Wonder woman (2017 USA)

Amasonen Diana växer upp på en ö som är dold för omvärlden. En dag hälsar omvärlden på i form av Steve Trevor som jagas av en en hop tyska soldater. Amasonerna får genom Steve information om att ett stort krig pågår (det 1:a världskriget) och de anar att det är deras ärkefiende krigsguden Ares som ligger bakom kriget. Mycket motvilligt låter man Diana följa med Steve ut i världen för att stoppa Ares och därmed kriget.

Hitintills har filmerna om DC:s superhjältar inte varit speciellt imponerande: Superman var ok, Superman vs. Batman och Suicide Squad riktigt usla så här i efterhand (har försökt se om filmerna men det har varit en upplevelse så olidlig att jag varit tvingen att avbryta tittarna i förtid). Därför känns det riktigt skönt att få se en film som Wonder Woman då den infriar alla förhoppningar jag har. Skådisarna sitter som smäck (möjligtvis hade jag velat sett någon annan än Chris Pine i rollen som Steve men han är åtminstone uthärdlig).  Danny Huston är ljuvligt ond som Ludendorff, birollsinnehavarna i div. roller är väl utvalda och Gal Gadot ÄR Wonder Woman, jag tror aldrig en skådis har känts så rätt i en superhjälteroll. Trots en ganska så töntig dräkt (dräkten har alltid varit ett aber när det gäller denna seriefigur men å andra sidan är klädvalet för dagen bättre än den bikerjacka och hotpants(?)  hon bar under 90-talet) lyckas Gadot sätta karaktären som smäck. Filmen har flera scener där jag faktiskt får ståpäls och känner hur pulsen ökar, det var ett bra tag sedan jag fick den känslan när jag såg en s.k ”blockbusterfilm”. Trots att rullen är ganska så DC-grå” känns den lättsammare och inte så allvarstyngd och storvulen som de tidigare filmerna från förlaget.

Det finns dock en plump i protokollet nämligen slutfighten där man som tittare än en gång måste genomlida raserade byggnader och explosioner. Det tar inte lång stund innan jag tröttnar, börjar glo på klockan och undrar om det inte är dags att avsluta CGI-festen?  Men bortsett från detta är Wonder Woman klart sevärd.

Regi: Patty Jenkins

Betyg:8/10

Legend (2015 Storbr)

MV5BMTAzNjI3NTU1NjZeQTJeQWpwZ15BbWU4MDI3NTcwNTYx._V1__SX1857_SY903_Mot bättre vetande traskade jag iväg på bio tillsammans med Marcus och såg Tom Hardys senaste rulle Legend. Filmen som handlar om tvillingarnas Krays gangsterregim i 60-talets London har fått ganska ljummen kritik både bland bloggare och i gammelmedia. Detta avskräckte mig inte av flera skäl: Världens bästa skådespelare Tom Hardy spelar de båda bröderna. Den intressanta skådisen Emelie Browning (som jag aldrig blir klok på om hon är bra eller inte) spelar Reggie Krays fru Frances. Vidare hade man en hel hop gedigna brittiska skådisar i flera av birollerna. Slutligen är det som så att jag är barnsligt förtjust i gangsterfilmer.

Är då Legend en sevärd film? Jodå det kan jag allt tycka men filmen dras också med en hel del problem. Regissören Brian Helgeland har rafsat ihop ett ganska veligt manus. Det verkar som han sneglat en hel del på Scorses rise and fall filmer: Casino, Goodfellas och The Wolf on Wall street. Eventuellt inspirerad av dessa filmer försöker Helgeland trycka in allt för mycket i sin film. Både jag och Marcus fann att Legends fokus var splittrat. Regissören försöker få in både förhållandet mellan Reggie och hans fru Frances samt  relationen mellan de två bröderna. Lägg sedan till att man berättar, dock sporadiskt, om Kraygängets härjningar i London så räcker inte speltiden på över två timmar till. Det blir vare sig hackat eller malet. Regissören vill för mycket med sin film.  Vidare har man även valt det vanskliga greppet att ha en voiceover. Ska detta trick användas måste man veta vad man gör och det gör inte Helgeland. Frances får agera voiceover, den monologen är bedrövlig och i sina stunder rent pekoral.  Legend blir lite av en fattigmansversion av de tidigare nämnda Scorsesefilmerna.

Filmen har dock en hel del försonande drag. Hardy storspelar i sin dubbelroll och jag tänkte inte ens på att det var samma skådis som gjorde två roller. Hardy lyckas utan större sminkning väl med att gestalta de två bröderna. I detta avseende torde denna film vara ett obligatorium att studera för s.k ”skådespelare” som t.ex Eddy Murphy så de inser att de ska syssla med något annat, t.ex sophämtning. Om det finns någon rättvisa här i världen borde Hardy åtminstone bli nominerad till nästa års Oscarsgala. Ok han tangerar överspelets ädla konst vid några tillfällen men det kan jag förlåta honom för. På pluskontot ligger även sköna miljöer och en ganska bra dialog samt en hel hop kompetenta skådisar i övriga roller. När jag summerar filmen blir den klart godkänd. Marcus som inte är lika begeistrad i Hardy som jag lade sig ett snäpp lägre på betygsskalan.

Regi: Brian Helgeland

betyg: 6/10

The Island of Dr Moreau (1996 USA)

a95994m4i8qThe Island of Dr Moreau är baserad på boken med samma namn av författaren H.G Wells. Edward Douglas har störtat med sitt plan i havet men räddas i sista stund av ett skepp. Fartyget är på väg mot en avlägsen ö med förnödenheter där man också dumpar av Edward. På ön har den forne nobelpristagaren Moreau (Brando) isolerat sig för att i lugn och ro från omvärldens blickar experimentera med att framställa hybrider mellan människor och djur. Moreau driver ett terrorvälde över öns människodjur tillsammans med sin assistent Montgomery (Kilmer). Edward hade inte kunnat anlända vid ett sämre tillfälle. Moreau och Montgomery är psykiskt instabila samtidigt som upproret jäser bland öns hybrider.

Egentligen är det inget större fel på filmen. Den har en obehaglig atmosfär, storyn är intressant och filmen skulle nog kunna vara både skräckinjagande och spännande. Vidare har man en en ganska stark ensemble: Marlon Brando, Val Kilmer, David Thewlis och Fairuza Balk. Men någonstans går det fruktansvärt fel i arbetet med filmen. Starten var inte den bästa då filmbolaget kickade regissören Richard Stanley och stoppade in John Frankenheimer. 

Island of Dr. Moreau (1996) Marlon Brando

Den främsta anledningen till filmens sammanbrott får nog trion Kilmer, Brando och regissören Frankenheimer lastas för. Kilmer hade tydligen ett mindre sammanbrott då hans fru passade på att begära skilsmässa när filminspelningen startade i Australien. Man kan konstatera att skådespelarens mentala tillstånd lyser igenom i tolkningen av sin karaktär. Kilmer är kort och gott bara konstig. Än konstigare är Brando. Så fort karln är i bild blir det komedi och jag är övertygad om att hans hans tolkning av Moreau tjänat som inspiration till Dr Evil i Austin Powers filmerna (Brando har även en alldeles egen Mini-Me i filmen). Vill man se Brando med en plåthink på skallen är dagens film ett måste. Frankenheimer får ta en del av skulden då han uppenbarligen inte var rätt man att hålla dessa skådisar i schack samt att han tydligen skrev om stora delar av manuset.

13

The Island of Dr Moreau är ett perfekt exempel på hur något som ser bra ut på pappret går åt fanders när det ska realiseras En anledning är att djurmänniskorna många gånger blir komiska istället för skräckinjagande. De kanske skulle ha varit mer människor och mindre djur eller tvärtom nu kan jag inte riktigt ta de på allvar med ett och annat undantag. Frankenheimer har glömt bort att det är ”less is moore” som gäller. Helt oäven är inte filmen då jag får mig en hel del goda skratt under färden.

Härom månaden kom det en dokumentär om filminspelningen troligtvis en mycket intressant film som absolut ska ses så fort tillfälle ges.

Regi: John Frankenheimer

Betyg: 4/10

The Omen 1976 vs. The Omen 2006

Ibland kommer frågan upp om vilken djävulsfilm  som är bäst. Kandidaterna brukar vara Exorcisten eller Rosemarys baby i mitt tycke slår The Omen slår båda dessa filmer. Jag ska jämföra 1976 års version med nyinspelningen 2006. Fiffi gör en jämförelse mellan två andra filmer på sin blogg.

The Omen startar i Rom där den amerikanske ambassadörens, fru förlorar sitt barn vid födseln. Ambassadören, Robert Thorn, får då ett erbjudande av en präst att ta emot ett barn vars mor dog i barnsäng. Thorn tar emot barnet och genomför bytet utan att berätta för sin fru. Allt är frid och fröjd och Thorn får tjänst i London dit hela familjen flyttar. Lagom till sonen Damiens femårs dag bryts lugnet då hans barnflicka tar livet av sig på ett spekulativt sätt. Kort därefter får ambassadören besök av en katolsk präst som inte verkar vara vid sina sinnens fulla bruk då han hävdar att Damien är självaste antikrist. Prästen avfärdas till en början men med hjälp av en reporter börjar Thorn rota i sin adoptivsons bakgrund något som han kommer få ångra.

Det här en skräckis som har det mesta. Jerry Goldsmiths suveräna filmmusik måste jag verkligen lyfta fram, redan i öppningsscenerna hamnar jag i perfekt rysarstämning (dvs jag får ståpäls) och tillsammans med Carpenters Halloweenscore torde detta vara bland de bättre soundtracken i genren. Filmen har ett stabilt manus som sakta men säkert berättar en rysig historia där tempot höjs ju längre filmen går. Man har lyckats få till en bra ensamble med b.la Gregory Peck som Robert Thorn och David Warner i rollen som olycksdrabbad fotograf/reporter.Billie Whitelaw är en obehaglig bekantskap som Daimens nya nanny Mrs Baylock. Lee Remick kommer lite i skymundan i rollen som ambassadörs fru hon ser mest förskrämd och bekymmersam ut, man hade nog kunat få ut mer av den karaktären. Musiken och manuset gör detta till en film som saka men säkert biter sig fast. En fördel med filmen är att de övernaturligheter som händer är inte speciellt spekulativa och man skulle likt Scully i The X-files kunna bortförklara det mesta på ett vetenskapligt sätt detta gör att jag som tittare känner en osäkerhet under filmens gång vilket naturligtvis stärker obehagskänslorna.

Regi: Richard Donner

Betyg: 9/10

Om man som filmbolagschef sitter på rättigheter på en film om antikrist är det nog svårt att motstå datumet 060606 och mycket riktigt kom det en nyinspelning på The Omen detta år. The Omen i 2006 års version är inte så pjåkig om man jämför med orginalet, en del saker är faktiskt bättre men det mesta är sämre i jämförelse.

Historien är nästan exakt densamma så den behöver jag inte gå närmare inpå. Det man ändrat är att all möjlighet till tvekan att det är antikrist man har att göra med är som bortblåst. Redan i första scenen förklaras hela upplägget för oss tittare och vi vet alla vad det är för gökunge som hamnar hos paret Thorn. Daimen är även mer aktiv i den den här filmen. 1976 års Damien var avsevärt mer passiv och därmed omänskligare. Då man inte riktigt kunnat förlita sig på orginalberättelsen styrka att skrämmas har man även stoppat in ett antal jumpscares i filmen vilket jag finner onödigt då de har en tendens att kännas onödiga och bryter stämningen. En del sminkning speciellt den brännskadade prästen i slutet av filmen är inte mycket att hurra för, han ser ut som en ful version av Voldemort och framkallar bara skratt då han är för överdriven. Skådisarna är av blandad kompott om man jämför med 1976 års film. Liev Schreiber och David Thewlis står sig slätt mot Peck och Warner men  Pete Postlethwaite och Julia Stiles är avsevärt bättre än sina föregångare. Speciellt Stiles version av ambassadörens hustru har fått lite mer att bita i som karaktär. Att Mia Farrow dyker upp i rollen som Damiens nya nanny Mrs Bylock är en trevlig bonus.

Det som är bättre än orginalet är två saker: Regissören John Moore har stoppat in färgen rött i filmen som signalerar när det är fara och färde.Tex röda ballonger på Daimons femårskalas då barnflicka dör, ett roligt och intressant grepp. Ett dödsfall i filmen hade man ändrat från orginalet, från spekulativt och våldsamt till stillsamt och i mitt tycke vidrigt och psykologiskt störande. Ett av de värre dödsfall jag sett på film. Synd bara att regissören inte höll sig till detta spår och var stillsamt kreativ då hade nyinspelningen varit riktigt bra nu blir den godkänd. Om jag inte sett orginalet hade jag troligtvis gillat filmen bättre.

Regi: John Moore

Betyg: 6/10