La la land (2016 USA)

1För ungefär ett och halvt år sedan utnämnde jag Mad Max: Fury road till decenniets bästa film. Risken är nu stor att jag får ta tillbaka det påståendet efter att ha sett La la land. Filmen handlar om kärlekshistorien mellan den arbetslöse barpianisten Sebastian och servitrisen Mia som vill bli skådis. De träffas och blir förälskade men när de har möjligheten att nå sina drömmars mål måste de ta ställning till om de är beredda att betala priset.

La la land är inte en film för alla då den är en musikal, en genre en hel del verkar ha lite svårt för Gillar man inte att folk börjar spontansjunga och dansa kan jag begripa att filmen inte faller alla på läppen. Jag däremot som älskar musikaler och har en soft spot för romantiska filmer faller som fura för denna ljuvliga skapelse.

Jag skulle kunna proppa inlägget fullt av adjektiv över hur bra denna film är men nöjer mig istället med att konstatera att detta är en oklanderligt gjord film. Iofs har jag lite svårt för Emma Stone som spelar Mia då hon ser ut som en chihuahua men efter en kvart har jag vant mig och hon är trots allt en bra skådis. Gosling spelar, ja, Gosling och det kommer han alltid undan med. Sångerna är förbaskat bra. Jag hade inte ”fuskat” och lyssnat på musiken innan tittningen men låt efter låt satt som smäck under visningen. Färger, dialog och koreografi ja allt är välgjort men det är klart, till legendarerna Gene Kelly och Fred Astaries danser når man inte riktigt. Min enda invändning var att jag gärna skulle vilja haft en sång eller två till under filmens andra halva men man kan inte få allt här livet. å andra sidan är filmens final alldeles underbar och det blev väldigt dammigt inne på biografen – tur att det var lite folk på visningen.

Kort och gott: La la land är film när den är som bäst.

Regi: Damien Chazelle

10/10

Whiplash (USA 2014)

WHIP_INTL_1Sht_Lk2_LYRDJag spelade trumpet i unga år. Valet att spela ett instrument var inte mitt utan min fars. Varje vecka fick jag traggla massa stycken, övade och tog bussen till musikskolan och varje vecka hade jag ont i magen för jag visste att jag inte hade övat tillräckligt.I Whiplash heter huvudrollsinnehavaren Andrew och till skillnad mot mig så vill han spela ett instrument i det här fallet trummor. När han till sin stora glädje blir uttagen till den legendariske musikläraren Fletchers jazzband är han i det närmaste euforisk vad han inte vet är att Fletchers pedagogik är något extrem och skulle troligen inte godkännas i svenska skolor och jag får ont i magen igen då jag minns ångesten av att sitta och spela ett instrument.

Whiplash gick direkt in i benmärgen hos mig. Jag satt som på helspänn filmen igenom. Det är ett drama med två personer Andrew och Fletcher resten av ensemblen är bara bakgrundsbrus. Miles Teller och J.K. Simmons är fantastiska i sina roller som Andrew och Fletcher. Teller är den av skådisarna som får dra det tyngsta lasset då Simmons egentligen går på rutin och spelar ungefär samma karaktär som han allt som oftast får göra. Inget fel i det då Simmons gör det med bravur och jag har alltid haft, ett gott öga till honom ända sedan jag först såg honom i rollen som Vern Schillinger i tv-serien OZ.  Det är även Fletcher som är den mest intressanta av de två huvudpersonerna då jag undrar över hans drivkraft. Vad är det han eftersträvar när han väljer att trasa sönder unga musiker i parti och minut? Hur mycket av hans beteende är äkta och vad är ett spel för galleriet? Filmen igenom sitter jag och försöker förstå mig på denna osympatiska människa.

Whiplashs sista femton minuter är ren och skär filmmagi. det är femton minuter som jag kommer minnas under lång tid framöver. Det är långt mellan gångerna här på bloggen men nu blir betyget det högsta då detta är en helgjuten film. Skådespeleri, foto, musik, regi, manus och känsla – allt sitter som smäck. Kort och gott: En fantastisk film.

Regi: Damien Chazelle

Betyg: 10/10