The Beauty and the Beast (2017 USA)

Musikalveckan startar som brukligt med en gemensam film. Jag har redan skrivit om The Beauty and the beast men då i dess animerade form. Disney har börjat med att återvinna sina äldre filmer dvs de gör om tecknade filmer till spelfilmer. Djungelboken kom häromåret, Aladdin och Mulan är på G vad jag förstått. 

En självisk prins har av en fe förtrollats till ett odjur och förbannelsen kommer bara att brytas om ömsesidig kärlek uppstår mellan odjuret och en annan person. Den unga flickan Belle blir fånge hos odjuret/prinsen men efter en tid börjar något som kan kallas kärlek att spira men det är något som Gaston, Belles efterhängsne friare, inte tänker acceptera.

Ja det var inte så mycket nytt, storyn är som sagt detsamma och låtarna likaså med några tillägg. De nya låtarna göre vare sig till eller ifrån för mig men å andra sidan är jag så inkörd i den tecknade versionen att jag har nog svårt att ta denna version till mig. För mig blir det nog mest att sitta och jämföra vad som ändrats mot den tecknade versionen. Den främsta ändringen är nog att man är lite mer detaljerad i storyn, spelfilmen är en halvtimme längre. Jag är nog mer förlåtande med logiska kullerbyttor när det rör tecknad film (kanske ligger det i genrens natur) jämfört med spelfilm och här får jag svar på frågor jag aktivt ignorerat i ett par decennier som t.ex hur länge Belles pappa irrade runt i skogen.

Filmens karaktärer får också lite mer djup än sina animerade motsvarigheter på både gott och ont. 2017 års version känns och så lite dystrare och mer allvarsam men det kan bero på att sagoskimmret bleknar något i,om spelfilmsformatet.

Nej det var svårt för mig att skapa en självständig bild av filmen då jag hela tiden sneglar på förlagan vilket gör att jag får problem att bilda en rättvis åsikt om filmen. Troligen hade jag varit mer förtjust i The Beauty and the beast om jag inte sett den tecknade filmen från 1991. Det är bra skådisar, bra musik och storyn gillar jag fortfarande men problemet är bara att 1991 års version var så mycket bättre. Jag tar dock hänsyn till mina tillkortakommanden och ger filmen godkänt.

Vad Sofia tycker om filmen kan ni läsa här.

Regi: Bill Condon

Betyg: 6/10

Annonser

The Guest (2014 USA)

TheGuest_BD_steelbook_2D-812x1024Familjen Peterson har drabbats av sorg och elände då deras äldste son dödats i Mellanöstern. Dödsfallet är emellertid bara toppen på isberget då den yngste sonen Luke mobbas i skolan, familjefadern Spencer får inte sin efterlängtade befodran på jobbet och dottern Anna är tillsammans med en kille som inte direkt är någon svärmorsdröm. Mitt i allt eländet så får familjen ett oväntat besök av en man som presenterar sig som David. Besökaren är en f.d kollega till den avlidne sonen och han lovande denne vid dödsbädden att han skulle besöka familjen för en sista hälsning.  David är lätt att tycka om och erbjuds att stanna en tid. I samband med den nye husgästen börjar familjen Petersons problem att lösa sig och framtiden ser trots allt ljus ut. Det är bara den där gnagande misstanken familjens dotter har: Är verkligen David den han utger sig att vara?

Den här filmen påminner lite om 90-tals thrillern Handen som gungar vaggan, åtminstone till en början sedan blir det mer fart och fläkt av det explosiva laget. På skådespelarsidan är The Guest rena ”känd från tv” orgien. David spelas av Dan Stevens från Downton abbey, Sheila Kelley kände jag igen från Lagens änglar, Lance Reddick från OZ för att nämna några. En extra bonus var den nervige Leland Orser i rollen som pappa Peterson. Trots att filmen består av s.k b-skådisar de mycket kompetenta och flertalet skulle säkerligen spela skjortan av en hel del av sina mer välbetalda kollegor.

The Guest är inte någon nyskapande film men det var en underhållande resa med en skurk som i mina ögon innehar åtminstone en viss charm och jag har svårt att tycka riktigt illa om honom. Lite yxigt regisserad och en och annan logisk kullerbytta men vad gör det när underhållningsvärdet var högt. En perfekt fredagsfilm när de yngsta lagt sig. Ett extra plus för ett bra soundtrack.

Regi: Adam Wingard

Betyg: 6/10