Combo: There will be blood (2007 USA)

Dags för combo igen! Denna gång en film vi bägge anade att vi skulle ha olika åsikter om och tänk vad rätt vi hade. Paul Thomas Anderson episka drama There will be blood har länge varit en slags referenspunkt för Filmitch och mig själv som visar var vår filmsmak tar olika riktningar. Jag hade sett filmen tidigare och Filmitch hade snabbspolat/skippat igenom den. Här erkänner jag utan att skämmas att jag såg ungefär första 45 minuterna för att sedan snabbspola. Någon snabbspolning var det inte fråga om när Marcus höll i kontrollen och jag får lov att erkänna att filmen var en aning mindre dålig än jag mindes den. Jag nickade dock till både en och två gånger under titten.

There will be blood handlar ( Åh fan det fanns en handling, jag trodde att det rörde sig om att visa Daniel Day Lewis i bild i över två timmar) om oljemannen Henry Plainview som vill bygga ett oljeimperium till vilket pris som helst och han skyr inga medel för att nå sitt mål. Med sig har han en liten pojke som han ”adopterat” för att kunna framstå som en trevlig familjeman då han reser runt och köper oljerik mark av lättmanipulerade lantisar. Just den här biten av storyn gör att jag tycker filmen misslyckas. Plainview och hans mustasch verkar helt enkelt inte vara speciellt hänsynslösa. Jo, det står på baksidan av DVD-fodralet men i FILMEN verkar han inte vara mycket värre än någon annan affärsman. Genom att lova att bygga skolor och vägar får han snabbt med sig ortbefolkningen i en särledes karg landsända men framför allt genom att gå med på att skänka ett bidrag till den lokala kyrkan som är av det mer hysteriska slaget. Några skolor och pengar ser man såklart inte till och en sakta stigande konflikt mellan den skenhelige unge predikanten och oljemanen etableras. Konflikt och konflikt lite tjafs och en örfil eller två. Nu har över halva filmen gått och jag känner mig mer än mätt på Lewis kisande blick och mustasch.

Mustasch med pipa.

Historien berättas så långsamt och lågmält att den nästan inte går att uppfatta. Det är så att säga en plot-lös film. Här är vi överrens!  Väldigt mycket av historien skildras i bild och framför allt musik, något Anderson tycks återkomma till. I hans tidigare film Punch Drunk Love ( En film som åtminstone har en brilljant scen) låter han musiken spegla olika inre känslotillstånd hos huvudkaraktären, likaså här. Tyvärr inte lika tydligt alla gånger. Plainviews förfall ner i totalt girighets-vansinne skildras men kanske skulle behövas tydliggöras en aning likaså hans ”sons” eventuella känsla av övergivenhet. Som jag tidigare nämnt finns svaren till filmens karaktär på DVD omslaget. Plainview går från hård affärsman till galen affärsman utan någon större förklaring.  Då kameran i princip aldrig lämnar Plainview så blir det lite svårt att uppfatta andra karaktärers motiv och attityder. Alla händelseförlopp visas som de är med väldigt få klipp vilket jag tycker är ganska behagligt och emellanåt riktigt suggestivt. Det du finner vara suggestivt och behagligt känns för mig som att stå bakom en fumlig pensionär som nödvändigtvis måste vända på alla varor så att streckkoden ligger åt rätt håll i kassan till ICA. Filmen mal på och verkar aldrig komma till skott.  Fina bilder tycker jag kan ha ett väldigt stort egenvärde i sig. Jag tycker inte att varje tagning i en film nödvändigtvis behöver driva händelsförloppet framåt, ibland är ”att bara se” själva poängen. Detta är såklart en smaksak. Om du nöjer sig med bara fina bilder finns det jättebra böcker att titta i nästa gång du är på biblioteket. Ok. Fint filmade bilder. Trodde inte att jag skulle behöva formulera mig övertydligt och förresten om du bara är ute efter en bra intrig så finns det många spännande böcker på biblioteket. Jag hör till den  delen av världens befolkning som uppfattar filmmediet som ett sammansatt medium som består av ljud, bild och narrativ. Bilder i böcker ger ju inte illussionen av rörelse, men det vet du ju. Eller hur? 😉

Mustasch i kyrka.

Då filmen skildrar girighet och högmod på kolisionskurs så saknar den egentligen en ”good guy”, som åskådare får man snarare fundera över vem som är minst osympatisk. Då Plainview principfast skiter i alla och använder omvärlden för att främja sig själv materiellt så förställer sig predikanten Paul för att framstå som en profet för att upphöja sig själv över sina medmänniskor. Filmen tycks vilja säga att materialism och andlighet inte nödvändigtvis behöver ha fasta moraliskt epitet vilket resulterar i att jag ofta känner mig  kluven i mina sympatier hos karaktärerna vilket är skönt som omväxling. Ja, jo du har väl rätt i sak men det kan nog presenteras en aning kortare och mer medryckande.

Bekymrad mustasch

Skådespelarna sköter sig riktigt bra i filmen. Daniel Day Lewis håller igen på sitt överspel med undantag av en scen där han blir vansinnesarg (eller som min far skulle sagt, han får djurena i sig). Här verkar Daniel Day Lewis anammat den skola inom skådespeleriet som vanligtvis reserveras klassens timme på många lågstadieskolor. Daniel Day Lewis kvoten har nu fyllts med råge, jag vill inte se karln mer. Visst är filmen lång och historien känns lite intetsägande (årets underdrift)  på ytan men då den stannar kvar i tankarna hos mig så känns den ändå väldigt intressant. Framför allt så är den en upplevelse i fråga om bild och ljud men dock kanske inte på min 22 tummmare.

Bister mustasch.

Jag vet att de flesta hyllar den här filmen men den ger mig ingenting. Där folk ser fantastiskt skådespeleri ser jag en skådis som knappt kan lägga band på sig då han så förtvivlat gärna vill få ”skådespela”. När han väl får komma till skott blir resultatet rent pinsamt och jag skrattar högt. I övrigt är filmen trist, seg och tråkig och värst av allt den känns intetsägande. Slöseri med både tid och pengar.

Marcus betyg 7/10

Filmitch 3/10