Vaiana (2016 USA)

Vi tar och reder ut namnproblemet med en gång. Den här filmen heter Moana i USA men i övriga världen har den namnet Vaiana. Efter lite googlande fick jag svaret: I Italien finns det tydligen en filmstjärna med namnet Moana som gjort sig berömd i den mer lättklädda filmgenren. Det var något som världens ängsligaste bolag inte kunde förlika sig med därav fick filmen heta något annat. Sant eller inte? Åtminstone en plausibel förklaring.

Oavsett namn är detta en av de bättre filmer Disney släppt på senare år. Handlingen är inte speciellt märkvärdig. Vaiana är dotter till kungen på en söderhavsö. Det är ett paradis men kungen har bestämt att ingen ska segla utanför revet då man av oklara anledningar ska undvika öppna havet. Vaiana har en upprorisk ådra och dras hela tiden mot havet. När det verkar som att naturen blivit sjuk, b.la ruttnar maten oförklarligt, bestämmer hon sig för att resa utanför revet och lösa gåtan.

Det första som slår mig är att filmen är otroligt snygg. Jag älskar miljöerna men å andra sidan hur kan man motstå en söderhavsö? Berättelsen är fantasifull och jag får på köpet en, om än Disneyfierad, inblick i polynesisk mytologi. Storyn rör sig framåt hela tiden och tappar aldrig farten. Huvudpersonen Vaiana är som brukligt stöpt efter Disneymallen och därmed lite trist och förutsägbar men tacknämligt är guden och trickstern Maui med i handlingen som hennes motvillige sidekick. Han spelas av Dwayne Johnsson och som alla vet vid det här laget är en film med Dwayne Johnsson oftast en liten högtidsstund. Slutligen gillade jag musiken där alla låtarna hade något att ge och de var ganska så trallvänliga. Bästa sången är naturligtvis You’re Welcome där Johnsson står för sången.

Här fanns det inte mycket att klaga på och vid det här laget har jag sett filmen tre gånger och fler lär det bli.

Regi:  Ron Clements, John Musker

Betyg: 9/10

Saving Mr.Banks (2013 USA)

images-179194Walt Disney har i flera år haft ett begär (kan nog inte beskriva det med ett bättre ord då karln i närmaste är manisk i sin iver) att få filma boken Mary Poppins. Anledningen till att han vill filmatisera berättelsen om om guvernanten med magiska krafter är att hon lovat sina barn och ett löfte till barn bryter man inte (stön). Det går inte som Disney tänkt sig,  författarinnan P.L Traver vägrar att låta sin historia filmas. När hon kommer på ekonomisk obestånd inser hon till slut fakta och antar Disneys erbjudande mot att hon får ha ett ord med i produktionen. Travers reser till USA för att övervaka manusarbetet som blir en stormig historia. Parallellt med denna handling får vi även följa författarinnans barndom i Australien och får svaret på gåtan om varför hon är så motvillig att sälja sin historia.

Jag hade mina dubier innan jag såg filmen det ska erkännas. En BOATS film om produktionen av Mary Poppins gjord av filmbolaget Disney? Kan det bli annat än sockersött och förljuget? Det var inte mycket som talade för den här filmen mer än Emma Thompson i huvudrollen och då hon inte gör så mycket film nuförtiden var det bara att bita i det sura äpplet som mot alla mina förväntningar visade sig vara välsmakande om än aningens sockrigt i smaken.

Tom Hanks är bra i rollen som Disney även om jag inte tror en minut på det porträtt som filmen presenterar för oss tittare. Du blir inte filmbolagsdirektör genom att vara en skrockande mysfarbror med blöta ögon men ok jag hade inte förväntat mig något annat. Emma Thopson visar för vilken gång iordningen (?) vart skådespelarskåpet ska stå. Hon äger hela filmen, minsta min, frasering, blick ja hon är en fröjd att skåda. Den stora överraskningen är dock Colin Farrell i rollen som Travers far även om han för vilken gång i ordningen (?) spelar en charmig slarver. Skildringen av Travers barndom är det som griper tag i mig som tittare.

Trots en hel del sötsliskighet finner filmen mot alla odds en plats i mitt hjärta. Partierna i Australien är kanske filmens bästa delar och det är en gripande historia. När man hamnar i nutid är kanske inte filmen lika dramatisk men desto mer underhållande då fighterna mellan de artige och tillmötesgående Disney och den bitska Travers får mig att sitta och småle. En film där mina negativa förväntningar kom på skam. Trevligt!

Regi: John Lee Hancock

Betyg: 7/10

Tangled ( 2010 USA )

I Disneys senaste film har man tagit sig an sagan om Rapuntzel, flickan men det långa håret. När Rapuntzel föds upptäcker en gammal kvinna, Gothel,  att hennes hår har magiska effekter, det kan göra personer yngre samt hela skador. Hon kidnappar flickan och sätter henne ett torn. När tjuven Flynn av en händelse stöter på den nu artonåriga flickan rymmer hon och paret jagas av den gamla kvinnan, kungens soldater, Finns forna kumpaner samt en överambitiös polishäst.

Sakta men säkert börjar Disneys filmer bli bättre men det är långt till mästerverk som Lejonkungen, Skönheten och odjuret och Den lilla sjöjungfrun. Tangled är smårolig och underhållande,  polishästen Maximus är nog filmens mest intressanta och roligaste figur. Filmen är välgjord och följer Disneymallen så ingen lär bli besiken om det är detta man vill ha. Ska jag klaga på någonting skulle det vara att skurken Gothel är lite blek, hon är inte direkt i klass med Scar. Musiken är bättre än i Prinsessan och grodan, ett par av sångnummrena är faktiskt t.om.  lite medryckande något som man inte direkt blivit bortskämnd med på senare år när det gäller Disney. Kort och gott är Tangled en film som står sig ganska bra i animationskonkurrensen jag hoppas nu bara att man till nästa film kan göra en hjältinna som inte har tallriksstora ögon och anorexia, det vore att utveckla filmskapandet inom Disneykoncernen.

Regi: Nathan Greno, Byron Howard

Betyg: 6/10

The Lion King ( 1994 USA )

Dags för en inte helt obekant klassker som jag, då jag har barn, sett hur många gånger som helst känns det som. Det var dock ett bra tag sedan och jag var lite nyfiken, håller filmen än? Storyn är enkel. Simba som är den blivande Lejonkungen flyr då han tror att han orsakat sin fars död. Skurken i dramat, Simbas farbror Scar tar över makten och kör riket i bott. Simba tvingas till slut att ta sitt ansvar och utmanar Scar. Lite moral, lite komedi ett gäng sånger och vi har faktiskt en bra film.

Det som är på minus sidan i Lejonkungen är en sak som återkommer i många Disneyfilmer. Huvudpersonen, i det här fallet Simba, är ganska trist och intetsägande. De som livar upp stämningen är Timon och Pumba ( kanske de roligaste bifigurer som Disneybolaget spottat ur sig) samt skurken Scar som nog är en av mina favoritskurkar ( en ny lista i framtiden kanske) i filmhistorien. Richard Wolf som gör Scars röst i den svenska versionen är i sitt esse, det är faktskt svårt att välja mellan det engelska och svenska ljudspåret för en gångs skull.

Lejonkungen innhåller ett par tre bra sånger och ett gäng riktigt maffiga scener. Tillsammans med karaktärerna som jag tidigare nämnt gör detta Lejonkungen till en av de bättre Disneyfilmerna.

Regi: Roger Allers & Rob Minkoff

Betyg: 9/10

The Princess and the frog (2009 usa)

En prins på besök i 20(?) talets New Orleans blir förvandlad till en groda av den onde voodoprästen Dr.Facilier. I hopp om att bryta förbannelsen ber prinsen flickan Tiana att kyssa honom. Då Tiana inte är en riktig prinsessa förvandlas även hon till groda, nu är det två grodor som måste bryta förhäxningen.

Disneys första tecknade långfilm på år och dag vilket är trevligt, jag har inte något emot dataanimerade filmer men omväxning förnöjer. Prinsessan och grodan är mycket vacker man har tagit väl tillvara på miljöerna kring New Orleans. Historien är sisådär den kunde vara mer engagerande, filmens sånger lär väl inte gå till historien då det är ganska platta  små truddelutter. Lite roliga bifigurer höjer tempot, bla får vi stifta bekantskap med en jazzälskande alligator. En typisk mellanfilm från Disney, ingen Lejonkungen men inte heller någon Micke och Molle. Naturligtvis serverar Disney sin vana trogen moralkakor kryddade med historieförfalskning på löpande band men man kan strunta i dem, åtminstone gjorde jag det.

Regi: Ron Clements

Betyg: 6/10