Dune (2021 USA)

Hoppet att locka tillbaka folk till biograferna verkar hänga på Dune och den kommande filmen med 007. Jag var dock tveksam till att se Denis Villeneuves senaste film på bio av ett flertal anledningar. Den verkade vara alldeles för lång, berättelsen är oavslutad och det är en s.k ökenfilm. Filmer som inte innehåller mumier eller Mad Max och utspelar sig i ett ökenlandskap är nämligen sällan bra (västerngenren undantagen).

Det jag inte hade med i mina kalkyler var att filmen eventuellt skulle vara mördande tråkig. Dune är alldeles för lång och orimligt mycket tid av handlingen läggs på folk som lägger pannan i djupa veck och ser bekymrade ut samtidigt som de diskuterar drömmar och profetior. Ökenmiljön gör ingen glad och det hjälper inte att man slängt in ett gäng maskar på 400 meter som verkar ha en förkärlek till att äta fordon. Däremot är filmen snygg. Scenografin gillade jag och ljudet är maffigt. Stundtals satt jag och undrade hur mycket av ljudet publiken i angränsade salonger hörde. Volymen var även det som avhöll mig från att somna en bit in i filmen.

Det finns en hel del kända och bra skådisar i filmen men då alla förutom Jason Momoa och Stellan Skarsgård verkar vara mer döda än levande i  filmen kommer de inte till sin rätt. Timothée Chalamet vankar runt och oroar sig för sina drömmar. Rebecca Ferguson ser mest plågad ut och oroar sig för allt möjligt. Oscar Isaac hamnar inte heller i facket glad gubbe.

Alla är så bekymrade i denna film att jag undrar varför Huset Atreides som alla ovanstående skådisar spelar överhuvudtaget tog kejsarens erbjudande att ta över driften av planeten Arrakis från elakingarna (som i denna film verkar ha mycket roligare) Harkonnen. Hade det inte varit bättre att stanna kvar på sin skogklädda planet och bara softa runt?

Nä detta var en besvikelse. Trist tempo med trista rollfigurer men betyget blir högt trots allt då det är en hel del ögongodis. Om det nu blir en fortsättning kan man väl alltid hoppas på lite gladare miner och mindre drömtydning.

Den stora frågan jag har efter att ha sett filmen är varför man så gärna vill filmatisera boken? Nu har jag iofs inte läst denna men jag känner mig inte ett dugg lockad till läsning efter denna sövande upplevelse till film.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg: 4/10

Blade runner 2049 (USA 2017)

Replikanten K jobbar som Blade runner (om man inte begriper den meningen är det lika bra att sluta läsa nu, ta och se filmen Blade runner från 1982 och återkomma). Under ett uppdrag kommer K något på spåren som, om det stämmer, hotar den redan sköra världsordningen. K får i uppdrag av sina chefer att lösa mysteriet men fler är intresserade av hans uppdrag b.la den pladdrige affärsmannen Niander och dennes mordiska assistent . En bit in i utredningen börjar spåren peka mot den sedan länge försvunne Blade runnern Deckard.

Jag kan kort konstatera att Blade runner 2049 är en värdig uppföljare till klassikern från 1982. Miljöer, musik, stämning och tempo är sig likt och de två rullarna flyter fint in i varandra. Jag gillade verkligen att man behållet känslan från förra filmen av att det är en hårdkokt framtidsdeckare som rör sig framåt i makligt tempo, t,om så makligt att regissören Villeneuve behöver nästan tre timmar på sig att berätta sin historia. I vanliga fall hade jag kreverat av rastlöshet men här blev jag istället förvånad när filmen var slut. Tre timmar flöt på ganska så behagligt.

Skådisarna är bra med en uttryckslös Gosling som replikanten K, en skrynklig Ford som repriserar sin roll som Decker. Filmens svagaste kort är väl Jared Leto i rollen som filmens skurk. Han har liksom inget att jobba med. De få stunder han är med kastar han ur sig en hel del floskler och inte så mycket mer. Hans rollfigur fyller ingen större funktion.

K har en hologrambetjänt, eller vad man nu ska kalla det, som spelas av Ana de Armas. Jag kände en viss oro när jag insåg att hon skulle vara med i filmen. Hon var i.ofs bra i War dogs men katastrofal i Knock knock. Frågan var om den förstnämnda filmen var ett lyckokast eller inte. Turligt nog klarade Armas sin prestation med glans och lyckades t.om med konsttycket att vara den rollfigur jag kände mest för i filmen. Vet inte om det kanske säger mer om filmen en hennes skådespelarprestation. Det känns dock lite avigt att det är ett hologram man bryr sig mest om.

Blade runner 2049 är en visuell och auditiv fest. Storyn har en och annan logisk lucka, berikar mig med ett par scener som jag gott kunnat varit utan och filmen är kanske liiiite för lång men fördelarna uppväger med råge nackdelarna. Definitivt en film för kommande årsbästalista.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg:8/10

En hel del filmspanare har sett denna rulle. Kolla in vad de tycker

Movies -noir

Jojjenito

The Nerd bird

Sofia

Fiffi

Henke