Berömmet har haglat över både filmen och boken Gone girl och med några få undantag får filmen ganska högt betyg och jag undrar om det är jag eller världen som blivit galen.
I Gone Girl stiftar vi bekantskap med paret Nick och Amy Dunne. När mannen en dag kommer hem är hustrun spårlöst försvunnen och det ser ut som att Amy blivit kidnappad kanske t.o.m mördad. Som brukligt i fall av detta slag faller misstankarna på äkta maken och ju längre historien framskrider desto skyldigare verkar Nick vara. Frågan man som tittare ställer sig är nu är mannen skyldig eller inte?
Gone girl är gjord av regissören David Fincher och det var ett bra tag sedan han gjorde en riktigt bra film (Zodiac 2007) och den här filmen ändrar tyvärr inte hans track-record. Hantverket är det inga större fel på. Foto, musik, regi etc är bra. Skådisarna duger men gör inte några minnsesvärda porträtt. Affleck är Affleck (går på vissa bloggar under täcknamnet gösen – så dålig är han inte) och Rosamund Pike visar här att hon är duktig på att stirra intensivt, tydligen så intensivt att hon hypnotiserat hela Oscarsjuryn att nominera henne. Filmen är lång ca två och en halv timme men blir aldrig tråkig. I två timmar är det ett ganska klurigt kriminaldrama men i upplösningen totalhavererar hela historien. Skurkens plan är alldeles för osannolik för att överhuvudtaget kunna lyckas och då det är ett kriminaldrama ställer åtminstone jag vissa krav på trovärdigheten. Lägg sedan till att varenda rollfigur förutom Nicks syster drabbas av mental härdsmälta i filmens upplösning och jag undrar överhuvudtaget hur och varför folk köper detta? Min fru gjorde det inte. Hon blev så förbannad att hon lämnade filmen när det var fem minuter kvar. Jag blev vare sig upprörd eller förbannad utan mest förbryllad.
Nu menar många att filmen är en satir och jag undrar då vad filmen är satir över? Media? Människors syn på det perfekta äktenskapet? Polisens usla arbete? Jag vet inte om man måste göra sig besväret att skriva en bok och göra en film över något som är ganska självklart i vårt samhälle. Det är bara att lyfta blicken för att inse att media har släpt alla hämningar, folk har en vriden syn på vad lycka är och att polisen av och till gör usla utredningar så att Gone girl skulle vara en speciellt lyckad satir ställer jag mig tveksam till.
Fram till slutet är det som sagt ett småspännande kriminaldrama men sedan blir det kackamoja av hela inrättningen. Betyget blir trots allt högt för filmen var helt ok de första två timmarna. Kvar är frågan: Är det jag eller världen som blivit galen eller så kanske det är jag som ställer alldeles för höga krav på en historia?
Regi: David Fincher
Betyg: 4/10
Många har sett denna film och här är några:
1918 föds det en pojke, barnet är 80 år gammalt och man tror att det snart skall dö. Det visar sig snart att pojken som får namnet Benjamin åldras baklänges, ju äldre han blir desto yngre blir han. När han är ca 70 år gammal (10 mentalt) träffar han flickan Daisy och deras (stundtals) gemensamma livsöde är vad filmen handlar om.
Nyskilda Meg (Jodie Foster) har flyttat till ett nytt hus. Huset är utrustat med ett s.k ”panic room”, ett rum som är omöjligt att bryta sig in i. Redan första natten för de nyinflyttade besök av inbrottstjuvar men Meg låser in sig och dottern i husets panic room. Problemet är att det som tjuvarna vill ha finns i samma rum, som grädde på moset har dottern diabetes, insulin och socker finns på andra sidan dörren….