Quick (2019 Sverige)

Tomas Quick, Sätermannen, Sture Bergwall, kärt barn har många namn. Det var dock under det första namnet han blev rikskändis. Quick erkände en hel hög av mord under sin tid på Säters sjukhus och då polisen och terapeuterna verkade vara lika tokiga som Quick köpte de hans erkännanden rakt av. Detta ledde till att han dömdes för åtta mord. Det gick några år men så började reportern Hannes Råstam nysta i fallet och upptäckte att det var en hel del som inte stämde. Råstams idoga arbete resulterade i en av Sveriges största rättsskandaler där alla domar revs upp och Quick sattes på fri fot. Filmen Quick handlar om Råstams arbete.

Det finns en hel del i detta fall som är så bisarrt att jag för mitt liv inte kan begripa att det kunde ske. Galna terapeuter, poliser som är bortom allt vad kompetens heter och som grädde på moset troligen Sveriges sämsta försvarsadvokat Claes Borgström. Om det funnits det minsta sans eller vett hade denna historia kvävts i sin lida. En rolig fotnot är att Sveriges enda levande orakel, Leif G.W Persson snabbt var ute och hävdade att hela Quickhistorien var nys och hade tankar på att skriva en bok om eländet men Råstam hann som sagt före.

Filmen som sådan är välproducerad och man har fått med huvudpunkterna i berättelsen. Skådisarna är bra och berättelsen flyter på fint. Det kan möjligen vara lite knepigt att att komma in i handlingen till en början om man inte har några förkunskaper då filmen börjar lite mitt i handlingen dvs efter att Quick blivit dömd och suttit inspärrad några år. Jag anar dock att filmmakarna bedömer att de flesta över 30 vet vem Quick var/är. Det enda som var lite larvigt var att man försöker skänka filmen lite ruggigare stämning. Det är ingenting annat än ett drama men filmmakarna gör sitt bästa för att låta filmen få en aura av någon avart av När lammen tystnar. Säkerligen ett försök att sälja in filmen till en bredare publik.

Regi:Mikael Håfström

Betyg: 6/10

Hotel (2013 Sverige)

Erika har ett perfekt liv. Bra jobb, fin lägenhet och väntar sitt första barn. Vid förlossningen går något fel och ungen föds med en hel del funktionshinder (vad sägs aldrig men man förstår att här har man att göra med ett barn som kommer kräva ständig omvårdnad). Erika får ett sammanbrott, vägrar att besöka sitt barn på sjukhuset och sitter i lägenheten dagarna i ända. Pressad av sin man går hon med i en samtalsgrupp och där händer det något kanske kommer att förändra hennes och några av de övriga deltagarnas liv.

Hotell känns i brist på bättre ord lite speciell. Det händer kanske inte så värst mycket men hela tiden sitter jag och undrar vilken väg filmen ska ta. Jag har faktiskt inte en susning om hur berättelsen ska utveckla sig. Att berätta mer om handlingen och vad samtalsgruppens medlemmar gör känner jag skulle förstöra upplevelsen då filmens största styrka för mig var just det oförutsägbara. Jag sögs in i filmen ganska snabbt och satt hela tiden med tanken ”vad ska hända nu”.

Hotell har en hel del fina skådisar b.la Alicia Wikander som iofs ofta ser ut som hon har fått för lite sömn men hon är en av de bästa svenska skådisar vi har för ögonblicket. Filmen dras också med en hel packe med scener som gör att jag vrider mig av ångest i soffan – tur att jag inte såg den på bio. Lite knepig kanske men på ett bra sätt – i detta fall menar jag att de knepigheter som utspelas är inkluderande och inte exkluderande för mig som tittare. En film väl värd en titt.

Finns alldeles gratis hos Cineasterna.

Regi: Lisa Langseth

7/10

Filmitch filosoferar: Call girl (2012 Sverige)

Call_Girl_poster_2831Filmen Call girl som kom förra året blev mycket omtalad i media. Filmen handlar om bordellhärvan under 70-talet. Säpo hade span på en bordellmamma vid namn Doris Hopp. Kunderna var b.la män i samhällets topp; ministrar, direktörer och militärer m.fl. Nu var det iofs ok att springa till horor på den här tiden, åtminstone i lagens mening däremot var det olagligt att bedriva koppleriverksamhet. Det som väckte Säpos intresse var att ett par av de prostituerade möjligtvis arbetade som spioner för Warszawapakten och därmed hade man en uppenbar säkerhetsrisk. Till slut så arresterades Hopp och i förhören kom det fram många känsliga namn på Hopps kunder b.la landets justitieminister Lennart Geijer. Tidningarna fick nys om detta och skandalen var ett faktum men den fick inte riktigt den verkan som man kanske skulle kunna tro. Samhällets elit med Palme i spetsen gick samman och lade locket på samtidigt som hororna och media beskylldes för att sprida lögner. I stort så accepterades förklaringarna och ingen annan än Hopp åtalades, för inte kunde väl en statsminister stå och ljuga för landets samlade väljarkår? Numera vet vi att Palme ljög så att tungan blev svart och att många av de prostituerade var minderåriga men än idag är detta en känslig fråga.

call-girl-02

Call girl bygger till viss del på dessa händelser. Filmmakarna har hottat upp historien lite, lagt till och dragit ifrån en och annan person samt ändrat på namn. Det som dock väckte störst uppmärksamhet var att i filmen visas det att även landets statsminister nyttjar prostituerade. Statsministern nämns aldrig vid namn men att det är Palme man menar råder det ingen som helst tvekan om. Det blev ett himla liv i pressen och säkerligen på nätet också men den debatten följde jag inte så noga. Mårten Palme polisanmälde filmen, en utredning som lades ned, men lagom till dvd-släppet klipptes scenen med statsministern ned så att han inte visas i bild under samlaget. Två frågor fann jag intressanta. Dels om det är ok att ha med offentliga personer i filmer där de hängs ut i mindre smickrande situationer och dels avsaknaden av debatten om att vi faktiskt hade en statsminister som höll horkarlar och maktmissbrukare om ryggen och sedan hade mage att skälla ut de som levererade sanningen.

call-girl_982192c

Den första frågan är svår att svara på. En del menar att har man valt att vara en offentlig person får man tåla skit, andra menar att den personliga intigriteten går före. Jag hamnar (som vanligt) mitt emellan och anser att man får stå för det man gör men för den skull innebär inte det att man ska bli offentligt hängd för minsta felsteg. Som kulturarbetare bör man i minsta möjliga mån brodera ut sanningen, åtminstone om detta inte är direkt uttalat. Om man nu väljer att ”förbättra” verkligheten kan trovärdighet bli lidande. Förbättrar man sanningen bara för att snaska till det lite blir det ofta spekulativt och man förlorar i längden på det då debatten (som i fallet Call girl) riskerar att handla om något helt annat än vad som till en början var skaparnas intentioner. Snaskigheterna blev än värre i just den här filmen då det inte finns några som helst bevis att Palme nyttjat prostituerade. Men å andra sidan kan jag dock känna att jämfört med det som Palme verkligen gjorde så väger uthängningen lätt.

Call_Girl_570_foto-Jukka-Male

Då Palme bevisligen kände till vad som försiggick samt försökte mörklägga det hela är han i mina ögon indirekt lika skyldig som sina kollegor som aktivt knullade runt eventuellt med minderåriga. Ingen kan påstå att Palme inte kände sanningen och när han aktivt försvarade sin arbetskamrater har han i mina ögon förbrukat sitt moraliska kapital.

Det som dock förvånade mig mest var avsaknaden av debatten om att vi haft en statsminister som ljög och höll bordellkunder om ryggen. Det är en fråga som är mer allvarlig än att statsministern hängdes ut som sexköpare i en film. Förklarningarna till detta kan vara flera. Palme mördades som bekant 1986 och det känns kanske lite obekvämt att baktala en som död och inte kan försvara sig (å andra sidan är det precis vad Göran Persson och Tomas Bodström gjorde i fallet med Anna Lindh och utvisningen av oskyldiga egypter). En annan förklaring kan vara att media skäms lite då de lade sig platta inför statsmakten och finner hela affären lite pinsam. En tredje förklaring kan vara att man inte vill rota i skiten för att det fortfarande är en känslig historia. Frågan som man aldrig kommer få svar på är om debatten hade tagit en annan vändning om man inte haft med scenen där Palme pekades ut som sexköpare.

modeochfilm_20130710114452

Vad tyckte jag om själva filmen? Välgjord med en fantastisk känsla av 70-tal där både språk och inredning gjorde att jag förflyttades tillbaka till barndomen. Skådisarna med Pernilla August som bordellmamman och Sofia Karemyr som spelar den unga tjejen Iris är otroligt bra. Storyn är väl värd att berätta men den framförs lite rörigt och fragmentariskt något som gjorde det svårt för mig att hitta engagemanget. På ytan bra men bristande hantverk i berättandet.

Regi: Mikael Marcimain

Betyg: 6/10