The Equalizer 2 (2018 USA)

Denzel Washington upprepar sin roll som Robert McCall, den hemlige agenten som gått under jorden och ägnar sin tid åt att ställa saker och ting tillrätta för de som behöver hjälp. I förra filmen satt han på ett fik och löste korsord på spaning efter nya fall. Då ett taxibolag uppenbarligen sponsrat filmen har McCall bytt fiket mot att köra taxi. För att sponsorn ska få valuta för pengarna kör McCall taxi filmens första halvtimme. Begripligt nog får då filmen en väldigt lång startsträcka och när själva huvudstoryn tar fart har väl si så där halva filmen gått.

Denna gång ska McCall finna sin ende väns mördare och spåren leder till hans förflutna men innan detta sker har han lyckats med att hjälpa: En ensamstående mor, en överlevare från förintelsen, en praktikant som blivit antastad/misshandlad/våldtagen (lite oklart där) av slemma finansvalpar samt delat ut en packe visdomsord till en yngling på drift.

Egentligen skulle jag ha gnisslat tänder i biomörkret över den rättrådige och präktige McCall och troligen hade jag t.om suttit och nickat till då filmen är seg i sina stunder men då det är eleganten från vidderna, mannen med överbettet och ett leende som kan väcka de döda till liv samt till på köpet har finslipad tekniken att skrida fram till fulländning i huvudrollen lämnar det sunda förnuftet mig. Resultatet blir då att filmen som är lite småseg och halvkorkad ändå blir lite småtrevlig för vem tackar nej till att till att mysa i två timmar tillsammans med Denzel Washington i biomörkret? Inte jag i alla fall. Bör dock tillägga att jag flämtade till mot slutet då Denzel sprang !!! Enda förklaringen till denna fadäs måste vara att det var hans stuntman som förivrade sig i stundens hetta.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 5/10

Annonser

The Magnificent Seven (2016 USA)

the-magnificent-sevenDen onde gruvbaronen Bartholomew Bogue gör allt i sin makt för att fördriva befolkningen i den lilla staden Rose Creek. Bouque vill åt marken till varje pris och använder sig av rena terrormetoder för att få folk att flytta. I desperation samlar stadsborna in allt de har och äger och hyr in sju revolvermän med förhoppningen att stoppa Bouques terrorregim. Oddsen är inte till revolvermännens fördel då denne har en mindre arme till sitt förfogande men med påhittighet, tur och en himla massa mod (och det är det gott om i den här filmen) finns det en liten chans att vända striden till sin fördel.

De flesta känner nog igen handlingen då detta är en nyinspelning av filmen med samma namn som kom 1960. Den filmen var i sin tur en remake på den japanska filmen De sju samurajerna. Efter två timmar kan jag konstatera att 2016 års version står sig bra i konkurrensen. Det är kanske inte någon nyskapande västernfilm, det är gott om klyschor och man vet ungefär hur det hela kommer att sluta men jag hade en förnöjsam stund i alla fall.

Filmen håller ett bra tempo och för en gångs skull kändes den inte för lång utan alldeles precis lagom. Skådisarna är bra men hur kan en film egentligen misslyckas med trion Washington, Hawke och Sarsgaard i ledande roller? Den sistnämnde är otroligt bra i rollen som den ondskefulle Bouque. Jag trodde aldrig att denna skådis med sin lite försynta uppsyn och slöa ögon kunde utstråla så mycket ondska. Kanske årets bästa skurk? Slutfighten kan kanske för en del kännas lite utdragen men jag fann den spännande och riktigt rafflande i sina stunder.

The Magnificent seven är kort och gott en stabil och välgjord västern att man sedan har gjort allt i sin makt att för att få med en färgad, en indian, en asiat och en mexikan bland de sju revolvermännen kan iofs kännas lite ansträngt p.k men hellre det än att det skulle råda ett samhällsklimat där en sådan rollbesättning skulle vara otänkbar, typ 1960.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 7/10

 

The Equalizer (2014 USA)

hr_The_Equalizer_10Robert McCall jobbar på den amerikanska versionen av Byggmax. McCall är en hyvens man, har har alltid ett leende eller gott råd över till sina arbetskamrater. Bland plankor, skruvdragare och sågar är man som en enda jättestor familj. Trots att McCall torde vara het på äktenskapsmarknaden lever han ensam i en spartanskt inredd lägenhet. Han har svårt att sova på nätterna och tillbringar nattens timmar på ett litet fik där han dricker te (som han har med sig själv!?! ) och läser böcker. På fiket lär han känna en prostituerad tjej, när hon blir misshandlad av sin hallick skrider McCall till verket för vid det här laget har vi tittare begripit att han är allt annat än en välvillig handlare av verktyg och virke.

Jag vet inte vad jag ska tycka. Å ena sidan är det inte en film som tarvar någon större eftertänksamhet det är liksom pang på rödbetan å andra sidan rymmer historien en del intressanta saker värda att lägga märke till. Jag undrar när ryssarna kommer att tröttna på att porträtteras som tatuerade skäggsluskar som dessutom får namn som Slavi (hallå!).  Det spelar ingen roll hur framgångsrik en rysk gangster är för i filmens värd ser de alltid ut som man hängt en kostym eller joggingdress på en rakad apa. En schablonbild jag börjat tröttna på.

Vidare undrar jag lite varför filmen måste vara så förtvivlat lång, lite över två timmar. I berättelsens mittparti händer det inte speciellt mycket som för handlingen framåt men jag vill dock samtidigt påpeka att The Equalizer aldrig blir tråkig.

Jag funderar också på när McCall sover. På dagarna arbetar han och nätterna används till att läsa böcker eller döda ryssar. Vår huvudrollsinnehavare borde ha ganska rejäla påsar under ögonen.

d213e035b7c3c9513a1e979fc4adff8a_large

Min sista undran är varför McCall har en aversion mot skjutvapen trots att han uppenbarligen kan hantera dessa. Han väljer den svåra vägen när folk ska dödas: Spikpistoler, huvudvridningar, taggtråd, borrar, elektricitet you name it McCall got it. Till slut blir det så mycket att vår hjälte så smått börjar få drag av Jason i Friday the 13th filmerna. Dvs det mest intressanta blir på vilket vis han ska ta sina offer av daga inte vad som händer.

Denzel Washington Visits "Late Show With David Letterman"

Men ingen av dessa funderingar spelar någon större roll då McCall spelas av Denzel Washington. I min bok kommer Denzel undan med det mesta. Han kan vara med i dåliga filmer men Denzel har alltid ett solskensleende till övers för oss tittare och det räcker långt för mig. Han utstrålar en trygghet och ett lugn som gör att en film med Denzel blir till rena fredagsmyset så även dagens film. The Equalizer är ingen stor film men Denzel är med och det räcker långt för mig.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 6/10

Andra filmspanare som sett The Equalizer:

Movies noir

Fripp

FLMR

Fiffi

Remember the Titans ( 2000 USA )

När Fiffi recenserade Remember the titans för en tid sedan hettade det till i kommentatorsfältet. Jag kunde inte avstå att kommentera TROTS att jag inte sett filmen, korkat kan tyckas men ibland killar det till i tangentfingrarna. Nu har jag trots varningar från Fiffi sett filmen och jag kan inte göra annat än att hålla med henne: ren och skär dynga. Först skrev jag en aningen hånfull recension där jag listade allt som var fel med filmen men så började jag fundera: Varför har jag så svårt för filmer av det här slaget. Dvs filmer där man satsar på känslomässig knockout och som oftast är från USA. Den här gången blir det ingen vanlig recensionsslakt av en usel film utan min förhoppning är att det blir en aningen mer eftertänksam recension av en ren skitfilm.

Remember the titans hör till den s.k based on a true story genren. Året är 1971 och man bussar in färgade elever till en skola där de flesta elever är vita. Tanken är att öka integrationen. Den vita befolkningen protesterar och det som sticker mest i rasisternas ögon är att det tidigare helvita fotbollslaget får en färgad tränare Boone ( Denzel Washington ). Lagets tidigare tränar kliver av och börjar arbeta under Boone som andretränare. Man lyckas mot alla odds att skapa förbrödring och laget blir allt bättre ute på planen. Egentligen en film med ett ganska fint budskap om att man ska samarbeta mellan raserna för då kan storverk uträttas. Ett budskap jag skulle kunna skriva under på vilken dag som helst men ändå havererar filmen och jag sitter och blir irriterad. Varför?

En förklaring är en existerande kulturklyfta mellan Sverige och USA, som är större än man först kan ana. Överlag är man i USA förtjust i det bombastiska och storslagna. Det kan t.ex visa sig när man presenterar presidentkandidater och partiledare. Jämför de två klippen nedan. Det första är från republikanernas konvent 2008.

Den andra är när Juholt ger sin första konferens att han blivit partiledare för socialdemokraterna.

Kanske inte de bästa jämförelserna men det ger en ide om hur man presenterar saker och ting på olika sätt i USA respektive Sverige. En annan sak som skiljer sig mellan USA och Sverige är att man är aningen mer förtjust i att simplificera saker i det förstnämnda landet. Varför det blivit så ska vi inte gå in på här men sök på hylla O på det lokala biblioteket och man kan hitta många olika teorier om detta, hylla N går också bra om man undviker resehandböckerna.  Kombinerar man dessa två saker kan det ibland när det gäller amerikanska filmer skära sig totalt från ett svenskt perspektiv, Remember the titans är en film där allt som kan tänkas gå fel också gör det. En förklaring till misslyckandet är att filmen är en dramafilm. En actionfilm kommer oftast undan med att vara bombastisk, det är nästan ett krav när det rör filmer i den genren ( därav en anledning till att många svenska s.k actionfilmer faller platt ). En komedi kan vinna på att vara simpel och lättförståelig, man slipper tänka för mycket och det är att låta sig svepas med av bara farten. Men i ett drama förväntar åtminstone jag mig en möjlighet till inlevelse och eftertanke men i en film som Remember the titans tillåts jag inte göra detta då filmens producenter ser till att med alla medel  göra detta åt mig. M.a.o så känner jag mig idiotförklarad och blir då automatiskt avig mot alla tricks som används för att påverka mina känslor.

Vilka medel använder sig filmmakarna då av i Remember the titans? Ett orkesterarrangemang som spelar ”medryckande” och pampig musik hela tiden så jag verkligen ska förstå att här händer det något stort. Man låter Denzel ha en uppsjö av ”inspirerande” tal som ständigt ligger på ( och ibland korsar ) gränsen till det pekorala. Man befäster även schablonbilden av svarta då dessa spelare ständigt sjunger och är lite spralliga. Den sista spiken i kistan för mig är att filmens producenter ( för att vi tittare verkligen ska kapitulera känslomässigt ) har med det lilla gulliga barnet. Här i form av tränarens fotbollstokiga nioåriga dotter som ständigt är lite smålustig och tanken är att vi ska skratta, lägga huvudet på sned och tycka att hon är alldeles bedårande. Inget av ovanstående ”tricks” fungerar på mig, snarare får de en motsatt verkan. Tyvärr Disney & Bruckheimer ( a match made in hell ); jag köper inte detta lättsmälta koncept som behandlar ett så allvarligt ämne som rasism jag kräver mer, avsevärt mer.

En rolig länk kan vara denna där man ”går till botten” med ett par filmer som är ”based on a true story”.

Regi: Boaz Yakin

Betyg: 1/10

Unstoppable ( 2010 USA )

Mitt intresse för Ridley och Tony Scott har minskad avsevärt det senaste decenniet. Det var länge sedan Tony gjorde en bra film. När en Tony Scott film kommer vet man att den innehåller tre saker: Denzel Washington, sjaskiga färger och en klippning som skulle ge Jonas Åkerlund huvudvärk. Unstoppable innehåller tack o lov endast två av tre. Herr Scott har kanske börjat förstå att för att kunna uppskatta en film så bör man som tittare ha chans att kunna se vad som händer på duken.

Unstoppable är ”inspirerad”  av verkliga händelser med allt vad det innebär. En skenade tåg lastat med giftiga kemikalier rusar mot en katastrof men två hjältemodiga män  ( Chris Pine och Denzel Washington ) försöker hinna ikapp tåget för att stoppa det.

Scott serverar en  ganska simpel och enkel actionfilm utan några större krusiduller. Stundtals spännande och stundtals klyschig. Fiffi tyckte blä och FLMR tyckte nog som jag. Lättsam och alldeles lagom mellandagsspänning om man nu anser sig behöva detta. Och visst är det inte svårt att bli glad när Denzel ler?

Regi: Tony Scott

Betyg: 6/10

The Book of Eli (2010 usa)

Efter ett atomkrig är större delen av USA ett öde ökenlandskap. Genom ödemarken vandrar Eli med världens sista bibel.  När han stöter på Carnegie (Gary Oldman) som styr i en liten håla blir det problem. Carneige vill åt boken till varje pris då han tror sig kunna bygga en ny civilisation med hjälp av bibelns visdomsord och med sig själv i toppen. Eli kommer inte att ge upp sin bibel frivilligt då han har fått ett speciellt uppdrag av Gud.

Bröderna Huges har inte gjort speciellt många filmer och det var nio (!) år sedan sist (From Hell) men de få filmer de gjort har oftast varit bra. ”The book of Eli” är trots det religiösa temat en ganska bra ”efter katastrofen” film. Filmen påminner delvis lite om ”The Road” fast med avsevärt mer action, Eli kan liknas lite vid en samuraj när han drar fram som en skördetröska i ökenlandskapet och mejar ned skurkar till höger och vänster. Snyggt foto, bra skådisar och en liten tvist i slutet gör att trean är riktigt stark.

Regi: Bröderna Huges

Skådespelare: Denzel Washington, Gary Oldman

Betyg: 6/10

The Taking of Pelham 1 2 3 (2009)

taking-of-pelham-123-0Ett tunnelbanetåg blir kapat och lösen är satt till 10 miljoner. Tidsfristen är endast en timme innan man börjar döda gisslan. Den stackare som får denna soppa i sitt knä är Walter Garber som jobbar på trafikkontrollen för tunnelbanan. Ledaren för kaparna vägrar tala med någon annan än Garber som nu måste försöka rädda gisslan från att dödas.

Detta är den andra nyinspelningen av berättelsen som filmades för första gången 1974 med bla Walter Matthau i rollen som Garber och Robert Shaw som ledaren för kaparna. Vi får istället hålla oss tillgodo med Denzel Washington som är lika bra som vanligt och en John Travolta som upprepar exakt samma överspända och överspelande skurkroll som i Face off och Broken Arrow. Det enda nya som Travolta tillför sin roll är en mustach av guds nåde. Filmen rullar på och är varken bra eller dålig, en thrillernas motsvarighet till Big Mac: Man vet vad man får och blir inte besviken men inte heller överraskad och exhalterad.

Regi. Tony Scott

Skådespelare. John Travolta, Denzel Washington m.fl

Betyg: 5/10