Tre sekunder (2019 Storbr)

The Cure släppte plattan Wild mood swings för några år sedan. Namnet på den skivan beskriver mina känslor om denna film ganska så väl: Glädje – förväntan- förvirring – irritation och slutligen förtvivlan.

Irriterande nog missade/hann jag inte med rullen när den gick upp på biograferna vilket grämde mig en aning. Men lyckan log mot mig då den konstigt nog dök upp igen på Filmstaden i Karlstad och naturligtvis bokade jag snabbt en biljett för filmer med kubanskan Ana de Armas vill jag inte missa. Men säg den lycka som varar, i det här fallet ca trettio minuter in i filmen…..

Tre sekunder (The Informer) har en hel del som talar för sig: En handling som verkar vara bra och ett batteri med kompetenta skådisar b.la Joel Kinnaman, Rosamund Pike, Clive Owen och Ana de Armas. Bit för bit trasades mina förhoppningar och förväntningar sönder i biomörkret. Storyn om en tjallare som måste utföra ett sista riskfyllt uppdrag i fängelset innan han blir fri är bra men utförandet är alldeles för hafsigt framfört. Det känns som man haft material till en miniserie på en si så där tre fyra delar och sedan komprimerat detta till en långfilm på knappt två timmar. Ingen av rollfigurerna har en chans att sätta sig, de blir bara tomma karaktärer som blixtrar förbi på duken och jag bryr mig inte ett skvatt om hur det går för dem.

Personregin är bedrövlig och det verkar som att regissören Andrea Di Stefano gett skådisarna instruktionen att de ska hålla sig till en känsla filmen igenom.  Kinnaman ser sammanbiten ut, Owen är butter, Pike kvalfylld, värst i sällskapet är Armas som gör en Liv Ullman (utan huckle). Efter ett tag har det gått så långt att Armas väcker en irritation hos mig så fort hennes nuna dyker upp på vita duken speciellt då jag vet att hon kan skådespela och jag lägger hela skulden på en uppenbarligen inkompetent regissör som inte kan ge sina skådisar en vettig regi. Att Armas har en frisyr som man inte ens önskar sin värsta fiende gör inte saken bättre (håret borde banne mig listas som birollsinnehavare) och jag hoppas den hårstylisten inte får sätta sin fot i en filmstudio i framtiden. Det var med lätta steg jag gick in på biografen men det var en slagen man som stapplade ut.

Regi: Andrea Di Stefano

Betyg: 3/10

 

Tre skräckisar

Jag bestämde mig för att ”rensa” undan lite filmer ur recensionshögen. Här kommer tre ganska håglösa och småtrista skräckisar. Recensionerna blir också därefter; lite oengagerande och småtrista. Se det som en konsumentupplysning om vad ni inte ska hyra till Halloween.

Intruders

Det börjar bra med en pojke som har mardrömmar om en ansiktlös man som besöker honom om natten. Om han drömmer eller inte vet man inte riktigt. I en histora som löper parallellt med pojken hittar en tjej en bok. När hon läser boken börjar även hon att förföljas av en man utan ansikte. De två historerna löper så småningom samman men tyvärr utveclas filmen till en enda soppa vilket är synd för till en början är Intruders både spännande och småruggig.

Betyg 4/10

Playback

Några elever sysslar med ett skolprojekt som inte är riktigt rumsrent. De gör en dokumentär om ett gåtfullt mord där en hel familj dödades. När eleverna ber att få låna gamla nyhetsupptagningar från händelsen väcks ondskan till liv igen. Likt Intruders börjar det bra och Playback känns ganska orginell. Tyvärr slarvas storyn bort och blir ointressant ju längre filmen rullar på. Skådisarna är väl inte heller de bästa men det kanske är att begära för mycket.

Betyg: 4/10

The Moth diaries

Roligare filmer kan man se för The Moth diaries en velig och riktigt trist film. Lucie och Rebecca är BFF och går på samma internatskola. När Ernessa börjar som ny elev på skolan kommer hon emellan de två väninnorna. Rebecca börjar misstänka att Ernessa är någon sorts vampyr eller är det hennes avundsjuka som spelar henne ett spratt? Vet inte riktigt vad det här var för film. Filmen ger sken av att vara en ungdomsfilm som tar upp frågor om vänskap, saknad och utanförskap samtidigt som handlingen kryddas med lite tandlös skräck. Den vill helt enkelt för mycket och projektet havererar totalt. Som sagt velig och överambitiös.

Betyg: 1/10