Disturbia (2007 USA)

När Kale knockar sin spanskalärare under en lektion ställer han till det för sig rejält. Då Disturbia utspelar sig i USA riskerar han fängelse men då hans far nyligen dött i en tragisk olycka är domaren mild och Kale får istället tillbringa sommarlovet i husarrest med hjälp av en fotboja. Det tar inte lång stund innan Kale börjar klättra på väggarna. För att fördriva tiden börjar han spionera på grannarna och favoritobjektet är den nyinflyttade tjejen Ashley. När hon får reda på att Kale stalkat henne blir hon naturligtvis kär i honom (vem skriver dessa manus?) och allt vore frid och fröjd om det inte vore som så att Kale börjar misstänka att hans granne har något fuffens för sig. Kan det vara som så att denne är en seriemördare? Tillsammans med sin kompis Ronnie och flickvännen  börjar man spionera på grannen.

Disturbia är en ungdomligare version av Hitchcocks Fönstret mot gården men den kommer inte på långa vägar i närheten av originalet. Filmen dras med ett par problem. Det främsta är att filmen inte riktigt vet vilket ben den ska stå på thriller eller ungdomskomedi/romans? Det tar alldeles för lång tid innan storyn med grannen får ta plats. Då Kale är en stalker köper jag inte alls romansen mellan honom och Ashley för fem öre. Jag blir istället irriterad på Kale som jag finner vara ganska så osympatisk och lite creepy. Nä detta var en i och för sig lättsmält rulle men den lovar mer än vad den håller. Filmens enda behållning är skådisarna David Morse och Carrie-Anne Moss som spelar Kales mamma respektive granne annars var det tunnsått med ljuspunkter i denna film.

Regi:  D.J. Caruso

Betyg: 3/10

The Green mile (1999 USA)

the-green-mile-522dc45de4f97Året är 1935 och fängelset Cold Mountain får en ny intern till avdelningen för de dödsdömda. Han heter John Coffey och är en gigantisk färgad man som ger intrycket av att vara timid samt lite bakom flötet. Coffey dock har mördat två unga flickor och väntar på sin avrättning. Chefen på avdelningen, Paul Edgecomb,  tänker inte närmare på fången till en början då han dras med mer akuta problem, en urinvägsinfektion (detta var innan penicillinets tid) som gör att han ”pissar taggtråd” och dels personalproblem i form av den sadistiske vakten Percy Wetmore som han inte kan kicka då denne är släkt med delstatens guvernör. Den nya fången kommer dock snart visa sig vara allt annat än en vanlig intern och Edgecomb börjar få dubier om Coffey verkligen är skyldig till sitt brott.

Frank Darabont regisserar och har tidigare b.la gjort filmerna The Mist och Nyckeln till frihet. Dessa filmer har två saker gemensamt, dels är de baserade på verk av Stephen King och dels är de mycket bra filmer, så bra att jag anser att man borde stifta någon form av lag att filmadaptioner av King måste ha Darabont bakom kameran.

The Green mile är en lång film, bortåt tre timmar,  trots detta blir den aldrig tråkig. Det är även en hel hög bra skådisar med Tom Hanks i spetsen. Hanks torde varit ganska nöjd med manus då hans rollfigur får kissa i filmen något som skådisen verkar vara omåttligt förtjust i att få göra på film. David Morse, Michael Clarke Duncan, James Cromwell och Doug Hutchison (som verkar vara lika sleazy i verkliga livet som sin rollfigur Percy då han gift sig med en sextonåring ) är bara några namn i den digra rollistan.

Jag skulle nog vilja påstå att The Green mile är en film för alla. Det är en sådan där film som bara flyter på, berör på alla sätt och vis, känns inte onödigt tung men å andra sidan inte är för lättviktig och därmed lättglömd. Har man inte sett tycker jag nog att man bör vika tre timmar av sitt liv för att få sig lite filmmagi till livs

Regi: Frank Darabont

Betyg: 8/10

SPOILERVARNING

 

 

 

The Green mile kan kanske vara en av Kings mest svartsynta böcker beroende lite på hur man tolkar boken. John Coffeys initialer och förmågor hintar om att vi har med självaste Jesus att göra. Paul erbjuder John en chans att fly men han avböjer då han inte orkar med att känna av allt hat och elände i världen och väljer att dö i elektriska stolen. Jesus dog som bekant för våra synder (om man nu hör till den tron) 2000 år senare orkar han inte stanna kvar på jorden pga allt elände. En inte så speciellt hoppfull slutkläm på historien om man nu väljer den tolkningen.

Horns (2013 USA/Kanada)

Daniel-Radcliffe-image-daniel-radcliffe-36613073-350-546I ärlighetens namn var jag kanske inte så upphetsad när jag hörde talas om att man skulle filmatisera Joe Hills bok Horns. Boken var ok men klart den svagaste i författarens produktion. Intresset ökade dock lite när jag hörde att Alexandre Aja skulle stå bakom kameran en regissör som i mina ögon inte än gjort en dålig film (jo jag gillar även Mirrors som funkar bra som skräckfilm). Så det var mer av intresse än förväntning jag tog mig tid att se Horns för att se om Aja skulle lyckas att lyfta boken.

Huvudpersonen i Horns är Ig eller Ignatius som han egentligen heter. Han är lite av en slacker men med täta föräldrar. Igs fasta punkt i livet är flickvännen Merry. Hela hans liv ställs på ända då hon mördas. Det som ställer till rejäla problem för Ig är att han inte minns vad han gjorde kvällen Merry bragtes om livet. Han är huvudmisstänkt och de enda som står vid hans sida är hans äldre bror Terry samt barndomskamraten och tillika hans advokat Lee. Efter en blöt natt vaknar Ig med en fruktansvärd huvudvärk och finner till sin fasa att ett par horn växt ut i skallen (japp jag vet hur det låter). Hornen ger Ig vissa krafter bla att han kan påverka människors agerande samt att folk gladligen berättar sina innersta tankar och önskningar för Ig. Utrustad med nya krafter försöker Ig nu ta reda på vad som egentligen hände den natten hans flickvän mördades.

Bara storyn med ett par horn som växer ut i pannan kan nog få en och annan att se sig om efter något annat men filmen funkar förvånansvärt bra på den biten. Filmens första timme är också riktigt bra. Det är många roliga scener när Ig upptäcker sina nya krafter och folk berättar sina innersta drömmar som naturligtvis inte är speciellt rumsrena. Filmens andra halva blir förklarligt nog desto mörkare när vi får reda på vad som hände den där ödesdigra kvällen och det är här Aja precis som Hill tappar greppet om historien. Det blir för melodramatiskt och jag har lite svårt för Merrys agerande och resonemang som leder till att hon blir någon kombination av offerlamm och frälserska. Hill har i sina böcker en något Triersk syn på kvinnor och jag blir inte riktigt klok på vart författaren vill förmedla. Hatkärlek kanske? I filmen Horns dämpas denna känsla något men istället blir resultatet sockersött och lite smetigt i sina stunder.

Trots detta duger Horns för stunden. Radcliffe i huvudrollen är bra och man hittar David Morse och Heather Graham  i små roller däremot är vare sig Juno Temple eller  Max Minghella i rollerna som Merry och Lee speciellt bra, den förstnämnda för mjäkig den sistnämnda för okarismatisk. Horns innehåller en hel del bra scener som man får tillskriva Aja. Regissören lyckas även väl med att förmedla den där white trash känslan som präglar Hills böcker. Till plussidan hör också ett bra soundtrack,  Heroes av Bowie är aldrig fel. Om jag fått bestämma hade jag hellre sett att Aja gjort Hills NOS4A2 en avsevärt bättre story som torde passa regissören väl.

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 5/10

Drive angry (2011 USA)

Söndagskväll hemma hos Filmitch

Filmitch (FI) till fru: ”Jag tänkte kolla på en actionfiilm med Nicholas Cage, han kör bil.”

Fru: ”Är den bra?”

FI: ”Ja, då jag inte sett den har jag ingen aning om den är bra eller dålig men det är action, det brukar du gilla.”

Fru: ”I så fall är soffan och go-filten min”.

FI: ”Visst.”

15 minuter senare; Fru reser sig ur soffan med en tung suck: ”Jag väljer nog sängen istället.” Stannar till vid dörröppningen och säger samtidigt som hon tittar lite misstänksamt på mig: ”Du verkar tycka den är bra?”

FI: ”Jag har inte bestämt mig riktigt än men om jag klarade av The fast and the furious så borde jag fixa Drive Angry.”

Två timmar senare sitter jag med gapande mun och med en massa frågor som snurrar i mitt huvud. Hur gick det till när de pitchade filmen som handlar om en man som rymmer från helvet för att rädda sitt barnbarn undan satanister? Hur lyckades man få David Morse att ställa upp (att Cage är med förundrar ingen längre i dessa tider)? Varför byter folk dialekt under filmens gång och kör satanisterna en magisk buss då passagerarantalet verkar variera under körningens gång. Om man däremot undrar var Charlotte Ross (Andy Sipowitz snygga fru i NYPD Blue) tog vägen ger Drive angry svaret i en scen jag aldrig kommer att glömma. Cage sätter på henne i ett motellrum och är involverad i en eldstrid med ett halvt dussin satanister. För att förtydliga ytterligare: Han avbryter inte akten utan fortsätter älskogen samtidigt som han skjuter och fightas.

Drive angry är otroligt korkad, fullproppad med dåliga repliker och varierande skådespeleri. Bara filmens satanister kunde vara värda ett enskilt inlägg. Om filmen är menad att vara en ironi över actionfilmer går det mig förbi men jag har roligt under filmens gång och den är underhållande på samma sätt som en Åsa Nisse film. Det går helt enkelt inte att ta filmen på allvar och det är kanske det som är meningen, man kanske bara ville göra lite roliga stunttricks, filma nakna tjejer och köra bil sedan rafsade någon ihop resultatet till en film. Jag vet inte men Drive angry är inte en film jag kommer glömma i första taget. Pga av underhållningsvärdet blir betyget högt men jag känner mig frikostig. Steffo hade också ett och annat att säga om filmen.

Regi:Patrick Lussier

Betyg: 4/10