Creepshow (1982 USA)

creepshowPersonligen är jag ganska så förtjust i antologier både i böcker och på film. Filmen Creepshow kom på 80-talet och är baserad på de gamla skräckserierna från förlaget EC som utkom under några år på 50-talet innan censuren slog till. Dessa berättelser präglas ofta av att de levererar någon sorts moralkaka, vanligtvis olika varianter på temat ”synden straffar sig själv”. Det torde också vara onödigt att tillägga att att de är ganska så groteska i sina upplägg. Stephen King och  George A. Romero har här tillsammans försökt att återskapa denna stämning från tidningarna och det lyckas de med ganska så väl.

Creepshow innehåller fem historier som håller relativt jämn kvalitet men med ett undantag. När jag såg filmen när den kom minns jag att jag tyckte den var både spännande och ruggig men åren går och nu är den nog mer roande än ryslig. Det är döingar x 2 (något som verkligen präglade EC serierna där var och varannan berättelse handlade om hämndlystna lik) monster, farliga meteoriter och kackerlackor. Den fjärde berättelsen om ett monster från Antarktis lider kanske av att den är lite för lång men samtidigt är det den historien som väcker min fantasi mest, historien om kackerlackorna är klart den äckligaste medan berättelse nummer två bevisar att Stephen King ska avhålla sig helt från skådespeleri. Just denna historia om en man som hittar en meteorit går knappt att titta på då King är obeskrivligt usel som skådis.

Då är det desto trevligare att finna namn som Ed Harris, Leslie Nielsen, Ted Danson, Hal Holbrook och Viveca Lindfors i rollistan, den förstnämnde hinner t.om att ta ett par sköna danssteg innan han krossas av en gravsten. På det hela en ganska så trevlig och lekfull 80-talare.

Även Sofia har skrivit ett par ord om filmen.

Regi:  George A. Romero

Betyg:6/10

 

Annonser

Det rätta virket (1983 USA)

large_o2t9jnHHJL0j4P7GDuGmovc1lAHDetta är inte en instruktionsfilm för hemmasnickaren utan handlar om USA:s rymdprogram närmare bestämt Mercuryprogrammet som föregick det mer kända Apolloprojektet som satte den första människan på månen.  Filmen tar avstamp på Edwards Air Force Base där piloten Chuck Yeager blir den första som passerar ljudvallen. Flygbasen drar till sig piloter från hela landet och medan de bevisar sin manlighet i luften får fruarna vackert sitta hemma och vänta på att deras kommer hem, levande eller i en kista. När ryssarna skickar upp Sputnik 1957 gör amerikanerna allt i sin makt för att komma ikapp de ryska framstegen i rymden Man beslutar sig för att ta ut sju män som består av det rätta virket mao vita amerikanska män.

Detta är en helaftonsfilm med mycket testosteron, män i motljus och amerikanska flaggor. Filmen kom 1983 mitt under Reagans styre och jobbar på bra med att befästa den amerikanska drömmen myten. I vanliga fall slår jag bakut när filmer av detta slag dyker upp men här funkar det på alla plan. Filmen är helt enkelt för välgjord och intressant för att jag ska kunna irritera på bagateller som hejdlös nationalism och machomän. En annan bidragande orsak till att filmen funkar är att regissören Kaufman hela tiden växlar mellan den historia som skrivs med Yeager och Mercuryprogrammet och astronauternas familjeliv som inte alltid är en dans på rosor vilket gör att berättelsen engagerar både det stora och det lilla.

Det rätta virket är också lite av en who´s who i Hollywood under tidigt 80-tal då filmen formligen svämmar över av kända ansikten bland både manliga och kvinnliga skådisar. Det är kanske inte de största namnen i branschen men Kaufman har skrapat ihop en intressant skara skådisar.  Slutligen är filmens specialeffekter mycket välgjorda och det märks inte att filmen är över 30 år gammal.

Då detta är en s.k kallad BOATS har man som vanligt tagit sig en del friheter med verkligheten för att gör det hela lite mer dramatiskt. Jag kan tycka lite synd om astronauten Gus Grissom som blir oförtjänt svartmålad i filmen men drama går alltid före fakta både i filmens värld och i verkligheten.

Regi: Phil Kaufman.

Betyg: 8/10

State of grace (1990 USA)

State_of_grace_posterI Hells kitchen (NYC) härskar den irländska maffian. Ledaren för gänget är den ganska inkompetente men brutale gangsterbossen Frankie Flannery. Han har dock förhoppningar om att kunna klättra lite i rang och respekt då man förhandlar om ett samarbete med den avsevärt mäktigare italienska maffian. Problemet för Frankie är att han har svårt att hålla ordning på sina män och främst då sin bror Jackie som är lite väl impulsiv för sitt eget och andras bästa. Frankie är också lite bekymrad över Terry Noonan, en barndomskamrat till Jackie som plötsligt dykt upp. Frankie misstänker nämligen att denne möjligtvis kan vara en polisinfiltratör.

State of grace kom lite i skymundan av Goodfellas då båda filmerna kom ungefär samtidigt i början av 90-talet. Det är lite synd då detta också är ett bra kriminaldrama med en hel hop bra skådisar. Sean Penn (Terry), Gary Oldman (Jackie), Ed Harris (Frankie) och Robin Wright som bröderna Flannerys syster. Filmen blir inte sämre av att Ennio Morricone står för musiken som är både vacker och vemodig. Stundtals blir filmen lite melodramatisk men det väger lätt mot den suveräna ensemblen, musiken och de slitna New York miljöerna. Regissörerna bygger sakta upp sin historia och den sista halvtimmen är makalös. Vi får en rafflande förhandlingsscen. Sean Penn bjuder på en välskriven ”State of grace” monolog som känns i ryggmärgen på detta följer sedan en shootout som troligen är en av de bästa jag sett på film.

Gillar man genren och skådisarna bör man nog ta sig i kragen och se State of grace som är en oförtjänt bortglömd film.

Regi: Phil Joanou, Michael Lee Baron

8/10

Run all night (2015 USA)

8203_poster_iphoneÄn en actionfilm med Liam Neeson och än en actionfilm där han spelar ett vrak. Här spelar Neeson den f.d irländska hitmannen Jimmy Conlon. Jimmy tillbringar sina dagar på div barer och sjunker allt mer ned i förnedringen. Han håller sig nätt och jämnt över ytan tack vare att den lokala maffiabossen Shawn som hjälper Jimmy av och till då de är forna barn och arbetskamrater. När så Jimmys son Mike hamnar på kollisionskurs med maffiabossens son vaknar han upp ur alkoholdimmorna och måste ingripa för att rädda sin sons liv. Det blir lite extra svårt då sonen inte vill veta av sin far och de har inte umgåtts på flera år. Kommer far och son att försonas? Kommer Jimmy att återfå sin värdighet? Kommer stadens gator täckas av lik? Frågor man som tittare vet svaren på innan ens förtexterna rullat klart.

Neeson är duktig även om han travar runt på redan upptrampade stigar, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Filmen håller ett bra tempo och har inga större svackor. Bra skådisar överlag, helt ok actionscener och tom lite småspännande av och till. Mitt enda problem är nog svensken Joel Kinnaman som än en gång gör en film med samma ansiktsuttryck. Jag har nu inte sett alla filmer som Kinnaman gjort men det känns som att han ser likadan ut i film efter film och jag undrar lite över vad det är Hollywood ser i karln då han hitintills inte direkt uppvisat några skådespelartalanger. Han förstör inte filmen men är överlag ganska ointressant som skådis. Run all night är en dussinfilm men den håller kvalitén.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 6/10

Snowpiercer (2013 USA, Sydkorea m.fl)

snowpiercer-international-posterEtt försök att stävja den globala uppvärmning går inte riktigt som man tänkt sig. Världen kastas in i en evig vinter och livet på vår planet utplånas med ett undantag. En miljardär (antar jag),  Wilford,  inser i god tid vad som håller på att hända och bygger ett hypermodernt tåg samt ett spår som sträcker sig kring världen. Ett varv tar ganska precis ett år. När katastrofen är ett faktum avgår tåget med passagerare, åren går och till slut är Wilford en legend som kanske fortfarande lever ensam i förarhytten och kör tåget genom de istäckta vidderna. Livet på tåget är behagligt för de som lever närmast loket, de som vistas i de bakre vagnarna lever ett miserabelt liv men man ruvar på revolt och förbereder sig att ta över tåget.

Jag gillar iden även om många praktiska frågor om livet på tåget dyker upp i huvudet under filmens gång. Frågor som jag inte får några tillfredsställande svar på men om jag ska vara ärlig så stör de mig inte nämnvärt. Jag accepterar premisserna och låter filmen rulla på. Man har samlat ihop en hel del kända skådisar bla Ed Harris, John Hurt, Tilda Swinton (utrustad med ett mycket bisarrt tandgarnityr) och Chris Evans för att nämna några. Trots detta och trots en enkel men effektiv historia lyckas inte filmen göra något större intryck på mig. Karaktärerna blir just bara karaktärer och jag bryr mig inte så värst mycket över hur det går för vare sig tåget eller dess passagerare. Jag är mest nyfiken på vilken vändning historien kommer att ta innan eftertexterna rullar för att det kommer att bjudas på någon form av överraskning i finalen anar man snabbt, det är liksom en sådan där film som ska innehålla en tvist. Slutet är ok men det blir lite av en ”jaha upplevelse” inte bra och inte dåligt bara lite beigt. Tåget är dock snyggt, åtminstone insidan för utsidan verkar vara ett modelltåg som susar fram i ett vintrigt Märklinlandskap.

Regi: Joon-ho Bong

Betyg: 5/10

Sweetwater (USA 2013)

SweetwaterDet är inte så ofta som jag ser västernfilmer. Varför vet jag inte då jag är ganska förtjust i genren och sällan blir besviken. En anledning kan vara att det inte görs så många västerns numera men dagens film är nästan ny då den gjordes förra året.

Sweetwater rör de tre personerna Sarah som tillsammans med sin man försöker starta ett nytt liv som bönder, Josiah och sheriffen Jackson. Josiah är en självutnämnd profet som verkar i området. Han gränsar på vansinnets rand men å andra sidan vilken självutnämnd religiös ledare gör inte det? Nu har han tagit sig vatten över huvudet då han mördat en person för mycket och drar till sig stadens nye och excentriske sheriff Jacksons uppmärksamhet. Det var kanske inte heller det smartaste draget att döda Sarahs man för lite tjafs om Josiahs får. Med både sheriffen och en hämndlysten Sarah efter sig blir Josiah allt mer desperat.

Bortsett från detaljer hur man kan få för sig att starta ett lantbruk i New Mexico och att klä sig i finklänning när man ska döda folk till höger och vänster var det här en relativt bra västern. January Jones som spelar den hämndlystna Sarah är mycket bra men det är Jason Isaacs (Harry Potter, Brotherhood) som står ut lite extra i den här filmen. Nu har han iofs  den tacksammaste rollen att spela som profeten Josiah. En riktigt rälig djävul som naturligtvis är helt moraliskt förkastlig samtidigt som han fördömer andras agerande. Det uttalas inte i filmen men att han är mormon står ganska klart då han kommer från Utah och har flera fruar. Lite vågat kanske men jag har inte hört om några protester från mormonerna  i USA om den här filmen. Ed Harris roll som sheriff Jackson är mer vag. Jag inte riktigt får grepp på karaktären. Han fyller egentligen ingen riktig funktion i filmen mer än att vara ett irritationsmoment för Josiah och bete sig lite märkligt. Men det är petitesser i sammanhanget då Sweetwater har härliga miljöer, bra skådisar och en hämndhistoria som grädde på moset. Det räcker för att att jag ska gilla filmen som också har ett bra flyt utan några dippar i berättelsen.

Regi: Logan Miller

Betyg: 7/10

Nixon (1995 USA)

1995-nixon-poster1När jag frågor mina elever om de känner till någon amerikansk president brukar oftast någon elev nämna Nixon. De kanske inte känner till speciellt mycket om hans presidentskap men namnet är inte obekant. Historiskt sett så torde Nixon vara/bli en av de mer kända presidenterna men kanske inte då som t.ex Lincoln eller FDR som brukar rankas som de bättre presidenterna USA haft utan han får samsas med personer som Grant och Harding som spelar i de lägre divisionerna. Missnöjet med Nixon har till stor del med Watergateskandalen att göra. Det var ett inbrott som skedde för att samla information om politiska motståndare till Nixon. Den stora frågan var om presidenten kände till och kanske tom gav order om inbrottet eller om det var någon i hans stab som var lite väl nitisk. Nixon valde att avgå då han riskerade att ställas inför riksrätt. Slut på historielektionen och över till filmen om Nixon.

Nixon kan sägas vara en systerfilm till Stones tidigare och kanske mer kända film JFK som jag skrivit om på bloggen. De har många likheter – de handlar om en president, är tre timmar långa, är lite slarviga med sanningen och bygger på en blandning av fejkade journalfilmer, snabba klipp i både tid och rum, innehåller en himla massa karaktärer och halva Hollywood verkar ha engagerats till filmerna i små och stora roller. Det finns en stor skillnad men den kommer jag till sedan.

Anthony-Hopkins-as-Nixon-007

Jag kan redan här säga att jag gillar den här filmen mycket och den främsta förtjänsten till det är Sir Anthony Hopkins. För en tid sedan såg jag filmen Hitchcock där Hopkins klädde ut sig till den kände regissören, i Nixon spelar Hopkins den plågade presidenten. Det går inte många minuter innan jag glömmer bort att det är Hopkins utan illusionen att det är Nixon man får se är total. Hopkins glider in i rollen som Nixon och det är först mot slutet av filmen som illusionen spricker då Stone visar bilder på den verklighetens Nixon. I Hopkins skepnad blir Nixon nästan lite aplik i sitt rörelsemönster med hukad gång, han verkar hela tiden stressad, småsvettig och otillfredsställd med sig själv och livet. Trots att Nixon uppnått allt han drömt om är han inte nöjd utan drivs in i katastrofen av sitt mindervärdskomplex. Nixon blir aldrig tillfreds med livet då han anser att han aldrig får det erkännande som han tycker att han värd. Han är övertygad om att alla avskyr honom och till slut blir också detta en självuppfyllande profetia. Det är också detta som är Stones tes i filmen och som vanligt när Stone vill upplysa oss tittare om något hamras budskapet in.

nixon_6

Jag kan tro att Nixon ger ett rörigt intryck speciellt om man inte är insatt i amerikansk politik och historia. Under första timmen dyker det upp en strid ström av karaktärer, en del betydelsefulla andra inte men det är svårt att avgöra. Filmen hoppar hela tiden i både tid och rum och Stone betar av Nixons barndom och första steg mot presidentposten i rasande fart med klipp efter klipp. Det är minst sagt hela havet stormar till en början. Klarar man av denna kakafoni av karaktärer och klipp sätter sig filmen så småningom när man fått kläm på alla personer.

Till filmen styrkor hör att den är en intressant historia och människan Nixon är lite av en gåta. Iom att Hopkins gör ett bra porträtt av presidenten ger detta även filmen drag av ett tragiskt drama om en tragisk person. Vid en jämförelse av Stones JFK faller den filmen då på att Kennedy i Stones värld är något av en halvgud samt att regissören ger intrycket av att han serverar oss tittare sanningen med stort S (en sanning som f.ö är full av felaktigheter). Filmen Nixon aspirerar aldrig på sanningen det är mer en tolkning av händelser.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 8/10

The Way back (2010 USA)

the-way-back-dvdÄn en gång satt jag, Lunkan och Mats och tjafsade vilken film vi skulle se. När Lunkan kilade in på toaletten klämde jag och Mats in den här filmen i dvd-spelaren så var kvällens filmval fixat.

Polacken Janusz arresteras och skickas till ett arbetsläger mitt i Sibirien. Tanken är att lägrets isolering från civilisationen ska avskräcka från flykt. Då Janusz är van att vistas ute i det fria börjar han redan från första dagen att planera sin flykt. Under en snöstorm tar Janusz och några medfångar chansen och flyr. Resten av filmen handlar om deras bokstavligen långa väg tillbaka till friheten genom skogar, över berg och den obligatoriska (när det rör sig om filmer av detta slag) vandringen genom öknen.

The Way back är en s.k BOATS men nu har man för säkerhets skull lagt till att filmen är inspirerad av verkliga händelser – något som kan vara klokt då berättelsens sanningshalt har ifrågasatts. Den största förtjänsten med filmen är skådisarna: Ed Harris som butter amerikan, Colin Farrell spelar den ryske gangstern Valka och Jim Sturgess är dramats huvudperson polacken Januzs. Även Saoirse Ronan, Gustaf Skarsgård och Mark Strong är med på ett hörn så filmen är stjärnspäckad så det förslår. Tyvärr är filmen The Way back inte lika upphetsade som dess rollista, ja filmen är förvånansvärt odramatisk och det är nog de duktiga skådisarna och de karaktärer de spelar som räddar historien från att bli tråkig. De pustar, svettas, fryser och går för att nå friheten, naturligtvis är det  strapatsfyllt men berättelsen hettar aldrig till, inte ens öknen. The Way back blir en relativt stillsam stund framför rutan som övertygar mig att naturen är bäst på tv för speciellt bekväm att vistas i är den aldrig.

Regi: Peter Weir

Betyg: 6/10

I Fokus: Sarah Palin

Sarah Palin, kan det vara något att skriva om på en filmblogg? Jovars, med en aktuell HBO-film, en dokumentär samt en reality-serie tycker jag nog att denna osannolika människa förtjänar ett litet inlägg. Palin gick från att vara okänd guvernör i Alaska till att vara kandidat för posten som vicepresident för republikanerna i valet 2008 mellan Obama och McCaine. Hon verkade vara en frisk fläkt och alla var positiva tills hon öppnade käften och avslöjade att hennes allmänbildning inte var något att skryta med. Nu anser jag att graden av allmänbildning inte är ett mått på vare sig intelligens eller för den delen idioti men som eventuell vicepresident och kanske t.om president (McCaine var över 70 när han kandiderade) bör väljarna kanske kunna ställa några modesta krav på ett visst intresse för omvärlden. Lägg sedan till att Palin är i kristen fundamentalist samt har en och annan åsikt i övriga frågor som gör mig bekymrad så har vi en politiker från helvetet. Nåväl, det kanske är media som förvridit bilden av Palin? I rask takt såg jag en dokumentär, en spelfilm samt realityserien Sarah Palins Alaska, kanske skulle min bild av henne förändras, kanske är hon missförstådd? 

Game change är rykande färsk och handlar om presidentvalskampanjen 2008. Den startar med att McCain och hans rådgivare försöker hitta en lämplig vicepresidentkandidat. De har en man som är högst lämplig för posten, Joe Lieberman, men undersökningar visar att han inte kommer att attrahera några nya väljare. McCains rådgivare kommer fram till att man behöver en kvinna – alla undersökningar visar att det är just det som McCaine behöver för att ha en chans att vinna kampen om presidentposten. M.a.o man letar inte efter den bäst lämpade utan en kandidat som kan generera väljare. Detta är iofs inte något nytt inom amerikansk politik, ofta letar man efter en vicepresident som kan balansera presidentkandidaten t.ex Kennedy (New England, ung, liberal) och LBJ (södern, äldre, konservativ). När man upptäcker Palin går det snabbt. Efter ett par intervjuer och en lättare bakgrundskoll så erbjuds hon platsen som vicepresidentkandidat. Problemen hopar sig på en gång: Palin har många skandaler i bagaget, hon är mycket okunnig om omvärlden och värst av allt, hon är inte det minsta stresstålig och McCaines stab börjar misstänka att Palin är psykiskt obalanserad. Om Mccaine vinner valet är hon bara ett hjärtslag från presidentposten men man har gjort sitt val och sitter nu i skiten. Att det sedan löste sig på bästa sätt och Obama vann valet får vi vara tacksamma över.

Game change är mycket välgjord med bra skådisar som är ruggigt lika de personer de porträtterar. Julianne Moore ser och agerar precis som Palin, jag sitter nästan och tror att Palin extraknäcker som skådis. Berättelsen är spännande trots att jag vet hur det ska gå.  Hur det är med sanningshalten vet jag inte. Naturligtvis vill McCaine och hans stab i efterhand  skylla på Palin och beskriva henne i så ofördelaktiga ordalag som möjligt för att rädda sitt eget skinn men jag anser att det största felet ligger trots allt hos McCaines rådgivare och stab som inte gjorde en ordenlig bakgrundskoll. De blev förblindade av Palins karisma och chansen att vinna ett presidentval. Å andra sidan har jag inte hört om några hot om stämningar i samband med filmen så jag kan tro att en hel del stämmer. Palin kräver att filmen ska ha stämpeln ”historical fiction” när den visas och jag tror nog att sista ordet inte är sagt i frågan. Hur som helst är Game change definitivt sevärd om man har intresse av amerikansk politik.

8/10

Sarah Palin: You Betcha! är dokumentärfilmarens Nick Broomfields försök att skapa sig en bild av Palin. Detta visar sig vara avsevärt svårare än vad han tänkt sig. I Palins hemstad Wasilla tiger folk som muren och personen Palin är stört omöjlig att få träffa för en intervju. Det blir Palins fiender som slutligen tar bladet från munnen och en bild av en hämndlysten kvinna som alltid sätter sig själv i första rummet, utnjyttar folk samt använder sig ämbete i privata syften växer fram. Det märkliga är att de flesta av hennes kritiker är människor som arbetat för henne. Något som stärker bilden av Palin som en ganska svår person att umgås med.

Dokumentären är intressant men jag misstänker att ett och annat sovrats bort för att passa Broomfields bild av Palin. De få som har något gott att säga kommer egentligen bara med innehållslöst svammel som inte har någon större substans. Typ ”hon är en av oss”, ”hon är så trevlig” ingen kommenterar hennes politik eller avsaknaden av denna. Det Palin lägger ned mest tid på i sitt ämbete verkar vara personliga vendettor, innehållslösa tal och försök till att censurera bort omoraliska böcker på biblioteken.  Man skulle kunna tycka att Palin skulle vilja bemöta anklagelserna men likt många av sina gelikar ger hon inga intervjuer där hon skulle bli tvungen att svara på frågor som inte är inställsamma.

Dokumentären är intressant men jag hade önskat något mer. Det är ett plus att Broomfield lagt större delen av filmen i Wasilla där Palin faktiskt bor och han verkar ha gjort en gedigen research på Palins bakgrund. Jag hade velat haft mer substans för dokumentären känns lite trevande i sin approach.

Betyg: 6/10

Jag avslutar med Palins egen reality serie som sändes i nio delar. Kan hända att hon ville visa upp en annan bild av sig själv och därmed ställde upp. Tv-serien är mördande tråkig; Vi får se Palin klättra i berg, Palin åka kanot, Palin baka, Palin fiska och hela tiden utbrister hon ”Oh my gosh” samt talar om hur misshandlad hon och hennes familj blivit i media. 

Jag erkänner att jag orkade bara med två avsnitt av serien, det fick räcka. När jag tittar på Sarah Palins Alaska vandrar mina tankar till propagandabilderna av Putin som dök upp härom året eller varför inte när Göran Persson i en sällsynt charmoffensiv dansade med kossan Doris i Bollibompa. Serien känns som ett deperat försök att ändra medias bild av politikern och personen Palin. Då allt är så tillrättalagt och påklistrat blir effekten åtminstone i mitt fall den omvända. Jag sitter och funderar på vad som händer när kamrerorna slocknar och föreställningen är över.

 

 Seriens ambition är att visa tittarna att Palin är en förträfflig människa som trots att hon har egen tv-studio i sin jättevilla och äger en gigantisk husbil faktiskt är som oss vanliga dödliga något som Palin i tid och otid gärna påpekar för tittarna. Ibland dyker det dock upp små intressanta kommentarer som t.ex att hon hade sin möhippa på skjutbanan något hon gillar att köra upp i ansiktet på liberaler som vill ta bort rätten att bära vapen. Vid ett annat tillfälle kommenterar hon sitt höga staket som hon byggt som skydd mot en nyfiken granne att man borde göra något liknande vid gränsen mot Mexico. Trots dessa ”pigga” kommentarer är serien otroligt trist och endast Palins fans kan ha behålling av den.

Ja vad blir då min bild av Sarah palin efter dessa tittningar? Mitt intryck är en karismatisk kvinna som har starka (men ogenomtänkta) åsikter. Det är nog den bilden hennes anhängare har. Samtidigt finns det mörka drag under hennes yta: En hämndlysten och maktfullkomlig person som har en förvriden världsbild blir nog mitt slutbetyg på denna märkliga person. Den fiktiva person som jag närmast tänker på efter några timmar i Palins sällskap är Greg Stillson i Stephen Kings The Dead Zone.

Både Fripp och Pladd har sett Game Change.

Appaloosa ( 2008 USA )

Två revolvermän tar anställning som sheriffer i en liten stad som terroriseras av en ranchägare. Det tar bara ett par minuter så är konflikten mellan de två vännerna och ranchägaren ett faktum. När den ena av sherifferna faller som fura för stadens nyinflyttade kvinnliga barpianist ( han har bara erfarenhet av horor och indiankvinnor ?!?) sätts vänskapen på prov vilket ranchägaren försöker utnyttja.

När jag ser tillbaka på antalet filmer jag recenserat märker jag till min förvåning att detta är den första västernfilmen. Märkligt då jag faktiskt gillar genren. Att det blir en ganska medelmåttig film , Appaloosa är bara att beklaga. Filmen duger men det är en ganska trött västern Mortensen och Harris är i mitt tycke bra skådisar men de verkar slitna och nästan utmärglade ( ge killarna lite mat sitter jag och tänker titt som tätt ) i sina sheriff roller. Jag oroar mig mer för deras kosthållning än för den onde ranchägaren, en välmående och frisk ( verkar det som ) Jeremy Irons. Min största invändning mot Appaloosa är dock att man kontrakterat kvinnan med ett ansiktsutryck ( småflin kombinerat med kisande ögon) Renee Zellweger. Utav all världens skådespelerskor måste det för guds skull funnits någon bättre som varit villig att hångla lite Harris mot betalning. Hennes uppenbarelse sänker betyget med ett par hack, hemskt men sant.

Regi: Ed Harris

Skådespelare: Ed Harris, Viggo Mortensen

Betyg: 4/10