Manhattan (1979 USA)

large_navbyykds4g3mbtqfp5zwmkba0qManhattan är en ganska så banal historia. En författare, Isaac, blir ihop med en avsevärt yngre tjej. Isaac blir nojig pga åldersskillnaden och börjar vänstra med sin bäste väns älskarinna. Vi har sett det tidigare och kommer troligen att få se filmer med liknande handling fler gånger. Det som gör Manhattan till en film som sticker ut från mängden av alla dessa relationsdraman är filmens foto, dialog och musik.

Filmen är i svartvitt och stadsdelen Manhattan ges en sådan plats i filmen att den skulle kunna vara listad som en av rollerna, t.om huvudrollen. Flera gånger kommer jag på mig själv med att bara titta på bilderna och glömmer bort handlingen. Att säga att jag blir visuellt berusad av de vackra fotot är en underdrift.

Dialogen flyter på bra och känns som den oftast gör i filmen av Woody Allen helt naturlig även om det som rollfigurerna avhandlar ofta känns både pretentiöst och snobbigt. Ibland undrar jag om Allen i sina filmer ger en känga åt kultureliten? Många av diskussionsämnena t.ex hur Gogh ska uttalas eller vad olika konstverk förmedlar, är ganska så fjantiga och sprider ett löjets skimmer över dessa kultursnobbar. Oavsett vad man anser om innehållet så är just dessa samtal underhållande.

Musiken består till stora delar av Gershwins mästerverk rhapsody in blue. Filmen inleds av att låten spelas till bilder av Manhattan och det är en helt fantastisk öppningsscen. Fast om man ogillar rhapsody in blue kan det nog inledningen kännas som en rejäl uppförsbacke.

Allt jag räknat upp hör kanske mer till mina känslor om filmen själva handlingen är som sagt ganska tunn – men på känslor kan man komma långt – åtminstone för den här gången. Manhattan är inte speciellt rolig den är nästan lite mer av en sorgsen betraktelse av folk som på något vis försöker hitta sig själva i sina liv. Klart att det finns en hel del att åtminstone småle åt  t.ex Mariel Streep som spelar Isaacs exfru och en hel del annat men på det hela finner jag filmen vara lite sorgsen. Skådisarna är bra med ett undantag nämligen Mariel Hemingway som spelar Allens unga flickvän. Det är nog mer rollfiguren än skådisen som irriterar mig. Hon är väldigt mjäkig och ganska så trist som karaktär även om hon ges en chans att glänsa i filmens sista minuter som är bitterljuva trots att jag har svårt att se vad hon finner attraktivt i Allens miserabla (både fysiskt och psykiskt) rollfigur.

Regi: Woody Allen

9/10

ALIM: Annie Hall (1977 USA)

Egentligen skulle Annie Hall handlat om någonting helt annat. Tanken var först att filmen skulle vara något av ett mordmysterium men under produktionens gång ändrades berättelsen och utmynnade i en av Allens bästa filmer. Mordhistorien skulle även den bli till film men först flera år senare, Manhattan Murder Mystery (1993)

Filmens story är simpel. Det är kort och gott en kärlekshistoria mellan Annie Hall och den judiske komikern Alvy Singer. Vad som gör filmen intressant och större än vad den egentligen är beror på att berättelsen är okronologiskt berättad samt att Allen leker vilt med filmmediet. Som tittare vet jag aldrig riktigt vad som ska hända.

Diane Keaton använde sina egna kläder i filmen och hennes look blev till mode under slutet av 70-talet.

Filmen börjar med slutet där Alvy försöker förstå varför förhållandet mellan honom och Annie tog slut. För att finna svar på den frågan tänker han tillbaka på sin barndom och plötsligt är vi ett klassrum där vi finner en ung Alvy. Redan i början av filmen utmanar Allen oss tittare dels med att avslöja filmens slut samt att börja hoppa i kronologin. Som om inte detta skulle räcka har Annie Hall ett animerat parti,  Alvy talar till oss tittare vi flera tillfällen och i en scen textas det huvudpersonerna tänker under en konversation. Jag är medveten om att det låter en aning förvirrat men tro mig, det är det inte, istället är det makalöst underhållande och roligt. Annie Hall har även en bitterljuv touch, något som jag alltid faller för. Filmen är mycket rolig men mer på det sättet som gör att man sitter och småler och eventuellt skrockar till någon gång. Vill man sitta och gapskratta får man se någon annan film.

Kokainscenen skedde av en olyckshändelse medan kameran rullade. Det blev så lyckat att man beslöt sig för att behålla scenen.

Historien till Annie Hall arbetades fram under timslånga promenader på Manhattan där Allen och hans medförfattare Brickman bollade ideer mellan varandra. Först var det tänkt att filmen skulle heta Anhedonia något som tydlingen innebär att man inte kan uppskatta glädje. Ett ganska passande namn på en film som i mångt och mycket handlar om en man (Alvy) som har svårt att uppskatta livet. Namnet föll naturligtvis inte filmbolaget på läppen som ansåg att filmen skulle vara osäljbar med det namnet. Efter ett par andra förslag blev till slut filmens namn Annie Hall.

Många kända ansikten dyker upp här och där i filmen; Christopher Walken, Shelley Duvall, Sigourney Weaver och Jeff Goldblum.

Annie Hall vann fyra välförtjänta oscars b.la för film och regi. Woody Allen var trots uppmärksamheten och priserna inte nöjd med sin film. Han hade tänkt sig en helt annan film än slutprodukten. Allen har även blivit tillfrågad om han inte kunde göra en uppföljare något han iofs har tänkt på men avfärdat. Något jag är ganska tacksam över. Det känns bra att lämna Alvy och Annie på Manhattan under 70-talet och en uppföljare skulle nog förstöra en del av känslan och stämningen i orginalet.

Längre fram i detta tema kommer jag komma till två filmer som påminner om Annie Hall och definitivt har hämtat inspiration från filmen; When Harry met Sally…… samt 500 days of Summer så man har mycket att tacka Allen för.

Regi: Woody Allen

Betyg 9/10

ALIM: The Godfather II (1974 USA)

Efter succen med första filmen hade Coppola inte svårt att skaka fram  pengar till uppföljaren. En annan sak som succen banade vägen för var att Coppola denna gång fick arbeta i stort sett i fred utan att ha några filmbolagschefer som lade näsan i blöt.

När Gudfadern II startar har det passerat några år sedan vi träffade familjen Corleone. Familjen har flyttat en stor del av sin verksamhet till Nevada, en flytt som påbörjades så smått i förra filmen. Likt Gudfadern börjar den här filmen med en familjefest, Michaels son Anthonys konfirmation. Familjemedlemmar och andra betydelsefulla personer presenteras lätt och ledigt under filmens första halvtimme. Michael har inlett ett samarbete med en gammal kollega till sin far, Hyman Roth (en karaktär som är baserad på verklighetens gangster Meyer Lanski). Tanken är att de två ska investera pengar i Kuba som styrs av diktatorn Batista. Den del av historen som utspelar sig på Kuba följer verklighetens händelser ganska väl. Maffian hade stora intressen på ön som var lite av en fristad för mindre hederliga organisationer under 50-talet.

Pacino i rollen som Michae Corleone. Filmen är även visuellt mörk tom så mörk att filmens fotograf Gordon Willis uttryckte sitt missnöje.

Samtidigt som vi tar del av Corleones liv under 50-talet berättas historien om hur Vito Corleone etablerade sin familj i USA kring sekelskiftet. Filmen hoppar mellan dessa två epoker. Till en början var hoppen mer frekventa men testpubliken ogillade detta och man klippte om filmen så de två historierna berättas i längre episoder.Om man av en händelse skulle råka se tv-filmen är berättelsen kronologisk så Gudfadern II utgör både början och slutet på tv-serien.

DeNiro som Vito Corleone i 20-talets NYC.

Gudfadern II är en mycket mörkare film än ettan trots miljöer som Nevada, Kuba och Florida. Borta är den familjära trevnaden som präglar första filmen. Michael har sin familj omkring sig men han litar inte på någon. Han ser intriger överallt och där Vito trivdes med livet som maffiaboss verkar det mest vara en börda för Michael. Detta märks än tydligare då man tar del av Vitos tid i 20-talets NYC. Kontrasterna mellan de två personligheterna Vito och Michael förstärks tack vare tidshoppen.

Pacino och Cazale. Cazales kostym är förskräcklig.

På skådespelarfronten har jag inget att invända. Pacino briljerar som den lågmälde men allt mer pananoide Michael. Han är helt enkelt livsfarlig i sin stillsamhet. Coppola hade tänkt att Brando skulle reprisera sin roll som Vito i unga år men ändrade sig och gav rollen till DeNiro som hade hade provspelat i Gudfadern. Då detta var i början av DeNiros karriär bjuder han på en bra skådespelarinsats, numera brukar han mest spela sig själv på halvfart. Det var även tänkt att Brando skulle vara med i filmens slutscen. Men Brando är Brando och han dök inte upp på inspelningsdagen så man fick improvisera. John Cazale i rollen som Fredo, Michaels osäkre storebror, är fantastisk. Tragiskt nog gick Cazale bort i cancer redan 1978 synd på en så bra talang. I övrigt har man lyckats bra i rollbesättningen i både små och stora roller. Roligaste karaktären är nog Frank Pentangeli som nära nog är en karikatyr av en maffiaboss. Michael V. Gazzo som spelar Pentangeli ligger farligt nära gränsen till att spela över men han klarar sig med hedern i behåll. Jag undrar om Gazzo åt krita innan inspelningen för att få sin hesa röst.

Gazzo som Frank Pentangeli. den uppmärksamme ser att Harry Dean Stanton sitter bakom Gazzo.

Gudfadern II är minst lika bra som sin föregångare. Coppola lyckas med att utveckla berättelsen och ge filmen en egen ton och identitet. Jag minns att jag inte gillade filmen när jag såg den för första gången. Jag tyckte helt enkelt att den var för dyster i jämförelse med ettan. I dag är den emellertid en av mina favoriter i genren. Coppola gick vidare med sitt filmskapande men tyvärr fanns det bara en väg att gå efter dessa två fantastiska filmer, nedåt. Ibland har han glimtat till under decennienas gång men dottern Sofia är en avsevärt mer intressant filmskapare idag än sin far.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10

Morning glory (2010 USA)

Om det inte vore för Henke hade jag missat den här lilla pärlan till film.  Först avfärdade jag filmen  men det var något i Fripps entuseastiska recension som fick mig att ge den chans, något som jag inte ångrar.

Becky (Rachael McAdams) är en energisk tjej som efter att hon fått sparken från en lokal tv station lyckas få ett jobb som producent för ett morgonprogram. Det finns dock en liten hake, morgonshowen sjunger på sista versen pga låga tittarsiffror. Sa jag att hon var energisk? Beckys liv går i 180 och hon gör allt för att lyfta showens tittarsiffror. Det stora problemet bortsett från nedläggningshotet är att programmet blivit lite av en avstjälpningsplats för mediapersonligheter som passerat bäst före datum. Becky tvingar den högst motvillige reporten Mike Pomeroy (Harrison Ford) till att vara morgonvärd, något som sakta men säkert utvecklas mot en katastrof och hotet om nedläggning blir till slut realitiet. Ska Becky lyckas vända siffrorna? Kommer Mike bli mer hanterlig i morgonsoffan? Blir det en romans mellan Becky och den trevlige reporten Adam?

Egentligen skulle jag sitta och halvsova igenom en sån här film.  Jag vet att Mike kommer att säga ordet fluffigt innan filmen är slut. Jag vet också att hans matlagning kommer spela en stor roll i en nyckelscen. Ska jag vara helt ärlig så vet jag hur allt kommer gå sekunden efter att jag fått filmen plot framlagd för mig. MEN det jag inte tänkte på var hur förbannat otroligt rolig Harrison Ford är när han spelar gringubbe. Ford är alldeles fantastisk och jag njuter av varje sekund karln är med i bild. Mike vägrar att delta i det sociala samspelet och sprider giftigheter och sarkasmer kring sig som en trimmad vattenspridare. Sätt honom sedan i kontrast mot den överdrivet energiska Becky så får vi en av de roligare filmer jag sett på länge. Det är heller inte helt fel att filmen backas upp av skådisar som Diane Keaton, Matt Maloy som rolig väderman och en håglös Jeff Goldblum.

Ibland får man en trevlig stund när man minst anar det.

Regi: Roger Michell

Betyg: 8/10