Sextette (1977 USA)

Dagens rulle är baserad på ett manus av Mae West. Filmen har tre parallella handlingar som till slut löper samman. Den firade Hollywoodstjärnan Marlo Manners har gift sig för sjätte gången med adelsmannen Sir Michael Barrington. De checkar in på ett hotell för att fullborda äktenskapet men kommer aldrig till skott då man hela tiden störs av diverse människor. Samtidigt pågår en fredskonferens i hotellet och man jagar även ett kassettband med Marlos memoarer som kommit på avvägar. Dessa tre historier korsas och allt reder sig till slut.

Sextette eller Det våras för mormor som den hette på svenska är en katastrof som rullar på i 85 minuter. Redan i starten drar jag efter andan då West (1893) gifter sig med Dalton (1946). Visst är ibland åldersskillnaden mellan skådisar i filmens värld lite väl tilltagen men detta gränsar banne mig till nekrofili. Det blir inte bättre av att West mer eller mindre verkar vara utsliten till både kropp och själ. Damen stapplar fram och ger ett allmänt förvirrat intryck. Det sistnämnda kan iofs bero på att hon var halvdöv och hade en hörsnäcka som förmedlade hennes repliker. Överlag har aldrig West varit en speciellt bra skådis utan har byggt hela sin karriär på att var fräck i munnen. Det skulle kanske funkat om hon haft bra repliker men de är så usla att Göteborgsskämt känns både djupa och fyndiga vid en jämförelse.

Musikalnumren är nog mest där för att förlänga speltiden. Vi berikas bla av West som pratsjunger sig genom sina låtarna, Dom DeLuise river av Honey pie och Alice Cooper klinkar på piano. Rollistan är lika bisarr som filmen då Dalton och West flankeras bla av Keith Moon, Tony Curtis och Ringo Starr m.fl.

Något bottenbetyg blir det inte då Sextette är både underhållande och till viss mån tragisk med tanke på West och tråkigt blir det aldrig bara väldigt väldigt märkligt. En eloge ska dock ges till Timothy Dalton som lyckas med att skådespela och hålla masken filmen igenom.

Jag garanterar att Sofia åtminstone kvalitetsmässigt gjort ett bättre val för dagen.

Regi: Ken Hughes

Betyg: 2/10

The Best little whorehouse in Texas (1982 USA)

20004I över 100 år har bordellen The Chicken ranch fått sköta sina affärer i fred men förändringarnas vindar börjar blåsa. Konsumentreportern Melvin P. Thorpe startar ett korståg mot denna omoraliska inrättning och piskar upp en mediestorm i delstaten för att stänga etablissemanget. Den lokala sheriffen Ed Earl som är tillsammans med bordellmamman Miss Mona tas på sängen och gör allt i sin makt för att hindra att The Chicken ranch stängs.

Dagens film är en s.k BOATS men om det sedan var så mycket sång och dans när det begav sig förtäljer inte historien. För att uppskatta dagens film måste man tycka att följande påståenden är helt ok (vilket tydligen amerikanerna tyckte då filmen spelade in 70 miljoner dollar och är 80 talets mest framgångsrika musikal i USA).

Att en bordell är en samhällsnyttig institution då män kan åka dit istället för besvära sina fruar med sex.

Att vara prostituerad och sära på benen glatt till allt från tonårspojkar till feta män med överkammad flint är ett roligt jobb.

Att prostitution håller våldtäktssiffrorna nere (påstås i filmen)

Att det är jätteroligt att folk hela tiden talar i liknelser typ:  Oh, Fred, you mean to tell me you don’t think the cows don’t appreciate the time off when a bull goes over to another pasture? eller Be like putting two bowling balls in a marble bag!

Att Dolly Parton är en bra skådis.

Jag gör inget av ovanstående men det blir inget bottenbetyg då Dom DeLuise som spelar Melvin P. Thorpe är otroligt underhållande och filmen innehåller några bra låtar, märk väl att Dolly Parton inte står för någon av de insatserna. I filmens final sjunger hon I will always love you med ett vibrato som får mig att rysa av obehag.

Sofia skriver däremot om en av mina favoritmusikaler. Hoppas bara hon gillar den.

Regi: Colin Higgins

Betyg: 3/10