Parfymen (2006 Tyskland)

perfume-the-story-of-a-murderer1738 föds pojken  Grenouille i staden Paris. Han visar sig ha ha ett extraordinärt känsligt luktsinne. Efter en eländig uppväxt på både barnhem och som garvarlärling  hamnar så småningom Grenouille hos en avdankad parfymerare. Då man nu fått en medarbetare som kan det här med dofter går företaget exceptionellt bra och Grenouille lär sig allt om konsten att framställa parfymer. Han blir besatt av att skapa den perfekta parfymen och är lösningen på spåren. Besvärligt nog innehåller parfymen ingredienser som gör att Grenouille måste utföra ett och annat som inte är helt ok.

Parfymen är baserad på boken med samma namn, en bok som tydligen var en sådan där bok som ”alla” skulle läsa. Jag har inte gjort det och kan därför inte göra några jämförelser men efter att ha sett filmen har boken av Patrick Süskind hamnat på min läslista. Filmen är lite märklig då jag inte riktigt vet hur jag ska tackla den. Är det en svart komedi, drama med skräckinslag eller ren fantasy? Troligtvis är det lite av varje men den bästa beskrivningen är nog att kalla den för en mörk saga.

Jag blev positivt överraskad då filmen dels hade en historia som jag inte hade en aning över åt vilket håll den skulle ta. Grenouille är en karaktär som väcker motstridiga känslor. Han är inte sympatisk och saknar moral men samtidigt är han ömkansvärd då han står utanför den sociala gemenskapen och han är målmedveten som få. Scenografin är otroligt bra och aldrig har väl 1700 talet sett så skitigt ut, det är nästan som att man känner dofterna som är i bild. Parfymen är över två timmar lång men filmen rör sig framåt och har inga döda punkter och jag undrar hela tiden över vad som ska hända härnäst.

Grenouille spelas av Ben Whishaw, Q i de senaste Bondfilmerna och likt Elijah Wood verkar han vara en människa som inte åldras, han ser likadan ut 2006 som 2016. Vidare dyker både Alan Rickman och Dustin Hoffman upp i filmen men föreställningen är Ben Whishaw som ger ett bra porträtt av en obehaglig individ som man trots allt (fråga mig inte varför) hyser viss sympati för. Klart sevärd film som är både vacker, äcklig och lite märklig.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 8/10

The Graduate (1967 USA)

22aJag hade faktiskt inte sett denna klassiker tidigare men påhejad av Jojjenito och Henke kände jag att det var hög tid. The Graduate eller Mandomsprovet som den heter på svenska handlar om den något förvirrade unge mannen Ben Braddock. Han har precis slutat college och hans föräldrar anser att hans framtid nu är utstakad. Ben har däremot drabbats av existentiell ångest och vet inte vad han ska göra med sitt liv. I samma veva blir han förförd av frun till en av sina föräldrars vänner, Mrs Robinson. De inleder en kärleksaffär men när Ben blir kär i Mrs Robinsons dotter blir situationen ganska komplicerat.

Problemet med filmer som alla säger är fantastiskt bra är att förväntningarna stegras alltför mycket. Ibland uppfyller filmerna dessa förväntningar ibland inte. The Graduate gjorde detta till en början. Filmen första halva fram tills att dottern introduceras är bra. Samspelet mellan Hoffman som spelar Ben och Anne Bancroft som spelar Mrs Robinson är otroligt bra. Filmen är även riktigt rolig i sina stunder. När dottern kommer in i leken förvandlas Ben från en förvirrad ung man till en obehaglig och otrevlig stalker. Jag irriterar mig på Ben och känner att hans personlighetsförändring inte övertygar. Helst skulle jag vilja ge honom ett rejält kok med stryk. Det går möjligtvis att förklara hans beteende på det psykologiska planet men det berättas inte väl i filmen och manuset skaver rejält den sista halvan. Den allra sista scenen är dock briljant och jag fick äntligen min förklaring till Toms (huvudpersonen i 500 days of Summer) missförstånd över detta slut.

Trots mina invändningar är The Graduate en sevärd film. Härliga 60-tals färger, fint skådespeleri, ett bra soundtrack från Simon & Garfunkel och en mycket bra första halva hör till filmens fördelar. Sevärd men inte mer.

Regi: Mike Nichols

Betyg: 5/10

Kung fu panda ( 2008 usa )

Den korkade och matglada pandan Po blir utvald att tränas för att så småningom bli en drakkrigare. Valet på Po tas inte väl emot av skolans övriga elever och absolut inte av deras tränare. Po är helt oduglig men ger sig inte trots sin tränares alla försök att få honom att hoppa av. När den hämdlystne Tai-Lung, som tidigare varit elev på skolan, rymmer från sitt fängelse visar det sig snart att Po är den ende som står i vägen för Tai-Lungs hämnd.

Jag är ganska förtjust i Kung-Fu filmer och ”Kung-Fu panda” förvaltar genren väl. Bra animationer och röster b.la Dustin Hoffman, Jack Black och Angelina Jolie samt en historia som aldrig blir tråkig. Lägg sedan till en del riktigt bra action scener där Tai-Lungs rymning är en riktig höjdare gör detta till en film jag rekommenderar.

Regi: Mark Osborne

Betyg: 8/10

Straw dogs (1971 Storbr)

En amerikansk mattematikprofessor flyttar till den engelska landsbygden med sin unga fru. Frun har bott i byn tidigare men mannen ses som en utbölning av invånarna som börjar trakassera paret. Mannen försöker hela tiden hålla god min men till slut ställs allt på sin spets och han tvingas slå tillbaka.

På sin tid var denna film mycket omdebatterad tillsammans med b.la Dirty Harry och A Clockwork orange, ingen av ovanstående filmer var speciellt politiskt korrekta under det röda 70talet. På 2000 talet har Straw dogs ganska svårt att chocka de förhärdade filmtittarna men den har stått ganska väl emot tidens tand. Dustin Hoffmans rollfigur som mesig professor är mycket underhållande och byborna är riktigt slemmiga sin förtäckta trevlighet . Filmen tar god tid på sig att bygga upp stämning och spänning vilket gör att det blir lite småtråkigt mellan varven, Straw Dogs hade vunnit på att vara lite kortare. Nyinspelning är på gång med b.la Bosworth och Skarsgård så jag gissar på sämre skådespelarprestationer mer våld och sex och en debatt som lyser med sin frånvaro.

Regi: Sam Peckinpah

Skådespelare: Dustin Hoffman, Susan George

Betyg: 6/10

Last chance Harvey (2008)

last-chance-harveyAv en slump börjar Harvey som är i London på sin dotters bröllop tala med Kate som arbetar på Heathtrows flygplats. De båda är inte nöjda med sina liv, Harvey har fått sparken och Kate tillbringar dagarna i telefon med sin mamma. Livet har passerat dem och det blir nog inte bättre än så här. Samtalet mellan Kate och Harvey kan kanske ge de båda en andra chans i livet.

Det här är en s.k feelgood film och man kan inte bli annat än lite glad när man ser ser den. Det som skiljer den lite från övriga filmer i denne genre är att den är ganska lågmäld samt det suveräna skådespelarparet i huvudrollerna. Filmen rullar på i ett makligt tempo men blir aldrig tråkig, se den gärna en liten kulen höstdag och livet känns ljusare.

Regi: Joel Hopkins

Skådespelare: Dustin Hoffman, Emma Thompson m.fl

Betyg: 8/10