No time to die (2021 Storbr)

Som vissa av oss har väntat, först konstrade Daniel Craig och sa att han hellre skulle skära upp handlederna än att spela Bond igen innan han efter ett par lockmiljoner hoppade på tåget. Sedan hoppade regissören Boyle av filmen och man var även tvungen att sy ihop ett nytt distributionsavtal. Än var det inte slut på eländet, Craig skadade sig under inspelningen och när äntligen allt var klart för premiär blev det pandemi men förra torsdagen fick jag äntligen se filmen.

Spectre avslutades med en high note där Bond och Madeleine åkte iväg som ett nyförälskat par. Säg den lycka som varar snart är 007 singel igen och har ett behagligt liv på Jamaica. Felix Leiter söker upp honom och ber Bond att hitta en rysk forskare i Havanna ett till synes enkelt uppdrag men det sätter igång en händelsekedja som utmynnar i troligen Bondvärldens största WTF. Kanske tom ett så stort WTF att jag får ställa mig frågan om No time to die är en Bondfilm. Den diskussionen får dock vänta till ett senare inlägg.

En av mina favoritscener i filmen där 007 faktiskt en kort stund funderar på att kasta in handsken för gott. Craigs blick och minspel är här top-notch

När eftertexterna rullade på Dune som hade ungefär samma speltid som No time to die skänkte jag ett tack till högre makter att den sega föreställningen var slut. I No time to die blev min spontana tanke istället ”Va är det redan slut”. No time to die är en underhållande film som trots sin speltid innehåller få döda punkter och har en historia som hela tiden rör sig framåt.

Öppningsscenen är den längsta bland filmerna om 007.

Filmen innehåller en hel del bra actionscener b.la är öppningsscenen magnifik och en jakt på Bond i en dimmig norsk skog är väl iscensatt. Överlag är filmen otroligt snygg. Finalen i skurknästet beträdde närapå klassisk mark då dess scenografi påminde en hel del om Ken Adams skapelser i de tidiga Bondfilmerna. Vill också ge ett plus till dialogen som var ovanligt välskriven för att vara en Bondfilm.

Man får faktiskt två ”gunbarrel” sekvenser” i filmen. Först den vanliga och en senare i filmen.

Skådisarna är ett kapitel för sig och jag undrar om inte detta är den Bondfilm som har de bästa skådisarna och prestationerna i hela serien möjligen i konkurrens med OHMSS. Craig tangerar Connery i rollen som Bond och jag har numera svårt att säga vem jag gillar bästa av de två. Ana de Armas är inte annat än fantastisk som CIA-agenten Paloma som bara haft tre veckors (?) utbildning. Bara hennes medverkan och scenerna i Havanna är värd biobiljetten. Léa Seydoux var ett av de svagare korten i Spectre men i No time to die har hon växt in i rollen och var oväntat bra. Även Waltz som är med i en kort scen som Blofeld är avsevärt ruggigare än den uppsluppne filur han var i Spectre. Den nya 007 var en frisk fläkt men lite underutnyttjad och som vanligt var Bonds kollegor som hängt med i de senaste filmerna stabila.

Bäst i filmen Ana de Armas som Paloma.

Kvar är då skurkgalleriet som jag fann bra men kanske lite hafsigt skriva. David Dencik är iofs mest en comic relief som gränsar till överspel men han störde inte. Dali Benssalah med sitt bioiska öga var en duglig henchman och Billy Magnussen i rollen som den flinande Logan Ash var så pass sliskig att jag gottade mig när han till sist mötte sitt öde. Huvudskurken Lyutsifer Safin spelas av Rami Malek och vad jag förstått tycker många att han är lite trist. Jag fann honom däremot riktigt creepy med sin entoniga röst. Däremot var hans agenda något oklar. Finalen i skurknästet känns lite svajig där manusförfattarna mest verkat koncentrerat sig på finalscenen än vägen dit.

Lyutsifer Safin. De senaste filmerna med Craig har skurkarnas drivkraft varit hämnd. Bra tema men det känns lite repetitivt när man nu kör det för tredje gången på rad.

När det rör manus dras Craigs senare filmer med ett problem nämligen att de är en sammanhängande historia. Detta var inte tänkt från början vilket har gjort att man får ta till en del lösningar som inte alltid är eleganta speciellt i Spectre blev det lite väl mycket av den varan. I No time to die märks denna retroaktiva manuslappning av men inte så det stör nämnvärt. Tanken med ett storyarc över flera filmer har i vart fall varit ett intressant grepp men som dock kunde ha gjorts bättre. Får se hur väl det funkar när jag ser filmerna i ett svep i framtiden.

De stora problemen jag har med filmen kommer jag inte att ta upp här de kommer i en framtida Filmitch filosiferar och har mer med de val man gjort med karaktären Bond än själva filmen. Vill man se en actionfilm som berör (filmens absolut sista scen var dammig) är No time to die definitivt en film som rekommenderas. Om man däremot är aningens Bondkonservativ är risken att man promenerar hemåt efter biobesöket både skakad och rörd men kanske inte av den anledning filmens skapare tänkt sig.

Regi: Cary Joji Fukunaga

Betyg (som actionfilm): 8/10

som Bondfilm har jag inte bestämt mig än.

Henke har skrivit om filmen. Läs vad han anser här

 

Quick (2019 Sverige)

Tomas Quick, Sätermannen, Sture Bergwall, kärt barn har många namn. Det var dock under det första namnet han blev rikskändis. Quick erkände en hel hög av mord under sin tid på Säters sjukhus och då polisen och terapeuterna verkade vara lika tokiga som Quick köpte de hans erkännanden rakt av. Detta ledde till att han dömdes för åtta mord. Det gick några år men så började reportern Hannes Råstam nysta i fallet och upptäckte att det var en hel del som inte stämde. Råstams idoga arbete resulterade i en av Sveriges största rättsskandaler där alla domar revs upp och Quick sattes på fri fot. Filmen Quick handlar om Råstams arbete.

Det finns en hel del i detta fall som är så bisarrt att jag för mitt liv inte kan begripa att det kunde ske. Galna terapeuter, poliser som är bortom allt vad kompetens heter och som grädde på moset troligen Sveriges sämsta försvarsadvokat Claes Borgström. Om det funnits det minsta sans eller vett hade denna historia kvävts i sin lida. En rolig fotnot är att Sveriges enda levande orakel, Leif G.W Persson snabbt var ute och hävdade att hela Quickhistorien var nys och hade tankar på att skriva en bok om eländet men Råstam hann som sagt före.

Filmen som sådan är välproducerad och man har fått med huvudpunkterna i berättelsen. Skådisarna är bra och berättelsen flyter på fint. Det kan möjligen vara lite knepigt att att komma in i handlingen till en början om man inte har några förkunskaper då filmen börjar lite mitt i handlingen dvs efter att Quick blivit dömd och suttit inspärrad några år. Jag anar dock att filmmakarna bedömer att de flesta över 30 vet vem Quick var/är. Det enda som var lite larvigt var att man försöker skänka filmen lite ruggigare stämning. Det är ingenting annat än ett drama men filmmakarna gör sitt bästa för att låta filmen få en aura av någon avart av När lammen tystnar. Säkerligen ett försök att sälja in filmen till en bredare publik.

Regi:Mikael Håfström

Betyg: 6/10

Hotel (2013 Sverige)

Erika har ett perfekt liv. Bra jobb, fin lägenhet och väntar sitt första barn. Vid förlossningen går något fel och ungen föds med en hel del funktionshinder (vad sägs aldrig men man förstår att här har man att göra med ett barn som kommer kräva ständig omvårdnad). Erika får ett sammanbrott, vägrar att besöka sitt barn på sjukhuset och sitter i lägenheten dagarna i ända. Pressad av sin man går hon med i en samtalsgrupp och där händer det något kanske kommer att förändra hennes och några av de övriga deltagarnas liv.

Hotell känns i brist på bättre ord lite speciell. Det händer kanske inte så värst mycket men hela tiden sitter jag och undrar vilken väg filmen ska ta. Jag har faktiskt inte en susning om hur berättelsen ska utveckla sig. Att berätta mer om handlingen och vad samtalsgruppens medlemmar gör känner jag skulle förstöra upplevelsen då filmens största styrka för mig var just det oförutsägbara. Jag sögs in i filmen ganska snabbt och satt hela tiden med tanken ”vad ska hända nu”.

Hotell har en hel del fina skådisar b.la Alicia Wikander som iofs ofta ser ut som hon har fått för lite sömn men hon är en av de bästa svenska skådisar vi har för ögonblicket. Filmen dras också med en hel packe med scener som gör att jag vrider mig av ångest i soffan – tur att jag inte såg den på bio. Lite knepig kanske men på ett bra sätt – i detta fall menar jag att de knepigheter som utspelas är inkluderande och inte exkluderande för mig som tittare. En film väl värd en titt.

Finns alldeles gratis hos Cineasterna.

Regi: Lisa Langseth

7/10

Filmitch filosoferar: Call girl (2012 Sverige)

Call_Girl_poster_2831Filmen Call girl som kom förra året blev mycket omtalad i media. Filmen handlar om bordellhärvan under 70-talet. Säpo hade span på en bordellmamma vid namn Doris Hopp. Kunderna var b.la män i samhällets topp; ministrar, direktörer och militärer m.fl. Nu var det iofs ok att springa till horor på den här tiden, åtminstone i lagens mening däremot var det olagligt att bedriva koppleriverksamhet. Det som väckte Säpos intresse var att ett par av de prostituerade möjligtvis arbetade som spioner för Warszawapakten och därmed hade man en uppenbar säkerhetsrisk. Till slut så arresterades Hopp och i förhören kom det fram många känsliga namn på Hopps kunder b.la landets justitieminister Lennart Geijer. Tidningarna fick nys om detta och skandalen var ett faktum men den fick inte riktigt den verkan som man kanske skulle kunna tro. Samhällets elit med Palme i spetsen gick samman och lade locket på samtidigt som hororna och media beskylldes för att sprida lögner. I stort så accepterades förklaringarna och ingen annan än Hopp åtalades, för inte kunde väl en statsminister stå och ljuga för landets samlade väljarkår? Numera vet vi att Palme ljög så att tungan blev svart och att många av de prostituerade var minderåriga men än idag är detta en känslig fråga.

call-girl-02

Call girl bygger till viss del på dessa händelser. Filmmakarna har hottat upp historien lite, lagt till och dragit ifrån en och annan person samt ändrat på namn. Det som dock väckte störst uppmärksamhet var att i filmen visas det att även landets statsminister nyttjar prostituerade. Statsministern nämns aldrig vid namn men att det är Palme man menar råder det ingen som helst tvekan om. Det blev ett himla liv i pressen och säkerligen på nätet också men den debatten följde jag inte så noga. Mårten Palme polisanmälde filmen, en utredning som lades ned, men lagom till dvd-släppet klipptes scenen med statsministern ned så att han inte visas i bild under samlaget. Två frågor fann jag intressanta. Dels om det är ok att ha med offentliga personer i filmer där de hängs ut i mindre smickrande situationer och dels avsaknaden av debatten om att vi faktiskt hade en statsminister som höll horkarlar och maktmissbrukare om ryggen och sedan hade mage att skälla ut de som levererade sanningen.

call-girl_982192c

Den första frågan är svår att svara på. En del menar att har man valt att vara en offentlig person får man tåla skit, andra menar att den personliga intigriteten går före. Jag hamnar (som vanligt) mitt emellan och anser att man får stå för det man gör men för den skull innebär inte det att man ska bli offentligt hängd för minsta felsteg. Som kulturarbetare bör man i minsta möjliga mån brodera ut sanningen, åtminstone om detta inte är direkt uttalat. Om man nu väljer att ”förbättra” verkligheten kan trovärdighet bli lidande. Förbättrar man sanningen bara för att snaska till det lite blir det ofta spekulativt och man förlorar i längden på det då debatten (som i fallet Call girl) riskerar att handla om något helt annat än vad som till en början var skaparnas intentioner. Snaskigheterna blev än värre i just den här filmen då det inte finns några som helst bevis att Palme nyttjat prostituerade. Men å andra sidan kan jag dock känna att jämfört med det som Palme verkligen gjorde så väger uthängningen lätt.

Call_Girl_570_foto-Jukka-Male

Då Palme bevisligen kände till vad som försiggick samt försökte mörklägga det hela är han i mina ögon indirekt lika skyldig som sina kollegor som aktivt knullade runt eventuellt med minderåriga. Ingen kan påstå att Palme inte kände sanningen och när han aktivt försvarade sin arbetskamrater har han i mina ögon förbrukat sitt moraliska kapital.

Det som dock förvånade mig mest var avsaknaden av debatten om att vi haft en statsminister som ljög och höll bordellkunder om ryggen. Det är en fråga som är mer allvarlig än att statsministern hängdes ut som sexköpare i en film. Förklarningarna till detta kan vara flera. Palme mördades som bekant 1986 och det känns kanske lite obekvämt att baktala en som död och inte kan försvara sig (å andra sidan är det precis vad Göran Persson och Tomas Bodström gjorde i fallet med Anna Lindh och utvisningen av oskyldiga egypter). En annan förklaring kan vara att media skäms lite då de lade sig platta inför statsmakten och finner hela affären lite pinsam. En tredje förklaring kan vara att man inte vill rota i skiten för att det fortfarande är en känslig historia. Frågan som man aldrig kommer få svar på är om debatten hade tagit en annan vändning om man inte haft med scenen där Palme pekades ut som sexköpare.

modeochfilm_20130710114452

Vad tyckte jag om själva filmen? Välgjord med en fantastisk känsla av 70-tal där både språk och inredning gjorde att jag förflyttades tillbaka till barndomen. Skådisarna med Pernilla August som bordellmamman och Sofia Karemyr som spelar den unga tjejen Iris är otroligt bra. Storyn är väl värd att berätta men den framförs lite rörigt och fragmentariskt något som gjorde det svårt för mig att hitta engagemanget. På ytan bra men bristande hantverk i berättandet.

Regi: Mikael Marcimain

Betyg: 6/10