The Gentlemen (2019 USA)

Guy Ritchie är en märklig regissör. Om han gör filmer om misslyckade gangstrar på samhällets botten är han suverän går han utanför den boxen blir oftast resultatet knappt ok. I The Gentlemen återvänder regissören till sina gangstertyper för första gången sedan den något bortglömda RocknRolla. 

Denna gång rör det sig om knarkhandlaren och marijuanaodlaren Mickey Pearson som beslutar sig för att sälja sin affärsrörelse. Då köparna inte hör till det vardagliga ICA/COOP klientelet så blir det naturligtvis problem då det är många som vill lägga vantarna på Mickeys affärsrörelse utan att behöva betala.

Bitvis är Ritchie tillbaka i gammal god form. Det kryllar av kända skådisar, det är snabba klipp, han leker med hur historien berättas och det är rappa kommentarer men trots allt detta är det något som fattas och jag är inte helt nöjd när jag vandrar hem efter biobesöket. En stunds filosoferande gav mig svaret på vad som var fel med filmen.

I tidigare rullar inom genren har Ritchie haft ett lite annat perspektiv. Han protagonister har tidigare varit underdogs, lite halvkorkade och deras motståndare har varit mer eller mindre formidabla åtminstone i jämförelse med våra ”hjältar”. I The Gentlemen råder det ingen tvekan vem som kommer ta hem spelet i slutändan. Mickey, hans fru Rosalind och närmaste man Ray är lite väl coola för att jag ska gilla dem. De är lite smått irriterande och verkar mest gå och tänka på vilken cool replik de ska leverera. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte speciellt mycket hur det kommer gå för filmens huvudpersoner till skillnad mot i t.ex Snatch där jag verkligen satt och hejade på de något korkade Turkish och Tommy som tog sig vatten över huvudet. Kort och gott så är det ganska ointressanta tröttsamma typer som skildras i The Gentlemen. Den enda person som fångar mitt intresse i filmen är Colin Farrells rollfigur Coach.  Slutligen är filmen i sina stunder lite väl Tarantinopladdrig och även om Hugh Grant är bra som sliskig reporter tröttnar jag snart på hans alltför långa utläggningar.

The Gentlemen är trots min kritik ett steg i rätt riktning för regissören – bort från Hollywoodtrams men lite skitigare och mer korkade människor nästa gång tack.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 5/10

God´s pocket (2014 USA)

God´s pockets stora styrka ligger i dess skådespelarensemble som inte går av för hackor:  Christina Hendricks, Philip Seymour Hoffman, Eddie Marsan, Caleb Landry Jones, John Turturro, och Richard Jenkins. Detta gäng skådisar skulle kunna filmas när de sitter och snackar om vädret och jag skulle troligtvis vara intresserad av ett titt.

Filmen i sig är inte så värst märkvärdig. Man har sett liknande filmer förr. Det rör sig om eländiga karaktärer som man är glad över att man inte känner eller delar liv med. När Jeanies son dör i en ”arbetsplatsolycka” sätter det igång en rad händelser.  Hon anar ugglor i mossen angående sonens död och ber sin slarver till man Mickey att undersöka dödsfallet. Han har i sin tur bråda dagar med att få ihop 6000 dollar till begravningen och ber den lokala maffian att kolla lite närmare på ”arbetsplatsolyckan” Mitt i allt detta inleder Mickeys fru en kärleksaffär med en lokal reporter som undersöker dödsfallet, som ni märker är det ingen hejd på allt elände som drabbar detta dramas rollfigurer.

Som sagt, jag har sett liknande filmer tidigare men klart att storyn engagerar. Skådisarna gör fina porträtt av trasiga människor som lever i en sorts halvmisär i stadsdelen Gods´s pocket. Folk super, är allmänt otrevliga och har hela tiden något fuffens för sig. När man väl börjar titta blir man (åtminstone jag) fast då jag undrar hur allt kommer lösa sig (eller inte) Samtidigt kan jag som jag tittare släppa en lättnadens suck över att jag inte delar min tillvaro med dessa vilsna själar.

Regi: John Slattery

Betyg: 7/10

 

Atomic blonde (2017 USA/Tyskland)

När jag gick på bio för ett bra tag sedan stod valet mellan denna film och Baby driver, jag valde den senare och kan nu efter att ha sett Atomic blonde konstatera att valet var hugget som stucket med en liten fördel för dagens film, mao jag var körd redan från start.

Atomic blonde utspelar sig i Berlin 1989 i samband med murens fall där en lista på en himla massa agenter kommit på avvägar. Alla underrättelseorganisationer vill lägga vantarna på listan och engelsmännen skickar sin agent Lorraine Broughton till staden för att reda upp situationen något som inte är det lättaste då hon inte vet vem hon kan lita på.

Det finns en hel del att gilla med filmen, bra actionscener, skådisar, miljöer och musik. Var för sig funkar varje beståndsdel bra men när det slås samman funkar det inte riktigt för mig. Det blir lite väl mycket av allt för trots biljakter, slagsmål, en överspelande James McAvoy, inklämda lesbiska sexscener, Eddie Marsan, en pinsamt tuff huvudperson (Theron) och dunkande 80-tals syntar sitter jag och nickar till. Det som räddar filmen från att totalhaverera är en lång sekvens mot slutet när man ska försöka smuggla ut en KGB man ur Östberlin. Där och då vaknade jag till.

Musiken och Charlize Theron är de två största problemen jag har med filmen. Det är inget fel på själva musiken där man valt sköna 80-tals låtar men regissören tar varje möjlighet han har att stoppa in en gammal slagdänga från decenniet så till den milda grad att jag ibland undrar om jag kollar in en musikvideo istället för film. Håller någon truten i mer än fem sekunder kan man vara säker på att Cat people, 99 luftballons eller Major Tom börjar spelas. Efter ett tag sitter jag och undrar mer över vilken låt som ska spelas härnäst än vad som ska hända. Therons problem är kort och gott att hon är för tuff i rollen som Lorraine och jag har tröttnat på henne efter en kvart. Jag vet faktiskt inte efter att ha sett filmen om det är meningen att hon ska göra en parodi på tuff agent eller om man ska ta rollfiguren seriöst. Detta är två tunga skäl som drar ned filmen men som sagt de sista 30 minuterna, speciellt trapp/lägenhets fighten hör till det bättre jag sett i genren vilket trots allt gör filmen sevärd.

Regi: David Leitch

Betyg: 5/10

Still life (2013 Storbr)

original (1)Häromveckan kunde man läsa i lokaltidningen om en kvinna som legat död i sin lägenhet ett bra tag. Då räkningarna betalades automatiskt berodde upptäckten inte på att att någon saknade personen utan som som vanligt att folk störde sig på lukten. Detta är ingen enskild händelse tyvärr finns många människor som dör saknade av ingen. Dagens film handlar om den kommunanställde John May som i 22 år arbetat med att spåra upp eventuella anhöriga till dessa ensamma lik.

John lever ett liv som påminner mycket om hans klienter. Han har fasta rutiner, inga vänner och skulle troligen inte saknas av någon om han avled. John lever sitt genom sina klienter. Han är omsorgsfull och gör definitivt mer än vad plikten kräver. Trots att det oftast bara är han och prästen på begravningarna ser John till att ha valt passande musik samt har skrivit ihop en eulogi. När han så en dag får sparken pga av en omorganisation har han bara ett fall kvar liggande på sitt bord, en alkoholiserad man som legat död i sin lägenhet som av en slump ligger mittemot Johns egen. John går all in för att spåra den avlidnas släktingar kanske för att han vill sluta med flaggan i topp kanske för att det går upp för honom att han håller på att gå samma väg som sina klienter.

Still life kanske inte låter som en speciellt upphetsande film och det är den inte. Filmen är stillsam men det är en mycket bra film. En stor orsak till detta stavas Eddie Marsan. Jag minns första gången jag lade märke till denna skådis med ett något råttlikt men samtidigt sympatiskt utseende över sig i tv-serien The Vice och sen dess blir jag alltid lika glad när han dyker upp i rutan. Still life är inte de stora gesternas film det är en vemodig historia som samtidigt inger lite hopp. John är en god människa om än lite grå och jag vill att han ska hitta lycka och kärlek för han om någon förtjänar den.

Trots sitt något makliga tempo blir aldrig Still life tråkig det är en gripande film om en liten människa som försiktigt vågar bryta sina invanda rutiner för att eventuellt växa som person. Jag blir lite sorgsen när jag ser filmen en känsla som den vackra filmmusiken förstärker men det är en skön sorgsenhet som känns bra i kropp och själ. Jag ställer mig något tveksam till filmens upplösning men i övrigt en mycket bra film som rekommenderas varmt.

Även Fiffi gillade filmen.

Regi: Uberto Pasolini

Betyg: 9/10

Filth (2013 Storbr)

Filth-PosterFilth är baserad på en bok av den skottske författaren Irvine Welsh som är mest känd för sin bok Trainspotting som blev en stor framgång som film. Många av Welsh bekanta teman återkommer i Filth: Det är droger, sex, hallucinationer, människor på gränsen till sammanbrott mixat med en skotsk självömkan att man någonstans längs historiens väg missat chansen att bli någon eller något.

Huvudpersonen i Filth är den mycket obalanserade polisen Bruce Robertson. Han dricker tar droger och plågas av hallucinationer, gränsen mellan vad som är verkligt eller dröm håller på att suddas ut.  Ett mord har skett och belöningen för att lösa mordet blir troligen den utlysta tjänsten som kriminalinspektör. Bruce lägger dock ned mer tid på att ställa till det för sina konkurrenter till jobbet än att lösa själva mordet. Han förtalar arbetskamraterna, har sex med en kollegas fru och lite annat smått och gott allt för att skapa osämja och obalans. Bruce enda vän är revisorn Bladesey men Bruce kan inte låta bli att stöta på hans fru, stjäla Bladesleys pengar och djävlas i största allmänhet med den stackars revisorn. Frågan är inte om utan när allt kommer att krackelera och Bruce kommer bryta samman.

Orkar man bara med allt elände och sorgliga individer så var det här i sina små stunder en rolig film på sitt eget lilla vis. James McAvoy är mycket bra på att spela den obalanserade snuten men bäst är Eddie Marsan som den ynklige revisorn Bladesley. Denne marsvinslike skådespelare går från klarhet till klarhet och är en njutning att se agera. Filmens höjdpunkt är en resa revisorn gör till Hamburg med Bruce. Bladesley är helt chanslös inför Bruces olika påhitt och många roliga scener staplas på varandra. Eller är det så roligt egentligen? Det är en absurd historia om mänsklig misär som skildras men jag väljer att skratta åt eländet.

Tackar Movies noir för tipset.

Regi: Jon S. Baird

Betyg: 7/10

The Disappearance of Alice Creed (2009 Storbr)

Filmer börjar med två män som arbetar intensivt, tyst och effektivt med vad som först verkar vara en renovering av en lägenhet. Ganska snart inser jag att de håller på att göra lägenheten till ett ljudisolerat fängelse. En ung tjej kidnappas och männen förbereder sig att ta emot lösensumman. På pappret verkar kidnapparnas plan vattentät men situationen ändras och det visar sig snart att kidnapparnas agendor inte direkt är samstämmiga.

Tre skådisar, en lägenhet och en ganska simpel men spännande berättelse. För mig dansade 90 minuter iväg i bara farten. Det tar inte lång tid innan man inser åt vilket håll berättelsen är på väg men trots detta sitter jag flera gånger och håller andan över scener som har karaktären av ”skynda dig innan de upptäcker vad du sysslar med”. Ett vanligt grepp i thrillergenren men används det rätt och bra blir det spännande.Skådisarna är bra i rollerna mest imponerad blir jag kanske av Gemma Arterton som fått tillbringat en filminspelning mer eller mindre fastbunden i säng, kanske inte den mest luxösa filminspelningen i hennes än så länge ganska korta karriär.Eddie Marsan som spelar den ene av kidnapparna är lika bra som som vanligt. Marsan dyker upp både här och där nu för tiden och oftast levererar han. Med sitt lite udda utseende får han ofta rollen som osympatisk karaktär men det skulle vara intressant att se honom gestalta lite trevligare typer någon gång. Hur som helst är The Disappearance of Alice Creed kanske inte ett mästerverk men väl en thriller som är både underhållande och stundtals riktigt spännande.

Regi: J Blakeson

Betyg: 7/10

Happy-go-lucky ( 2008 Storbr )

I Mike Leighs film från 2008 lär vi känna Poppy, namnet hintar ganska bra vad det är för en sorts människa vi har att göra med. Poppy är en så där odrägligt och nästan provocerande positiv person som man stöter på då och då under livets gång. När hennes cykel blir stulen ( som hon f.ö reagerar på med orden ”jag fick inte ens säga adjö” ) beslutar hon sig för att ta körkort. Poppys väg korsars då av den inbunde, otrevliga och rasistiska körskoleläraen Scott, suveränt spelad av Eddie Marsan.

Krocken mellan de två personligheterna är bland det mer underhållande jag sett på den senaste tiden. Egentligen är det ganska synd om Scott som utsätts för Poppys hämningslösa livsglädje. Det händer inte så mycket i filmen vi får ta del av några människors liv en månad eller två. Filmens inramning är just bilskolelektionerna när de tar slut ( med buller och bång ) tar även filmen slut. En historia med vare sig en början eller ett slut. En del kan nog känna ett jaha när filmen är över men jag fann den lite småcharmiga historien trevlig. Nu är inte allt ett rosenrött skimmer lite svärta finns det i filmen men svärtan tar aldrig överhanden. En ganska trevlig bagatell som lite oväntat förgyllde min lördagskväll.

Regi: Mike Leigh

Betyg: 7/10