Combo: There will be blood (2007 USA)

Dags för combo igen! Denna gång en film vi bägge anade att vi skulle ha olika åsikter om och tänk vad rätt vi hade. Paul Thomas Anderson episka drama There will be blood har länge varit en slags referenspunkt för Filmitch och mig själv som visar var vår filmsmak tar olika riktningar. Jag hade sett filmen tidigare och Filmitch hade snabbspolat/skippat igenom den. Här erkänner jag utan att skämmas att jag såg ungefär första 45 minuterna för att sedan snabbspola. Någon snabbspolning var det inte fråga om när Marcus höll i kontrollen och jag får lov att erkänna att filmen var en aning mindre dålig än jag mindes den. Jag nickade dock till både en och två gånger under titten.

There will be blood handlar ( Åh fan det fanns en handling, jag trodde att det rörde sig om att visa Daniel Day Lewis i bild i över två timmar) om oljemannen Henry Plainview som vill bygga ett oljeimperium till vilket pris som helst och han skyr inga medel för att nå sitt mål. Med sig har han en liten pojke som han ”adopterat” för att kunna framstå som en trevlig familjeman då han reser runt och köper oljerik mark av lättmanipulerade lantisar. Just den här biten av storyn gör att jag tycker filmen misslyckas. Plainview och hans mustasch verkar helt enkelt inte vara speciellt hänsynslösa. Jo, det står på baksidan av DVD-fodralet men i FILMEN verkar han inte vara mycket värre än någon annan affärsman. Genom att lova att bygga skolor och vägar får han snabbt med sig ortbefolkningen i en särledes karg landsända men framför allt genom att gå med på att skänka ett bidrag till den lokala kyrkan som är av det mer hysteriska slaget. Några skolor och pengar ser man såklart inte till och en sakta stigande konflikt mellan den skenhelige unge predikanten och oljemanen etableras. Konflikt och konflikt lite tjafs och en örfil eller två. Nu har över halva filmen gått och jag känner mig mer än mätt på Lewis kisande blick och mustasch.

Mustasch med pipa.

Historien berättas så långsamt och lågmält att den nästan inte går att uppfatta. Det är så att säga en plot-lös film. Här är vi överrens!  Väldigt mycket av historien skildras i bild och framför allt musik, något Anderson tycks återkomma till. I hans tidigare film Punch Drunk Love ( En film som åtminstone har en brilljant scen) låter han musiken spegla olika inre känslotillstånd hos huvudkaraktären, likaså här. Tyvärr inte lika tydligt alla gånger. Plainviews förfall ner i totalt girighets-vansinne skildras men kanske skulle behövas tydliggöras en aning likaså hans ”sons” eventuella känsla av övergivenhet. Som jag tidigare nämnt finns svaren till filmens karaktär på DVD omslaget. Plainview går från hård affärsman till galen affärsman utan någon större förklaring.  Då kameran i princip aldrig lämnar Plainview så blir det lite svårt att uppfatta andra karaktärers motiv och attityder. Alla händelseförlopp visas som de är med väldigt få klipp vilket jag tycker är ganska behagligt och emellanåt riktigt suggestivt. Det du finner vara suggestivt och behagligt känns för mig som att stå bakom en fumlig pensionär som nödvändigtvis måste vända på alla varor så att streckkoden ligger åt rätt håll i kassan till ICA. Filmen mal på och verkar aldrig komma till skott.  Fina bilder tycker jag kan ha ett väldigt stort egenvärde i sig. Jag tycker inte att varje tagning i en film nödvändigtvis behöver driva händelsförloppet framåt, ibland är ”att bara se” själva poängen. Detta är såklart en smaksak. Om du nöjer sig med bara fina bilder finns det jättebra böcker att titta i nästa gång du är på biblioteket. Ok. Fint filmade bilder. Trodde inte att jag skulle behöva formulera mig övertydligt och förresten om du bara är ute efter en bra intrig så finns det många spännande böcker på biblioteket. Jag hör till den  delen av världens befolkning som uppfattar filmmediet som ett sammansatt medium som består av ljud, bild och narrativ. Bilder i böcker ger ju inte illussionen av rörelse, men det vet du ju. Eller hur? 😉

Mustasch i kyrka.

Då filmen skildrar girighet och högmod på kolisionskurs så saknar den egentligen en ”good guy”, som åskådare får man snarare fundera över vem som är minst osympatisk. Då Plainview principfast skiter i alla och använder omvärlden för att främja sig själv materiellt så förställer sig predikanten Paul för att framstå som en profet för att upphöja sig själv över sina medmänniskor. Filmen tycks vilja säga att materialism och andlighet inte nödvändigtvis behöver ha fasta moraliskt epitet vilket resulterar i att jag ofta känner mig  kluven i mina sympatier hos karaktärerna vilket är skönt som omväxling. Ja, jo du har väl rätt i sak men det kan nog presenteras en aning kortare och mer medryckande.

Bekymrad mustasch

Skådespelarna sköter sig riktigt bra i filmen. Daniel Day Lewis håller igen på sitt överspel med undantag av en scen där han blir vansinnesarg (eller som min far skulle sagt, han får djurena i sig). Här verkar Daniel Day Lewis anammat den skola inom skådespeleriet som vanligtvis reserveras klassens timme på många lågstadieskolor. Daniel Day Lewis kvoten har nu fyllts med råge, jag vill inte se karln mer. Visst är filmen lång och historien känns lite intetsägande (årets underdrift)  på ytan men då den stannar kvar i tankarna hos mig så känns den ändå väldigt intressant. Framför allt så är den en upplevelse i fråga om bild och ljud men dock kanske inte på min 22 tummmare.

Bister mustasch.

Jag vet att de flesta hyllar den här filmen men den ger mig ingenting. Där folk ser fantastiskt skådespeleri ser jag en skådis som knappt kan lägga band på sig då han så förtvivlat gärna vill få ”skådespela”. När han väl får komma till skott blir resultatet rent pinsamt och jag skrattar högt. I övrigt är filmen trist, seg och tråkig och värst av allt den känns intetsägande. Slöseri med både tid och pengar.

Marcus betyg 7/10

Filmitch 3/10

Combo: The Intouchables/En oväntad vänskap (2011 Frankrike)

Håll i hatten! En combo som inte rör folk klädda i spandexdräkter så kom inte och säg att jag och Marcus inte vågar förnya oss. Marcus skriver i kursivt.

The Intouchables är en film man har sett många gånger tidigare.Två personer med olika bakgrund möts av en slump och mötet kommer att påverka deras liv. Men att man sett det förut behöver inte innebära att att det är dåligt, en bra historia tåls att berättas och ses flera gånger. Ja och jo det kan väl vara så men ofta när det gäller feelgood-filmer av den här sorten kan det kännas lite väl förutsägbart. Någon överaskning vill man nog ändå ha eller någon form av nytt grepp. 

Philippe är stenrik och totalförlamad efter en olycka, han är också i behov av en ny personlig assistent. Driss saknar jobb och bostad men behöver en underskrift som visar att han sökt ett jobb för att få a-kassa. Driss går på anställningsintervju hos Philippe som mot alla odds anställer honom. Vi som sett liknande filmer vet att både Driss och Philippe kommer växa som individer i.o.m mötet.

När det gäller karaktärerna så blir jag, trots att jag finner dem sympatiska, lite störd på hur  man valt att skildra dem. De blir helt enkelt lite för stereotypa ibland. Då filmen på olika sätt skildrar kulturkrocken mellan finsalongerna och förortskulturen har man valt att tydligt mejsla ut karaktärerna därefter. Jag finner det lite orättvist och fantasilöst att Driss ska framställas som själva sinnebilden för de  fördomar man ofta sett gällande färgade människor i framförallt film och litteratur. Främst att han framställs som så okultiverad vilket han ju såklart inte är, han är bara inte uppväxt med samma kultur som den franska överklassen men det är ganska tydligt vilken kultur vi i publiken skall värdera högst. Men visst, Phillipe får ju också lära sig något nytt. Han får lära sig uppskatta Earth Wind & Fire och får även en dansuppvisning (det där med rytmen i blodet ni vet) och där någonstans får jag en något sur smak i munnen. Jag kan iofs hålla med om att just dansscenen är lite ”over the top” men jämför Omar Sy med t.ex Chris Rock eller Eddie Murphy som oftast spelar karikatyrer på färgade så ger Sy ett relativt balanserat porträtt av sin karaktär.  För filmen tycks vilja säga att ”bara alla fattiga okultiverade människor i ghettot ville ta till sig  våran fina kultur och konst så skulle ju era förutsättningar på arbetsmarknaden förbättras lavinartat. (Jodå att prata om Dalis smältande klockor på jobbintervjun imponerar på personalchefen…PÅ ETT ÅKERI!)

Fransmännen backar inte för att kasta in lite svärta och allvar i sina historier trots att de marknadsförs som s.k feelgoodfilmer. I The Intouchables bjuds det på båda sakerna men aldrig i sådan mängd att svårmodet tar överhanden. Det är kanske tack vare att man tillåter lite mörker och allvar i filmen som gör att Driss och Philippe blir mer levande och däremed blir filmen avsevärt mer gripande och engagerande än vad man är van vid i denna genre.Jag tillskriver nog detta mer till dialogen och kemin mellan skådespelarna, även om svärtan i denna film ligger i det fruktansvärda att vara totalförlamad så tycker jag inte att det rent propotionsmässigt finns mer svärta än i feelgoodfilmer i allmänhet. PAH! Vilka s.k feelgoodfilmer HAR du sett?  Antichrist? Det är snarare så att Phillipes situation är så påtagligt tragisk. Man berör även Driss familjeproblem men jag tycker aldrig att man riktigt går in på djupet och gräver i det. Nu kanske låter det som att The Intouchables är ett allvarsamt drama men så är icke fallet. Jag önskar att så hade varit fallet. Nu är du ute och cycklar. Din argumentation blir lite som att se en Bergmanfilm och klaga på avsaknaden av rafflande biljakter. Köper icke detta argument.

Det finns gott om roliga episoder och jag skrattade gott flera gånger under filmen. Ja det ska erkännas att även jag gjorde. Dialogen innehåller en del oneliners som är klockrena och Driss vänliga men råa humor är underhållande. När eftertexterna rullar sitter jag med ett leende på läpparna och mådde helt enkelt ganska bra. Filmen är definitivt är sevärd, en liten feelgood pärla som trots att den har en och annan klyscha känns både fräsch och upplyftande. Vill man ha en trevlig stund ska man definitvt gå och se den.

Jag får erkänna att även jag log i slutet särskilt över det faktum att detta är en sann historia som otroligt nog har utspelats i exakt samma händelseföljd och med samma dramaturgiska element som hundratals romcoms och feelgoodfilmer. För det vore ju lite löjligt att basera en film på att en rik chef blir bundis med sin fattige assistent, det känns ju lite väl vardagligt men å andra sidan kanske det är en extremt osannolik företeelse i Frankrike.

Om jag fick skulle jag byta ut den svenska titeln ”En oväntad vänskap” mot den mer passande titeln ” Två vänner som beter sig precis som förväntat”. Trots en ganska syrlig eftersmak så fann jag ändå stora delar av filmen underhållande. Den var välproducerad och dialog och skådespel var väldigt bra. Lite för mycket säkra kort dock, lika säkra som att en Amerikansk remake gissningsvis skulle ha Kevin Costner och Chris Rock i huvudrollerna. 🙂 Bevare oss väl!

Regi: Olivier Nakache, Eric Toledano

Filmitch Betyg: 8/10

Marcus Betyg: 5/10

 

Combo: The Dark knight rises (2012 USA)

Troligtvis är vi sist på bollen när det gäller att se och skriva om sommarens blockbuster, åtminstone i bloggvärlden. Jag ville vänta en stund med att se filmen för att slippa trängas alltför mycket i biomörkret nu blev det så att jag inte riktigt orkade hålla mig men med ett extrastort säte klarar man av det mesta i biomörkret, bla att spilla kaffe på sig själv.

Vad skönt att jag inte var med utan gick vid ett annat tillfälle. Spill i biomörkret tycker jag inte om. Då vi inte gick tillsammans denna gång så blir det lite av en minikombo där jag slänger in lite småkommentarer i texten. Så när det är kursiv stil så är det alltså jag, Marcus som talar…eh…skriver.

Det har gått åtta år sedan händelserna i förra filmen. Gotham är numera en laglydig stad och behovet av Batman är obefintligt. Bruce Wayne har hängt av sig capen och isolerar sig från omvärlden efter de tragiska händelserna i förra filmen. Men under Gothams gator smids det ondsinta ränker. Terroristen Bane har en sinister plan som tvingar Wayne att än en gång bli Batman och tala med förställd röst.

Regissören Nolan knyter här ihop säcken med tredje och sista(?) delen av sagan om Batman. Nolans filmer om Batman är i stort sett lika bra vid en jämförelse. Till filmernas styrka hör till att de alla haft mycket bra skådisar i stora och små roller samt att de varit genomarbetade och haft starka manus. Ovanstående gäller även för The Dark knight rises.

Jag tycker Nolan har lyckats bra med att just knyta ihop säcken, särkilt då denna film speglar den första filmens dramaturgi vilket gör att hela triologin får en karaktär av första akt, mellanakt och slutakt.

Naturligtvis finns det ett och annat problem med filmen, något mästerverk är det inte men man får ungefär det man väntar sig om man sett de två tidigare filmerna. En del har haft problem med en och annan ologiskhet i berättelsen. Jag brukar inte spana efter sådana fel när jag ser på s.k underhållningsfilmer det måste vara ganska rejäla manusmissar för att jag ska reagera. Så autopilotsdebatter, helande av ryggskador och oskäggiga poliser går mig helt förbi. Egentligen har jag bara två invändningar mot filmen: Batmans röst är så otroligt löjlig att jag får kämpa mot instinkten att hålla för öronen när han talar. Turligt nog har karaktären Batman ganska få repliker. Filmen är likt The Dark knight en aning för lång.

Jag störde mig inte så mycket på filmens längd, tyckte att 2 timmar och 40 minuter förflöt ganska fort men jag vet ju att Herr Filmitch är en rastlös person, särskilt på bio. I stora säten är jag mindre rastlös din krumme fan.

Man kunnat skippa Catwoman och fått en aningens kortare och mer tajt film. Nu är inte Hathaway dålig i rollen som Miss Kyle men det blir lite för mycket av det goda. Ja man kunde åtminstonde givit hennes karaktär en mer betydande roll . Nolan ska hinna med att presentera de nya karktärerna, hålla reda på de gamla samt få ihop en story det blir för mycket. Filmens första halva är bäst sedan börjar jag känna mig lite mätt på Gothams öden och äventyr och mina tankar börjar vandra under föreställningens andra halva. Jag tyckte tvärtom att andra halvan var mest engagerande och bitvis riktigt spännande.

Bortser man från dessa saker har man en actionfilm som är bra. Zimmers musik är mycket bra, i filmens sista minuter når den nya höjder. Klippningen tillsammans med musiken bjuder på ett fantastiskt slut.

Måste ärligt talat säga att jag är lite trött på Zimmer, allt han gör låter som Pirates of the Carribean fast med olika trummrytm. Visst funkar musiken men lite mer variation skulle ju inte skada.

Tom Hardy är mycket bra som (i seriernas värld ointressante) Bane. Tyvärr hade jag läst en recension där en kritiker skrev att Bane hade en brödrost inmonterad ansiktet – en tanke som hela tiden var närvarande när jag såg karktären i bild. Trots brödrostar och en i mina ögon ganska trist skurk lyckas Nolan och Hardy göra Bane till en intressant och ganska obehaglig figur. Banes röst var dock inte densamma som i de trailar jag sett undrar varför man ändrade på detta?

Banes röst  är en historia för sig när det gäller saker att vara ambivalent inför. Ena stunden passar den jättebra andra stunden blir effekten snudd på komisk. Karln låter ju ungefär som en överjovialisk aspackad Sean Connery. Batmans röst (eller harklande) kan man åtminstone konsekvent reta sig på. I Banes fall blir jag bara förvirrad. 

Som grädde på moset har vi även de gamla bekantingarna Gary Oldman och Michael Caine samt till nytillskotten Joseph Gordon-Levitt som den unge poliskonstapeln Blake och Anne Hathaway i rollen som Catwoman. Skådisarna håller hög klass. Det är hos karaktärerna och i den (kanske för mycket) genomarbetade storyn där filmen finner sin styrka. Det var även roligt att se Aidan Gillen (Game of thrones) samt Desmond Harrington (Dexter) i små roller. Slutomdömet blir lite bättre än Spiderman men lite sämre än The Avengers. Avslutningsvis anser jag att coolast i filmen är ljudet när Batmans motorcykel svänger runt på en 50-öring.

Kan inte annat än att hålla med, det är Nolans främsta styrka, genomarbetade manus och bra casting. 

Regi:Christopher Nolan

Betyg: 8/10

Marcus betyg: 8/10

Comborecension- The Avengers (USA 2012)

Ja då var det dags för en comborecension igen. Det var ju ett tag sedan sist. För att ni ska kunna hålla isär våra textbidrag så är min (Marcus) text i vanlig stil och Filmitchs i kursiv. Filmen för kvällen var The Avengers vilken både Filmitch och jag väntat på sedan den extra scenen i första Ironman-filmen, dvs 5 år. Japp så jag/vi har väntat men hellre lång väntan och bra film än att man hetsar ut skit.

När Disney köpte upp förlaget Marvel var jag nog inte ensam om att tänka att det nog inte kommer något bra ur dylik affärstransaktion men tack och lov hade jag fel. Även jag darrade till av fasa och var en aning bekymrad att Marvels universum skulle bli disneyfierat men än så länge har Disney låtit Marvel fått vara ifred. Det hela har som vi vet resulterat i ett pärlband av underhållande superhjältefilmer och fler är på gång. Trots olika regissörer så har man lyckats hålla ihop universat så att det framgår att vitt skilda karaktärer ändå verkar och lever i samma värld, vilket också är en av styrkorna i Marvels serietidningsproduktion. Det hela blir lite grand som en såpopera på kraftfoder. Här har vi nog den främska skillnaden mellan DC (Superman, Batman, Green Lantern) och Marvel, de sistnämnda verkar ha haft en plan med sin produktion medan Warner (DC) lite håglöst och oplanerat skickat ut en film här och en film där.

Allt som Marvel gjort är inte bra t.ex har The Hoff spelat Nick Fury rekommenderas ej.

Nåväl, Avengers var det. Serieförlagan utkom första gången för 49 år sedan och gavs ut i evigheter efter det. Den ursprungliga historien och filmens story följer varandra i stora drag. Den onde ”guden” Loki tar sig in i vår värld för att ta över den, till sin hjälp har han en arme av utomjordingar. S.H.I.E.L.D.- agenten Nick Fury  (Samuel. L Jacksson) förstår tidigt hotet och mobiliserar den lilla grupp av superhjältar vi tidigare sett i tidigare filmer, Hulk, Captain America, Thor och Ironman.  Då hjältarna till en början inte kommer så bra överens hotas allt att gå åt skogen, samt att regeringen är aningen skeptisk till att släppa lös de krafter som hjältarna besitter. Ja hur ska det gå? 🙂 I första Avengers tidningen var Loke mycket riktigt skurken om jag inte missminner mig men storyn var inte lika bombastisk som filmen. Personligen hade jag nog haft någon annan skurk än just Loke då han inte är speciellt upphetsande men resultatet var avsevärt bättre än väntat. Jag störde mig inte ens på han något komiska huvudbonad. Man behöver inte överföra allt från seriernas värld till film.

Jag skulle kunna sluta skriva nu och bara låta följande mening stå för hela upplevelsen. Välproducerat och jävligt underhållande. Men det vore lite för enkelt med tanke på att jag trots allt väntat på filmen i 5 år så jag ska jag utveckla lite.

Skådespeleriet är överlag klanderfritt, visst lyser vissa starkare med sin skådespelartalang än andra men filmen är såpass välcastad så det spelar inte så stor roll. Här håller jag med. Ingen skugga faller på någon av skådisarna. Ruffalo som spelar Hulk/Banner är den nye i gänget. Han axlar rollen med bravur efter Norton och Bana som spelat Banner tidigare. Dialogen är väldigt bra och dessutom rolig. Jag känner igen stora delar av dialogen från de serietidningar jag läst av Whedon. Torr humor med en tvist samt att han känner och har tagit sig att satt sig in i karaktärerna.  Ett par gånger är det lite pekoralvarning men det hinner aldrig blomma ut i de eccesser som man exempelvis skulle vänta sig i en Spielberg-produktion. Jag anar pekoralen här och där men Whedon löser det på bästa sätt t.ex är Iron mans shining moment i filmen en av de bästa scenerna. Jag ryser vid tanken om Spielberg/Jackson eller Bruckheimer fått lagt sina pekorala näsor i blöt, högt osmakligt. Hjältarnas småtjafs sinsemellan och personliga karaktärsfel håller igång filmens tempo på ett bra sätt mellan actionscenerna.

Får se om man tar in nya hjältar till nästa film, finns en o annan att välja på.

När det gäller actionscenerna så säger jag bara: Välkoreograferad våldsballet. Det är väldigt snyggt, man ser vad som händer och kan följa med i händelseförloppet trots rasande tempo, plus att det hjälteposeras en hel del, vilket såklart är ett måste. Ingen skakig handkamera eller vansinnes klippning här inte vilket jag tackar för. Filmens jättelånga slutstrid kan kanske kännas aningen lång men då inte ens Herr Filmitch skruvade på sig i sätet så höll den sig nog precis inom gränsen för det acceptabla. (Så här inom parantes så kan jag nämna att gå på bio med Filmitch kan ibland vara som att bada i en regntunna med en epeleptisk säl, han vrider och vänder sig i sätet som vore det tillverkat av spetsiga armbågar, denna gång satt han ganska still vilket torde vara ett gott betyg). Och plötslig övergick denna trevliga och positiva recension till personangrepp. Jag kan inte hjälpa att att SF sätter in stolar för krumma dvärgar i sina salonger så man får träsmak i röven innan ens reklamen slutat.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med The Avengers. Den lyckas med vad den ger sig ut för vara. Två timmar och tjugo minuter förflöt utan att jag märkte det och jag var lite lätt omtumlad och glad när jag (dock varken visare eller dummare) lämnade salongen. Till och med 3Dn tycktes funka, den störde i alla fall inte. Japp helt ok men det tillförde inte filmen något extra. Och med tanke på extrascenen i eftertexterna så får vi nog återse The Avengers inom en inte allt för avlägsen framtid, särskilt med tanke på att filmen slog premiärrekord i USA. Håller med fantastisk film som har många fina actionscener, bra skådisar och effekter. Kan jag vara kritisk till något skulle det vara att fighten ombord på SHIELDS hellcarrier var mer spännande än filmens final men många gånger blir just finalerna i många actionfilmer lite mättande och så även i Avengers. Men jag satt som sagt still och är nöjd, mycket nöjd. I och med extrascenen släcktes mitt hopp om att mina favoritskurkar Baron Zemo & Ultron skulle göra entre i nästa film men men …. man kan inte få allt.

Marcus Betyg: 9/10 (Ja det är lite högt men jag är ett farbrorbarn, enligt vissa)

Filmitch hojtar: AVENGERS ASSEMBLE och delar ut en 9:a

Comborecension: Conan the barbarian (2011 USA)

Så har vi då varit på bio igen Filmitch och jag. Denna gång såg vi Conan the barbarian. Då jag står för huvudtexten så är filmitch komentarer i kursiv stil.

Handlingen i korthet: Conan får som barn se hela sin by slaktas av en ond Nekromantiker (för de oinvigda så är det en obehaglig typ som har som favoritsysselsättning att återuppväcka döda) och beslutar att ta hämd på denne och hans hejdukar. Nekromantikerns plan är att med hjälp av en magisk mask och en lämplig ung kvinna återuppväcka sin bortgågna häxa till fru och sedan ta makten över världen. Någon i produktionsteamet har sett The Mummy och tror att eventuella biobesökare inte har gjort det.

Detta är en ganska snygg film om man ser till att de faktiskt lyckats med att skapa schyssta miljöer och kostymer om man kan med att bortse från att det är en machopekoral där muskler alltid blänker och alla kvinnor går på lokal topless.

Just toplessbiten är lite fascinerande, så fort det vankas vuxen fantasy verkar kvinnorna i dessa berättelser ha som främsta mål att visa brösten. Varför vet jag inte riktigt. Det blir än knepigare om man kollar in rollistan på IMDB där listas dessa hoper med barbröstade babes som ”topless wench”. ”Skådespelerskorna har alla namn som klingar östeuropeiskt. Något som ger aningens dålig smak i munnen trots att tänderna är nyborstade.

Man kan heller inte klaga på specialeffekter och man kan knappast heller tycka att det inte är tillräckligt blodigt. Söte Moses vilken blodig film. Det skvätter och slafsar som vore det Passion of the Christ. Bra tänker jag först men efter ett tag blir det lite för mycket. Att det blir för mycket kan bero på att det slåss en hel del i denna film. Det verkar som om man i Conans värld bytt ut simpla hälsningsfraser mot att genast hota varandra till livet. Nu hör ju detta till  konceptet så man får köpa en hel del innan man börjar muttra. Conan (den proteinstinne våldsverkaren) som karaktär ska ju vara trubbig, primitiv och drivas av lättidentifierade ambitioner som hämnd. När varje konflikt i en film, hur liten den än må vara, löses med en stridssekvens på minst en minut så blir det lite tråkigt. En timme in i filmen blir det svårt att bilda sig en uppfattning om huruvida den pågående striden är avgörande för handlingen eller om de slåss bara för att någon råkat säga något dumt.  Under filmens första kvart så bygger man upp spänningen ganska bra och det hela verkar ganska lovande.Men sedan bryr man sig inte om att sakta ner igen och ger således inte oss åskådare möjlighet att reflektera eller reagera över det som händer och då slutar man bry sig .

Kan inte annat än att hålla med, när man väl vant sig vid Perlmans bisarra lösskägg är första kvarten både engagerande, lite spännande och bygger upp mina förväntningar på filmen. Precis som Marcus säger blir det sedan bara en enda röra med bröst, blod fighter och resande hit och dit. Filmen känns lite som ett avsnitt ur ”Packat och klart” för karaktärerna reser kors och tvärs genom hela filmen och massa knepiga ortnamn spottas ut i ett rasande tempo. En stunden är man i en stad, snabbt klipp till båtresa sedan raskt vidare till något tempel och ja så här håller det på hela tiden.

Filmen var lite av en besvikelse för jag tycker att man borde kunna sy ihop en ganska bra story av grundmaterialet. Conan är snygg och man har haft en tanke, tyvärr har man slarvat bort möjligheten till en bra film någonstans i produktionen. Om man skulle jämföra med 80-tals Conan är det dött lopp. Skådisar samt scenografi är avsevärt bättre än i Arnolds version. Däremot är tempot bättre i 80 tals versionen, 2011 års film galopperar på i rasande fart utan en möjlighet till reflektion.

Regi: Marcus Nispel

Betyg: Marcus: 3/10 Filmitch: 4/10

Comborecension: Captain America ( 2011 USA )

Än en comborecension på än en superhjältefilm. Nåväl Marcus i kursiv text. Filmen vi var och såg var Captain America och ska jag vara ärlig var inte mina förväntningar speciellt höga. Dels var jag rädd för att det skulle bli för mycket patriotiskt flaggviftande och dels hör inte karaktären till mina favoriter i serievärlden. Är väldigt lättad över det sparsamma flaggviftandet måste jag säga, det finns där men hålls på en uthärdlig nivå. Serien har jag läst men inte i några stora mängder.

Historien utspelar sig under det andra världskriget där Steve Rogers som är utrustad med stort hjärta men klen kropp inte hellre vill annat än att åka till Europa och slåss mot nazisterna men han är helt enkelt i för dålig fysisk form att delta i kriget. När han får ett erbjudande om att delta i ett experiment för att skapa en supersoldat hoppar Rogers villigt på projektet. Försöket att skapa en amerikansk supersoldat lyckas och snart finner sig Rogers som nu tagit namnet Captain America öga mot öga med nazisternas motsvarighet, The Red skull som hotar att förgöra världen.

Jag är mer än nöjd efter att ha sett detta alster. Captain America är underhållande, har berättarglädje och ger mig en äkta matine films känsla. Dialogen är relativt välskriven och jag sitter och skrockar till skämt som egentligen är ganska dåliga men tack vare trevnaden blir de roligare än vad de egentligen är. Skådespelarna är mycket bra i sina roller. Tommy Lee Jones är så där butter som bara han kan vara i rollen som Rogers överordnade. Hayley Atwell spelar den klämkäcke engelska agenten Peggy Carter. Hugo Weaving är lysande i rollen som den ondskefulle Johann Schmidt (The Red skull). Tobey Jones var en glad överaskning när han dök upp i filmen och spelar den ryggradslöse vetenskapsmannen Arnim Zola. Redan här är jag mer än nöjd när det gäller filmens rollbesättning men Chris Evans ÄR Captain America. Evans är väl inte direkt Oscars material men precis som Hemsworth som spelade Thor i våras är Evans klippt och skuren i rollen som demokratins försvarare.

Tyvärr drar kackiga CGI-effekter och ganska oengagerade actionscener när man slåss mot nazisterna ned betyget. Jag saknar ”wow” scener i filmen. Nu blir det bara lite standardfighting mot nazisterna, det är inte speciellt spännande eller spektakulärt vilket var synd för filmen hade potential att bli en riktig höjdare.  Ja, det kändes lite oengagerat och påskyndat ibland. Höjdpunkterna låg snarare hos karaktärernas samspel mellan actionscenerna. Jag får också ta och tillägga att Captain Americas dräkt inte är något mästerverk, den är ganska ful och lite småtöntig.

 Jag gillar verkligen att  man, trots olika regissörer, lyckats skapa känslan av att Captain America utspelas i samma universum som Thor och Iron Man m.fl. Det är inte bara det att man droppar hintar i filmerna utan man har bemödat sig att få produktionerna att såväl visuellt som bildberättartekniskt påminna om varandra. Detta minns jag att jag upplevde som en av styrkorna i Marvels serietidningar på den tiden jag hetsläste dem.   

Sitter man kvar (vi var ensamma kvar som vanligt…nördigt?…döm själva.) till eftertexterna rullat klart belönas man med en kort trailer till nästa års begivenhet: The Avengers och där fick jag min ”wow” upplevelse och har redan nu visualiserat mig med ett stort leende på en biograf nära mig i maj 2012.  Kan förhoppningsvis bli riktigt bra. När det gäller Captain America så fann jag mig underhållen utan att för den skull gå i taket av lycka.

Regi: Joe Johnston

Filmitch: en stark 7/10

Marcus: en svag 7/10

Comborecension:The Green Lantern (2011 USA)

Ja då var det dags att gå på bio igen med herr Filmitch. Den här gången blev det superhjältefilmen Green Lantern, en serietidning jag inte är särskilt bekant med förutom hans förekomst i den gamla serietidningen Gigant som gavs ut i Sverige på 80-talet. Filmens handling i korthet: Universum är indelat i ett stort antal sektorer som beskyddas av en slags intergalaktisk poliskår kallade Green Lanterns. De är utrustade med ringar som ger dem förmågan att framkalla det de kan göra sig en bild av i hjärnan, exempelvis svärd, kulsprutor, bilbanor (jo jag lovar det är sant) o.s.v. Efter att ha sårats dödligt av en förlupen rymdskurk kraschlandar en av dessa gröna poliser på jorden. Innan han dör så utser hans ring en efterträdare som råkar bli den dumdristige piloten Hal. Ska han våga axla ansvaret?

Serieförlaget Marvel  ( X-men, Iron man. Thor, Spiderman m.fl ) har på senare år varit ganska framgångsrika och lyckats revativt väl med sina adaptioner. DC  (Batman, Superman, Green lantern, The Flash ) har däremot har mest stått och stampat om man bortser från Nolans Batmanfilmer. När jag hörde att de skulle göra film om Green Lantern åkte mina förväntningar upp i topp. ”Man kan bara inte misslyckas” tänkte jag. Hå Hå Hå vad jag bedrog mig. Istället för att kontakta Geoff Johns som skrivit serien i en fem-sex år tog man in ett par tre manusförattare som skiter ut en halvdan och ganska ljummen historia. Jag får i sammanhanget ta och erkänna att det kanske inte alltid är det bästa att vara en serienörd när man ser filmer i den här genren då man riskerar att hamna i samma sits som de biobesökare som går och ser filmatiseringen av sin favoritbok. Man sitter och tänker: Vad har de gjort?

Detta är en ganska standardsuperhjältefilm. Lite action, lite kärlek, lite häftiga effekter och lite moralkakor. Jag hade inledningsvis ganska höga förväntningar på filmen då den tecknade serien haussats av herr  Filmitch  och vad jag förstår så är serietidningen bra mycket tyngre än vad filmen är. Man tycks ha tagit fasta på att nå den breda publiken och därmed fått ett ganska urvattnat resultat. Problemet ligger säkerligen på manusnivå för det är egentligen inget fel på varken skådisar eller tekniska aspekter.  Stämningen är lite som i Thor från tidigare i år, lite hejsan hoppsan så där, men det känns, till skillnad från i Thor, lite som om man inte riktigt har haft hjärtat med i produktionen. Ungefär som om man gjort filmen för att den ska göras inte för att man egentligen vill. Jag hade inte tråkigt men jag blev heller inte berörd på något sätt och fick återigen lämna  biografen med ett stort jaha i huvudet.

Det ord som passade min sinnesstämning efter att ha sett filmen är beklämd. Det kunde ha blivit så himla bra. Det kunde ha blivit en alldeles fantastisk film full med action, spänning och humor. De har skådespelarna (Blake Lively, Mark Strong, Peter Sarsgard och Ryan Reynolds)  de har pengarna ( 200 milj $ ), de har regissören Martin Campell. Allt ser rätt ut på åtminstone på pappret men likt en bakfull passagerare på en finlandsfärja skippar man hela smörgåsbordet och går direkt på den kokta potatisen. Ridå. Läs serietidningen istället. Börja med Secret Orgins.

Betyg 4/10

Filmitch: 2/10 årets besvikelse.

Comborecension. Bondtema: Licence to kill ( 1989 Storbr/USA )

Efter ett längre uppehåll gör nu Bondtemat en comeback. I ärlighetens namn får jag lov att erkänna att Bond stod mig upp till halsen men nu tar jag ett nytt krafttag. Något som underlättade att ta itu med temat var att Joel Burman ville var med på ett hörn. Han har lite andra åsikter om filmen och Joels text är i kursiv.

Daltons andra och sista film (skulle det visa sig) Licence to kill (Tid för hämnd) hör till en av de mer utskällda filmerna i Bondserien, redan här kan jag avslöja att jag sällar mig till den skaran men inte p.g.a. att filmen är speciellt dålig utan av den enkla anledningen att det helt enkelt inte är en Bondfilm.

På ytan är det en Bondfilm med casinospel, sköna damer och slemma skurkar men den skiljer sig ganska mycket från tidigare filmer i serien.

Helt ärligt har jag lite svårt att förstå varför den är så jävla utskälld. Den är betydligt allvarligare i ton än de flesta ”ta över världen” Bondfilmer vilket jag tycker är intressant ur konflikt synvinkel. Sen så är den våldsammare än de flesta Bondfilmer och har inte åldrats så himla fasligt. Jag förstår de (Filmitch bl.a.) som inte gillar den för att det inte är en typisk Bondfilm. Jag önskar att de hade varit konsekventa i det valet och inte Bondifierat slutet men mer om det senare.  

I kort är handlingen att Bonds vän; den inte helt obekante Felix Leiter gifter sig. Precis innan bröllopet har Bond och Leiter infångat en knarkkung, Sanchez. Brottslingen rymmer och hämnas på Leiter genom att mörda hans nyblivna fru och mata en hungring haj med Leiter. Hajepisoden utspelar sig egentligen i boken Live and let die. Felix överlever hajattacken men när myndigheterna inte gör något går Bond bananas och bestämmer sig för att på egen hand se till att rättvisa skipas. I samband med detta blir Bond av med sin dubbelnolla (rätten att döda i regeringens tjänst) då han vägrar att lyda order och återvända till England. Filmens arbetstitel var först Licence revoked men då den frasen i USA indikerar att körkortet blivit indraget så bytte producenterna namn till den mer klatschiga titeln Licence to kill.

Detta är den film i Bondserien där Q har mest screentime.

Helt klart en stabil Bondöppning. Till skillnad ifrån många Bond teasers så är den här planterande för hela filmen. Jag gillar speciellt setupen att Leitner och Bond åker på uppdrag en timma innan Leitner ska gifta sig! Sen gillar jag kemin i dessa inledande scener speciellt mellan Bond och Leitners fru. Inte alls sexuellt men på ett vänskapligt plan och det gör det den brutala fortsättningen riktigt gripande.  

Då MGM hade ekonomiska problem valde man att spela in filmen i Mexico för att spara pengar. Då de två senaste filmerna om Bond tappat publik i USA gjorde man även valet att försöka förnya Bond samt att koncentrera sig helt på den amerikanska marknaden. Två enligt mig stora misstag. Licence to kill blev mer realistisk och lite tuffare, faktiskt lite väl mycket då det var bara i Japan som slutresultatet visades oklippt. Producenterna hade redan slagit in på den mer allvarsamma vägen med The Living daylights men nu gick man som sagt ett steg längre. Det var här man gick vilse anser jag och resultatet blev en actionfilm där man helt enkelt gick utanför ramarna så mycket att det egentligen inte spelar någon roll om det är 007 eller någon annan actionhjälte som har huvudrollen. Naturligtvis ska man ha credit för att vilja förändra en serie men det får inte ske på bekostnad av själ och hjärta. Nu fanns det faktiskt ingen anledning att gå och de just den här filmen om man var ute efter Bond. Det gick lika bra att titta på t.ex. Dödligt vapen 2 eller den tredje Indiana Jones filmen som hade premiär samtidigt om man som publik var sugen på lite action. Licence to kill gick upp under sommaren och mötte mördade konkurrens av dessa två filmer och några andra som hade premiär samtidigt. Det var f.ö. sista gången en Bondfilm hade premiär på sommaren.

Bondbrud nr.1 Carey Lowell som piloten Pam Bouvier.

Med tanke på konkurrensen så får man säga att filmen gjorde bra ifrån sig. Förutom ovan nämnda super blockbusters så hade även följande filmer premiär under ungefär samma period: Batman, The Abyss, Star Trek V – The Final Frontier, Ghostbusters 2, Älskling jag krympte barnen. Visst ett antal av dessa är inte i samma målgrupp men det är jävligt mördande konkurrens om man tänker att föräldrar vill spara sina pengar för att ta familjen på bio.  

Problemen med filmen är många. Det största problemet är att filmen inte känns som ett äventyr med 007 som jag tidigare nämnt. Ett annat stort problem är när man försökt att göra filmen mer realistisk ökar även mina krav på att storyn ska gå ihop logiskt vilket den verkligen inte gör. Man skjuter glatt på lastbilar fyllda med bensinblandad kokain utan att de exploderar. Bond nästlar sig in Sanchez organisation alldeles för lätt. Sanchez ska vara sjukligt paranoid men han tar emot 007 som hoppat av några dagar tidigare med öppna armar. Samtidigt vågar man inte gå hela banan ut när det gäller allvar och realism utan har tryckt in Q i en stor roll som comic relief vilket inte riktigt passar in i sammanhanget. För att fjäska för den amerikanska publiken har producenterna pressat in Wayne Newton (Las Vegas motsvarighet till Christer Sjögren) i en roll som bluffpredikant, helt onödigt. Lägg sedan till att filmen känns ganska sunkig och har trista miljöer så blir det inte en speciellt sig upphetsande eller spännande handling. Om man bortser från att det är en Bondfilm och ser på Licence to kill som en actionfilm så är den vare sig bättre eller sämre än någon annan actionfilm dvs. man kan alltid hitta något mer adrenalinhöjande om man är sugen på genren t.ex. Dödligt vapen 2.

Bondbrud nr 2. Talisa Soto som spelar Sanchez flickvän Lupe Lamora

Jag håller verkligen med om att detta inte är en typisk bondfilm men jag gillar att de gjorde något annorlunda. Mitt största problem är att slutet är totalt Bondifierat bara för sakens skull. Slutuppgörelsen är sjukt överdriven, sekvensen där Bond startar en liten pyttebrand i ett knarklabb gör att hela det enorma knark komplexet exploderar i bakgrunden i slow motion medan Bond kör därifrån i en golfbil. Sen kommer det några lastbils stunt som är sjukt orealistiska som jag verkligen hade velat att de inte haft med i filmen.

Satsar man på en våldsam hämndhistoria så behöver man inte dessa scener. Det finns för övrigt en hel sub-plot med ett par Stinger missiler som är helt meningslös. Tyvärr rör det bara till handlingen och gör det förvirrande samt att hämnd temat blir sekundärt vilket är synd. Skulle jag vara elak skulle jag skriva att den bara är med för att plantera ett av de sjuka lastbilsstunten.

Finalen som Joel inte gillar. Filmitch tycker att det är här filmen tar sig

Jag förstår kritiken mot Q’s stora roll och hade man velat göra en homogent sammanhållen historia hade han behövt försvinna men återigen så tycker jag kemin mellan Q, Bond och Pam Bouvier funkar jättebra. Jag hade gärna sett en spin-off TV-serie med alla tre.

På skådespelarfronten är det som vanligt en blandad kompott. Man har lyckats bra med skurkarna även om de är aningen ointressanta i Bondsammanhang men trion Robert Davi (Sanchez), Benicio Del Toro (Dario) och Everett McGill (Ed) är ett ganska tufft gäng.

Bonds måltavla Sanchez.

Du glömmer Anthony Zerbe (Krest) som jag tycker är den intressantaste av skurkarna. Han utnyttjas verkligen av Bond. Jag älskar scenen när Bond förstör en knarklast och sen åker vattenskidor barfota bakom ett plan innan han tar en ytterkurva och lyckas hoppa in i planet och naturligtvis sno balarna med pengar. I slutändan så lyckas Bond lura Sanchez att Krest ligger bakom den fadäsen vilket leder till den klassiska scenen där Krest blir imploderar i en dyk tryckkammare.

Milton Krest som går ett slafsigt öde till mötes. Zerbe spelade även skurk i "Kampen om Colorado" om nu någon minns den tv-serien.

Tendensen med kassa Bondbrudar håller tyvärr i sig Talisa Soto som spelar Sanchez flickvän är skrattretande dålig, den var synd att Maria Conchita Alonso tackade nej till den rollen. Carey Lowell gör rollen som Pam Bouvier, Bonds medhjälperska och sängkamrat. Hon ska föreställa en tuff brud som kan både slåss, skjuta och flyga. Av någon anledning gör manusförfattarna stor sak av detta och när Bond storögt och förvånat tittar på henne då hon drar fram en pistol och skjuter blir det bara larvigt.

Könsrollerna funkar sådär. Jag är lite mer förlåtande än Filmitch, framför allt när det gäller Pam Bouvier. Hon är överlägset en av de bästa Bondbrudarna i hela serien. Jag räknar till tre sekvenser i filmen när hon räddar Bond och hon är helt överlägsen i sin inledningsscen i bar slagsmålet vid kajen. Jag gillar också att hon så kraftigt ifrågasätter varför hon ska vara hans sekreterare när de är under-cover i filmen och Bond bara gapskrattar åt henne.

Bond i barslagsmål.

Tyvärr envisas ju manusförfattarna att köra ”alla tjejer trånar efter Bond till varje pris temat”. De försöker så ett frö till triangeldrama mellan de två tjejerna och Bond vilket bara blir sökt. Talisa Soto’s karaktär säger att hon älskar honom efter att ha legat med honom en natt och naturligtvis blir Pam sårad (han väljer henne i slutet) vilket känns helt fel ur karaktärens synvinkel. Som jag skrev tidigare gillade jag hennes kemi med både Bond (inte den sexuella, den hade tjänat på att vara mer uppbyggande) och Q. Jag hade gärna sett en lättsammare uppföljare med alla tre nu blev det tyvärr inte så.

Mitt slutintryck är att den håller ihop bra om man inte förväntar sig Älskade Spion II utan kan ta en lite udda Bondfilm inte helt olik I Hennes Majestäts Tjänst. Jag hade tyckt den hade hållit Buffy/The Wire klass om de hade skippat Stinger missilerna och explosions festen på slutet samt fixat kärlekstriangeln. Med dessa ändringar hade det varit en riktigt bra film. Nu blir det slutliga intrycket lite naggat i kanten. Jag har låtit Joel fått stå oemotsagd under hela recensionen men här måste jag inflika: IHMSS och Licence to kill spelar inte i samma division och bör om möjligt inte nämnas i samma stycke – men den diskussionen tar vi en annan gång.

Benicio och Dalton.

Märkligt nog avslutas filmen med en varning för rökning. Någon Bondfilm är det verkligen inte även om Licence to kill försöker. Ridå.

Ja ridå skulle det bli för många i.o.m. filmen: Malbaum (manus), Binder (förtexter), Robert Brown (M), Caroline Bliss (Monneypenny), John Glen (regissör), MGM (filmbolag) och Dalton gjorde alla här sina sista framträdande i Bondserien. Att det skulle dröja sex år till nästa Bondfilm var det ingen som anade men rättstvister och ekonomiska bekymmer gjorde att serien lades på is. Trots att filmen är utskälld och inte blev en stor hit i USA gick Licence to kill med vinst och man planerade redan nästa film i serien. En del tror att Dalton fick kicken men när det drog ut på tiden hoppade han av självmant och man fick börja leta efter en ny skådespelare till rollen som 007. Delar av den 17:e Bondfilmen har sipprat bl.a. skulle den utspela sig i Skottland med ett attentat mot ett kärnkraftverk och spåren skulle peka mot en affärsman i Kina. Delar av denna handling skulle återkomma i Tomorrow never dies men det kom en film med en helt annan handling emellan.

För filmmusiken stod Michael Kamen för och han gör verkligen inget intryck. Däremot blev titellåten framförd av Gladys Knight en hit. Eric Clapton gjorde först en låt till filmen men man valde Gladys istället. Krångel med Spotyfy gör att jag youtubar(?) istället.

Bästa repliken?

När M ber Bond att lämna ifrån sitt vapen svarar Bond:

I guess it´s farwell to arms.

Platsen denna replikskiftning sker är i Hemingways hus i Key West.

Två Martinis blir det inte mer.

Comborecension: Hanna ( 2011 USA )

Då Marcus ansåg att hans barn var för vilda för att lämnas över till en stackars barnvakt blev det min dotter som följde med på filmen Hanna som Fiffi tipsade om. Min dotter skriver i kursivt.

Jag insåg försent att det inte var helt gratis att gå på bio med min far, som precis innan filmen drar igång säger: ”Du inser väl att du m å s t e göra en comborecension med mig nu?” och avfyrar ett Joker-leende a lá Jack Nicholson Så nu sitter man här och försöker skriva på något som känns som en skoluppgift från högstadiet…

Ute i den finska vildmarken lever Hanna tillsammans med sin far. Det är inget vanligt par, det visar sig ganska snart att pappan tränar sin dotter till att bli en fullfjädrad mördare med ett speciellt mål i sikte; CIA agenten Marissa. Varför Hanna har detta uppdraget avslöjas under filmens gång när hon släpps ut i världen och jagas av lönnmördare och agenter.

Att man som far skickar ut sin 16-åriga dotter för att lönnmörda en annan person är väl allt annat än friskt. Fin kärleksförklaring liksom att låta dottern göra skitjobbet.

Saoirse Ronan som jag tidigare sett i pekoralen Flickan från ovan är en riktigt bra skådis som jag hoppas få se mer av. Filmen blir inte sämre av att Cate Blanchett spelar berättelsens skurk med en känslokylan och elegans som få kan slå. Eric Bana i rollen som Hannas pappa är aningen färglös men det kan kanske vara svårt att göra avtryck i en film när man har två bra skådespelerskor som Saoirse och Cate som motspelare.

Precis som i ”Flickan från ovan” så är Saoirse Ronan riktigt, riktigt bra i denna film. Skillnaden är väl att ”Hanna” är några ljusår bättre än Peter Jacksons filmverk som han lyckades med att totalkvadda. Cates rollkaraktär är perfektionen personifierad in till minsta tand, bokstavligt talat, vilket ger isande obehag och frånvaro av medmänsklighet. Tänk Tilda Swintons roll i Narnia: Häxan och Lejonet” så förstår ni kanske vad jag menar.
Cate och Saoirse lyfter verkligen filmen medan de andra är ganska så svaga, inte lika starka. Cates högra hand (spelad av Tom Hollander) verkar vara ett kärleksbarn till Elle Driver från Kill Bill (han visslar en hel del som sin ”mor”) och Alex från Clockwork Orange, är mer komisk än skräckinjagande. Pappa muttrade något om likheten mellan denne blonderade karaktär och en överviktig Peter Stormare, kan ligga något i det.

Jag får intrycket av att regissören Joe Wright vill göra en seriös och allvarsam actionberättelse. Hanna pendlar mellan bra actionscener som ackompanjeras av Chemical brothers ( vilket hjälper till att höja pulsen ) och mer stillsammare berättande där Hanna försöker komma underfund med vem hon är. Ibland kan tempoväxlingar av det här slaget bli effektfulla men i filmen Hannas fall segar berättelsen till riktigt ordentligt i filmens mittpatri när Hanna slår följe med en hippiefamilj. Jag sitter i biofåtöljen och väntar på att filmen ska ta fart igen så detta berättartekniska grepp fungerar inte på mig den här gången.

Hippiefamiljen känns som ett inslag för att visa kontrasten mellan oss vanliga människor och den fördomsfria Hanna som växt upp i en timmerstuga i skogen, vars enda källa från omvärlden är sin far och en ordbok som bl.a förklarar vad musik är. Hon har fått lära sig att överleva men inte att verkligen leva. Därför är det kanske inte så konstigt att man slår ned en kille som försöker kyssa en under ett romantiskt tillfälle eller att man serverar hippiefamiljen flådd kanin som frukost på en campingplats, eller att man helt enkelt inte bryr sig ett jävla skit om yta då man aldrig blivit påverkad av det.
Hanna hör till samma skara som Uma Thurman i Kill Bill 1&2, Lisbeth Salander, Sigourney Weaver i Alien, Pippi Långstrump Hit-Girl i Kick Ass och fler starka tjej/kvinnokaraktärer.

Bra skådisar, musik, story och action uppväger dock filmens sega mittenparti och filmen landar på lite mer än godkänt.
Det mesta är bra såsom story, skådisar och framförallt foto. Chemical Brothers är väl inget jag hoppar högt över (sönderspelat av pappa under otaliga bilresor) men det är alltid kul när större artister blandar sig i större projekt.
Det jag saknar för ett högre betyg är hjärta i det hela. Allt är så känslokallt, jag blir inte tillräckligt engagerad i vad som händer så just nu landar betyget på godkänt.

Regi: Joe Wright

Filmitch betyg: 7/10
Dotters betyg 6/10

Comborecension: Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten ( 2011 USA )

Den här gången såg vi filmen vid olika tillfällen, jag fick inte följa med Marcus på bio ( skäms han för mig? ). Filmitch i kursiv text. Så var det då åter dags för Jonny Depp att vackla omkring och sluddra i bästa Dudley Moore- anda i ett par timmar av mitt liv. Med tanke på vad jag tyckte om förra filmen så var ju inte förväntningarna på topp precis. Då jag somnade under trean är det egentligen ganska märkligt att jag gick och såg den här filmen. Jag vidhåller att den första filmen är bra men de två tidigare uppföljarna är dåliga. En förklaring till mitt märkliga beteende är att jag har som tradition att se en Bruckheimer på bio under sommaren och då får jag ta vad som bjuds. Egentligen en ganska korkad tradition då jag brukar sitta och gnissla tänder när Bruckheimer är producent.

Denna gång är det Ungdomens Källa Jack Sparrow  är på jakt efter, vilket även Kapten Svartskägg med sin dotter, Englands Kung och Spanjorerna är.  Denna kapplöpning kryddas med diverse spektakulära scener ( jag tyckte inte filmen var speciellt spektakulär, möjligtvis en scen och den kommer vi till snart) och det sedvanliga småstjafsande karaktärer emellan som vi känner igen sedan tidigare. Hon lurar honom, som lurar, henne ,som lurar en tredje o.s.v. Och det är just detta småtjafsande som driver mig till vanvett. Det var jättecharmigt i första filmen, nödvändigt i andra och outhärdligt i tredje. Denna gång känns det ungefär lika roligt som att höra ett barn berätta skämtet om tomaterna för hundrade gången och då är detta ändå en betydligt rappare film än sina föregångare. Här kan jag inte göra annat än att hålla med. Tanken är nog att det ska vara lite så där småcrazy och roligt men det blir faktiskt bara jobbigt.

Man vågar exempelvis lita på att vi som publik förstår att man i filmen i huvudsak färdas med båt , så vi slipper evighetssekvenser med skepp och musik mellan varje exotisk inspelningsplats.  Det var alldeles för mycket båtåkande i min smak då större delen av resan mot ungdomens källa användes till att Depp skulle få möjlighet att munhuggas med Cruz. Men visst är det upprepningar det rör sig om, det är mest miljöerna som är utbytta.  En del scener sticker dock ut, bland annat scenen med sjöjungfrurna är riktigt bra och visst, detta är inte den typ av film som skall nagelfaras eftersom det handlar om yta och underhållning.  Just sjöjungfrusekvensen gillade jag. Här tog äntligen filmen fart efter en timmes tjafsande. Det blev t.om spännande.

Men jag kan inte riktigt låta bli att skrapa på ytan och då ser jag logiska plotthål, och jag finner mig ställa frågor som inte ens manusförfattarna tycks ha ställt sig och…ja jag köper det helt enkelt inte. Här visar jag och erkänner min totala okunnighet. Vilket jävla plothål!? Du berättade att det fanns ett stort hål i plotten, jag satt och tittade och funderade med något sådant upptäckte jag aldrig.

Kanske har konceptet tjatats ut så mycket att jag vill tycka illa om det, kanske lyser Hollywoods löpande band-tänkande igenom för mycket. Hursomhelst lämnade jag biografen med känslan av att filmen s.a.s. tjatat på mig att tycka om den, som  att den försöker för mycket samtidigt som den är fullt medveten om att alla gladeligen hostar upp biljettpengarna vare sig den är bra eller ej. Som jag t.ex.  Det underliga i sammanhanget är att jag tänkte ge filmen en femma i betyg men för varje dag som går sedan jag såg den så tycker jag gradvis sämre om den.

Med den fjärde installationen av Depps piratäventyr har man helt gått på säkra kort. Tristast i filmen är faktiskt Depp i rollen som Jack Sparrow, det räcker nu tycker jag. Man ska nog vara tacksam att Knightley och Bloom inte är med i filmen man får åtminstone se några nya ansikten. Jag lägger mig aningen högre i betyg. Sjöjungfruarna och några  nya karaktärer gör att filmen åtminstone blir ett fall framåt.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 3/10 Filmitch 4/10

Comborecension: Thor (2011 USA)

Så har då jag och min bror Filmitch varit på bio igen, vilket som vanligt innebär comborecension.Filmitchs kommentarer i kursiv text. Den här gången blev det Kenneth Branaghs superhjälte-epos Thor.  Jag hade extremt låga förväntningar inför detta biobesök och övervägde nästan att försöka slingra mig ur det hela genom att skylla på någon slags påhittad kris så som exempelvis huvudvärk eller allmän ångest. Jag bet dock ihop och begav mig rakryggat (nåja, lite lätt framåtböjd, jo du har blivit aningen krum med åren) till biografen. Anledningen till denna tråkiga attityd kan vara att jag alltid haft svårt för Thor som superhjälte i Marvels serier. Det känns som att det inte riktigt passar in med mytologiska personer och väsen i superhjälteserier. Då superhjälten i sig står i bjärt kontrast mot det vardagliga så bidrar förekomsten av Asagudar endast till att  bjärt konstratera mot föregående kontrast och då blir det i mitt tycke en kontrast för mycket. Det blir helt enkelt svårt att köpa. Hursomhelst, filmen då?

Även jag får erkänna att Thor inte direkt hör till mina favoriter i serievärlden. Mitt stora problem är att serien är ganska stel och trist samt att man envisas med att Thor ska tala någon sorts högtidlig engelska.

Ett litet exempel på Thors språk, inte speciellt upphetsande om jag får tycka till.

Filmen handlar om åskguden Thor som är tronföljare till gudariket Asgård. Hetsig och högmodig som han är startar han krig med frostjättarna trots sin far Odins protester (som ni märker så använder jag filmens engelska namn på gudarna för ärligt talat har inte denna historia särskilt mycket att göra med fornnordisk mytologi) .  Som straff berövas Thor sina krafter och landsförvisas till Jorden. Hans bror Loki intigerar och smider ränker för att kunna överta tronen och bli härskare över Asgård.

Man skulle nog kunna säga att berättelsen är inspirerad av nordisk mytologi. Folk som tror att de ska få se ett fornnodiskt drama lär sätta popcornen i vrångstrupen. Däremot tyckte jag att man knöt ihop förklaringen hur de olika världarna hänger samman på ett ganska bra och begripligt sätt.

Loki

På papperet låter detta ganska fånigt och oinspirerat och man väntar sig att få se något i stil med He-Man, alltså den med Dolph Lundgren i huvudrollen. Men, och jag skriver det igen med stora bokstäver, MEN jag finner mig sitta och riktigt småmysa i biostolen. Branagh har på något sätt lyckats hålla balansen mellan att ta det hela för vad det är utan att för den skull slutat ta det på allvar. Scenerna i Asgård är lämpligt pompösa med högtravande dialog och skitnödiga gester och är det något Branagh är  expert på är det att göra just detta teatrala uttryck tillgängligt och framförallt uthärdligt. Han har ju gjort det gång på gång i sina Shakespeare-filmatiseringar.  Som komisk kontrast har vi scenerna på Jorden där Thor framstår som fullständigt galen med sina svulstiga maner och föråldrade uttryck. Även kontrasten mellan Asgårds överdådiga scenografi, alltså vi snackar Wagner-kitsch, och New Mexicos platta ökenlandskap funkar effektivt. Det enda jag störde mig lite på när det gällde scenografin var regnbågsbron som mer såg ut som ett blinkande 70-talsdiscogolv än en regnbåge men frågan är ju om jag skulle vara mer nöjd med en regnbåge i ”My Little Pony-stil”.

Asgård såg ganska plastigt ut och jag blev inte speciellt imponerad. Isjättarnas land var desto mer effektivt även om en viss kulisskänsla infann sig.Gudarna var precis som du säger ganska teatraliska och intetsägande med undantag för Heimdal som jag fann ganska cool .Filmen styrka är kontrasten mellan Thor och planeten jorden. Många i och för sig billiga och lättköpta skämt men de roar ändå. Jag skrockade faktiskt till några gånger.

Heimdal

Skådespelarinsatserna kommer väl inte att precis gå till filmhistorien med det finns inte heller direkt något att anmärka på. De gör sitt jobb helt enkelt, vissa mer än andra. Tack och lov så har man lyckats hindra Sir Anthony Hopkins (som ju fick en Oscar för sitt porträtt av Hannibal Lecter i ”Silence of the Lambs” :D) från att tro att han innehar filmens viktigaste roll och således håller han sig inom ramen för god ton även om hybrisen nästan håller på att bubbla över vissa gånger. Jag tyckte han var ovanligt laidback för att vara Sir Anthony, nästan på gränsen till att vara uppstoppad.  Actionscenerna är även de rafflande och välgjorda och framför allt underhållande.

Inget fel på actionscenerna full fart och bra. Jag gillade att man dammat av The Destroyer, en värdig motståndare till Thor. Jag tyckte att det överlag var ganska bra insatser av skådisarna. Tom Hiddleston i rollen som Loki var förvånansvärt bra och det verkade faktiskt som att Branagh faktiskt läst serien. Skarsgård och Portman sköter sig helt ok men Chris Hemsworth som spelar Thor gör det med bravur. Han ÄR Thor inget snack om saken!

 Vi såg filmen i 3D och om ni har möjlighet att välja mellan 3D-formatet och normaltformatet så skulle jag välja det senare. Det vilar, som i många andra 3D-filmer, lite av en platt ”popupbokskänsla” över upplevelsen där det är väldiga tydliga lager av 3D- objekt uppstaplade bakom varandra. Dessutom förekommer det ofta oskärpa då det inte kan vara focus på alla djup samtidigt. Jo tack detta upplevede jag, trodde att jag fått synfel tills min bror upplyste mig om vissa tekniska aspekter av 3-D formatet. Speciellt actionscener tappar i skärpa.Högteknologiskt flanellogram, som en kompis sa.

Även om filmen var överaskande bra så var den inte vad jag skulle säga As(ha ha ha)-bra, snarare väldigt underhållande för stunden men ganska snabbt bortglömd.Jag håller med. bra underhållning för stunden. Jag vill dock lyfta fram att Marvel gör ett bra jobb med att länka ihop sina filmer. Agent Coulson dyker upp igen, han var med i Iron Man, vi får även en kort glimt av Hawkeye och sitter man kvar till att eftertexterna rullat klart får en en ledtråd om vad den kommande Avengersfilmen kan komma att handla om. Men då måste man nog i ärlighetens namn vara aningen inläst på Marvels universum.

Marcus betyg: 6/10

Filmitch Betyg 7/10

Comborecension: Scream 4 ( 2011 USA )

Ja då var det dags för än en combo med Filmitch & Marcus. Filmitch i normalt teckensnitt, Marcus i kursivt.

Scream fyra är eventuellt starten på en ny triologi som handlar om mördare utklädda i slängkappor och beväpnade med rejäla knivar. Vi får väl se hur det blir med det men till en början får vi nöja oss med den här filmen. Sidney Prescott återvänder till sin hemstad för att promota en bok hon skrivit, hon stöter på gamla vänner som Dewey och Gale. Den förstämde måste ha genomgått ett antal operationer då hans hälta från tidigare filmer är spårlöst försvunnen. I samband med Sidneys återkomst dyker även mördaren Ghostface upp igen och liken läggs på hög.

Jag ska erkänna med en gång att Scream filmernas storhet har gått mig förbi. De är inte dåliga men det finns avsevärt bättre slasherfilmer att titta på.  Det som gjort att serien har fått stor uppmärksamhet är att filmerna är relativt påkostade för att höra till genren. De har även relativt kända skådisar med i stora och små roller och de blir välvilligt mottagna av kritiker pga metainslagen. Vill du att din film ska få ett positivt bemötande av filmkritiker finns det fyra vägar att gå: Hyr in Wes Anderson, spela musik från 60 och 70 talen ( helst Dylan eller Stones ), ha med Jack Nicholson samt låt filmen handla om en filminspelning eller något annat som har med film att göra. Lägre än betyg tre blir det inte, troligare högre. Screamserien använder sig av det sista exemplet och bums får den ett rykte om sig att vara en film som ”leker” med genren. Jag vet faktiskt inte i var det storslagna ligger i att folk säger sig se på skräckfilmer i en skräckfilm och sedan diskuterar det. De s.k ”reglerna” som diskuteras i Scream vet alla som redan ser skräckfilmer om så det är inte direkt några aha upplevelser som biobesökaren serveras.

Jag tyckte det greppet var lite roligt i den första filmen och det funkade just därför att Slasher-genren hade stelnat i sin dramarurgiska utformning. Såhär 3 filmer senare så har själva ”greppet” fått Screamserien att fastna i sin dramaturgiska utformning.

Det största problemet för mig när det rör sig om Screamfilmerna är att de inte är speciellt spännande. Craven förlitar sig på att det räcker med att man ska hoppa till gärna med hjälp att filmens volym höjs samtidigt som mördaren hoppar fram, någon slår huvudet i ampel eller att det knackar oväntat på dörren. Visst man hoppar till men det blir aldrig riktigt spännande.

Jag tyckte att öppningscenen var ganska spännande sedan gick det utför på den fronten och jag vill minnas att det varit så när det gäller föregångarna också. Här får jag vika mig för din visdom, visst är det så att öppningsscenerna i alla filmer är spännande.

Scream är inte speciellt nyskapande eller överraskande,  ja egentligen är hela filmen som en gammal bekant som kommer på besök, en trevlig men lite halvtrist person. Pratar du om mig nu? Förväntar man sig en Screamfilm så är det det man får. Det är lite mer mobiltelefoner och metainslagen får ta större plats än tidigare filmer. I ärlighetens namn känns faktiskt filmen lite pladdrig och mellan liken blir det faktiskt småtrist. Inget nytt under solen och  jag fick ungefär det jag förväntade mig: En Screamfilm på gott och ont.

Håller med i det stora hela och det är ganska illa när man till och med börjar tröttna lite på huvudkaraktärerna som ju borde vara kära återseenden men jag får samma trötta känsla som när jag tvingas se Kalle Ankas julafton. Tyvärr. Dewey tröttnar jag aldrig på, en  genomtrevlig och mycket sympatisk person.

Däremot är det nog sista gången jag ser en Screamfilm på bio om det blir några fler filmer blir det TV eller DVD.  Pladd och Filmiformavtext var aningen mer kritiska. Aficionadon var desto positivare.

Regi: Wes Craven

Filmitch betyg: 5/10

Marcus betyg: 4/10

Comborecension: Sucker Punch ( 2011 USA )

Då var det dags för ännu en comborecension av och med Filmitch och hans bror. Denna gång blir det faktiskt en trippelcombo (?) då jag genom mutor ( bjöd på biljetten ) lyckades få min snart 18-årige son med på bio för ovanlighetens skull. Hans åsikter är dock ganska kortfattade. Filmitch i vanlig text, Marcus i kursiv, samt sonens korta åsikter i fet. Det kan vara bra att veta så ni kan skilja oss åt.

Det var med skräckblandad förväntan jag gick på Sucker Punch, dels efter att ha läst Joels informativa inlägg om filmen och dels efter att gjort misstaget att se om Snyders 300 häromdagen med nedslående resultat. Förväntningarna var minst sagt låga. Nu är inte Sucker Punch riktigt så dålig som många menar men någon höjdarrulle är den verkligen inte.

Tjejen Baby Doll ( redan här tappar filmen i betyg, av alla världens miljoner namn väljer man namnet Baby Doll ) spärras in på ett mentalsjukhus av sin elake styvfar då han vill komma åt hennes pengar. Styvfadern mutar en korrumperad vårdare så denne ska se till att hon blir lobotomerad. Väl på sjukhuset förflyttar sig Baby Doll in i en fantasivärld som har formen av en bordell.  Baby Doll upptäcker att när hon dansar för etablissimangets kunder förflyttar hon sig till en ny fantasivärld där hon möter en man, Wise man, han berättar att hon kan nå friheten om hon får tag på fem föremål. Tillsammans med några vänninor på bordellen sätter nu Baby Doll igång med att planera sin flykt.

Sucker Punch är ett ypperligt exempel på en person som har passerat sin kompetensnivå. Ni undrar vem? Regissören Snyder så klart. Han har nämligen hittat på storyn helt själv ( vilket han dumt nog också erkänner ), för första gången gör han en film som inte är baserad på någon annans verk. Tidigare har han b.la annat gjort Watchmen ( Alan Moore ) och 300 ( Frank Miller ). Egentligen är det inget större fel på berättelsen, den har inslag av Alice i Underlandet, Stephen Kings The talisman och Pans labyrint och jag gillar berättelser där huvudpersonen måste lösa ett antal uppgifter för att nå målet. Problemet med Sucker Punch är att Snyder uppenbarligen inte har kompetensen få till en bra historia på egen hand, filmen har inget flyt, dialogen är krystad och pretentiös och Snyder krånglar till det mer än nödvändigt. Jag missade faktiskt tvisten på slutet men som tur var min observante och mer kvicktänkte bror med så han fick upplysa mig efter föreställningen.

Själv börjar jag bli ganska trött på filmer som går ut på att huvudpersonerna skuttar runt i olika verkligheter. Kunde  inte Inception fått ha varit en värdig slutpunkt för trenden ett tag? Inte för att det är fel i sig men  det hade varit trevligt med en ny intressant vinkel på det hela.  Jag har heller  ingenting emot historier som bygger på premissen att huvudpersonen för att klara ”huvud-questen” måste klara av ett antal mindre ”side-quests” det är ett klassiskt sagoupplägg men i Sucker Punch är det så styltigt och övertydligt att det känns som om jag sitter och tittar på när min son spelar dataspel. ”Gå dit, klara minibossen, spring hit, spara o.s.v. Särskilt orginell eller smart är inte heller plottens sluttvist, faktum är att jag sov i slutet av filmen (första gången i mitt liv jag somnat på bio) och klurade ändå ut den genom att dra mig till minnes en scen i filmens början, inte för att jag är mer observant eller mer kvicktänkt än någon annan utan för att tvisten (eller snarlika varianter) har använts sedan början på 90-talet. Tack för den passningen. Med andra ord menar du alltså att jag är så korkad att jag missar en tvist som t.om en sovande biobgrafbesökare fattar. ”Jag är inte mer kvicktänkt än någon annan”. Med de orden har du nu nedgraderat mig till en amöba som gillar film. Ok du är kanske smartare men jag är starkare. Sjömansbröst är att vänta!

Emily Browning har jag alltid gillat sedan Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events men nu börjar bli tveksam. I Sucker Punch  påminner hon dock mest om en vaxdocka med utryckslöst ansikte och halvöppen mun som glänser av läppglans och jag kommer på mig själv att sitta och tänka på Ben Affleck! Inte bra alls. De övriga skådisarna är inte så mycket att hurra för men jag har sett värre. Filmen är otroligt snygg och allt går faktiskt inte i slowmotion tack och lov.

Nej, allt går inte i slowmo men på tok för mycket för min smak. Jag tycker inte saker ser coolare ut för att de går i slowmotion, inte längre. Det kändes nytt och fräscht att folk gick i slowmotion till tuff musik i början av Resovoir Dogs och det var coolt några gånger till. Det innebär inte att vad som helst blir coolt för att det rör sig sakta till tuff musik, som exempelvis en tjock borgmästare med 70-talsglasögon eller fallande gulllökar.  Visst är filmen snygg, men vad spelar det för roll när det hela är totalt oengegerande, jag ser att det fightas hej vilt på duken, det smäller, flyger och splashscreen-poseras hej vilt men det blir för mycket helt enkelt. Hade filmen kommit för 10-år sedan hade det visuella spektaklet antagligen fascinerat mig men idag känns det helt  blasé. Visst har man sett det förut men det är likväl snyggt.

Varje quest som tjejerna har inramas av en en coverlåt och känslan av rockvideo är inte långt borta, det känns på något sätt lite billigt och oinspirerat.

Jo tack, billigt och oinspirerat var rätta orden. Coverversionerna är producerade enligt nån slags ”emo/lightgoth-fomulär 1A” och resultatet blir en ganska slätstruken homogen ljudmatta till lustmord på utmärkta låtar som ”Where is my mind”, ”White Rabbit” och ”Search and Destroy”. Och eftersom jag inte tillhör Tokyo Hotel- generationen så gillar jag det inte. Du är så känslig av dig när det gäller musik. Låtarna är inga storverk och orginalen är bättre men lustmord är att ta i tycker jag. När du lyssnat på Vengaboys version av Brazil då kan du återkomma och vi kan diskutera lustmord på musik.

På det hela är Sucker Punch knappt, och då är jag snäll, godkänd men mycket kan nog bero på det Pladd skrev;” Brudar som spöar skiten ur folk är sällan fel”. Fråga mig inte bara varför, det bara är så.

Vad sonen tyckte? Filmen var dålig. Bra action men det räcker inte för att bygga en hel film på. Var inte tjejerna snygga då? Jo men det gör väl inte filmen automatiskt bra? Det var bara en massa kassa skådisar. Men Scott Glenn sa jag. Han är väl bra? Han påminde mest om den där gubben i barnprogrammet Vintergatan. Va! Menar du Kapten Zoom !?  Sedan fortsatte bilfärden hem i tystnad. Jag vet inte om Anders Linder och Scott Glenn är speciellt lika. Bedöm själva men jag tjafsar inte med en snart 18-årig son om sådana trivialiteter jag var mest glad att han ville följa med på bio.

Trots brudar som spöar skiten ur folk och Anders Linder-lookalikes, så kan jag inte tycka om Sucker Punch. Vill man se kvinnor som slår tillbaka finns det bättre och mer engagerande filmer i genren. Se om ”Kill Bill” exempelvis, Baby Doll med vänners kamp liknar rena Pippi Långstrump- revolten i jämförelse.

 På sätt och vis känns det som om jag sett en blandning mellan det här gJLIiF15wjQ och det här   http://youtu.be/1ztMC7Bfdo0.                                                                                                    

Regi: Zack Snyder

Betyg: Filmitch 4/10

Snart 18-årige son 2/10

Marcus Betyg 2/10 (ljud och bild var ju i alla fall bra)

Comborecension: Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult (2011)

Välkommen till en comborecension av Åsa Nisse. Marcus står för huvudelen av recensionen. Mina åsikter skrivs i kursiv text.

Härom veckan var jag (Marcus) och min bror (Filmitch) på bio och såg den nya Åsa Nisse filmen. Denna upplevelse var så förvirrande och intensiv att Filmitch efteråt klagade på huvudvärk och jag själv kände mig aningen tom, som om något inom mig dött där i biomörkret. Jag ska dock göra ett tappert försök att skriva en objektiv recension och får förhoppningsvis hjälp av min bror.

Här vill jag inflika att jag faktiskt gillar Åsa Nisse. Orginalfilmerna ligger och puttrar igränslandet ”så dåligt att det blir bra”. De är också lite vemodiga då de ger en nostalgisk bild av ett Sverige som aldrig har funnits men man vill ändå inbilla sig att det fanns en tid där dörrar inte behövde låsas och kaffepannan var ständigt igång för att någon kunde komma på besök.

Att gå på en Åsa-Nisse-film med hopp om att få se bra film är ungefär som att tro att det ska gå att klia sig i ögat med en slagborr, chocken och besvikelsen skulle bli lika kännbar. Så det var två spända bröder som satte sig i biosalongen beredda på det värsta.  Efter några trailers (bl.a. för en kommande Svensson Svensson- film) som fick oss att rysa började således filmen…och det (hör och häpna) med ett bra och roligt musikalnummer.  Och så fortsatte det hela filmen. Allt är på tok  för mycket hela tiden men i detaljerna gömmer sig små  pärlor av komisk genialitet men mer om det senare.

Jag undrar om inte trailerna var värre än än huvudföreställningen, jisses vilken skit de hade skrapat ihop, har aldrig känt mig så osugen att gå på bio. Filmens musikalnummer är otroligt bra men det är också Dorsins starka sida och med tanke på att karln har suttit och plitat med manus i flera år så borde han lyckas med något.

Handlingen i korthet: Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda (skånska) oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult (orten som Åsa-Nisse bor i) utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd.

Åsa Nisse o Klabbaparn

Svergies komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Svenska komedier går ju i allmänhet bra på bio. Få av dessa skådespelare utövar dock sitt yrke i denna film, möjligtvis med undantag av Michael Segerström i rollen som Klabbarpan och Johan Rabaeus som Sjökvist. Bergkvist i huvudrollen spelar i princip sig själv fast med Småländsk dialekt som tyvärr mer låter som ett talfel.  Nu kan man inte vänta sig bra skådespeleri i buskis i allmänhet och inte i Åsa-Nisse filmer i synnerhet. Det är ju inte som om karaktärerna har särskilt mycket djup så man kanske inte ska vara övernitisk.

Bergkvist dialekt är ett kapitel för sig, skrattretande dåligt. Gåtan är verkligen hur man fått med så många skådespelare men det råder kanske lågkonjunktur, vad vet jag?. Däremot verkar de ha avsevärt roligare på duken än vad vi i publiken har. Det finns ett gammalt talesätt som jag skriver under på: Teaterskådespelare och jazzmusiker har alltid roligare än publiken, nu kan man även lägga till skådisar i Åsa Nisse 2011 till talessättet. Segerström är riktigt bra som Klabbaparn däremot hade jag svårt för Rabaeus som Sjökvist. Han känns helt enkelt för konstlad i rollen men det är han i och för sig inte ensam om.

När det gäller humorn då? Är det roligt? Ja bitvis är det faktiskt det men det blir lite mycket. Man har bemödat sig att fylla varje bildruta med olika ”gags” och de gånger man inte lyckats komma på något så grimaserar man eller spelar över för att fylla luckan. Skämten har en tendens att gå överstyr och bara bli fåniga och då blir man lite trött efter ett tag. Många gånger hade en scen varit rolig om det inte hade gått till överdrift och hamnat på barnprogramsnivå. Andra gånger går det (förbryllande nog) från rena ”Stefan och Krister- Flåset” till relativt inteligenta poänger. Förvirringen hos mig som åskådare är m.a.o. monumental en timme in i filmen och det är också då Filmitch med ett utmattad suck ”går på toa”. Vill inflika här att Jag gick för att skölja mitt ansikte med kallt vatten samt ta en mental paus. Jag var ganska nära ett mindre sammanbrott.Denna förvirring håller i sig efter filmens slut och fram till skrivande stund. Kan det vara så att Dorsin m.fl. skapat ett litet ironiskt mästerverk? För de kan ju inte tycka att det är roligt på riktigt? Eller? Har man bara försökt göra en Åsa-Nisse film, trogen föregångarnas anda? Om så är fallet har man ju lyckats ganska bra. Problemet klarnar inte heller då jag minns Herr Dorsin i Grotescosketchen med mjölet som är en väldigt uppenbar parodi på buskisgenren.

När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Hela Åsa-Nisse filmen kastar sig mellan att vara klassisk buskis till att vara parodi på sig själv och frågan är om det skulle gå att göra på något annat sätt.

Under hela filmen kan jag räkna till fyra skämt som var bra resten är fruktansvärt dåliga. Jag är böjd att hålla med min bror: Jag är förvirrad är det en parodi eller inte?  Om inte blir jag väldigt väldigt bekymmrad.

Bra musiknummer dock.

Som film får den 2/10.

Som Åsa-Nisse film får den 5/10.

Filmitch ger den 2/10 det var trots allt fyra roliga skämt och älgritten i början hör inte till dessa.