Lock up (1998 USA)

lock-up.26798I Lock up spelar Sly den schysste internen Frank Leone. Frank är naturligtvis inte någon förhärdad brottsling, han sitter inne för att han gjort sin medborgerliga plikt och beskyddat en vän mot maffian och därmed tagit lagen i egna händer. Trots detta tar Frank sitt straff med gott humör och är tjenis och bundis med alla på fängelset från vakter till interner, man munhuggs så där skojfriskt som bara män kan när de samlas i grupp. Men säg den lycka som varar. Den sadistiske och troligen galne fängelsedirektören Drumgoole (med ett sådant efternamn torde man bli galen) lyckas få Frank flyttad till sitt fängelse. Anledningen till detta är att Drumgoole har en oplockad går med Frank då denne tidigare rymt från hans fängelse (en försvarbar rymmning får vi snabbt reda på). Drumgooles plan är att hetsa Frank till att begå något brott så hans straff förlängs. Det är en svårt uppgift då Frank som sagt är en schysst kille och så trevlig att han snart är vän med alla på fängelset förutom de elaka vita vakterna (alla färgade vakter är hårda men rättvisa) och rastgårdens kung som vill se Frank död.

Det är en film som är nästan rörande i naivitet, Sly har i denna film en karisma som överträffar Jesus. Karaktärens snällhet och förmåga att strössla visdomsord omkring sig i en frekvens som tangerar Dalai lamas är imponerande och följaktligen älskas han av de flesta i fängelset.  Vidare vekar det inte finnas så mycket droger i omlopp och man verkar inte heller behöva vara rädda att tappa tvålen i duschen på de fängelser Frank vistas på.

Nu är Lock up en film som inte har några större ambitioner mer än att vara en fängelsefilm som är ganska snäll. Donald Sutherland tog rollen som Drumgoole för att ge lite extra reklam för sitt Sydafrikanska drama Ett torr vit årstid, Jag har sett den filmen men minns inte ett dyft. Lock out däremot satt som smäck redan efter första titten Visst den är i sina stunder både klyschig, pekoral och pinsam men samtidigt rejält underhållande,

Filmens final dyker det upp en intressant statist. Frank får en cigarr och droppar ett par one-liners. Statisten på Frank vänstra sida går all in för sin roll. Hans minspel är obetalbart då han med detta försöker vissa vilken fantastisk reko och rolig kille Frank är. Statisten tog nog här sin chans i hopp om att bli upptäckt. Något som inte verkade ha lyckats då åtmistone jag inte känner igen honom vare sig då eller nu.

Regi: John Flynn

Betyg: 6/10

The Mechanic (2011 USA)

the_mechanic-343996468-largeDet var ett tag sedan Statham dök upp denna blogg och det är länge sedan han kom med något nytt. Vad jag förstår har en miniserie på gång, spelar in hajfilmen Meg och är tyvärr med i eländet The fast & The Furious 8. I väntan på dessa filmer får jag nöja mig med en liten återtitt i väntan på uppföljaren som kommer i snart fast jag misstänker att Mechanic: Resurrection lär gå direkt till dvd.

I The Mechanic spelar Statham lönnmördaren Arthur Bishop. Han är en av de bästa i sin bransch och har som specialitet att mörka sin mord så att de ser ut som olyckor. P.g.a skuldkänslor tar han sig an sonen till ett av sina offer i syfte att lära upp denne att bli en fullfjädrad lönnmördare. Att det kommer skita sig kan man lätt räkna ut och på köpet får även Bishop sina forna uppdragsgivare efter sig.

The Mechnic är en nyinspelning av en 70 talare med ingen mindre än Charles  Bronson i huvudrollen. Jag har sett den filmen men det var mycket länge sedan så några jämförelser kan jag inte göra men jag anar att Bronsons rulle troligen är bättre (det är trots allt en film från 70 talet)  trots Stathams frånvaro.

Detta är en helt ok B-actionrulle vare sig mer eller mindre och med en annan huvudrollsinnehavare är chansen ganska stor att jag skippat filmen då det går tjugo på dussinet . Filmen duger för stunden och som en bonus finns det en hel del bra skådisar som backar upp Statham eller vad sågs om Ben Foster i en en ful keps och Donald Sutherland?

Regi: Simon West

Betyg: 6/10

1900 (1976 Italien)

1900Förra veckan avnjöt (?) jag en italiensk film på över fem timmar som handlar om mer eller mindre obalanserade människor på den italienska landsbygden under första halvan av 1900 talet. Det finns lättsammare saker att syssla med under julledigheten – tro mig.

Filmens huvudpersoner är de två pojkarna Alfredo och Olmo som föds på samma dag i början av förra seklet. Alfredo är sonson till en rik godsägare och Olmo är en oäkting som tas upp i gemenskapen bland lantbrukarna på godset. Genom dessa två pojkars uppväxt  får man ta del av Italiens historia från 1901 – 1945.

Min kollega Jacob kallade 1900 för en mustig film något jag skriver under på. Filmens är mycket naturalistisk och saker man inte direkt är van att se i filmer visas i bild, häströvs massage, grisslakt, erigerade penisar, tvångsmatning av bajs och andra saker som man tydligen sysslade med på den italienska landsbygden. Vidare verkar inte en enda människa i filmen vara vid sina sinnens fulla bruk. De ger kort och gott ett mycket obalanserat intryck och allt gestaltas med så stora gester att skådisarna på Dramaten skulle känna sig som fisken i vattnet om de varit med i produktionen. 1900 är som sagt italiensk vilket betyder att skådisarna är dubbade. Till en början är det lite svårt att vänja sig med en Donald Sutherland och Robert DeNiro som kacklar på italienska men jag vande mig ganska snabbt. Slutligen är regissören Bertolucci lite väl tjatig i sin romantisering av socialismen. I hans värld verkar höjden av glädje vara att få springa runt med en röd fana och skrika slagord om jag inte missminner så slutade hans Den siste kejsaren på ett liknande vis.

Trots allt ovanstående och trots att jag tappat räkningen på hur många gånger jag somnade och fick starta om tittningen så är 1900 om inte annat åtminstone sevärd. Det är en mycket vacker film med utsökta miljöer. Historien engagerar mig och även om alla verkar vara mer eller mindre smågalna så bryr jag mig trots allt om rollfigurernas öden. Filmen är inte bara en fest för ögat även örat får sitt då det är Ennio Morricone som står för musiken. 1900 är en lite speciell filmupplevelse absolut inte jättebra och det lär dröja innan jag ser om den men det är en upplevelse jag definitivt inte vill vara utan.

Regi: Bernardo Bertolucci

Betyg: 5/10

 

Tre filmer som tappar mot slutet.

Allt som oftast ser man en film som som önskar hade varit lite kortare av den anledningen att det ballar ur mot slutet. Antingen blir det för mycket av det goda eller så har filmmakarna svårt att få till ett bra avslut. Exemplen är många men som av en händelse såg jag i rask takt tre filmer där jag till en början satt och nickade gillande för att finna mig sitta och skaka på huvudet mot slutet.

originalNot safe for work (2014 USA)

Den här filmen har ett upplägg jag gillar. Tom Miller får kicken från sitt jobb på en stor advokatbyrå. Han återvänder till jobbet efter stängningsdags då han glömt sin mobil. Helt ensam är han inte utan finner sig inlåst på kontoret med en mördare. Det blir en katt och råtta lek under ca nittio minuter och till en början är det riktigt bra.

När det blir dags för finalen tar man till en tvist för mycket och dramat tar en vändning som inte jag inte blev så förtjust i. Det hade varit lättare om man hållit det hela simpelt och litat på spänningen och blandat in mindre hjärna i filmen.

Regi: Joe Johnston

Betyg: 5/10

Ah6d3HKGTSUq06N2GWfpGXFMljThe Killer (1989 Hong Kong)

Ah Jong är en mycket duktig lönnmördare. Under ett uppdrag skadas en kvinna under skottlossningen. Ah Jong får samvetskval och känner att han måste gottgöra offret. I samband med det nyfunna samvetet försöker han gå i pension något som är svårare än vad man kan skulle kunna tro. Dels är polisen honom hack i häl och hans arbetsgivare vill se honom död.

Inget fel på story eller action här. Full fart men mot slutet blir det alldeles för mycket fart. Finalen utspelar sig i en kyrka och det blir närapå skrattretande med alla skurkar som kastar sig i vägen för den träffsäkre lönnmördarens kulor. Våg efter våg av underhuggare springer blint mot sin undergång och det blir bara tröttsamt till slut men fram till dess är filmen klart rekommendabel.

Regi: John Woo

betyg: 6/10

american-haunting-version2-movie-posterAn American haunting (2005 Storbr)

En konflikt med en granne gör att att bonden John Bell drar på sig en förbannelse. Dottern i familjen verkar ha blivit besatt och familjen står handfallen.

American hauting utspelar sig under 1800 talet ute på den amerikanska landsbygden. Filmen har en skön mysryslig stämning och är på det hela välgjord med både Donald Sutherland, Sissy Spacek och James D’Arcy i rollistan. Upplösningen är dock allt annat än välgjord. Filmmakarna är för smarta sitt eget bästa och rubbet utvecklas till något som bäst kan liknas med ett barnförbjudet avsnitt ur Scooby doo.

Regi: Courtney Solomon

betyg: 4/10

The Hunger games (2012 USA)

Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk till den här filmen då storyn verkade vara en rip-off på den japanska filmen Battle Royale. Då kändes det ganska skönt att min skepsism delvis kom på skam.

I en framtida diktatur hålls det en tävling varje år som går under namnet Hungerspelen, varför tävlingen har detta lite märkliga namn framkommer inte i filmen. Tävlingen går ut på att ett tjugotal ungdomar i åldern 12 – 18 år väljs ut och får slåss på liv och död tills en överlevande kvarstår. Spektaklet sänds naturligtvis på tv och är årets höjdpunkt. När Katniss lillasyster väljs ut som deltagare väljer hon att träda in i sin systers ställe. Katniss förs till huvudstaden och tränas inför spelen som snart går av stapeln.

Boken har jag inte läst men jag tycker filmen lyckas förmedla storyn väl och jag hänger med i filmen utan några problem. Det är nog bara en och annan smådetalj som jag undrar lite lätt över men det är inget som stör berättelsen. Min dotter påstår att filmen följer boken ganska väl. Filmens första halva var den del jag gillade bäst när huvudpersonen Katniss presenteras och man får ta del av hennes träning och samhället hon lever i.När väl spelen startar blir filmen paradoxalt nog lite småtrist. Trots pilbågar, minor, skogsbränder och genmodiferarade getingar lyfter inte storyn och spänningen uteblir. Det hade kunnat blivit intressant om Katniss ställts inför svåra etiska och moraliska val men det sker aldrig. Jag kan tycka att berättelsen är lite feg i detta avseendet.

Det framtida klädmodet i huvudstaden var en detalj som störde mig.  För att visa att det är framtiden får folk bära konstiga kläder ett berättargrepp som jag inte är så förtjust i. De larviga kläderna kommer i vägen för historien. Nu sitter jag bara och stirrar klentroget på Tuccis märkliga peruk och kan inte ta karaktären på allvar. Jag misstänker att den visuella delen fungerar avsevärt bättre i bokform.

Skådisen Jennifer Lawrence som spelar Katniss gör det mycket bra och det verkar som hon har framtiden för sig. Hon har hitintills alltid levererat i de filmer jag sett även om filmen Winters bone inte var någon favorit. Mitt enda aber är att hon mer och mer påminner i utseende om Renée Zellweger, en skådis jag undviker i möjligaste mån.

The Hunger games var inte så bra att jag vill läsa boken för att se hur det går men restrerande delar ser jag fram emot på dvd och då förhoppningsvis med mer sansade kläder och att filmerna vågar vara lite mer modiga i sitt berättande.

Regi: Gary Ross

Betyg: 6/10

The Dirty dozen ( 1967 USA Storbr )

Det är inte så ofta jag ser en krigsfilm som utspelar sig under 2:a världskriget då den subgenren inte hör till mina favoriter. Skälen till det är många men det borde egentligen räcka med att om man försöker saluföra en film som utspelar sig under andra världskriget med orden ”lyckas de inte kan nazisterna vinna kriget” har en del av spänningsmomentet av förklarliga skäl försvunnit. En annan sak som gör filmer från detta krig ganska trista är att s.k ointagliga fort och fästningar vaktas av soldater som verkar vara både blinda och döva samt ha en IQ som ligger avsevärt under befolkningens genomsnitt. Därmed är det  inte sagt att det saknas bra krigsfilmer: Kanonerna på Navorone, Örnnästet och Järnkorset är alla ganska underhållande filmer som utspelar sig under denna tidsperiod.

I The Dirty Dozen ska en grupp fångar tränas för att likvidera en stor del av det tyska överkommandot innan man sätter invasionen av Normandie i rullning. Naturligtvis håller tyskarna hus i en välbevakad herrgård som i närmaste är ointaglig, den lögnen sväljer jag inte. Gruppen består av en salig blandning fångar som sitter i millitärfängelse av olika anledningar. Fångarnas morot är att om de utför sitt uppdrag och överlever kommer de att benådas.

Filmen har en bra ensamble med kända namn: Lee Marwin, Telly Savalas, en ung Donald Sutherland och Charles Bronson.  Det här är likt de flesta krigsfilmer en grabbig film det dricks och slåss och knyts vänskapsband så där som bara män kan med lite lätta slag på axlarna. Bortsett från ett gäng prostituerade, som sällskapet erhåller som ”belöning” då de skött sin träning bra, så lyser kvinnor med sin frånvaro. Orkar man med detta är The Dirty dozen en helt ok film som åtminstone är ganska underhållande. Nackdelen med ett sällskap på 12 män som man ska  lära känna under filmens speltid är att manuset får koncentrera sig på ett antal karaktärer, resten kan man mer eller mindre räkna bort som blivande kanonmat. I 12 angry men lyckades man bättre med att låta tittaren lära känna karaktärerna och den filmen var en timme kortare. En annan nackdel med filmen är att det läggs onödigt lång tid på att visa the dirty dozens träning. Först mot slutet blir det dramatik när de ska utföra sitt uppdrag och det är då filmen tar fart för det är faktiskt ganska spännande att se vem som överlever och vem som biter i gräset. En del överraskningar blev det faktiskt på den fronten.

Regi. Robert Aldrich

Betyg: 6/10