Hamlet (1996 Storbr/USA)

1651Hamlet torde tillsammans med Romeo och Julia höra till Shakespeares mest kända verk. I korthet går storyn ut på att prinsen av Danmark, Hamlet, får reda på att hans far blivit lönnmördad. Mördaren är ingen mindre än kungens bror Claudius, för att komplicera det hela ytterligare har mördaren passat på att gift sig med änkedrottningen Gertude. Bröllopet var en snabb affär, kanske Hamlets mor var invigd i mordet på sin man? Naturligtvis måste Hamlet hämnas sin far och han tänker ut en något ovanlig plan nämligen att spela galen. Hamlet blir något av en sanningssägare i slottets korridorer och det är ganska obekväma sanningar som den unge prinsen dryftar och frågan är om han kommer hinna hämnas innan hans farbror anar vad som är på gång.

Någon gång under 80/90 talet fick Kenneth Branagh för sig att han ville göra Hamlet men då i originalversionen vilket skulle visa sig bli en film på något över fyra timmar. Det i kombination av att hans senaste film Frankenstein floppat resulterade i kalla handen från de flesta filmbolag. Till slut fick han napp hos Castle Rock och otroligt nog fria händer. Filmbolaget hade dock två krav: Filmen skulle göras i två versioner, Branaghs och en kortare version samt att Branagh skulle ha med en massa kända skådisar i filmen. Det sistnämnda lyckades han med råge: Julie Andrews, Derek Jacobi, Kate Winslet, Robin Williams, Jack Lemmon m.fl m.fl. Det verkar som att när det vankas Shakespearefilmatisering kör man runt med en sådan där vit seriemördarskåpvagn och hystar in inte ont anande skådisar bak i bilen som släpps ut först när väl de skrivit på kontraktet.

144180

Man skulle kunna frestas att tro att filmen är ett magplask av grandiosa mått. Fria händer och för storslagna visioner kan lätt leda till detta men resultatet är motsatsen. Hamlet är en mycket bra film det är inget att orda om. Bortsett från handlingen och den stundtals knivskarpa dialogen/monologerna är det två saker som verkligen gör denna film till en extraordinär upplevelse. Regissören lyckas med att levandegöra replikerna, med det menar jag att många gånger när man ser Shakespeare filmatiseringar är det just replikerna allt krut läggs på och skådisarna ger ett något stelt intryck t.ex Julius Caesar, så är inte fallet här. Shakespeares vers flyter på bra och skådisarna gör överlag ett mycket bra jobb. Filmen inbjuder även till djupsinniga analyser när replikerna samspelar med omgivningen men de analyserna lämnar jag därhän denna gång. Det andra skälet är att filmen är så otroligt snygg. Turligt nog har jag bara en simpel dvd och en helt ok tv till mitt filmtittande. Om utrustningen hade varit bättre skulle risken att mina ögon hade börjat rinna ut ur sina hålor av all visuell överdådighet som strömmade från rutan varit överhängande. En orsak till detta är att Branagh valt att förlägga historien kring mitten av 1800 talet och istället för ett mörkt slott är det mesta ljust och fräscht samt förlagt i ett vintrigt landskap.

still-of-kenneth-branagh-and-michael-maloney-in-hamlet

Vad blir då betyget? Det blir inte ett toppbetyg då filmen är för lång. Fyra timmar är lång tid och jag skulle ljuga om jag sa att filmen slinker ned lätt. Språket är utmanande då var och varannan mening innehåller dubbeltydigheter och det är ena riktiga svador som väller ut ur rollfigurernas munnar vilket gör att man (åtminstone jag) blir lite mentalt utmattad. Jag var tvungen att dela upp filmen i flera sittningar vilket gör att betyget faller något men sevärd? Absolut!

still-of-kenneth-branagh-in-hamlet-(1996)-large-picture

Kila över och se vad Sofia tycker om sin Hamlet som är en lightversion åtminstone om man jämför till speltiden.

Regi: Kenneth Branagh

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

 

 

 

 

I Claudius (Storbrittanien 1976)

När jag fyllde år i vintras så fick jag ett par dvd-boxar av Herr Filmitch varav den ena var ”I Claudius”, en tv-serie jag tydligt minns att jag skymtat som barn (innan jag skyndsamt skickades i säng då serien inte är ämnad för hela familjen). Varje gång den gått i repris har jag tänkt se den men alltid missat den då den alltid visats på opraktiska tider. Ivrigt började jag titta på första avsnittet och somnade efter en kvart. Jag lät boxen ligga en vecka och försökte igen. Detta andra försök varade bara tio minuter innan jag somnade tungt. Sedan blev boxen liggandes, halvt bortglömnd i dvd-hyllan. Då och då funderade jag på att försöka använda den som sömnmedel åt barnen när de vissa kvällar var hyperaktiva p.g.a. för mycket lördagsgodis och läsk men var rädd att de då skulle falla i djup törnrosasömn i hundra år.

Det var först för ett par veckor sedan den plötsligt åkte in i dvd-spelaren igen,  främsta anledningen var en osedvanligt usel tv-tablå och en brist på andra filmer att se. Den sekundära anledningen var envishet uppblandad med skam över att kanske uppfattas som otacksam för min födelsedagspresent. Jag plåååågade mig genom första avsnittet…och hälften av det andra sedan hände något fantastiskt. Jag fastnade med hull och hår.

”I Clauduis” bygger på en bok med samma namn och handlar om Claudius liv i det kejserliga hovet i antikens Rom under de första kejsarnas regeringstid. När serien börjar är Augustus kejsare och serien skildrar intrigerna och maktkamperna under de tre följande kejsarnas regeringstid, allt genom Claudius ögon och öron. Då Cladius led av diverse fysiska lyten så var han inte så ansatt av andra släktingars mordplaner och paranoida konspirationer då han antogs vara sinnesslö och för dum för att utgöra ett hot. Den historia som berättas är engagerande på samma sätt som vilken såpa som helst med vändningar och trådar som löper genom hela berättelsen. Persongalleriet är ganska stort och det blir ibland svårt att hålla reda på alla namn men på det stora hela är det en tät och väl berättad serie.

Problemet är dock att den är så väldigt utdaterad. Serien sändes första gången 1976 och det märks. Produktionen liknar i det närmaste tv-teater trots bra scenografi (som till och med fick pris) och det blir lite högtravande och bajsnödigt ibland. Jag hittar tre orsaker till varför. I sann BBC- anda har man velat skildra romarnas vardag på ett korrekt sätt. Hur såg en dansuppvisning ut? Vad spelade man för spel på lördagskvällen? Hur går en middag till o.s.v. Hedervärt och intressant i sig men det drar ner tempot och spänningen då man så tydligt märker att det man ser är med i rent utbildningssyfte. Den teatrala tonen hos skådespelarna är ibland på gränsen till outhärdlig och många av skådespelarna har sina rötter i just teatern och det märks…med besked.

Antingen var Augustus extremt intensiv till sättet eller så är Brian Blessed det. Antagligen det senare.

Gesterna och uttrycken ryms ibland inte i den lilla tv-rutan och då det i princip inte finns någon bakgrundsmusik samt att klippningen inte är av det snabba dramatiska slaget, så finns ingen stabil grund för överspelet att vila på. Vissa skådespelare klarar sig dock utmärkt. En ung John Hurt gör ett  minst sagt obehagligt porträtt av den skogstokige kejsaren Caligula, för att bara nämna en bedrift i mängden. Den tredje anledningen att serien är så svår att komma in i är i mitt tycke att den är filmad med videokamera (U-matic skulle jag tippa på) vilket är typiskt för Brittiska serier på 70-talet (Kommer någon ihåg Onedin Linjen?).

John Hurt som Caligula här med den häst som han utnämnde till senator.

Bilden känns platt och lite färglös och levererar en ganska påtaglig studiokänsla. Ibland blänker det till i rustningar och sköldar då strålkastare råkar reflekteras. Allt det här gör att det är svårt att ryckas med eftersom själva produktionen blir så tydlig.

Men om man lyckas ta sig igenom en ett eller ett par avsnitt så kan man som jag själv fastna, det kräver dock att man har överseende med seriens ålder och att man lyckas skaka av sig känslan man eventuellt bär med sig från moderna tv-serier som exempelvis Rome och Spartacus- blood and sand. Det ryktas om en re-make med HBO vid rodret så jag håller nere mitt betyg en aning i väntan på den.

Betyg 6/10