Lord of illusions (1995 USA)

När sektledaren och tillika trollkarlen Nix beslutar att man ska offra en ung kvinna får hans lärjunge Swann nog. Han räddar kvinnan och dödar Nix. Sekten upplöses iom Nix död och åren går. När privatdeckaren Harry D’Amour ska utreda ett försäkringsbedrägeri i L.A stöter han på en döende spåman som mumlar att Nix är på väg tillbaka från de döda. Harry anställs av frun till Swann som nu är en framgångsrik illusionist för att skydda denne mot Nix och en bunt före detta sektmedlemmar som likt sin ledare gjort comeback.

Jag har inte läst novellen The Last Illusion som filmen bygger på. Den är i vart fall skriven av Clive Barker som brukar skaka fram bra och originella skräckberättelser. Barker har på något vis lyckats med bedriften att få regissera sin egen berättelse och resultatet är faktiskt inte så pjåkigt åtminstone inte om man jämför med Stephen Kings jobb som regissör.  Det är en B-film men den är gjord med gott humör och mycket slafs samt har en ganska så originell historia att luta sig mot – handlingen med ondsinta trollkarlar känns någorlunda originell. En del av effekterna är inget annat än usla medans andra håller klassen. Inga större fel på skådisarna men Daniel von Bargen i rollen som Nix kändes lite malplacerad då skådisen för mig är mest känd som George Costanzas prillige chef i Seinfeld – det var lite svårt att släppa och vem beslutade om Kevin J. O’Connor frisyr? Den frisyren skulle kunna räcka till en skräckfilm på alldeles egen hand.

Regi: Clive Barker

Betyg: 5/10

Clive Barker: The Scarlet gospels

s8f0ltkzaa8nuio1zlcbDetektiven Harry D’Amour sysslar med fall som rör det paranormala. av ett spöke får han i uppdrag att rensa dennes hem på diverse föremål som den avlidne inte vill att de efterlevande ska upptäcka. Bland föremålen upptäcker Harry en kub som han – trots att både Harry och vi som läsare av Barker vet vad det är – inte kan låta bli att fingra på. Det går som det går och Harry öppnar porten till helvetet och Pinehead dyker upp. Den här gången är inte hans mål att plåga folk, Pinehead har något helt annat i sinnet.

Ja så var den äntligen här Clive Barkers ”uppföljare” till The Hellbound heart. Författaren har jobbat länge med berättelsen som började som en längre novell men har nu växt till en roman. Barker har länge känt att Pinehead blivit missförstådd och blivit allt för ändrad via filmer, serier och böcker som bygger på Barkers mytologi. Han ska egentligen kallas för The Hell priest och i boken blir han furiös om någon kallar honom för Pinehead. The Scarlet gospels är Barkers försök att återerövra sin skapelse och till viss mån lyckas han.

The Scarlet gospels var inte riktigt vad jag väntat mig. Den startar som en skräckberättelse men utvecklas till att bli något som bäst kan beskrivas som fantasy (vilken sub-genre berättelsen skulle hamna i vet jag dock inte). Detta var lite av en besvikelse men storyn som så funkar och den är inte ointressant men inte speciellt spännande. Barker har en tendens att fastna i slafsiga detaljer, i novellens form går det bra men i romanform blir det tidvis både tjatigt och repetitivt. Första gången är det både rysligt och äckligt men när en kropps sönderslitande beskrivs för femte gången närmar man sig parodins marker och det blir bara larvigt. Vidare blir berättelsen mindre spännande då Barker målar upp sin bild av helvetet ganska detaljerat. Det är just fruktan av det okända som gör platser som helvetet spännande men när allt presenteras in i detalj vad finns då att frukta? Även karaktären The Hell priest blir mindre skräckinjagande ju mer information man får om honom.

Slutligen måste jag nämna författarens besatthet av underliv. Man skulle kunna tro att det är en handbok i gynekologi eller urologi man läser. I Barkers värld verkar människor och varelser definieras av vad de har mellan benen och det har aldrig varit tydligare än i The Scarlet gospels. Mycket, mycket, mycket tröttsamt att läsa om i längden. Jag börjar misstänka att författaren lider av kastrationsångest.

I en tidigare recension av Barker skrev jag att han håller sig precis på gränsen till att bli för överdriven och därmed fjantig i denna bok passerade författaren den gränsen. Knappt godkänd läsning det som räddar The Scarlet gospels från att haverera totalt är en hel del påhittiga detaljer (som inte rör underliv) och en story som iofs inte är så spännande men åtminstone är halvintressant.

Candyman (1992 USA)

20130427-222829Den här härliga 90-tals rysaren är baserad på en av skräck/fantasy författaren Clive Barkers noveller, The Forbidden. Folklivsforskaren Helen blir alldeles till sig i trasorna då hon anar att hon kanske har hittat ursprunget till den urbana legenden om Candyman. Legenden lyder som så att hans namn ska sägas fem gånger i samtidigt som man tittar i en spegel i ett mörkt rum. Gör man dumt nog detta dyker Candyman upp och dödar den som uttalat hans namn – i sann urban legend anda är han naturligtvis försedd med huggkrok. Forskningsprojektet löper framåt och trots att Helen upplever ett visst motstånd från både sin man och universitet så går arbetet framåt. När Helen på fyllan tillsammans med sin kollega uttalar Candymans namn fem gånger tar hennes forskningsprojekt en otrevlig vändning.

Barker är en svårfilmad författare. Många av novellerna och böckerna har scener som bara skulle bli fjantiga om de filmatiserades och berättelserna är ofta fyllda av en obehaglig känsla av smuts, kladd och kroppsvätskor som är svår att sätta fingret på. Regissören Bernard Rose har dock lyckats med detta i filmen Candyman. Miljöer, musik stämning allt andas en sorts hopplöshet som når ut till mig som tittare. Novellen The Forbidden har omarbetats och byggts ut till en skräckfilm som kryper under skinnet på mig. Candyman är inte spännande på det viset att jag sitter som på nålar, den förmedlar en mer ångestfylld stämning som gör att jag aldrig riktigt kan slappna av redan från start. Vilken väg berättelsen ska ta är också svårt att veta då filmen inte känns som en vanlig dussinskräckis.

Mycket av ovanstående kan man tacka tre personer för: manusförfattarna Barker & Rose som gjort ett hästjobb i adaptionsarbetet. Regissören Bernard Rose som verkar begripa hur man ska göra skräckfilm och Virginia Madsen som spelar folklivsforskaren Helen med bravur. Madsen brukar alltid göra bra ifrån sig och min enda problem är nog bara att jag inte begriper varför hon inte haft en mer framgångsrik karriär än vad hon redan haft. Nåväl Candyman är en klassiker inom genren och har man inte sett den, se till och gör det.

Regi:Bernard Rose

Betyg: 8/10

Clive Barker: Coldheart Canyon

9780061769054Filmstjärnan Todd Pickett börjar oroa sig för sin karriär. Han är väl inte direkt Oscarsmaterial utan lever mer på sitt utseende och charm. Åldern börjar så smått sätta sina spår i Todds ansikte så botemedlet blir att boka in en tid hos en plastikkirurg Ingreppet går fel och skådespelarens ansikte är förstört. Todd beslutar att gömma sig undan allmänhetens ögon och genom sin agent hyr han ett stort hus som har varit övergivet i många år. Todd fördriver tiden med att dricka och deppa men en kväll stöter han ihop med en ung kvinna i huset. Kvinnan heter Katya Lupi och var en firad filmstjärna under 20-talet. Hon hävdar att hon bott i huset under alla år men det som är mest märkligt med skådespelerskan är att hon lyckats behålla sin ungdom.

Barker är en märklig författare. Han balanserar hela tiden på gränsen till att hans historier ska gå överstyr och bli lite löjliga men lyckas allt som oftast hålla sig på rätt sida om den osynliga gränsen. Som författare verkar han inte heller backa för något och ordet överdrift existerar inte i hans vokabulär. Coldheart canyon svämmar över av spöken, hybrider, sexorgier, förtrollade rum, djävulens fru Lillith, änglar och (som vanligt när det rör sig om Barker) en himla massa könsorgan och kroppsvätskor. Konstigt nog så funkar det och fråga mig inte varför det kan bero på att Barker går till sådan överdrift och drar på så stora växlar att jag som läsare helt enkelt kapitulerar inför orkanen av ideer och händelser som slår emot mig.

Coldheart canyon är en tjock bok (ca 700 sidor) och hade mått bra av att redigerats. Den startar sakta och det tar tid innan vår huvudperson hamnar i det olycksaliga huset och möter Katya Lupi. Trots den långa uppstarten blir det aldrig tråkigt, det är en ganska roande läsning om Hollywood och jakten på evig ungdom. När spökena väl träder fram och den underhållande karaktären Katya Lupi tar plats på scenen ökar berättelsens tempo och kör på i full fart hela vägen in i mål – nästan. Barker verkar ha ett problem med att avsluta sina böcker för när jag tycker att Coldheart canyon är klar är det faktiskt över hundra sidor kvar. Hundra för berättelsen meningslösa sidor om ni frågar mig.  Författaren gjorde någon liknande krumbukt i Den Blodbestänkta väven och till viss del i De fördömdas spel. Det kan nog vara som så att Barker behöver en något mer bestämd redaktör.

Trots detta är boken läsvärd även om Barker kör vidare i samma gamla hjulspår med begär och åtrå som den drivande kraften men hans fantasi råder det ingen brist på även om jag gärna sluppit en och annan lite väl grafisk beskriven scen av sexuell art, pryd som jag är.

The Hellbound heart vs. Hellraiser

039722-FC222Författaren Clive Barker kallades en gång för skräckens framtid av Stephen King. Ett uttalade som kanske inte är så mycket värt med tanke på att King formligen sprider lovord omkring sig, de flesta mer eller mindre genomtänkta (eller så är det så enkelt att Stephen King har dålig smak). Men i det här fallet var hans uttalande inte helt fel även om författaren Barker kanske inte sysslat så mycket med skräckgenren de senaste decennierna utan lagt sin energi på att designa leksaker samt att skriva fantasy. Författarens tidiga böcker är dock mycket bra inom sin genre: The Books of Blood, The Damnation game samt dagens lilla historia The Hellbound heart rekommenderas varmt.

I långnovellen/kortromanen (?) The Hellbound heart stiftar vi bekantskap med Barkers mest kända skapelser föremålet The Lament Configuration och Cenobiterna. Paret Rory och Julia flyttar in i ett hus som varit i familjens ägo men stått tomt en tid. Under renoveringen skadar sig Rory och hans blod ger brodern Frank ett chans att fly från den dimension där han hamnat efter att ha löst gåtan med The Lament Configuration. Föremålet The Lament Configuration kan bäst liknas vid en avancerad Rubricks kub. När man löst pusslet uppenbarar sig Cenobiterna för att visa personen i fråga njutningar bortom allt förstånd. Kruxet är bara att vad gemene man kallar för njutningar inte samstämmer med Cenobiternas syn på saken. För att Frank ska bli helt fri från sitt ”njutningsfulla” fängelse behöver han blod något som Rorys fru villigt hjälper till med då tidigare hon haft en kort affär med Frank som hon mer än gärna vill återuppta.

Jag skulle nog vilja påstå att The Hellbound heart är en klassiker i det lilla formatet. Trots att boken är relativt kort (ca 150 sidor) lyckas Barker knåpa ihop en historia som rymmer det mesta, sex, våld, spänning, scense of wonder och äckel. Just det sist och förstnämnda är lite av Barkers signum åtminstone när han rör sig inom skräckgenren. Ofta är huvudpersonernas drivkraft åtrå och ofta är hans berättelser mycket kladdiga för att uttrycka det milt. Nu är det inte så att berättelsen drunknar i en massa effekter, dramats huvudpersoner är väl skrivna och som läsare förstår jag deras drivkrafter och begär som driver berättelsen framåt även om jag inte sympatiserar med dem. Jag har inga invändningar överhuvudtaget mot den här lilla otrevliga berättelsen. Filmen däremot…..

hellraiserposter1987 kom så filmen Hellraiser som är baserad på boken. När den först kom gillade jag den då den inte liknade något jag sett förut. Barker fick förtroendet att regissera sin egen berättelse och han lyckas relativt väl åtminstone om man ser till berättelsens stämning och handling men personregin är en aning yxig ska erkännas. Filmen känns idag daterad och det beror främst på effekterna som definitivt ter sig bättre i skriven form. Det ser lite töntigt och överdrivet ut och skräckeffekterna får mig att fnissa lite vilket nog inte är meningen. Undantaget är Cenobiten Pinehead, en riktigt ruggig typ som fortfarande ger mig lite gåshud än idag. Däremot har Hellraiser en tät och obehaglig stämning som gör den sevärd och storyn är fortfarande bra trots en del kackiga effekter. En annan nackdel om man nu ska jämföra boken med filmen är att huvudpersonernas känslor och handlingar förmedlas bättre boken och om man inte läst den kan man nog vara lite undrande över en och annan karaktärs agerande i filmen. Hellraiser är långt ifrån fulländad och känns en anings daterad men den duger gott att titta på. Mitt slutomdöme blir: Se gärna filmen men läs för guds skull boken.

Regi: Clive Barker

Betyg: 5/10