Bleed for this (2016 USA)

bleed_for_thisSkådisen Miles Teller är kanske inte den förste man tänker på när det handlar om boxning. Men i dagens rulle och tillika BOATS spelar han hur som helst boxaren Vinny Pazienza. Pazienza hade precis vunnit titeln när han råkade ut för en bilolycka där hans nacke skadades. Han riskerade att bli förlamad om han inte stelopererade nacken, en procedur som skulle tvingat Pazienza att sluta boxas. Pazienza vägrade att operera sig och valde, trots risken att bli totalförlamad, att bära en skena som fixerade hans huvud  Mot alla odds läkte skadan och Pazienza klev upp i ringen igen.

Detta är en BOATS som beskrivs som en:  ”inspirational story of World Champion Boxer Vinny Pazienza”. En rättvisare beskrivning hade nog varit: ”En film om en man som är DUM I HUVUT” för att citera Johan Glans i Kvarteret Skatan. Jag menar, karln brinner så mycket för sin boxning att han riskerar att bli totalförlamad. En del kan tycka detta vara en film om mänskligt mod och kampvilja jag ser det som en film om en man som inte tar någon som helst hänsyn till sin omgivning. Om han nu hade misslyckats hade familj och vänner fått turats om att torka karln i röven samt fått betala hans sjukhusräkningar till döddagar. Nej jag blir bara irriterad på Vinny Pazienza vars historia försöker säljas in som något hjältemodigt när det istället handlar om ren och skär idioti. Man kan fråga sig om boxaren hade förärats en alldeles egen film om han snubblat i trappan med sin skena och blivit totalförlamad?

OM man nu kan bortse från detta korkade och själviska beteende är trots allt Bleed for this en ok boxningsfilm med en hel del bra skådisar som bonus. Teller har jag redan nämnt och han fixar rollen övertygande, Ciarán Hinds spelar hans pappa och en nära på oigenkännlig (om det inte vore för hans haka) Aaron Eckhart är Pazienzas tränare Kevin Rooney. Filmen rullar på, blir aldrig tråkig men aldrig spännande för inte skulle Hollywood göra en film om en man som försöker vara ”inspirational” och misslyckas totalt? 

Regi: Ben Younger

Betyg: 5/10

Annonser

The woman in black (2012 Storbr)

Jag ska erkänna att jag kände en viss skepsis till nyinspelningen av The Woman in black. Det som bekymmrade mig var dels om Daniel Radcliffe skulle klara av att spela någon annat än Harry Potter samt risken att nyinspelningen skulle dränkas i CGI-effekter och buller o bång. Turligt nog så infriades ingen av mina farhågor.

Den unge advokaten Arthur Kipps är en sorgsen själ. Då hans fru dött i barnsäng är han djupt deprimerad t.om så deprimerad att han riskerar förlora sitt arbete. Hans arbetsgivare ger honom en sista chans. Kipps ska resa till en byhåla vid den engelska kusten för att gå igenom ett dödsbo som b.la annat innefattar ett ensligt benläget hus. Tanken är att han ska ordna upp de juridiska handlingarna på plats så att försäljningen av egendomen ska gå smidigt till. Ett till synes enkelt uppdrag och förhoppningsvis terapi för en trasig själ. Det vare sig arbetsgivaren eller den unge advokaten räknat med är att ett hämndlystet spöke huserar i huset och hon slår snabbt klorna i Kipps.

Det tar ca fem minuter in i filmen så har jag helt glömt bort att Radcliffe spelat Harry Potter i tio år. Nu är kanske inte The Woman in black en film som testar skådisars gränser och förmågor men han klarar sig bra i rollen som ung plågad advokat. Nyinspelningen är inte lika sparsmakad på visuella effekter som orginalet men tacksamt nog så vräker man inte på allsköns spökerier utan håller det hela på en lagom rysligt nivå typ handavtryck i fönster, ansikten i speglar och skuggfigurer i ögonvrån. Filmen tappar som så många filmer i genren mot slutet då skräcken övergår till ren spänning. Skräckfilmer av det övernaturliga slaget fyller sin funktion bäst när huvudpersonen famlar i mörkret (bildligt men ibland även bokstavligt talat) istället för när han eller hon har en uppgift att lösa. Manusförfattaren kunde också skippat filmen sista minut, men fram tills dess är The Woman in black en godkänd nyinspelning där en och annan besökare lär hoppa till i biofåtöljen.

Om man skulle jämföra de två versionerna av Susan Hills bok är 2012 års adaption mer effektfull, förklarande och fartfylld eller ja det känns som det händer mer. Den första versionen av berättelsen är lågsammare i berättandet och mer gåtfull. I min värld kan man med gott samvete se bägge adaptionerna, förslagsvis den äldre först.

Regi: James Watkins

Betyg: 7/10

Tinker tailor soldier spy (2011 Storbr)

Detta är troligtvis en av de mest brungråa filmer jag sett, tapeter är bruna, kläder är gråblå, möbler är bruna ja allt är brunt, grått och lite smutsgult förutom den orange fondväggen i mötesrummet på The Circus där toppmännen inom det brittiska kontraspionaget sammanträder. Egentligen är det inte så konstigt att allt går i brunt då filmens regissör Tomas Alfredsons tidigare gjort Fyra nyanser i brunt, Tinker tailor soldier spy (TTSS) kanske är Alfredssons femte nyans. Om filmen går i brunt så är de flesta av de medelålders karaktärerna gråa. Gråast av de alla är filmens huvudperson George Smiley. I det här fallet är det en fördel då han är spion. Ett yrke där det är en fördel om man är anonym.  Det som ser TTSS och väntar sig biljakter, förföriska kvinnor skratt och martinis lär bli grymt besviken för detta är en på ytan mycket stillsam film och troligtvis den bästa filmen so far från 2011.

Man har ganska starka indikationer på att ryssarna lyckats placerat en dubbelagent, en s.k mullvad, inom det brittiska spionaget. George Smiley har fått kicken men tas nu in av den brittiska regeringen för att försöka avslöja mullvaden. Smiley får den oangenäma uppgiften att spionera på sina f.d kollegor. Ju mer han nystar desto större växer sig härvan av intriger och hemligheter och det gäller för Smiley att sovra vad som är villospår och vad som är fakta.

Jag hade ganska låga förväntningar på filmen då den blivit tokhyllad av en samlad kritikerkår som har en tendens att gå i spinn så fort en svensk är inblandad i produktionen av en film som spelas in utanför norden. Undantaget till denna regel är om personen ifråga lystrar till förnamnet Dolph. Jag kan nog säga att jag var än mer skeptiskt då jag fann Alfredssons förra film trist.  Även den tokhyllad av en samlad kritikerkår. Men redan i första scenen fastnar jag då en tunnhårig Marc Strong dyker upp tillsammans med en skrynklig John Hurt och ju längre historien trippar fram (för det här är en film som tar tid på sig åtminstone vid en första anblick) desto mer uppslukad blev jag. När La mer spelas i de suveräna slutscenerna satt jag som förtrollad och insåg att jag fått sett en fullpoängare.

TTSS har ett manus som är mycket bra. Mycket förklaras i bild men inte i dialog så man måste även vara uppmärksam på vad som sker. En rekommendation är att se till att man inte behöver gå på toaletten under filmen för risken är att man tappat mycket av handlingen när man kommer tillbaka är stor. Ett alternativet till toabesök kan vara en Fantaflaska. Det jag gillade var att tolkningen om vad som sker många gånger lämnas över till tittaren. Alfredsson litar på att tittaren inte är helt hjärndöd. Karaktärerna är trots sin trista och gråa framtoning mycket intressanta då de gör sitt bästa för att dölja sina känslor och avsikter. Det är något som väcker mitt intresse och blir nyfiken på filmens karaktärer som individer.  Att nämna alla skådespelare som är med vid namn är onödigt, det räcker med att konstatera att Alfredsson fått ihop ett gäng fantastiska skådisar i både små och stora roller.

Än så länge är TTSS definitivt den bästa film jag sett från förra året, snygg i sin gråhet, utmanade för sinnet och ett mycket gott hantverk. .

Regi: Tomas Alfredsson

Betyg: 10/10