmen har ett lite oförtjänt dåligt rykte som troligtvis hänger samman med Moores ålder, för det är en ganska fartfylld historia som presenteras och stundtals hittar man tillbaka till den ganska torra humorn som tidigare präglad Bondfilmerna. De värsta fånerierna slipper vi tack o lov. Många finner episoden när Bond undersöker Zorins kapplöpningshästar trist. Jag tycker avsnittet är otroligt underhållande främst beroende på samspelet mellan Moore och Patrick Macnee. Bond går under ganska roliga namn när han jobbar undercover som t.ex James St. John Smythe och framför allt James Stock från London financial times. Fram till den ganska trista finalen i filmen som i vanlig ordning är ganska småtrist så tycker jag att A view to a kill är ganska underhållande.

Moore & Macnee en mycket underhållande konstellation i filmen.

Ett stort plus till musiken av John Barry som är i högform. Titellåten framförd av Duran Duran hör till de bättre i Bondserien. Enligt ryktet hade någon i gruppen frågat Broccoli varför man aldrig hade några bra artister som framförde titellåten i Bondfilmerna, om det är sant vet jag inte men det är en bra historia. Maurice Binders förtexter är i toppklass, i de senaste filmerna har de varit lite halvtrista men i A view to a kill verkar han skärpt till sig, det kan bero på att han har en bättre låt att jobba med än de i ärlighetens namn ganska trista låtarna som figurerat i de senaste filmerna.

Duran Duran: Bra musik men förskräckliga kläder.

Det var inte bara Moore som tog avsked från Bond även Lois Maxwell som spelat Miss Moneypenny ända sedan Dr.No gick i pension. Hennes roll har aldrig varit speciellt stor men den bringade en viss kontinutet i serien och det har alltid varit lite småtrevligt att lyssa på Moneypennys och Bonds harmlösa flörtande. Ingen av de senare skådespelerskorna som spelat Moneypenny har nått upp till Maxwells klass men för den skull är de inte dåliga. Moore tackar som sagt för sig här, han hör inte till mina favoriter att spela karaktären men jag skulle å andra sidan inte vilja vara utan hans rolltolkning. Det hör faktiskt lite till charmen att Bond framställs lite olika beroende på vem som spelar honom. Moores eftermäle hade nog varit bättre om han hoppat av efter For your eyes only men gjort är gjort. Nästa film i serien skulle Bonds karaktär vara av en helt annan kaliber.

Lois Maxwell som Moneypenny i fjorton filmer.

Bästa replik:

Stacy: -This is James Stock of the London Financial Times.
Bond: -Actually I’m with the British Secret Service.
The name is Bond… James Bond.

Polis: -Is he?
Stacy: -Are you?
Bond: -Yes!
Polis: -And i am Dick Tracy and you’re still under arrest.

Regi: John Glen

Fyra Martinis blir det för Moores sista prestation som 007