Fantastiska vidunder och var man hittar dem (2016 Storbr)

För 200 miljoner dollar kan man få ganska mycket även ren skit som t.ex filmen Fantastiska vidunder och var man finner dem. Det var ett bra tag sedan jag såg en så usel film med en så stor budget. Om man tycker att specialeffekter och CGI är det bästa med en film och inte ställer några som helst krav på skådespelarprestationer, manus och regi då kan möjligtvis filmen vara värd att kasta bort över två timmar på. Jag har lite högre krav än så och fann detta vara en riktigt usel film.

Handlingen, om jag begripit den rätt, är att trollkarlen Newt ska återföra ett av alla djur han har i sin ägo till sitt naturliga habitat som ligger i USA. På plats i New York klantar han till det och några djur råkar rymma men han får hjälp av häxan Porpentina för att samla in dem. Samtidigt härjar någon ond trollkarl vid namn Grindelwald i New York. Han vill få tag i en unge som tydligen har stor betydelse och på något vis blir Newt inblandad även i denna historia.

Fantastiska vidunder och var man finner dem påminner en hel del om del två och tre av Pirates of the Caribbean. Jag får nämligen känslan av att man hittar på historien allt eftersom man filmar den. Storymässigt är filmen en enda soppa och har inget som helst flow i berättandet. I brist på en vettig handling dränks rubbet med specialeffekter i hopp om att folk ska förundras av dessa och inte tänka på sörjan man får genomlida i över två timmar. Det kan möjligtvis vara som så att man måste vara ett stort fan av Harry Potter och ha läst en massa av det extramaterial som Rowling delat med sig av på nätet för att helt begripa vad det rör sig om. Alternativet är att det är ett otroligt illa skrivet manus som filmens regissör inte har lyckats med att göra begripligt.

Skådespelarna är lika usla som filmen. Vanligtvis är Redmayne och Waterston ok så man får nu ta och skylla på regi och manus i detta fall. Eddie Redmayne spelar Newt och går filmen igenom med samma skitnödiga uppsyn och ler snett oavsett vad som händer. Hans motspelerska Katherine Waterston är så intetsägande att de lika gärna kunnat haft en gråsten i rollen, något som kanske hade varit att föredra då pengarna till hennes gage istället kunnat läggas på en vettig regissör och manusförfattare.

Regi: Davis Yates

Betyg: 1/10

Annonser

The Way back (2010 USA)

the-way-back-dvdÄn en gång satt jag, Lunkan och Mats och tjafsade vilken film vi skulle se. När Lunkan kilade in på toaletten klämde jag och Mats in den här filmen i dvd-spelaren så var kvällens filmval fixat.

Polacken Janusz arresteras och skickas till ett arbetsläger mitt i Sibirien. Tanken är att lägrets isolering från civilisationen ska avskräcka från flykt. Då Janusz är van att vistas ute i det fria börjar han redan från första dagen att planera sin flykt. Under en snöstorm tar Janusz och några medfångar chansen och flyr. Resten av filmen handlar om deras bokstavligen långa väg tillbaka till friheten genom skogar, över berg och den obligatoriska (när det rör sig om filmer av detta slag) vandringen genom öknen.

The Way back är en s.k BOATS men nu har man för säkerhets skull lagt till att filmen är inspirerad av verkliga händelser – något som kan vara klokt då berättelsens sanningshalt har ifrågasatts. Den största förtjänsten med filmen är skådisarna: Ed Harris som butter amerikan, Colin Farrell spelar den ryske gangstern Valka och Jim Sturgess är dramats huvudperson polacken Januzs. Även Saoirse Ronan, Gustaf Skarsgård och Mark Strong är med på ett hörn så filmen är stjärnspäckad så det förslår. Tyvärr är filmen The Way back inte lika upphetsade som dess rollista, ja filmen är förvånansvärt odramatisk och det är nog de duktiga skådisarna och de karaktärer de spelar som räddar historien från att bli tråkig. De pustar, svettas, fryser och går för att nå friheten, naturligtvis är det  strapatsfyllt men berättelsen hettar aldrig till, inte ens öknen. The Way back blir en relativt stillsam stund framför rutan som övertygar mig att naturen är bäst på tv för speciellt bekväm att vistas i är den aldrig.

Regi: Peter Weir

Betyg: 6/10

Total recall (2012 USA)

Biovalet denna vecka föll på remaken Total recall. En film som är baserad på författaren Philip .K. Dicks novell ”We Can Remember It For You Wholesale”. Många av Dicks berättelser behandlar frågeställningar kring den fria viljan och vår identet, även Total recall berör dessa ämnen. Man skulle kanske kunna tro att det är en eftertänksam sf-film som presenteras men de eventuella filosofiska tankar som skulle kunna ploppa upp i tittares sinne dränks effektivt av explosioner och skjutande.

Fabriksarbetaren Douglas Quaid har ett torftigt liv. Var dag pendar han genom Jordens kärna från f.d Australien till Storbritannien som är hans arbetsplats. Quaid börjar så smått fundera på att ta företaget Rekalls tjänster i anspråk för att lätta upp vardagstristessen. Rekalls affärside går ut på att ge folk falska minnen som är angenäma, något som kan göra en grå vardag uthärdligare. Trots att både Quaids fru och arbetskamrat avråder honom att gå till företaget så slinker han in. Under behandlingen går något fel och Quaids hela verklighet och liv ställs på ända.

Total recall gjordes för första gången 1990 av Paul Verhoeven och då med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. 90-talets version av Dicks historia är en snygg B-film som har ganska mycket humor (ibland kanske av det ofrivilliga slaget men så brukar bli det när Schwarzenegger är med i en film) och underhållning. Total recall 2012 har större budget, okarismatiska skådisar och är en avsevärt tristare film.

Trots biljakter i luften (vi är i framtiden), snygga miljöer,  och en massa skjutande sitter jag i biofåtåljen och får kämpa mot sömnen. Total recall bara maler på, scen staplas på scen och hur mycket jag än vill så kan jag inte engagera mig i filmen. Det kan bero på att man numera blivit bortskämd med specialeffekter och ögat har sett sig mätt på svävande bilar och stora explosioner. Det krävs något extra (manus, skådespelare, berättarglädje) för att jag ska bry mig nämnvärt för filmer av det här slaget idag. Regissören Wiseman lyckades väl med Die Hard 4 men här verkar han inte bry sig speciellt mycket om sin film trots att han står som producent. Wiseman ger det intrycket att han tror att det ordnar sig bara man har med tillräckligt med action och effekter och glömt att själ och hjärta också är viktiga indigrienser. Det kan ligga filmen i fatet att det är en nyinspelning som känns ganska onödig. Om man inte sett orginalet kanske man möjligtvis uppskattar den här filmen lite mer. Det hjälper inte heller att man lyckats med konststycket att få med tre av Hollywoods mest ointressanta skådisar i huvudrollerna för i mina ögon är Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel ungefär lika spännande som karismatiska som ett gäng döda sillar, åtminstone i den här filmen.

Efter filmen stannar jag och Action-Lunkan (naturligtvis var han med då filmen bjöd på skottlossning och brudar i tajta kläder) till vid informationen om kommande filmer. ”Den här vill jag se” säger Action-Lunkan och pekar på Resident Evil: Retribution. Ridå.

Regi: Len Wiseman

Betyg: 4/10

Fright night (2011 USA)

För att lyckas bäst som vampyr i dagens moderna samhälle bör man flytta till Las Vegas, åtminstone om man ska tro på nyinspelningen av åttiotalsskräckisen Fright night. Jag kan hålla med om att staden har sina fördelar: Många turister som passerar och oregelbundna arbetstider är troligtvis standard. Det är därför det är ganska märkligt att vampyren Jerry kackar i eget bo. Istället för att glufsa i sig aningslösa turister på genomresa betar han av folk i grannskapet. Hans närvaro blir snabbt ganska påtaglig då antalet elever med oanmäld frånvaro ökar. När Charlie Brewsters f.d kompis Ed påstår att Brewsters granne Jerry är vampyr avfärdar han det hela. Men redan nästa dag gapar Eds plats i klassrummet tom och Charlie får både ett och två tillfällen att tänka om när det gäller sin granne Jerry.

I brist på bra manusförfattare(?) fortsätter Hollywood att prångla ut remakes på löpande band. En del remakes lyckas man bra medt.ex Let me in och The Hills have eyes i andra fall är slutresultatet mer eller mindre katastrofalt t.ex Black Christmas och Prom Night. Nyinspelningen av Fright Night är helt ok. Om man jämför har 2011 års version något som orginalet saknar nämligen Colin Farrell i rollen som Brewsters blodtörstige granne Jerry. Farrell är mycket bra som den charmige och livsfarlige Jerry. Han gestaltar en vampyr som gillar att döda och plåga sina offer, folk är kort och gott boskap i hans ögon. Fright night 2011 lever mycket på Farrells rollprestation i övrigt anser jag att orginalet är bättre. 1985 vågade man låta historien byggas upp mot ett cresendo, nyinspelningen rivstartar och det råder ingen tvekan om att Jerry är vampyr, 1984 erbjöds vi tittare åtminstone lite av ett mysterium. Roddy McDowall i rollen som vampyrjägaren Peter Vincent är vida överlägesen  sin försupne motsvarighet 2011. Det är också synd att man måste gå till överdrift med cgi-effekter. Jerry är faktist rysligare som människa med huggtänder än som cgi-monster med betar i käften.

Nu låter jag kanske lite kritisk till filmen men det är risken när man gör en nyinspelning som tittare jämför man alltid med orginalet. Har man inte sett orginalet gillar man nog 2011 års version av Fright night och filmen är underhållande för stunden speciellt Colin Farrell.

Regi: Craig Gillespie

Betyg: 6/10

Crazy heart ( 2009 usa )

Countrysångaren Bad Blake åker runt på landsbygden och framträder på bowlinghallar och barer. Tidigare var han en en firad stjärna men har nu supit bort större delen av sin karriär samt gjort sig ovän med ex-fruar och bandmedlemmar. Det enda han väntar på är döden och under tiden fördriver han tiden med att supa, röka och ett och annat engångsligg. Han återfår dock lite av sin livsgnista när han träffar och inleder ett förhållande med den avsevärt yngre reportern Jean. Frågan är bara om Blake är mogen för ett förhållande.

Jeff Bridges fick en mycket välförtjänt oscar för sin roll som Bad Blake och det är han som bär upp hela filmen. Själva filmen är en bagatell som kan kvitta om det inte vore för Bridges rollprestation. Crazy Heart känns lite tunn för att vara såpass omtalad. Det är förutom Bridges många bra skådisar med: Maggie Gyllenhaal, Robert Duvall och Colin Farrell så vill man se ett gäng bra skådisar så kan den rekommenderas men annars kan man faktiskt strunta i filmen.

Regi: Scott Cooper

Skådespelare: Jeff Bridges, Maggie Gyllenhaal

Betyg: 6/10

The Imaginarium of dr.Parnassus (2009 storbrit)

Ett resande teatersällskap leds av Parnassus som bär på en hemlighet: Han har mot att återfå sin ungdom lovat bort sin dotter till djävulen när hon fyller 16 år. Några dagar innan dotterns födelsedag räddar sällskapet livet på en ung man. Mannen säger sig ha tappat minnet men trots detta kanske han kan hjälpa Parnassus att rädda sin dotter.

Som vanligt när det gäller Gilliam så sprakar filmen av berättarglädje och fantasi. Detta som är Gilliams styrka är även hans svaghet. Filmens karaktärer har en tendens att reduceras till rekvisita för att kunna visa upp Gilliams fantastiska fantasier och som åskådare tappar man snart intresset för Parnassus och hans dotter. Jag bryr mig faktiskt inte om hur det kommer att gå i slutändan. En annan sak är att Gilliam troligtvis tycker att det är jätteroligt när folk tjafsar med varandra för det munhuggs från början till slut i filmen och i ärlighetens namn blir det lite tröttsamt i längden. Trots min kritik är en film av Gilliam alltid intressant då han är en filmskapare som åtminstone försöker utmana sin publik utan att bli allt för prententiös.

Regi: Terry Gilliam

Skådespelare: Christopher Plummer, Heath Ledger

Betyg: 4/10