Richard Jewell (2019 USA)

Under OS i Atlanta 1996 upptäckte säkerhetsvakten Richard Jewell en bomb i en park. Tack vare att Jewell var såpass uppmärksam lyckades man förhindra en tragedi. Richard Jewell fick ett par dagar i rampljuset som hjälte men när FBI började misstänka att han låg bakom dådet och läckte denna information till media blev Jewell istället en jagad man. FBI hade som sagt bara misstankar och inga bevis men i media och allmänhetens ögon var han skyldig.

Jag minns händelsen men hade mer eller mindre glömt bort den tills Eastwoods film kom häromåret. Det jag felaktigt mindes var att det var en säkerhetsvakt som lagt ut en bomb för att spela hjälte. Precis som i fallet i filmen Assasins glömde jag bort storyn i mediebruset och hade inte koll på vad som egentligen hände. En del kan man lägga skulden på media och polisen som är dåliga på att tala om när någon blivit friad men jädrigt bra på att hänga ut misstänkta. Den misstänkte får ofta stå ensam kvar med många gånger ett förstört liv.

Filmen tar sig en och annan frihet. B.la har Eastwood snaskat till historien och menar att reportern Kathy Scruggs särade på benen för att få insiderinformation. Jag vet inte vad regissören tycker om media men kanske kan man tolka det som att hans syn på media och reportrar är att de horar runt för nyheter. Eastwood väljer också att avsluta filmen med en high note vilket inte fallet var. Jewell fick fram till sin död kämpa för sin oskuld även efter att den skyldige åkt fast.

Bortser man från detta är Richard Jewell en vad jag kallar stabil film något som kännetecknar regissören Eastwood. Det är en historia som berättas rakt av, bra skådespelarinsatser och inga konstnärliga krusiduller. Eastwood gör film som han alltid gjort och för mig funkar det. Jag blir sällan exalterad men sällan missnöjd. Mao en Eastwoodare slinker alltid ned ganska så lätt men gör inga större vågor på vattnet.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 6/10

Unforgiven (De skoningslösa) (1992 USA)

Västernrullar ser jag alltför sällan men blev sugen på en omtitt av Clintans Unforgiven när den dök upp i Netflixflödet. I den lilla hålan Big Whiskey blir en prostituerad svårt knivskuren av en kund. Stadens sheriff ”Little” Bill  tar lättsamt på incidenten och den skyldiga kommer ganska billigt undan. Arbetskamraterna till brottsoffret bestämmer sig då för att hyra en revolverman för att utkräva hämnd. Så småningom når nyheten  William Munny en f.d revolverman som lagt hölstret på hyllan men omständigheterna gör att han verkligen behöver stålarna. William slår följe med två kollegor men de har inte räknat med att ”Little” Bill  är beredd att handfast mota varenda desperado i grind.

Jag hade faktiskt glömt bort hur himla bra denna rulle är. Det är närapå en fulländad film. Skådisarna är top-notch en en del tom överpresterar i sina roller speciellt då Gene Hackman och Richard Harris i rollerna som ”Little” Bill  och English Bob. Clint Eastwood och Morgan Freeman är som vanligt stabila.

Unforgiven går i samma stil som många av de filmer Eastwood regisserar. Det är en rak historia som berättas som rör sig framåt i maklig takt. Det är inga extravaganser i själva berättandet, inga snabba klipp eller slowmotionscener. En del kan nog finna det vara lite långsamt men jag är förtjust i regissörens tempo och gillar Eastwoods filmer allt mer ju äldre jag blir. Att sedan Unforgiven är en historia som griper tag och är en mörk västern utan några hjältar med människor som bara är förlorare gör inte saken sämre. Jag skulle våga mig på att säga att detta är en västernfilm som även skulle kunna gillas av de som inte är speciellt förtjusta i genren även om risken att man blir lite dyster till sinnes efter titten men lite får man offra sig för konsten. Min enda anmärkning skulle kunna möjligtvis vara att dialogen skulle kunnat finslipats lite, men i sammanhanget är det en petitess.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 9/10

The Mule (2018 USA)

Blomsterhandlaren Earl Stone är en man som skänkt all sin uppmärksamhet åt sina blommor och har mer eller mindre struntat i sin familj. På ålderns höst går hans företag i konkurs och han har ingen att vända sig till då hans familj vänt honom ryggen. Av en slump får han ett erbjudande om ett jobb nämligen att frakta paket och väskor tvärs över landet. Jobbet är bra betalt och  Earl kommer på grön kvist. Naturligtvis är det knark Earl fraktar och han gör det bra för vem misstänker en pensionär att vara knarkkurir?

Eastwood är oftast en stabil regissör och skådis. Hans filmer berättas i ett sävligt tempo har vanligtvis relationer mellan människor i handlingens centrum.  The Mule skrider fram i sitt berättande och handlar mer om en man som försöker reparera sin trasiga relation med sin familj än knark och skottlossningar. Jag gillade rullen men frun lessnade snabbt och tyckte man bara fick se Clint Eastwood sjungandes bakom ratten till en pickup.

Min fru har inte helt fel för det är mycket bilåkning och en del skönsång (?) med Clintan men jag fann filmen vara mer än bara detta nämligen en fin liten berättelse trots allt knark. Om jag ska gnälla över något i The Mule är det väl att Eastwood kanske blivit lite väl gammal för roller av detta slag.  Eastwood är såpass gammal att jag är mer bekymrad över att han ska dö av ålderskrämpor bakom ratten än att han ska falla offer för knarkkartellens kulor. Kan det vara som så att Eastwood har lite åldersnoja och vill ge sken av att vara yngre än han är? The Mule är inte en av regissörens bästa filmer men den duger mer än väl om man är sugen på lite långsam underhållning samt en hel del bra skådisar i massa biroller.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 6/10

Clint Eastwood

Under senaste året har två böcker om skådespelaren Clint Eastwood varit aktuella. Böckerna skiljer sig åt ganska mycket i både utseende, storlek och i innehåll. Det de har gemensamt är att de behandlar just Eastwood.

Schickels bok Clint – a retrospective behandlar alla filmer Clint Eastwood deltagit i som skådespelare eller regissör. Filmerna presenteras i kronologisk ordning och är en s.k. presentbok som är estetiskt mycket tilltalande. Boken är proppfull med bilder på Eastwoods alla filmer och upplägget är lättillgängligt. Varje film får en kortare text som rör filmens handling, bakgrund samt en och annan smårolig anekdot. Stundtals riktig trevlig läsning och en typisk blädderbok. Problemet med boken är Schickels texter. Då han tydligen är nära vän till Eastwood finns det inte tillstymmelse till kritik eller objektivitet i boken. Schickel slår fullkomligt knut på sig själv för att undvika att skriva något negativt om Eastwood. Det blir ganska underhållande och en viss utmaning för läsaren att dels orka med allt fjäsket samt att försöka räkna ut om filmen stinker eller ej. När Schickel kommer till de filmer som hör till lågvattenmärkena i Eastwoods karriär använder han sig av omskrivningar som blir roande till en början men tjatiga i längden. Påståenden som att ”filmen är intressant för sin tid” och ”Clint lärde sig en läxa” kan varvas med att Clint ”tvingades göra filmen”. Efter ett tag blir det lite pinsamt att läsa.

 

Michael Tappers bok Clint Eastwood är i ett avsevärt mindre format. Det finns inga bilder och upplägget är i genrerna western och polisfilmer. Tappers bok är kort (ca 150s) men desto intressantare då han analyserar Eastwoods filmer och försöker sätta in de i ett större sammanhang främst då den amerikanska politiken. Tapper gör också ett försök att förstå filmskaparen och människan Eastwood. Något jag inte tänkt på innan är att Eastwood gått från konservativ till liberal i sina filmer. Attityden i hans tidigare filmer var definitivt en konservativ syn på kvinnor och samhället. Kring filmen A perfect world har Eastwood ändrat attityd och kan nog numera betecknas som liberal. Eastwood har tagit delvis tagit ett försiktigt avstånd från sina tidigare filmer med att han inte förstod deras innebörd ett påstående som Tapper ställer sig tveksam till. Tapper tar även upp debatten som Dirty Harry skapade och jag fick en och annan insikt om filmen och dess påverkan i början 70-talet. Boken avslutas med en mycket intressant bibliografi som inte bara handlar om Eastwood och jag fick verkligen mersmak på vidare läsning.

Om man jämför de två böckerna så kompletterar de varandra. Schickels styrka är den kronologiska ordningen samt det snygga utförandet medan Tappers text är mycket intressant så mitt råd är titta i den förstnämnda och läs den sistnämnda.

ALIM: The Good the bad and the ugly (1966 Italien)

Det första som slår mig när jag ser filmen är ljudet, det är kristallklart och genomträngande. Klappret från hästarnas hovar, vinden som blåser och maten som äts.  I Leones film känns det som att ljudet spelar lika stor roll som skådespelarna och tillsammans med Morricones musik och de karga miljöerna skapas en känsla av unik närvaro. Filmen går genom rutan och blir nästan tredimensionell. Jag vill här tillägga att jag ser filmen på en helt vanlig tv utan något extra ljudsystem.

The Good The Bad and The Ugly (GBU) är den avslutande delen av de filmer som går under namnet dollartriologin. Alla filmerna är gjorda av den italienske regissören Sergio Leone och har Clint Eastwood i huvudrollen. Då de två första filmerna varit framgångsrika lyckades Leone få till en större budget till sin sista film och det märks men det är på både gott och ont.

The Good

The Good

Handlingen rör sig om två desperados, Blondie (The Good) och Tuco (The Ugly) som av en händelse fått nys om en stor skatt som ligger begravd på en kyrkogård. Problemet är att de behöver varandra i sökandet efter skatten då de var för sig har en pusselbit till fyndet. Tuco vet namnet på kyrkogården och Blondie vet namnet på graven där guldet är nedgrävt. Sökandet efter skatten är inte heller helt oproblematiskt då det är mitt under det amerikanska inbördeskriget samt att en tredje person fått nys om skatten, Angel Eyes(The Bad).

Good-bad-Ugly-Blu-2

The Bad

Då Leone fått extra klirr i kassan kunde han satsa pengar på scener med många statister, explosioner och fältslag. Det är den biten av filmen jag har lite svårt för. Nu var visserligen Leones ide att visa krigets vansinne. Ett budskap han formligen trycker ned i halsen på tittarna. Speciellt subtil är inte filmen och dess budskap. För att få tid till allt krigande har filmen en speltid på nästan tre timmar och den känns ibland lite seg. Just speltiden kan variera GBU finns vad jag vet i två versioner dels den jag nyligen sett samt en ca halvtimme kortare version. Det kan vara bra att veta när om man ska köpa filmen.

The-Good-Bad-Ugly

The Ugly

Filmens är som bäst när kriget hamnar i bakgrunden. Då är det hårdkokt spagettivästern när den är som bäst. Fåordiga män, svettiga och täckta av damm filmade i närbild med konstiga kameravinklar. Just samspelet mellan de tre antagonisterna är det mest intressanta. Slutscenen på kyrkogården är ett mästerligt sampel mellan kameraåkningar, skådespeleri och Morricones fantastiska soundtrack hade det varit mer av den biten hade GBU varit en fullpängare. Jag är också förtjust i den något naiva berättarstilen något som jag många gånger finner italienska filmer präglas av. En del kan kanske finna det lite fjantigt men jag gillar det, på något sätt känns det äkta och ärligt.

Filminspelningen kantades av en del problem. Eastwood och Leone var inte överdrivet förtjusta i varandra. Eastwood var ett tag tveksam till att ta rollen som Blondie men pengar och en ny bil i bonus övertygade honom. Eli Wallach höll på att stryka med tre gånger under inspelningen: Han råkade han dricka frätade syra, en häst gallopperade iväg med en bakbunden Wallach i sadeln och slutligen höll han på att förlora huvudet i en scen.

Det är just Tuco som är den klarast lysande stjärnan i filmen. Trots att han är en ganska osympatisk person utan skrupler är det han som tittarna kan identifiera sig med. Han är den av de tre huvudpersonerna som visar mest känslor och har glimten i ögat. Det är också Tuco som vi tittare får lära känna bäst i.o.m en episod i ett kloster där han träffar sin bror, något som f.ö var Wallach ide.

Detta skulle bli den sista filmen då Leone och Eastwood samarbetade. Leone försökte få Eastwood i rollen som Harmonica i Once upon a time in the west men Eastwood tackade resolut nej och det blev som bekant Charles Bronson i rollen som Harmonica. Bronson tillfrågades även för rollerna som Angel Eyes och Tuco men den gången tackade han nej till båda erbjudandena.

På det hela är GBU en bra film men som studtals känns lite för lång eller möjligtvis att jag har svårt att ta till mig krigstemat. Bra skådespeleri, fantastiskt ljud, underhållande kamerååkningar och ett otroligt soundtrack av Morricone gör detta till en högst rekomedabel film som man inte bör missa.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 8/10

True crime ( 1999 usa )

En avdankad reporter ( Clintan ) får ta sig an ett rutinuppdrag. Han ska bevaka en avrättning och skriva en kort blänkare om den dödsdömde fången. Det tar inte lång tid innan reportern känner att inte allt står rätt till. Kan det vara så att en oskyldig man kommer att avrättas? Kommer Clintan hinna skaffa fram bevis som stöder hans teori på mindre än ett dygn? Kommer reportern motarbetas av sin chef? Är ”True Crime” gjord efter thrillermallen 1A?

Som ni redan anat är inte det här en film där man får gnugga geniknölarna några oväntade överraskningar dyker inte upp och man kan i lugn och ro gå och fylla på kaffekoppen utan att pausa i filmen, risken att missa något är obefintlig. Trots detta kan det faktiskt vara riktigt skönt att se en film av detta slag ibland och ”True Crime” är både välgjord och välspelad, tråkig blir den aldrig. Perfekt regnig dag film.

Regi: Clint Eastwood

Skådespelare: Clint Eastwood, James Woods

Betyg: 6/10

Invictus (2009 usa)

Nelson Mandela har valts till president i Sydafrika. Landet han ska styra är splittrat efter apartheidregimen och det behövs något som nationen kan enas kring. Mandela sätter som mål att Sydafrika ska vinna VM i rugby som hålls 1995. Rugbylaget är inte direkt i toppform men med Mandelas stöd, i form av en oändlig ström av visdomsord,  och en entusiatisk lagkapten ter sig inte uppgiften omöjlig.

Jag brukar gilla sportfilmer samt regissörens Eastwoods filmer så kombinationen har alla förutsättningar att lyckas. Eastwood brukar göra ganska stabila filmer, inga större överaskningar, lugnt tempo, bra skådespelare och aldrig tråkigt.  Freeman ( Amerikas svar på Erland Josefsson) är skrämmande lik Mandela, Damon sköter sig bra i rollen som kapten för rugbylaget och berättelsen lunkar på i maklig takt. Efter ett tag börjar jag dock tröttna på Mandela som här framställs som en vandrande visdomsordsmaskin, karln kan inte öppna käften utan att det kommer någon dikt, citat eller visdom. Till slut blir jag ganska irriterad på hur han framställs, kanske är han så i verkliga livet inte vet jag men det blir tröttsamt i längden. Orkar man bortse från ovanstående är filmen helt ok även om rugby kanske inte är den mest filmvänliga av sporter, mest knök och bök.

Mandela har dock sagt lite roliga saker, t.ex ansåg han att hans möte med Spice Girls var ett av hans livs största ögonblick. Han verkande vid detta möte tappa konceptet totalt och kallade dem även för sina hjältar!? Undrar vad som for genom denna vanligtvis så visa mans hjärna vid detta tillfälle?

Regi: Clint Eastwood

Skådespelare: Matt Damon, Morgan Freeman

Betyg: 4/10

Escape from Alcatraz (1979 usa)

Berättelsen bygger på verkliga händelser nämligen en flykt från det (ö)kända fängelset  Alcatraz. Fyra fångar slår sig samman och planerar flykten.

Problemet med filmen är att den är inte speciellt spännande. de blivande rymmarna pratar hackar lite i väggen, promenerar och pratar lite till. Eastwood har några coola kommentarer för att visa att han är en hårding i.om att det är en amerikansk fängelsefilm är de obligatoriska ”tappa inte tvålen i duschen” samt ”dolda kniven på rastgården” scenerna med. Eastwood är även en hyvens kille så han är den ende på fängelset som får respekt av den afro-amerikanska fängelsepopulationen. Trots sina försök att vara seriös så är alla klicheér med, spänningen lyser dock med sin frånvaro . En ganska trist film.

Regi: Don Siegel

Skådespelare: Clint Eastwood, Patrick McGoohan

Betyg: 4/10

Paint your wagon (1969 USA)

När den ene av två guldgrävare köper sig en kvinna blir det slut på friden då hon blir kär i båda männen. Lösningen på problemet blir att de lever tillsammans alla tre. När kvinnan sedan får samvetskval då de lever i synd ställs frågan vem ska hon välja?

Manskörer, bigami och konstant wiskeypimplande, gränsen mellan kalkon och kanon är hårfin. Filmen klarar sig främst pga bra skådespelare och ett gäng härliga musikalnummer, bla blev sången Wandering star blev en stor hit. Clint Eastwood får även han sjunga ett par nummer vilket han klarar över förväntan, Lee Marvin sjunger däremot hellre än bra. Filmen är dock alldeles för lång, över 2 ½ timme vilket drar ned betyget något. Trivia: många av statisterna var hippies (usch), tydligen behövde man bara sätta en hatt på skrällena så var de färdiga guldgrävare.

regi: Joshua Logan

Skådespelare: Clint Eastwood, Lee Marvin

Betyg: 5/10