There’s No Business Like Show Business (1954 USA)

Av någon outgrundlig anledning fick dagens rulle det långsökta namnet Sex järn i elden på svenska. Under titten sitter jag och funderar vem på filmbolagets svenska avdelning såg filmen och fann att detta var ett passande namn. Ok det är sex huvudrollsinnehavare men järn och eld? Nåväl.

There’s No Business Like Show Business handlar i varje fall om familjen Donahue som jobbar inom showbusiness. Berättelsen startar 1919 och hoppar genom olika scenframträdanden framåt tjugo år i tiden. Familjen har växt och 1939 består Donahues av föräldrarna och deras tre barn. Dock börjar det knaka i familjens fogar. Äldsta sonen vill bli präst, den yngste kärar ned sig i en garderobsflicka som har drömmar om tiljan och dottern hittar en fästman. Frågan är om familjen kan hitta tillbaka till varandra?

Trots Donald O’Connor och Marilyn Monroe (hon spelar garderobsflickan) var inte detta någon att hurra för. Det tar en halvtimme innan filmen kommer igång då vi tittare serveras shownummer efter shownummer som ska visa att tiden går. Dessa nummer går ut på att man dansar och sjunger på en scen och tillför inte handlingen ett dyft. Filmen fortsätter sedan i samma stil och det blir bara trist och enahanda trots härliga färger, helt ok låtar samt snygga kläder.

Bob Fosses Cabaret var uppbyggd på liknande vis men där kommenterade scenframträdandena handlingen på ett ganska klurigt vis, om man gjort något liknade i There’s No Business Like Show Business hade det nog funkat bättre. Nu blir det bara en himla massa sånger och lite prat emellan.

Det blir dock inte bottenbetyg då filmen dels har som jag nämnde härliga färger (varför görs inte detta längre?) och ett musikalnummer där Donald O’Connor dansar bland fontäner och levande statyer – där piggnade jag till en smula men det var bara för ett kort ögonblick i en annars sövande film.

Sofias val är troligen mer underhållande.

Regi: Walter Lang

Betyg: 3/10