Halloween (1978 – 2018 )

Jag säger som i fallet med Scream – om ni inte gillar spoilers håll er undan. Halloweenfilmerna är en enda röra. Här handlar det om tiotalet filmer där det är reboots och ändrade tidslinjer om vartannat. Jag tänker här bara ta upp de fyra filmerna som har Jamie Lee Curtis i huvudrollen som Laurie och skiter i de fyra uppföljarna samt Rob Zombies utskällda två försök. Filmerna som berörs i inlägget blir följande:  Halloween (78), Halloween II (81), H20 (98) samt Halloween (18).

Handlingen i filmerna går i korthet ut på att den mordiske psykpatienten Michael Myers har som mål att döda Lauire Strode. Motivet varierar – ska man tro filmerna från 81 och 98 beror det på att han vill göra rent hus och mörda sin syster då han redan mördat sin andra syster i öppningsscenen i första filmen. I uppföljaren härom året valde man dock att strunta i att Laurie är Michaels lillasyster. Filmmakarna ignorerade alla tidigare filmer förutom Carpenters original vilket var nog tur med tanke på vilken soppa denna serie har utvecklats till under årens lopp.

Just de fyra ovannämnda filmerna är jag ganska så förtjust i. Mördaren Michael Myers är en obehaglig typ som inte talar och förföljer sina offer i varierande promenadtakt (han är snabbast i H20 och slöast i Halloween II). En vitmålad Kapten Kirk mask täcker hans ansikte som vi aldrig får se förutom ett kort ögonblick i finalen i första filmen. Detta gör att Myers är mer av en naturkraft än en mördare och hur kan man resonera med en naturkraft? När man försöker sig på att förmänskliga Myers eller hittar på trams som telepatisk kontakt och märkliga sekter blir han med ens mindre ruggig. Dessa filmer har även en stark skådespelarensemble med b.la Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence. Än ett skäl till att jag gillar dessa filmer är att Carpenter står för eller åtminstone har inspirerat filmmusiken som kort och gott är fantastisk.

Den första filmen är en klassiker som trots en något seg men stämningsfull start arbetar sig fram mot en av de bättre finaler jag sett i en skräckfilm.  Tvåan tar vid där första filmen slutar. Här jagas Laurie av Myers på stadens sjukhus. Denna film är lika bra som filmen från 78. Carpenters musik har jackats upp och syntarna är än fläskigare. Personligen finner jag sjukhus vara lite småruggiga så miljön är perfekt. Om man jämför med första filmen är tempot högre och morden räligare.

Efter denna rulle följde det ett antal trista uppföljare med en alltmer sliten Donald Pleasence som leder jakten på Michael Myers. 1998 tog man tag i filmserien och fick Curtis att reprisera sin roll. Filmen är ok men man märker att de kikat en hel del på Scream filmen som kom ett par år tidigare, en förklaring kan vara att filmerna har samma manusförfattare. Filmplanschen liknar Screams,  rollgalleriet består av coola ungdomar och rapparen LL Cool J gör en komisk roll som vakt. Resultatet blir lite mellanmjölksaktigt men det är ett rejält kliv framåt i kvalitet jämfört med filmerna som kom innan. Trist nog tappade man bollen på stört och vi talar tyst om Halloween resurrection. Zombies filmer hade nog varit ok om de inte hade handlat om Michael Myers utan stått på egna ben.

2018 tog man sig i kragen igen och den senaste Halloween filmen visade sig vara en bra film. Jag saknade dock några rejäla jaktscener i filmen. Myers mördar sig fram på måfå i jakt efter Laurie. Han verkar denna gång lida av någon form av kompletteringsbehov då Laurie iofs inte längre är hans syster men väl den enda som överlevde den där ödesdigra kvällen för drygt 40 år sedan.

Hur väl funkar Halloween filmerna som skräckisar? Jag anar att den första filmen nog kan ses som seg för dagens unga och att en och annan anser att H20 har mer familjedrama än slasher över sig. Personligen funkar filmerna bra för mig, musiken spelar definitivt stor roll, alla fyra filmer har eller är inspirerade av Carpenters ledmotiv. Vidare finner jag Myers lyckad som mördarmaskin och alla filmerna har en eller flera scener som jag finner vara rejält spännande. Om jag skulle jämföra med Scream filmerna som jag skrev om häromdagen är de förra kanske bättre som filmer men Halloween funkar bättre för mig som skräckis.  Kollar man på ett snittbetyg hamnar Halloween precis snäppet över Scream men om jag skulle blanda in alla filmer med Myers som mördare skulle definitivt snittbetyget för serien falla som en gråsten.

Regi: John Carpenter, Rick Rosenthal, Steve Miner,  David Gordon Green

Betyg:

Halloween: 8/10

Halloween II: 8/10

H20: 5/10

Halloween: 7/10

 

Escape from New York (1981 USA)

escape-from-new-york-posterDags för en riktig klassiker av John Carpenter. Året är 1997 och brottsligheten har ökat lavinartat i USA. När filmen gjordes 1981 pekade statistiken på just detta så Carpenter är inte ute och cyklar men vi kan vara tacksamma att trenden bröts. I ett desperat försök att stävja utvecklingen har man stängt av staden New York som nu är ett enda jättelikt fängelse. Presidenten kraschar med sitt plan i New York och tas tillfånga av stadens invånare. Då USA är i krig med Sovjet och presidenten har ett förslag till en fredsplan är det av yttersta vikt att man hittar honom snabbt. Myndigheterna satsar allt på ett kort och skickar in den nyligen dömde militären Snake Plissken för att rädda presidenten. Plissken har endast 24 timmar på sig att lyckas med sitt uppdrag. För att hålla honom i schack injicerar polisen en minibomb i hans kropp som kommer att detonera om Plissken inte är tillbaka med presidenten inom ett dygn.

En gång i tiden verkade det som att Carpenter inte kunde göra något fel. Innan den här filmen hade han gjort b.la Halloween och The Fog, filmen efter Escape from New York var The Thing. Det är en tight berättad historia utan några transportsträckor som är mycket spännande ja t.om mycket spännande. Escape from New York  har en viss b-films känsla över sig en del effekter lämnar ett och annat att önska och Carpenter har nog struntat i en och annan omtagning misstänker jag. Detta spelar inte så stor roll då regissören lyckats bra med sin berättelse och filmens miljöer är bra trots en del uppenbara kulissbyggen. En mer välpolerad film innehållandes massa specialeffekter hade nog inte skänkt samma känsla utan hade troligen känts mer opersonlig.

Escape from New York har en stark rollista. Kurt Russell spelar Plissken. Personligen är jag övertygad om att Vin Diesel sneglat på Plissken när han gjorde sina filmer om Riddick då karaktärerna påminner mycket om varandra. Lee van Cleef, Harry Dean Stanton och Donald Pleacense förgyller också filmen med sin närvaro. Founk/soullegenden Isaac Hayes spelar filmens storskurk The Duke of New york som åker runt bland ruinerna i en Cadillac(?) med kandelabrar på kylaren. Utöver handling, miljö och skådisar måste även Carpenters musik nämnas. Filmen har ett otroligt bra soundtrack som nästan ligger i klass med Halloween. Det finns bara gott att säga om filmen och betyget blir också därefter. Escape from New york  tål att ses om och känns trots sin ålder fräsch och spännande. Det ryktas om en nyinspelning (någon förvånad?) men den är jag ganska ljummet inställd till.

Regi: John Carpenter

Betyg: 9/10

3 x skräck

2012-Dead-mine-posterDead mine (2012)

Det börjar bra i Indonesiens djungler. En rikemansson har med pappas pengar  hyrt en grupp legosoldater i sökandet efter en japansk bas från andra världskriget. Militärbasen sägs innehålla den japanska guldreserven och är därmed ett åtråvärt objekt att finna. Gruppen hittar basen som ligger i en övergiven gruva men den döljer något mer än en gudskatt nämligen skådisar som man virat in i plastmasker från Buttricks överskottslager då budgeten inte räckte till mer. Usla skådisar, usel regi och som ni säkert förstår usla effekter. Även om man inte kan tro det har jag vissa krav på effekter och utförande. Synd för mitt i all skiten döljer det sig en halvrafflande story.

Regi: Steven Sheil

Betyg: 2/10

136112889872960631Stiches (2012)

Tommys mamma kanske skulle ha kollat upp referenserna till clownen hon hyrt in till sin sons födelsedag.  Stiches är en försupen clown som har sett sina bästa dagar (om han överhuvudtaget haft en bra dag i sitt miserabla liv) och fiaskot är ett faktum. Det går till om med så illa att Stiches råkar ut för en olycka arrangerad av ungarna och dör. Åren går och en natt kommer clownen tillbaka från de döda för att hämnas.

Tanken var nog att detta skulle vara en skräckkomedi men den är verken rolig eller ryslig. Första tio minuterna av filmen var ganska roliga för fiaskon är oftast underhållande men det var allt.

Regi: Conor McMahon

Betyg: 2/10

imagesAlone in the dark (1982)

Den nye läkaren på Havens mentalsjukhus tas inte emot med öppna armar av sina patienter. De är nämligen övertygade om att han har dödat sin företrädare. När läkaren talar med sin chef om saken slår denne bort det hela med att vårdnadstagarna helt enkelt är lite vilsna och att allt kommer ordna sig. Det gör det men kanske inte på det sätten som chefen menat.  Strömmen bryts en natt och fyra av patienterna flyr ut i natten besatta av hämnd.

Alone in the dark var en halvtrist 80-tals rysare men tre skäl gör att den åtminstone kan vara värd en titt. Mentalsjukhusets chef spelas av den alltid sevärde Donald Pleasence. Två av patienterna spelas av Jack Palance samt Martin Landau som spelar över å det grövsta. Spännande blir det aldrig snarare lite komiskt åt det ofrivilliga hållet.

Regi: Jack Sholder

Betyg: 4/10

Prince of darkness (1987 USA)

imagesCAPQTZYPPrince of darkness är signerad John Carpenter som har gjort ett pärlband av bra filmer som t.ex Halloween, Escape from New York och The Thing. Han ligger också bakom flera filmer som inte är lika smickrande att ha i sitt C.V. Tacksamt nog hör dagens film till den förstnämnda kategorin.

Redan efter fem minuter är jag fast i filmen då det börjar med en katolsk präst (ett säkert kort på att det pågår luriga saker) som på sin dödsbädd överlämnar ett skrin med en nyckel till en kollega. Carpenters ödesdigra musik försätter mig i rätt stämning och sedan rullar det bara på. En collegeprofessor blir kontaktad av en präst som vill att han ska undersöka något som prästen upptäckt i en gammal övergiven kyrka. Professorn samlar ihop ett team studenter och tekniker som sätter upp ett labb i kyrkan. Redan på en gång anar vi tittare att allt inte står rätt till. En grupp hemlösa dras likt zombies mot kyrkan och när forskningsteamet begriper vad det är man hittat är det redan försent att fly.

Som sagt – makalöst härlig stämning och det kryper i kroppen på mig när den till en början aningslösa forskargruppen traskar runt i den övergivna kyrkan. Carpenter håller ett bra tempo under filmens gång och han varvar äckel med spänning. Filmen blir aldrig tråkig och är mer eller mindre spännande under hela speltiden. När mysteriet väl får sin lösning är det en ganska hisnande tanke och manusförfattaren (Carpenter) har tänkt till lite extra när han kokade ihop en komplott med Gud, Jesus, Satan och hemliga katolska sekter. Att sedan Donald Pleasence är med som katolsk präst med darr på stämman gör inte det hela sämre och fans av Alice Cooper kan glädjas åt att han extraknäcker som skådis, dock utan repliker.

Prince of darkness hör till de bättre filmer Carpenter gjort och jag är glad att jag såg om den. Tragiskt nog medförde titten att jag utan att tänka mig för kastade in en till film av Carpenter (Ghosts of Mars) – något jag bittert fick ångra.

Regi: John Carpenter

Betyg: 9/10

Phenomena (1985 Italien)

Marcus sa en gång om Argento: ”Jag vet inte om han är bra då allt känns så annorlunda i hans filmer eller så är han helt enkelt kass men på ett bra sätt.”

Efter att ha sett ett antal av Argentos filmer vid det här laget är jag böjd att hålla med min bror. Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på när det gäller den här regissören.

Knepig dialog och skådespeleri blandas friskt med märklig filmmusik. Ofta ger hans filmer ett ganska amatörmässigt intryck. Samtidigt har filmerna en stämning som gör att man känner sig obekväm på ett bra sätt (vi talar här om skräck och thriller filmer). Argentos filmer är oftast snygga att se på och den där filmmusiken är som sagt märklig men samtidigt intressant.

Phenomena handlar om Jennifer som flyttar in på ett internat i Schweitz. I området härjar en seriemördare och blir Jennifer involverad i jakten på mördaren då hon börjar samarbeta med en proffessor. Då Jennifer har förmågan att tala med insekter kan hon vara till stor hjälp i jakten på mördaren.

Alla skäl till att inte gilla Argento finns med i filmen. Knepiga repliker och skådespeleri. Manuset är en enda soppa och ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Filmusiken är ren hårdrock och oavsett vad man tycker om denna musikgenre så är den inte speciellt lämpad som filmmusik. Däremot är filmen av och till lite småspännande och som vanligt i fallet med Argento är Phenomena snygg. Stundtals blir filmen spännande t.ex när Jennifer undersöker den övergivna stugan och finalen är ganska grisig.

Säga vad man vill om filmen men den var om inte speciellt bra åtminstone lite underhållande och då både Jennifer Connelly och Donald Pleasence är med i rollistan är den åtminstone lite intressant, även om de gjort bättre roller. Jag får nog hålla med min bror i detta fallet: Phenomena är kass men på ett bra sätt.

Regi: Dario Argento

Betyg: 3/10

Bondtema: You only live twice ( 1967 Storbr )

 

 

Den femte officiella Bondfilmen, You only live twice, är den första där man helt dumpade Flemings orginalhistoria och skrev ihop något annat. Manusförfattare var den inte helt okände Roald Dahl, egentligen fick han uppdraget att länka ihop en massa ideér på olika actionscener och bondprylar ( raketcigaretter, minihelikopter m.m )som man ville ha med i filmen. Med de förutsättningarna får man nog lov att säga att Dahl lyckas över förväntan med att få ihop ett fungerande manus.  Anledningarna till ombearbetningen kan ha många olika anledningar. Man hade redan i From Russia with love lagt till lite extra scener och det förtsatte man med i de kommande filmerna. En annan anledning var kanske att man var rädd för konkurrensen från Casino Royale som spelades in ungefär samtidigt så man ville släppa en riktigt häftig film. Hur som helst kom You Only Live Twice att bli den mest storslagna Bondfilmen innehållandes ett rymdtema, som var väldigt inne i slutet av 60 talet, och ett gigantiskt scenbygge, Blofelds bas. Innan vi går vidare vill jag redan här påpeka att storslaget inte nödvändigtvis behöver betyda att det är bra.

Alternativ affisch

Handlingen är följande: Både sovjetiska och amerikanska raketer kapas i rymden. De bägge stormakterna skyller på varandra och världen närmar sig ett storkrig. MI6, där Bond jobbar, finner att spåren pekar mot Japan och skickar dit 007. Det visar sig att SPECTRE under ledning av Ernst Stavro Blofeld ligger bakom kapningarna. Bond måste nu försöka sig nästla sig in i SPECTREs hemliga bas som ligger i en utslocknad vulkan. För att lyckas med detta maskeras han till japan (!), får en intensivkurs i ninjateknik samt gifter sig på låtsas. Allt detta verkar var helt i onödan med tanke på alla attentat Bond utsätts för när han verkar i det förmodade fördolda. Slutligen ställs Bond äntligen öga mot öga med Blofeld som den här gången spelas av Donald Pleasence.

Jan Werich från Tjeckslovakien skulle spela Blofeld med då han mest påminde producenterna om en deprimerad jultomte kickades han.

I filmerna får man aldrig veta något om Blofeld men Flemming gav SPECTREs ledare en bakgrund. Han är från Polen där han samarbetade med nazisterna under kriget, när krigslyckan vände hjälpte han de allierade . Vid krigsslutet lyckades han förstöra all dokumentation om sig själv och gick under jorden. Blofeld flyttade till Sydamerika där han byggde upp SPECTRE. Hans utseende varierar i de olika romanerna och även i filmerna, Det förklaras med att han gör plastikoperationer med jämna mellanrum för att kunna vara svår att identifiera. Pleasences version av Blofeld ger ett lite nervigt och osäkert intryck kanske inte riktigt den bild jag har av Blofeld. Pleasence exprimenterade lite med sin fysiska gestaltning av Blofeld, en puckel och en haltning var uppe på tapeten men till slut fick det bli ärret över högra ögat.

Pleasences version av Blofeld gav inspration

till Myers Dr.Evil.

Blofeld har tre ganska bleka medhjälpare i filmen:Mr Osato som är en ganska torr affärsman i SPECTREs tjänst, det anonyma tyska (?) kraftpaketet Hans samt den numera obligatoriska kvinnliga medhjälperska Helga Brandt som nog stjälper mer än hjälper, hon ser åtminstone bättre ut än den smått groteska Irma Bunt som medverkade i From Russia with Love. Är man observant dyker även Burt Kwouk upp i ett par korta scener i Blofeldts näste. Han är kanske mest känd som kommisarie Clouseaus medhjälpare Cato.

Levis Gilbert som regisserade filmen skulle stå bakom kameran i ytterligare två filmer i serien nämligen: The Spy who loved me och Moonraker. Det märks att det är samma regissör då alla tre har gemensamt att det är ganska storslagna historier. En del menar t.om att You only live twice och The Spy who loved me är samma historier men den diskussionen tar jag längre fram. Inspelningen som till stor del skedde på plats i Japan var stundtals kaotisk, främst beroende på Bondfebern som rådde. Det var fans överallt och reportrar mer eller mindre jagade Sean Connery, t.om in på toaletten berättas det.  Connery var nu riktigt trött på att spela Bond när hans krav på höjd lön avslogs meddelade han att You only live twice skulle bli hans sista bondfilm. Broccoli och Saltzman satte genast igång att leta efter en person som skulle ta över efter Connery i rollen som 007.

James Bond gifter sig på låtsas.

Det är lite svårt att räkna ut vem filmens Bondbrud är. Den officiella bruden är Mie Hama i rollen som Kissy Suzuki men Akiko Wakabayashi som spelar Bonds medhjälperska Aki har både fler repliker och speltid. Kissy Suzuki är faktiskt en ganska blek Bondbrud medan Aki är en, med den tidens mått, en frisk fläkt. Till en början var rollerna ombytta men då Mie hade svårt att lära sig engelska blev det Akiko som fick rollen somAki.

Akiko Wakabayashi

Mie Hama

Musiken komponerades som vanligt av John Barry och håller hög klass. Titellåten You only live twice sjöngs av Nancy Sinatra och är i mitt tycke en av de bättre Bondlåtarna.  Under förtexterna får vi lite geishor och vulkaner.  Robbie Williams samplade en del från låten och fick en hit med Millenium. Även Coldplay och Björk har gjort covers på låten men orginalet är bäst.

Jag har länge tyckt att You only live twice hört till en av av sämre bondfilmerna men jag har efter senaste tittningen omvärderat den lite åt det positivare hållet. Den första halvan av filmen är överlag ganska bra. Det är lite som en dektektivhistoria där Bond försöker lösa mysteriet med de försvunna raketerna, han följer ledtrådar och man har ansträngt sig för att låta Bond få jobba lite med hjärnan för en gångs skull. Det finns även en riktigt snygg scen där Bond jagas över ett tak, kameraåkningen är kanske inte Kubrik klass med det är effektfullt.  Till de sämre delarna får nog den unkna kvinnosynen som i filmen är totalt utan charm eller glimt i ögat. Det finns faktiskt gränser även för ett Bond fan. Kan hända att man hänföll sig åt gammalkolonialism när huvudelen av kvinnorna var japanskor. När Bond ska bli japan och förvandlas till ninja blir det helt enkelt för korkat och filmen blir trots alla explosioner och skjutande ganska trist. You only live twice kan nog beskrivas som en ganska mekanisk och själlös film. Indigrienserna finns där men känslan är inte riktigt med.

Bond som japan.

Bästa replik: Bond muttrar när han går till sängs med Helga Brandt.

Oh, the things I do for England.

Det blir fyra massproducerade martinis.

Nästa vecka blir det On Her Majesty’s Secret Service.

ALIM:Halloween (1978 USA)

Halloween startar med något som måste vara ett rekordsnabbt ligg en halloweenafton 1963. Sexakten följs av ett mord där förövaren är den 6 årige Michael Myers och offret är hans storasyster. På mentalsjukhuset behandlas Michael av läkaren Sam Loomis. Loomis inser efter en tid att Michael är ondskan personifierad och gör allt i sin makt för att hålla sin patient inspärrad livet ut. Det hjälper inte efter femton år på instution rymmer Michael med siktet inställt på sin gamla hemstad Haddonfield. Dr. Loomis är honom hack i häl.

Halloween gjordes för en spottstyver i filmsammanhang, 320 000$ men har spelat in 60 miljoner $ så man kan lugnt säga att filmen blev en formidabel succe´. Naturligtvis märks det att det är en lågbudgetfilm men Carpenter lyckas mer än väl med att förvalta sin knappa budget men allt går inte att dölja. Efter att ha sett filmen ett antal gånger reagerar jag på att Illinois där Haddonfield ligger varkar vara ovanligt grönt för att vara senhöst. Det beror på att filmen spelades i under våren i Californien. För att skapa lite höstkänsla köpte man papperslöv och målade löven i höstfärger. Budgeten förklarar även bristen på halloweenpynt i husen. Man köpte en mask som föreställer James T. Kirk (Star trek) och målade den vit. Detta kom att bli Myers signum likt Jasons (Friday 13th) hockeymask. Valet av masken är mycket lyckat då Myers utstrålar total omänsklighet med sin vita mask. Med en större budget kan man misstänka att filmakarna haft råd med en smikös som troligen gett Myers någon form av missbildning istället och vips hade filmen blivit mindre ruggig. Carpenter har lyckats knåpa ihop en bra film med små medel.

Peter Cushing och Christopher Lee erbjöds att spela rollen som doktor Sam Loomis. De tackade nej och erbjudandet gick Donald Pleasence, något som jag är glad för då han gör en paradroll som den hetsige doktorn. Jamie Lee Curtis gör huvudrollen som tonårstjejen Laurie. Curtis är dotter till skådespelerskan Janet Leight som b.la gjort Psycho För att vara Curtis långfilmsdebut gör hon mycket bra i från sig.

 

Detta är en klassiker i genren och även en av mina tidigare favoritfilmer, men frågan är om den håller än idag? En del filmfantaster anser att man måste se på filmer i sitt sammanhang dvs är de trendsättande, hur nyskapande var de när de kom osv. Jag delar inte denna åsikt, om en film är tillräckligt bra håller den oavsett ålder. Carpenters film har tappat lite under årens gång. Den främsta anledningen till detta är att Halloween lider lite av sitt långsamma tempo. Carpenter gör dock sitt bästa för att hålla oss tittare på alerten. Filmmusiken är bland det bästa som skrivits och den ger en ödesmättad stämning filmen igenom. Musiken skrev f.ö av Carpenter på fyra dagar. Regissören satsar också på många s,k jump-scares kanske lite väl många om ni frågar mig. Det blir lite löjligt på sina ställen. Kameraarbetet är den tredje komponenten som Carpenter använder sig av för att hålla vårt intresse uppe. Kameran rör på sig hela tiden och man får en ständig känsla av att personen i bild är bevakad. Kameran blir våra ögon. Egentligen händer det inte så mycket, det är först de sista 20 minuterna som Halloween tar ordentlig fart men då är det å andra sidan 20 klassika minuter.

Otaliga uppföljare har kommit den ena värre än den andra men Halloween 2 (1981) samt H20 är sedvärda.

Regi. John Carpenter

Skådespelare: Donald Pleasence, Jamie Lee Curtis

Betyg: 7/10