Necronomicon ( Frankrike, Japan, USA 1993)

Filmen sätter ribban redan från start när skådisen Jeffrey Combs gör entré utrustad med löshaka i rollen som författaren H.P Lovecraft. Lovecraft har fått nys om att ett bibliotek som drivs av en sekt har ett exemplar av den mytomspunna boken Necronomicon. Det är nödvändigt att författaren lägger vantarna på boken då universums öde står på spel. Inne i biblioteket lyckas Lovecraft få tag på boken och börjar anteckna febrilt. I denna filmversion verkar Necronomicon innehålla olika berättelser och filmen består av tre olika historier ur boken.

Filmen är producerad av Brian Yuzna som även regisserat ett av segmenten. När det rör filmer av denna regissör har jag lärt mig att hans motsvarighet i Sverige skulle kunna vara Ragnar Frisk eller varför inte Mats Helge Olsson. Dessa herrar verkar ha gemensamt att huvudsaken är att man får göra film resultatet kommer i andra hand.

Necronomicon innehåller så mycket sanslösheter och knepigheter att jag inte ids rada upp dem. Bästa sättet att ta till sig filmen är nog att bara följa med på turen utan att tänka för mycket – gör man det sistnämnda lär man bli en anings förvirrad. Filmens styrka ligger i att det märks att det är ett sällskap som gillar att göra film. Trots tentakler, avslitna ansikten och smältande kroppar känns filmen lite uppsluppen. Speciellt rysligt blir det aldrig men å andra sidan aldrig tråkigt men det är sällan filmer som går efter rättesnöret hellre än bra blir just detta. Skådespeleriet är obefintligt men det var åtminstone kul att få se David Warner dyka upp i en roll som galen vetenskapsman.

Om humöret är det rätta så har man 90 sanslösa men lättsmälta minuter framför sig.

Regi:Brian Yuzna m.fl

Betyg: 4/10

In the mouth of madness (1994 USA)

in-the-mouth-of-madness-cover-sam-neill-john-carpenterNär skräckförfattaren Sutter Cane spårlöst försvinner kontaktar ett försäkringsbolag utredaren John Trent (Sam Neil ). Hans specialitet är att avslöja försäkringsbedrägerier och det är just det man missänker att Canes försvinnande är. Trent tar sig an fallet men i samband med detta börjar han plågas av mardrömmar och obehagliga visioner. Trivialtetar av detta slag får inte Trent att backa från sitt fall och han får upp ett spår efter Cane. Spåret leder till delstaten New Hampshire och en stad som inte verkar finnas utmärkt på någon karta. Tillsammans med en kollega från försäkringsbolaget reser Trent till New Hampshire för att finna den mystiska staden.

Det var ett bra tag sedan jag såg den här filmen och det blev en trevlig återtitt. Storyn som kan sägas vara en blandning av Lovecrafts Chuthulu myt samt  berättelserna om pjäsen The King in yellow och det var en mix som funkade väl. Visst kan man kan tycka att Trent borde reagera lite starkare över alla övernaturligheter som kommer hans väg och visst är en del av filmens effekter lite daterade och i del fall hellre än bra men det är små förtretligheter som lätt kan ignoreras.

mm1Det jag däremot har svårt att ignorera är den rent ut sagt bedrövliga filmmusiken komponerad i sedvanlig ordning av Carpenter. Här har regissören valt att köra på hårdrocksspåret och oavsett vad man tycker om hårdrock så är det troligen den sämsta filmmusik som finns. Hade Carpenter valt ett annat musikspår har troligen filmen känts än mer ryslig nu blir det en intressant story som skaver lite här och där (mest i öronen).

Fiffi kollar in vad vårt grannland Norge har att bjuda på inom genren.

Regi: John Carpenter

Betyg: 7/10

 

The Omen 1976 vs. The Omen 2006

Ibland kommer frågan upp om vilken djävulsfilm  som är bäst. Kandidaterna brukar vara Exorcisten eller Rosemarys baby i mitt tycke slår The Omen slår båda dessa filmer. Jag ska jämföra 1976 års version med nyinspelningen 2006. Fiffi gör en jämförelse mellan två andra filmer på sin blogg.

The Omen startar i Rom där den amerikanske ambassadörens, fru förlorar sitt barn vid födseln. Ambassadören, Robert Thorn, får då ett erbjudande av en präst att ta emot ett barn vars mor dog i barnsäng. Thorn tar emot barnet och genomför bytet utan att berätta för sin fru. Allt är frid och fröjd och Thorn får tjänst i London dit hela familjen flyttar. Lagom till sonen Damiens femårs dag bryts lugnet då hans barnflicka tar livet av sig på ett spekulativt sätt. Kort därefter får ambassadören besök av en katolsk präst som inte verkar vara vid sina sinnens fulla bruk då han hävdar att Damien är självaste antikrist. Prästen avfärdas till en början men med hjälp av en reporter börjar Thorn rota i sin adoptivsons bakgrund något som han kommer få ångra.

Det här en skräckis som har det mesta. Jerry Goldsmiths suveräna filmmusik måste jag verkligen lyfta fram, redan i öppningsscenerna hamnar jag i perfekt rysarstämning (dvs jag får ståpäls) och tillsammans med Carpenters Halloweenscore torde detta vara bland de bättre soundtracken i genren. Filmen har ett stabilt manus som sakta men säkert berättar en rysig historia där tempot höjs ju längre filmen går. Man har lyckats få till en bra ensamble med b.la Gregory Peck som Robert Thorn och David Warner i rollen som olycksdrabbad fotograf/reporter.Billie Whitelaw är en obehaglig bekantskap som Daimens nya nanny Mrs Baylock. Lee Remick kommer lite i skymundan i rollen som ambassadörs fru hon ser mest förskrämd och bekymmersam ut, man hade nog kunat få ut mer av den karaktären. Musiken och manuset gör detta till en film som saka men säkert biter sig fast. En fördel med filmen är att de övernaturligheter som händer är inte speciellt spekulativa och man skulle likt Scully i The X-files kunna bortförklara det mesta på ett vetenskapligt sätt detta gör att jag som tittare känner en osäkerhet under filmens gång vilket naturligtvis stärker obehagskänslorna.

Regi: Richard Donner

Betyg: 9/10

Om man som filmbolagschef sitter på rättigheter på en film om antikrist är det nog svårt att motstå datumet 060606 och mycket riktigt kom det en nyinspelning på The Omen detta år. The Omen i 2006 års version är inte så pjåkig om man jämför med orginalet, en del saker är faktiskt bättre men det mesta är sämre i jämförelse.

Historien är nästan exakt densamma så den behöver jag inte gå närmare inpå. Det man ändrat är att all möjlighet till tvekan att det är antikrist man har att göra med är som bortblåst. Redan i första scenen förklaras hela upplägget för oss tittare och vi vet alla vad det är för gökunge som hamnar hos paret Thorn. Daimen är även mer aktiv i den den här filmen. 1976 års Damien var avsevärt mer passiv och därmed omänskligare. Då man inte riktigt kunnat förlita sig på orginalberättelsen styrka att skrämmas har man även stoppat in ett antal jumpscares i filmen vilket jag finner onödigt då de har en tendens att kännas onödiga och bryter stämningen. En del sminkning speciellt den brännskadade prästen i slutet av filmen är inte mycket att hurra för, han ser ut som en ful version av Voldemort och framkallar bara skratt då han är för överdriven. Skådisarna är av blandad kompott om man jämför med 1976 års film. Liev Schreiber och David Thewlis står sig slätt mot Peck och Warner men  Pete Postlethwaite och Julia Stiles är avsevärt bättre än sina föregångare. Speciellt Stiles version av ambassadörens hustru har fått lite mer att bita i som karaktär. Att Mia Farrow dyker upp i rollen som Damiens nya nanny Mrs Bylock är en trevlig bonus.

Det som är bättre än orginalet är två saker: Regissören John Moore har stoppat in färgen rött i filmen som signalerar när det är fara och färde.Tex röda ballonger på Daimons femårskalas då barnflicka dör, ett roligt och intressant grepp. Ett dödsfall i filmen hade man ändrat från orginalet, från spekulativt och våldsamt till stillsamt och i mitt tycke vidrigt och psykologiskt störande. Ett av de värre dödsfall jag sett på film. Synd bara att regissören inte höll sig till detta spår och var stillsamt kreativ då hade nyinspelningen varit riktigt bra nu blir den godkänd. Om jag inte sett orginalet hade jag troligtvis gillat filmen bättre.

Regi: John Moore

Betyg: 6/10

4 X A Christmas Carol

Carrey

Dickens A Christmas Carol är för mig JULFILMEN nr 1. Tacksamt är att den finns i hur många olika versioner som helst både bättre och sämre ( Scrooged ) . Jag tänkte här beta av ett antal olika versioner av filmen för att ge några tips för den som händelsevis inte sett denna ljuvliga julberättelse.

Finney

Scott

Berättelsen går i korthet ut på: Sju år efter att Jacob Marley dött besöker hans vålnad sin forne  affärspartner Ebenezer Scrooge i hopp om att göra honom till en bättre människa. Scrooge är nämligen den mest snåla och otrevligaste människa man kan tänka sig. Till sin hjälp har Marley andarna för forna, nutida och kommande jular som besöker Scrooge under julaftonsnatten i förhoppning att förmå honom att ändra sitt liv.

Filmen Scrooge från 1970 är en musikal med Albert Finney i rollen som Ebenezer Scrooge. Då man måste packa in en herrans massa sånger i filmen gör detta att en del bitar av historien kortas ned eller tas bort. Kanske lite irriterande men på det hela har man lyckats med att förmedla stämningen i berättelsen så det är ingen ohejdad slakt på orginalet. Finneys portätt av Scrooge är bra, det är en ganska skröplig och gnällig man vi får bekanta oss med, faktiskt så skröplig att jag stundtals oroar mig för hans hälsa. Sångerna är catchy speciellt I like life och Thank you very much. Bilderna från 1860 talets London är måhända idylliska men jag gillar att det är färgglatt och ett pulserade gatuliv, det förstärker julkänslan. Filmen kan rekommenderas om man gillar musikaler annars bör man nog undvika den här versionen.

Om versionen från 1970 kändes färlgglad så blir Tv-filmen från 1983 desto gråare. Det är ett ganska kyligt och grått London som vi får bekanta oss med. George C Scott porträtt av Scrooge är en bister och ( känns det som ) smådeprimerad man. Av de versioner jag hitintills sett av A Chritmas Carol är detta nog min favorit. Främsta anledningen är nog det fina skådespelriet inte bara av Scott utan att man har lyckats väl med den övriga rollbesättningen t.ex David Warner som Bob Cratchit och Roger Rees som brorsonen Fred.

Patrick Stewart gör en mycket kraftfull Scrooge i 1999 års version. Han gör kanske Scrooge för bra d.v.s för elak. När filmen är slut tvivlar jag på att han har blivít omvänd. Jag tycker mig se en liten glimt av elakhet i Stewarts smala ögon i slutet. Hur som helst duger filmen från 1999 gott, med undantaget att Joel Grey i rollen som forna julars spöke ser minst sagt bisarr ut.

Den senaste version av Dickens berättelse kom förra året men Jim Carrey i huvudrollen. Carrey är ganska bra i sin gestaltning av Scrooge han påminner ganska mycket om Finney om man nu ska försöka finna några likheter. Det är en ganska bullrig och högljudd version men med Carrey i huvudrollen kan det bli annat? Producenterna har lagt till en del actionscener, onödigt tycker jag då det känns som att de inte litar på berättelsen. Det hela är gjort i motion-capture vilket ger ett plastigt intryck och Bob Cratcit ser lite missbildad ut. Jag har sett värre versioner men jag kommer nog inte att se om 2009 års version av A Christmas Carol.

Stewart

Straw dogs (1971 Storbr)

En amerikansk mattematikprofessor flyttar till den engelska landsbygden med sin unga fru. Frun har bott i byn tidigare men mannen ses som en utbölning av invånarna som börjar trakassera paret. Mannen försöker hela tiden hålla god min men till slut ställs allt på sin spets och han tvingas slå tillbaka.

På sin tid var denna film mycket omdebatterad tillsammans med b.la Dirty Harry och A Clockwork orange, ingen av ovanstående filmer var speciellt politiskt korrekta under det röda 70talet. På 2000 talet har Straw dogs ganska svårt att chocka de förhärdade filmtittarna men den har stått ganska väl emot tidens tand. Dustin Hoffmans rollfigur som mesig professor är mycket underhållande och byborna är riktigt slemmiga sin förtäckta trevlighet . Filmen tar god tid på sig att bygga upp stämning och spänning vilket gör att det blir lite småtråkigt mellan varven, Straw Dogs hade vunnit på att vara lite kortare. Nyinspelning är på gång med b.la Bosworth och Skarsgård så jag gissar på sämre skådespelarprestationer mer våld och sex och en debatt som lyser med sin frånvaro.

Regi: Sam Peckinpah

Skådespelare: Dustin Hoffman, Susan George

Betyg: 6/10