Mary Poppins Returns (2018 USA)

Ack ack ack familjen Banks har problem eller rättare Michael som nu vuxit upp. Han är relativt nybliven änkling, far till tre barn och sitter rejält i klistret. Han har belånat barndomshemmet och nu vill banken ha alla stålar på ett bräde annars blir Michael och hans barn tvungna att flytta. Det finns en liten räddning nämligen ett papper på att familjen Banks äger en andel i banken. Problemet är att dokumentet är spårlöst försvunnet. Turligt nog så återvänder Mary Poppins för att på sitt eget speciella vis ställa saker och ting till rätta.

Disney har länge varit sugna på att göra en uppföljare till sin film Mary Poppins som kom 1964 men Mary Poppins skapare P.L Travers verkar ha varit en dam som satte sig på tvären till detta så man fick vackert vänta till tanten låg i graven då hennes släktingar var mer medgörliga eller möjligtvis mer sugna på amerikanska dollars – take your pick.

Ett litet problem med filmen är möjligtvis att vem är den för? Det är över femtio år sedan förra rullen och vad jag vet så råder det inte direkt en Mary Poppins feber i världen. Dagens ungar har troligen ingen aning om vem hon är och vem förutom gamla stofiler som jag vill gå på bio och se en tvåtimmars film förlagd under depressionen fullproppad med sånger med en barnflicka i huvudrollen? En hel del skulle det visa sig då rullen spelade in ca 350 miljoner världen runt. Ingen formidabel succé men avsevärt mer än vad jag väntat mig. Det finns hopp för kulturen.

Hur är då filmen? Oväntat bra. Filmens starkaste kort är naturligtvis Emily Blunt som är kanon i rollen som Mary Poppins. Hennes porträtt är en något kärvare Poppins än Julie Andrwes version men Blunt har glimten i ögat och en ganska bra pipa, det kan man komma långt med. Sångerna är ok men de kräver nog en lyssning eller två till innan de sätter sig. Övriga skådisar är bra även om Ben Whishaw (lös?)mustasch ser ganska malplacerad ut. Den som kan den gamla filmen kommer finna att Mary Poppins returns är fullproppad med referenser och blinkningar till sin föregångare man har t.om dammat av 93-årige Dick van Dike för ett dansnummer snacka om risktillägg för filmbolaget.

Jag var mer än nöjd efter titten. Filmen slår inte originalet men jag har inget emot om Blunt axlar rollen än en gång i rollen som Poppins. Det finns trots allt sex böcker till att filmatisera.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 7/10

Hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

Bye bye Birdie (1963 USA)

Bye_Bye_BirdieNu gäller det att hänga med: Flickfavoriten Conrad Birdie ska göra sin militärtjänstgöring till alla amerikanska flickors förtvivlan. Innan han far ska han göra ett sista uppträdande i Ed Sullivans show. Flickvännen till den misslyckade låtskrivaren Albert kläcker iden att Birdie ska sjunga en ny sång under showen och avsluta melodin med att kyssa en utvald tonårstjej. Lyckas detta kan paret äntligen gifta sig då melodin troligen kommer bli en storsäljare och Albert kan flytta hemifrån, bort från sin överbeskyddande mor. Kim McAfee väljs till att bli Birdies kyssobjekt något som inte alls uppskattas av vare hennes pojkvän eller far som måste dras med den odräglige Birdie i sitt hem i väntan på tv-showen. Hur ska det gå? Kommer alla kärleksfnurror redas ut? Kommer herr McAfee överleva detta mediala spektakel? Problemen är många och då har jag inte ens behandlat ryska baletter, män i fez eller drogade sköldpaddor något måste man spara till presumtiva tittare.

Vad ska ska man börja med i film som denna? Kanske med öppningsscenen där Ann-Margret sjunger titelmelodin i en märklig men samtidigt mycket enkel iscensättning. Låten Bye bye Birdie sätter sig som smäck och vare sig man vill eller inte så etsar sig melodin fast i hjärnan. Jag har ofrivilligt gått och sjungit på den i veckor efter titten. Filmens övriga sånger är inte lika minnesvärda men det är glada och uppiggande melodier som framförs underhållande.

Skådisarna är mycket bra allt från Dick Van Dyke som spelar den misslyckade tonsättaren Albert till Jesse Pearson som gestaltar den något korkade Birdie. Bäst i filmen är Ann-Margret som filmen igenom går och ser lite småpilsk ut (ursäkta uttrycket men det är den bästa beskrivningen jag kan ge) av en outgrundlig anledning. Hela filmen anspelar på sex från sången The Telephone Song där alla sjunger att Kims pojkvän ”got her pinned down” till Alberts överbeskyddande mamma som hela tiden förmanar sin son att bära rubbers (gummistövlar/kondom) som fort han lämnar hemmet. Jag kan inte låta bli att skrocka förtjust då dessa saker troligen gick moralens väktare förbi när det begav sig.

Bie bye Byrdie är en uppsluppen film som värmer lite extra i vårsolen och jag kan garantera att jag inte sett den för sista gången.

Hoppas nu att Sofia fått en lika förnöjsam upplevelse.

Regi: George Sidney

Betyg: 8/10

 

 

Mary Poppins (1964 USA)

Året är 1910 och familjen Banks som bor på Cherry lane nr 17 i London har stora problem. Syskonen Banks sliter ut nannys på löpande band. En anledning kan vara att deras föräldrar ignorerar sina barn. Herr Banks är upptagen med sitt arbete på banken och fru Banks är engagerad i suffagetrörelsen. När föräldrarna annonserar efter en ny nanny blir det Mary Poppins som får (eller ja hon anställer sig själv) jobbet. Att Poppins inte är som andra nannys blir familjen Banks snart varse.

Det finns mycket som man kan invända mot när det rör filmen Mary Poppins: Plastig scenografi, präktiga ungar (där pojken i familjen Banks ger mig the creeps), konservativ, lite väl lång (över två timmar), en och annan sång som kanske hade mått bra av att hamna i papperskorgen men trots en del fel och brister så älskar jag filmen. Mary Poppins är en av mina favoritmusikaler av många anledningar.

Vi kan börja med scenografin som är så artficiell att det skriker om det. Trots att större delen av filmen är och känns som ett kulissbygge ger den mig en känsla av hemtrevnad. Även om berättelsen utspelar sig i storstaden London förmedlar den en intim och småmysig känsla. Jag kommer aldrig över att Matthew Garber som spelar sonen Michael är en ganska vidrig barnskådis, han ser ut som en gubbe i miniformat.  Men jag kan faktiskt för en gångs skull blunda för detta då han åtminstone inte spelar söt och bedårande i filmen. Att filmens lyckliga slut innebär att fru Banks överger sitt engagemang som suffaget och blir hemmafru kan man ha en och annan åsikt om men nu är det Disney, USA och året är 1964 så det är bara att acceptera. Det som jag tycker Mary Poppins brister i är att filmen är några sångnummer för lång. Den animerade episoden är ganska trist och på tok för lång. Dick van Dykes erbarmliga försök till att tala cockneydialekt får lämnar jag därhän.

Mary Poppins styrka ligger i att den är konstig och ganska märklig. Den är fullproppad med bisarra karaktärer, speciellt ledningen på Herr Banks arbetsplats som framför ett av de märkligaste musikalnummer jag sett och hört. Karaktären Mary Poppins sätter griller i huvudet på mig. Är hon en häxa? Varifrån kommer hon? Varför är det egentligen ingen som reagerar på hennes övernaturliga uppträdande? Beror det på någon form av hypnos? Är hon egentligen någon sorts naturkraft? Många frågor men inga svar, eller som Poppins själv säger till Mr.Banks: ”Jag förklarar aldrig någonting”. Jag får nöja mig med det svaret men samtidigt gör denna gåtfullhet att jag finner karaktären Poppins intressant. Var gång jag ser filmen hoppas jag komma gåtan Poppins närmare. Här vill jag tillägga att jag inte läst böckerna om Mary Poppins av P.L. Travers, där kanske jag skulle få svar på mina frågor.

Filmens musik är ett kapitel för sig man har satsat på kvantitet och i de flesta fall kvalite´. Bröderna Sherman som som skrev filmmusiken gjorde ett 30-tal låtar. Hur många som är med vet jag inte men det blandas friskt, både högt och lågt. Trots den stora mängden musik är det många låtar som är bra t.om mycket bra: Supercalifragilisticexpialidocious, A spoonfull of sugar, Feed the birds som var Walt Disneys favoritlåt och Chim Chim Cher-ee för att nämna några. Slutligen vill jag lyfta fram Julie Andrews i huvudrollen som Mary Poppins jag anser att hon gör ett avsevärt bättre arbete här än i Sound of Music. Poppins i Andrews version har glimten i ögat och man aldrig riktigt var man har henne.

Mary Poppins är en av de bättre musikalerna som till det yttre kan verka enkel och okomplicerad men jag finner den fantasieggande och gåtfull och fullspäckad med konstiga karaktärer och bra musik. Ordet ”Supercalifragilisticexpialidocious” kan också dyka upp på de mest oväntade ställen. Här i serien Sandman av Neil Gaiman. Om Gaiman citerar Mary Poppins så vet man att den definitivt har hög kvalite´.

Även Sofia har skrivit om samma film, det kan ni läsa om här.

Regi: Robert Stevenson

Betyg: 9/10