Se7en (1995 USA)

Kriminalpolisen Somerset har bara en vecka kvar till pensionen när han får en ny partner Mills. Första dagen tillsammans kallas de till vad som vid en första anblick verkar vara ett naturligt dödsfall, en man som förätit sig. Vid en noggrannare titt finner de två detektiverna att mannen har tvångsmatats till döds. Somerset ber om att få slippa fallet då han anar att det inte kommer vara löst innan han slutar. Han anar också att det är större saker i görningen än ett simpelt om än bisarrt mord. Mills tar över fallet men Somerset dras motvilligt in i jakten på mördaren.

Det är väl Se7en och När lammen tystnar som lade grunden till den seriemördarvåg som sedan dess härjat runt på tv och bio. Båda filmerna torde hamna mer i facket thrillerrysare än kriminalfilm då de båda är rejält ruggiga. Se7en är väl den av de två som är mörkare både i ton och utseende. I filmen regnar det hela tiden och miljöerna är skitiga och dunkla. Trots att filmen precis som När lammen tystnar är relativt oblodig och inte speciellt våldsam är filmen obehaglig, ryslig och stundtals äcklig. Seriemördaren John Doe har tänkt ut synnerligen påhittiga metoder att ta sina offer av daga med de sju dödssynderna som inspiration. Även om man inte får se något av morden är det tankarna på offrens sista stunder i livet som spökar runt i tittarens hjärna.

Det var ett tag sedan jag såg filmen sist och jag var lite tveksam till om den skulle hålla än idag. Lillebror hade nyligen sett om den och tyckte den tappat något. Jag håller inte med honom och tycker att filmen definitivt håller för ett omtitt. Känslan och obehaget sitter kvar trots att jag vet hur det hela ska sluta. Det enda som möjligen ändrats till det sämre var väl att jag fann Brad Pitts rollfigur Mills lite väl hetlevrad, ja ,nästan pubertal i sitt agerande men å andra sidan har jag blivit äldre med åren och kanske tycker att folk kan stilla sig en aning. Morgan Freeman i rollen som Somerset är däremot oklanderlig och en njutning att få se.

Om man mot förmodan inte sett rullen bör man slå slag i saken och se filmen då det är en riktigt bra film och har man sett filmen är den definitivt värd att se igen.

Regi: David Fincher

Betyg: 9/10

Gone girl (2014 USA)

gonegirl2Berömmet har haglat över både filmen och boken Gone girl  och med några få undantag får filmen ganska högt betyg och jag undrar om det är jag eller världen som blivit galen.

I Gone Girl stiftar vi bekantskap med paret Nick och Amy Dunne. När mannen en dag kommer hem är hustrun spårlöst försvunnen och det ser ut som att Amy blivit kidnappad kanske t.o.m mördad. Som brukligt i fall av detta slag faller misstankarna på äkta maken och ju längre historien framskrider desto skyldigare verkar Nick vara. Frågan man som tittare ställer sig är nu är mannen skyldig eller inte?

Gone girl är gjord av regissören David Fincher och det var ett bra tag sedan han gjorde en riktigt bra film (Zodiac 2007) och den här filmen ändrar tyvärr inte hans track-record. Hantverket är det inga större fel på. Foto, musik, regi etc är bra. Skådisarna duger men gör inte några minnsesvärda porträtt. Affleck är Affleck (går på vissa bloggar under täcknamnet gösen – så dålig är han inte) och Rosamund Pike visar här att hon är duktig på att stirra intensivt, tydligen så intensivt att hon hypnotiserat hela Oscarsjuryn att nominera henne. Filmen är lång ca två och en halv timme men blir aldrig tråkig. I två timmar är det ett ganska klurigt kriminaldrama men i upplösningen totalhavererar hela historien. Skurkens plan är alldeles för osannolik för att överhuvudtaget kunna lyckas och då det är ett kriminaldrama ställer åtminstone jag vissa krav på trovärdigheten. Lägg sedan till att varenda rollfigur förutom Nicks syster drabbas av mental härdsmälta i filmens upplösning och jag undrar överhuvudtaget hur och varför folk köper detta? Min fru gjorde det inte. Hon blev så förbannad att hon lämnade filmen när det var fem minuter kvar. Jag blev vare sig upprörd eller förbannad utan mest förbryllad.

Nu menar många att filmen är en satir och jag undrar då vad filmen är satir över? Media? Människors syn på det perfekta äktenskapet? Polisens usla arbete? Jag vet inte om man måste göra sig besväret att skriva en bok och göra en film över något som är ganska självklart i vårt samhälle. Det är bara att lyfta blicken för att inse att media har släpt alla hämningar, folk har en vriden syn på vad lycka är och att polisen av och till gör usla utredningar så att Gone girl skulle vara en speciellt lyckad satir ställer jag mig tveksam till.

Fram till slutet är det som sagt ett småspännande kriminaldrama men sedan blir det kackamoja av hela inrättningen. Betyget blir trots allt högt för filmen var helt ok de första två timmarna. Kvar är frågan: Är det jag eller världen som blivit galen eller så kanske det är jag som ställer alldeles för höga krav på en historia?

Regi: David Fincher

Betyg: 4/10

Många har sett denna film och här är några:

Fiffi

The Nerd bird

FLMR

Fripp

Jojjenito

Movies noir

Rörliga bilder och tryckta ord

The Curious case of Benjamin Button (2008)

curious-case-of-benjamin-button1-b1918 föds det en pojke, barnet är 80 år gammalt och man tror att det snart skall dö. Det visar sig snart att pojken som får namnet Benjamin åldras baklänges, ju äldre han blir desto yngre blir han. När han är ca 70 år gammal (10 mentalt) träffar han flickan Daisy och deras (stundtals) gemensamma livsöde är vad filmen handlar om.

Bra skådisar (Cate Blanchett, Brad Pitt)  bra regissör ( David Fincher), stor budget, intressant story samt fantastiskt foto. Med alla dessa resurser har man mot alla odds lyckats skapa en enastående tråkig film. Hade jag sett denna film på bio där det kan vara problematiskt att fylla på kaffe mellan varven hade jag somnat in under den första timmen. Filmen är nästan tre timmar lång. Jag har ingenting emot långsamma filmer men här känns det som att man stirrar på en ständig ström av vackra vykortsbilder. Berättelsen om Benjamin Button står helt enkelt still, halva speltiden hade räckt. Det som räddar filmen från ett bottenbetyg är just det vackra fotot, den fantasieggande handlingen samt mannen som blev träffad av blixten 7 gånger, han kunde gärna filmen ha handlat om istället!

Regi: David Fincher

Skådespelare: Cate Blanchett, Brad Pitt, Tilda Swinton m.fl

Betyg: 4/10

Panic room (2002)

panicroomNyskilda Meg (Jodie Foster) har flyttat till ett nytt hus. Huset är utrustat med ett s.k ”panic room”, ett rum som är omöjligt att bryta sig in i. Redan första natten för de nyinflyttade besök av inbrottstjuvar men Meg låser in sig och dottern i husets panic room. Problemet är att det som tjuvarna vill ha finns i samma rum, som grädde på moset har dottern diabetes, insulin och socker finns på andra sidan dörren….

Vi vet hur det ska gå men vägen dit är riktigt spännande. Filmen är en kamp mellan de tre inbrottstjuvarna och mamman som blir alltmer desperat. Man skulle kunna tro att det skulle bli långtråkigt då större delen av filmen utspelar sig i ett par rum men dramat tar hela tiden nya vändningar. Det som hjälper till är dels de mycket bra skådespelarna Jared Leto samt Forest Whitaker (Foster gör vare sig till eller ifrån tycker jag) samt regin av Fincher. Det är minst sagt fantasifulla kameraåkningar i huset vilket kanske kan kännas lite överdrivet ibland men underhållande är det, ända till slutet.

Regi: David Fincher

Skådespelare: Jared Leto, Forest Whitaker, Jodi Foster m.fl

Betyg: 8/10