Dragged across concrete (2018 USA)

Efter ett lite väl ambitiöst gripande av en knarklangare blir de två poliserna Brett och Anthony avstängda utan lön. De tycker de har skött sitt jobb och känner sig förorättade. Värst är det för Brett som bor i ett sunkigt område tillsammans med sin sjuka fru och dotter. Brett smider en plan att råna några brottslingar för att komma över pengar så familjen har råd att flytta. Han får med sin partner och de får ett tips om vad de tror är ett lätt jobb vilket inte alls är fallet.

Om jag inte sett regissörens tidigare filmer Bone Tomahawk och Brawl in cellblock 19 hade jag kanske haft svårt för denna film då jag varit oförberedd hur han jobbar. Handlingen är ganska simpel och vi har sett historien många gånger förut. Vad som på pappret kan verka vara en 90 minutare drar ut på speltiden till över två och en halvtimme. S. Craig Zahler tar god tid på sig att berätta sin historia och jag kan förstå de som tycker filmen är seg. Då jag som sagt var beredd på regissörens något långsamma berättarstil hade jag inga problem med speltiden eller filmens tempo.

Det är en karaktärsdriven berättelse där både Mel Gibson och Vince Vaughn är bra i huvudrollerna. Gibson är väl den som glänser mest då han som alltid är bra på att spela frustrerad och förbannad vilket han får många tillfällen till i filmen. Handlingen är som sagt inte så mycket att orda om men Zahler har lyckats med att få till en film som känns tung. Det är ingen Dödligt vapen action med glättiga skämt utan ett mörkt drama om folk som gör fel val i livet. Även om huvudpersonerna inte är de mest sympatiska har jag viss förståelse för deras agerande. Filmens skurkar är däremot ena riktiga fulingar och är i brist på bättre ord skrämmande då de är både smarta och helt hänsynslösa.

Dragged across concrete blir trots sin speltid aldrig tråkig eller långsam. Filmen puttrar på i makligt tempo med en och annan explosion av våld och finalen är riktigt bra då jag aldrig tackar nej till en shootout.

Regi: S. Craig Zahler

Betyg: 7/10

Knives out (2019 USA)

Det är alltid trevligt med  pusseldeckare eller who dunnit som genren heter på engelska. Regissören Rian Johnsons film Knives out hör till denna genre men han har s.a.s vridit kniven ett kvarts varv vilket gör att filmen blir både roligare och intressantare än vad jag förväntar mig av filmer eller för den del böcker inom denna nisch.

Filmen startar i gamla invanda spår. Deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas död morgonen efter sin 85 årsfest. Det ser ut som ett självmord men den inhyrde privatdeckaren Benoit Blanc anar ugglor i mossen då i stort sett hela hans familj haft både tillfälle och motiv. En halvtimme in i filmen avslöjas vad som hänt och vem den skyldige är för oss tittare. Då detta brukar vara drivkraften i en pusseldeckare (vem som begått brottet och hur det gått till) skulle man tro att filmen skulle självdö efter detta avslöjande men icke. Istället blir rullen än mer intressant och som tittare engagerar jag mig i en av filmens huvudpersoner, något som sällan sker i pusseldeckare.

Ovanstående stilgrepp räcker mer än väl för att höja Knives out ett snäpp men Johnson nöjer sig inte med detta. Han har lyckats få en hel del bra skådisar i små och stora roller b.la M. Emmet Walsh där jag utbrast halvhögt ”är han inte död” (tillägger här att jag och min kompis Stefan var helt ensamma på visningen)? I en deckare av t.ex Christie eller Carr är de inblandade inte så mycket mer än statister var uppgift är att svara på dektektivens frågor så denne kan lösa fallet. I Knives out sticker de flesta rollfigurer ut på ett eller annat sätt och filmen blir som sagt avsevärt mer underhållande.

I huvudrollerna har vi Daniel Craig som Blanc och Ana de Armas som Harlans sjuksköterska Marta. Craig är mycket rolig i sin roll och påminner om Hercule Poirot med både knepig dialekt och ett ego som fyller upp rummet han vistas i. Jag skulle mer än gärna se fler filmer med Blanc som löser mordgåtor. Armas är Armas och det räcker mer än väl för mig kul dock att hon fick mer att jobba med än i spektaklet The Informant.

Nu är det inte bara Craig som är rolig, filmen är full av knepiga karaktärer och innehåller en hel del sköna och roliga repliker b.la ”And what did the Nazi Boy masturbating in the bathroom overhear? Jag vill nog hävda att Knives out är en av årets mest underhållande filmer – tack för det. Både Craig och Armas återkommer i nästa års stora filmbegivelse Bondfilmen No time to die. Härligt. Ja Armas har faktiskt hela sex filmer i pipelinen för 2020 – det verkar bli ett bra filmår.

Regi: Rian Johnson

Betyg: 8/10