Calamity Jane (1953 USA)

När chefen för Warner Bros inte kunde knipa åt sig rättigheterna till Annie get your gun bestämde han sig för att göra en musikal om en annan av vilda västerns (Ö)kända kvinnor nämligen Calamity Jane  . Då hon var kreativ i sin biografi är det svårt att skilja på sanning eller fria fabuleringar när det rör hennes liv.. Det enda jag kan konstatera är nog att hon inte hade det så jävla roligt men det hindrande inte Warner från att producera en hejdundrandes klämkäck musikal med Doris Day(!) i rollen som den i verkligheten gravt alkoholiserade och tidvis prostituerade Calamity Jane. Allt är möjligt i musikalernas underbara värld.

Calamity lever i den lilla staden Deadwood i Wyoming. Det blir problem när saloonägaren  tror att han har bokat en tjej vid namn Francis att uppträda på baren som f.ö bara serverar sarsaparilla. Det blir upprorsstämning bland manfolket i staden när de inser att även en man kan heta Francis. Calamity lovar att ordna det hela och åker till Chicago för att boka en kvinnlig artist. Även denna gång går det inte enligt planerna men i slutändan ordnar sig allt till det bästa efter lite kärleksfnurr som löser sig till det bästa då Calamity till slut lär sig att klä sig och uppträda som en kvinna – som sagt filmen är snart 70 år gammal så en del saker får man helt enkelt ta och svälja.

Det här var en härlig film i grälla färger fullproppad med allehanda ting som skulle få en biopublik av idag gå bananas, ja hela rullen är en enda triggerwarning med rasappropriering och unkna könsrollsideal. Det stör mig inte ett dyft, filmen är som sagt från en annan tid och så jag väljer att högaktningsfullt skita i dessa ting. Det som däremot är desto intressantare är att filmen tydligen har en ganska så stor skara följare inom HTBQ-rörelsen då den anses vara en av de första större filmerna som åtminstone hintar om lesbisk kärlek. När jag såg filmen regerade jag faktiskt lite på att Calamity och hennes nya väninna från Chicago verkar ha en djupare vänskap än vad som är vanligt på film från denna tid. Men vad vet jag, kanske är det att övertolka saker och ting?

Filmen är klart godkänd med en radda trevliga sång och dansnummer även om jag alla dagar i veckan gärna skulle slippa Howard Keels sång där han som vanligt tar i ända från magen. Doris Day kan det här med att dansa och sjunga däremot passar hon riktigt illa i rollen som Calamity Jane Hon påminner mer om John Elfström i Åsa Nisse filmerna i både tal och rörelsemönster än Västerns vilda dotter som var filmens svenska namn. Den första filmen om Åsa Nisse kom 1949 kan möjligtvis Doris Day ha sett den filmen och tagit inspirat…….nä tanken svindlar.

Regi: David Butler

Betyg: 6/10

Sofias djupdykning i musikalernas underbara värld kan ni läsa om här

 

The Man who knew to much (1956 USA)

Poster - Man Who Knew Too Much, The (1956)_04Familjen McKenna är på en minisemester i Marocko. Herr och fru McKenna blir bekanta med en fransman, Bernard och de umgås lite smått. Frun Jo är lite misstänksam mot deras nye vän som verkar vara lite väl frågvis, något som hennes man Benjamin slår bort. Det kanske han inte skulle ha gjort då han plötsligt får en döende Bernard i sina armar. Med sina sista andetag lyckas Bernard flämta fram en varning om ett politiskt attentat i London. Tyvärr slutar inte obehagligheterna med detta då parets son kidnappas av mördarna och om Herr och Fru McKenna inte håller tyst om Bernards varning så har de sett sin son för sista gången.

Den här filmen av Hitchcock brukar nämnas när folk talar om hans bästa filmer och den har 7.5 på IMBD vad nu det är värt. Risken med ett sådant högt betyg och positivt förhandssnack är att förväntningarna kommer på skam och det är precis vad de gör med den här filmen. The Man who knew to much känns lite väl lång trots att den bara är två timmar. Det tar lång tid innan filmen blir spännande och tar lite fart. Egentligen är det bara finalen i Albert Hall som är riktigt spännande och bra. Det kanske är just denna scen som folk tänker på när de lyfter filmen. En bra scen kan göra en film minnesvärd men det betyder inte automatiskt att hela filmen är bra. Även om The Man who knew to much inte är så spännande är den dock både snygg med krämiga färger och präglas av Hitchcocks torra humor. Vi bjuds på en middagsscen som är ganska dråplig och en förvirrad släktträff. Fighten i konservatoriet hör även till filmens få höjdpunkter.  Något som sänker spänningen är skurkarna som är ganska tama (förutom lönnmördaren) och anledningen till att de kidnappar ungen är både obetänksam och korkad. Värre är det när Hitchcock såsar till det med både sång och vissling mot slutet. Där och då famlade jag efter skämkudden något som får ses som ett misslyckande av Hitchcock då han säkerligen tänkt sig att denna sång och visselscen skulle vara spännande.

Glad blir jag dock av James Stewart och Doris Day i rollerna som paret McKenna. Doris Day är lite driven som mor och hustru och är inte det traditionella våpet vilket var skönt för omväxlings skull. The man who knew to much blev lite av en besvikelse. Som lite extra bonus kan nämnas att filmens hitlåt Que Sera, Sera (Whatever Will Be, Will Be) ibland sjungs av Färjestadshejarklack. Varför? Sera rimmar på Färjesta mer komplicerat än så behöver det inte vara i sportsammanhang.

Över hos Jojjenito kan man läsa om Duran Duran ?!?

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l