The Ballad of Buster Scruggs (2018 USA)

Jag vet inte varför jag ser så få västernfilmer som jag gör. När jag väl tar mig tiden är de nämligen oftast bra eller i sämsta fall helt ok. Dagens film var tom riktigt bra.

The Ballad of Buster Scruggs är en s.k antologi (episod?) film regisserad av bröderna Ethan  och Joel.  Antologifilmer har både styrkor och nackdelar som kommer på köpet iom formatet. Av och till kan det vara svårt att få samma kvalitet på filmens berättelser och många gånger kanske det svänger alltför mycket i känsla mellan de olika historierna. Detta märks nog mest om det varit flera regissörer inblandade. Tack vare (?) att denna film har samma regissörer håller den liknande kvalitet och ton filmen igenom. Det är sex berättelser som är allt annat än muntra, två av berättelserna var tom på ”ont i magen” nivå samtidigt är historierna lite skruvade så man kan inte låta bli att småle lite åt absurditeterna trots den mörka tonen.

Halva Hollywood verkar ha varit med i filmen  – kanske inte de största namnen men jag tycker mig känna igen var och varannan skådis som dyker upp i den långa listan. Gillar man västern, antologi-filmer och bröderna Cohen är det bara att ta och kolla in rullen. Jag valde dock att ta filmen i två sittningar, tre filmer första kvällen och resterande nästa. Undrar om det inte var till filmens fördel då man fick möjlighet att smälta de olika historierna i lugn och ro.

Regi: Ethan Coen, Joel Coen

Betyg: 8/10

The Burrowers (2008 USA)

the-burrowersDet lönar sig att vada i skräckfilmsträsket för av och till dyker det upp en liten pärla som t.ex dagens genreblandade film. The Burrowers är en skräckvästern, det finns en och annan film i den kategorin t.ex mycket sevärda Dead birds och inte så riktigt sevärda Ravenous. En familj verkar ha attackerats av indianer när man räknar in liken verkar ett par personer fattas. Ett uppbåd sätter efter indianerna för att rädda de förmodade kidnappningsoffren. Snart är jägarna de jagade och det rör sig verkligen inte om några indianer som står bakom överfallet..

Filmen rullar på i sakta mak och historien handlar inte om snabba klipp eller nagelbitarspänning. The Burrowers vinner istället på en otrevlig stämning samt ett ganska intressant (och äckligt) koncept som inte ska avslöjas här. Filmens hjältar är inte några präriens riddare det är skitiga män med skägg och mustasch som inte är speciellt sympatiska något som förstärker filmens obekväma känsla då man inte riktigt har någon stabil karaktär att hålla i handen under historiens gång. Trevligt är också att man klämt in två stabila skådisar som Clancy Brown och Doug Hutchison jag hade dock önskat att de fått lite mer speltid.

En del kan finna filmen vara lite långsam samt att mysteriet är lite larvigt men jag satt åtminstone som klistrad under den här svartsynta historien. Lite mer spänning så hade betyget blivit högre.

Regi: J.T. Petty

Betyg: 7/10

Homefront (2013 USA)

Homefront-PosterHäromveckan frågade jag min fru om hon ville kolla in Stathams senaste film tillsammans med mig. Jag kunde inte svara på vare sig vad filmen hette eller vad den handlade om. Det enda svar jag hade att erbjuda min frågvisa fru var: ”Statham är med”. Jag fick se filmen själv.

Det är nog så att det inte är så noga vad för slags film Statham är med i huvudsaken är att han är med. I en värld där räntor stiger och sjunker, bomber faller, klimatet går bananas, marknaden styr och det visar sig att idrott och politik trots allt hör ihop känns det skönt att Statham alltid är densamme. I film efter film muttrar han fram sina repliker, sliter av kläderna på överkroppen och slåss mot onda män och ibland en kvinna eller två. Han är kort och gott en klippa att luta sig mot när förändringens vindar blåser. Att hans filmer genomgående hamnar på betyget 4 – 6 av 10 spelar inte så stor roll. De fyller sin funktion och jag får mysa i min soffa och får för ett ögonblick åtminstone inbilla mig att allt är som vanligt i en allt mer obegriplig värld. Tack för det Jason Statham!

Filmen hette Homefront och Statham slåss mot både MC-gäng och knarkhandlare. Sylvester Stallone har skrivit manus och filmen är klart godkänd. Mer behövs egentligen inte sägas. 2014 har skådisen två filmer på gång så framtiden är säkrad.

Regi:  Gary Fleder

6/10

Nothing left to fear (2013 USA)

Nothing%20Left%20to%20Fear%202013%201080p%20WEB-DL%20DD5%201%20H%20264%20HKDEn familj har flyttat från storstaden till ett litet samhälle på landsbygden. Anledningen till flytten är att pappan är präst och har fått ett jobb i staden. Vid ankomsten visar sig staden vara som tagen ur en plansch av Norman Rockwell. När prästfamiljen anländer går folket man ur huse för att hjälpa till med att flytta in möblerna. Det är fullt av pajer, mat och tårtor som bakats för att välkomna familjen. Kyrkan är fullsatt av förväntansfulla församlingsbor när pappan håller sin första predikan. Ja, allt verkar vara så där vidrigt 7:th heaven perfekt, åtminstone på ytan för snart så visar staden och dess befolkning sitt rätta jag.

Även detta är en film som hämtat inspiration från ”verkligheten”. Här har manusförfattarna grävt fram en legend om att porten till helvetet sägs finnas i en liten håla på den amerikanska landsbygden. Filmen blir inte ruggigare för den skull, egentligen blir det lite skitnödigt när producenterna tar till sådana här grepp för att göra en historia mer intressant. Nothing left to fear står ganska bra på egna ben oavsett verklighetsförankring eller inte.

Jag är förtjust i många olika subgenrer i skräckfilmens värld. En genre som inte är så ofta förekommande på film är ”staden som bär på en fruktansvärd hemlighet”. Nothing left to fear är just en sådan film. Jag gillar vetskapen om att stadens invånare deltar i ett stort skådespel för de utomstående. Känslan av maktlöshet som huvudpersonerna får när de inser att det är försent fly från den fälla som omgivningen sakta men säkert konstruerat är om den görs rätt riktigt ruggig.

NothingLeftToFear1_zpsb63b7127

Som vanligt tappar filmen mot slutet när CGI-makarna ska göra skäl för sina pengar men det är tacksamt nog inte för överdrivet. Filmen har en obehaglig och lite småryslig stämning hela speltiden och är klart sevärd om man nu tar den för vad den är. En liten rysare där man får hoppa till ett par tre gånger under filmens gång. Ett lite extra plus i kanten är att den alltid sevärde Clancy Brown återfinns i rollistan.

Fiffi sysslar istället med lite mer jordnära monster idag.

Regi:Anthony Leonardi III

Betyg: 6/10

Pathfinder (2007 USA)

Vi är ett par kompisar som träffas av och till för att se en film och umgås. Sällskapet är trevligt men valet av film kan ibland bli mindre trevligt. Den ena gillar drama från hela världen och kan absolut inte tänka sig att se skräckfilmer. Den andre föredrar action och skräck gärna i kombination med lättklädda damer (han är f.ö den enda jag känner som införskaffade Lesbian vampire killers EFTER att jag berättat om filmen). Drama och film på annat språk än engelska är en otänkbar kombination för honom. Mittemellan de två sitter jag och försöker medla. Sist vi träffades gick diskussionen hög mellan de två men vid ordet vikingaaction lystrade de till. Resultatet blev att vi fick tillbringa ca 2 timmar med spektaklet Pathfinder.

Pathfinder är en förrädisk film för den verkar vara bra vid en första anblick. En vikingapojke växer upp hos indianer efter att ha hittats i en drakskeppsvrak. Några år senare anländer en grupp våldsamma vikingar till amerika. De är genomonda,har hjälmkreationer som verkar höra hemma i en Conanfilm och leds av Clancy Brown i lösskägg. Vikingapojkens by utplånas men han överlever och flyr till närmaste indianby med plundrarna hack i häl. Låter och verkar vara ganska spännande. Likt ett matrecept så står och faller en film med handhavandet av indigrienserna och den här soppan har verkligen ingen Tore Wretman i ryggen.

Då vi har med hollywoodindianer att göra så talar de som vanligt i liknelser. Jag har ingen susning om indianer verkligen talade på detta viset men resultatet blir hur som helst uppblåst, konstlat och fjantigt. Skådisarna med Karl Urban i täten håller inte speciellt hög klass. Jag har mina misstankar att en del av skådisarna i Pathfinder gör sitt första och enda(?) inhopp i filmens värld. Actionscenerna är går ut på två saker: CGI-blod och slowmotion. Man slarvar även med manus, för likt Dinoshark som kunde ändra storlek efter behov ändras antalet ondsinta vikingar av och till under filmens gång. Det logiska torde vara att antalet minskar då vikingaindianen far kring i skogen som självaste Rambo men jag får ingen egentlig uppfattning om antalet vikingar. De är egentligen bara statister för allsköns hädanfärder i slowmotion.

Jag hade behövt en vägvisare för att guida mig genom denna usla film och förhoppningsvis hade han lett mig någon annanstans redan vid förtexterna, t.ex tvättstugan.

Regi: Michael Nispel

Betyg: 1/10

Söndagsblandning

Av och till (ganska ofta egentligen) händer det att man ser en film som inte är vare sig dålig eller speciellt bra. För att städa ur recensionsgarderoben har jag samlat ett gäng mer eller mindre bra filmer. Gemensamt för de alla är att de duger ganska bra en halvseg söndag då man inte vill engagera hjärnan för mycket. Jag kan dock inte avhålla mig ifrån att avsluta med en riktig stinkare.

Johnny English reborn: Jag vet att jag har sett den första filmen om den misslyckade agenten men jag minns inte ett dyft av berättelsen. Atkinson snubblar vidare i samma fotspår som tidigare. Det är inte bra men jag skrattar till några gånger vilket gör att filmen åtminstone är ok att spendera lite tid på. Både Rosamund Pike och Gillian Andersson dyker upp i filmen och om man som jag tycker de är ganska bra skådisar som visar sig för sällan på den vita duken är åtminstone det ett plus. I brist på bättre komedier duger den här filmen trots att man räknar ut skämten en bra stund innan de levereras. Det är ganska sorgligt  att Rowan Atkinson inte har utvecklat sin komiska ådra efter Mr.Bean.

Betyg: 4/10

Jägarna 2: Rolf Lassgård är i Norrland och repriserar sin roll som den buttre polisen Erik Bäckström från filmen med samma namn minus tvåan. Filmen har mig fast första timmen det är spännande att se hur Bäckström biter sig fast i fallet med den mördade flickan och vrider å vänder på alla ledtrådar. Peter Stormare och Annika Nordin spelar sina roller bra något man tyvärr inte kan säga om Eero Milonoff som spelar den lokala knarkaren Jari. En rejäl Åsa-Nisse varning där. Tyvärr tar den stela dialogen som är ack så vanlig i svensk film överhanden och jag känner att berättelsen draaaaaaaas ut i det oändliga med byten av gevär och provskjutningar. Duger dock om man är lite deckarsugen och tröttnat på Morden i Midsommer.

Betyg: 5/10

Wargames: Ett gäng paintball entusiaster finner att leken blivit till allvar då de jagas i skogen av tre f.d skogstokiga millitärer. Filmens stämning av hopplöshet och omänsklighet gör att jag kommer tänka på Eden lake men Wargames är en sämre film. Storyn får aldrig riktigt upp pulsen även om det blir lite småspännande mellan varven och jag känner inget för huvudpersonerna som är förvånansvärt karaktärslösa. Småspännande för stunden och om man gillar vildmarksskräck är Wargames en helt ok film.

Betyg: 5/10

Cowboys and aliens: Daniel Craig, Harrison Ford, Oliva Wilde, Sam Rockwell, Keith Carridine och Clancy Brown !!!  Miljoners miljoner i budget och Jon Favreau som regissör kan väl inte bli annat än succe? Filmen börjar bra och har en skön stämning. Den stämningen försvinner raskt trettio minuter in i filmen när de flygande tefaten uppenbarar sig. Resten av filmen är en oengagerande soppa som inte gör någon glad. Det skjuts springs och exploderar men det känns bara förvirrandet och trots alla effekter otroligt trist.

Betyg: 2/10

Bad boys (1983 USA)

Långt innan låten Bad boys blev en hit med Inner circle och innan Martin Lawrence och Will Smith fjantade runt i Miami fanns det en film med namnet Bad boys där Sean Penn spelade huvudrollen. Jag minns än idag när vi såg filmen för första gången. Tystnaden var total i grabbgänget som flockades kring tv:n. Chipsskålarna stod orörda och vi bara gapade. Vilken handling! Vilka skådisar! Vilken dramatik! Detta skedde ca 1984, nu skriver vi 2011 och jag har än en gång lärt mig den dyrköpta läxan att allt inte åldras med värdighet.

Filmen handlar om värstingarna Mick och Paco. De hamnar på kollisionskurs när Mick råkar köra ihjäl Pacos lillebror och hamnar i ungdomsfängelse. Paco nöjer sig inte med samhällets dom utan hämnas genom att vålda Micks flickvän. Han infångas s.a.s mitt i akten och hamnar på samma anstalt som Mick. Frågan är nu vem som dödar vem först.

Filmen var ett starkt drama för tonårskillar i 18 års åldern 1984 men för en ginig gubbe på 45 år har inte Bad boys mycket att erbjuda. Om jag lyfter blicken och ser bortom Penns frisyr som mest liknar en blöt golvmopp, Bill Contis bedrövliga soundtrack och den klichefyllda storyn kan jag roas av en hel del halvkändisar i olika roller. Clancy Brown som översittaren Viking, eller Esai Morales som Penns antagonist Paco. Jag fick fundera en stund innan jag kände igen Reni Santoni då han bär glasögon modell Bengt Bedrup. En liten bonus är Alan Ruck mest känd som Ferris Buellers vän Cameron, han är tyvärr inte med speciellt länge i filmen då hans öde är att bli hagelbössad.

Lyfter jag blicken ytterligare märks det att filmen är inspelad under Reaganeran och har ett ganska motbjudande konservativt budskap i synen på brott och människor. Varför Paco och Mick är ”Bad boys” förklaras aldrig men en antydan ges att det kan bero på att de saknar fadersgestalter. Mick häver ur sig till sin flickvän (Ally Sheedy) när hon oroar sig över hans nattliga aktiviteter att det är ingen fara även om man åker fast ”då man bara får en smäll på fingrarna”. Domaren beklagar att han inte kan ge Mick ett hårdare straff då lagarna i USA är för mesiga mot ungdomsbrottslingar.

Bad boys hade nog mått bra att ligga kvar i nostalgihörnan. Då var det ett fantastiskt drama 2011 platsar den som eftermiddagsfilm på tv3, om ens det.

Regi:Rick Rosenthal

betyg: 4/10