The Trial of the Chicago 7 (2020 USA)

När Demokraterna hade sitt partikonvent  i Chicago 1968 samlades allehanda lösa element i staden. Hippies, fredsaktivister, Black panthers m.m för att protestera mot Vietnamkriget. En anledning till att jag aldrig deltar i manifestationer vare sig IRL eller digitalt är att hur fint ändamålet än verkar vara ballar det oftast ur på ena eller andra sättet.

Detta händer naturligtvis i Chicago, polisvåld, förstörelse och upplopp. När allt lugnat ned sig beslutar sig staten för att statuera ett exempel och man anklagar 8 stycken utvalda personer för konspiration mot staten. Rättegången är en travesti på rättvisa, en av de anklagade har ingen försvarsadvokat, domaren är partisk och stundtals förvirrad och myndigheterna manipulerar aktivt rättegången.

The Trial of the Chicago 7 är en BOATS och om jag skulle kunna bortse från detta är det en bra rättegångsfilm med en hel del skådisar som gör ett fint jobb b.la Frank Langella och Sacha Baron Cohen fast den sistnämnde är alltid lite knepig att se i en vanlig roll då jag alltid tänker på honom som Borat. Filmen har ett bra tempo, frågorna som tas upp är viktiga för en fungerande demokrati och då jag inte var helt insatt i händelseförloppet blev det också lite spännande angående utgången av rättegången. Det var dock ett par scener i filmen b.la det sliskiga Patch Adams/Döda poeters sällskap slutet som gjorde att jag ville kolla upp händelseförloppet lite närmare och visst hade man tagit sig rejäla friheter med storyn.

Regissören Aaron Sorkin har gått all in för att de anklagade ska få tittarnas sympatier. I verkligheten låg ansvaret för upploppen hos både demonstranterna och myndigheterna. Även i rättegången har man tagit sig en hel del friheter och tolkat händelser välvilligt till de anklagades favör. Dessa saker gör att jag känner mig lite lurad på konfekten. Jag begriper att man måste ibland skarva lite på verkligheten i filmer av detta slag för att förenkla historien men det får aldrig gå överstyr så berättelsen blir mer lögn än verklighet. Jag har även förtvivlat svårt för när historiska personer skildras mer rättrådiga eller onda än vad de egentligen var. Om man nu känner sig nödgad att göra detta såg då inte att filmen är baserad på verkliga händelser. Kanske är det ordklyveri men jag skulle känna mig avsevärt bekvämare med uttrycket inspirerat av verkliga händelser.

Trots detta är filmen som sådan ett bra rättegångsdrama och om jag för mitt inre trollar bort (men det är svårt) att det är en BOATS så duger den mer än väl.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

The Crimes of Grindenwald (2018 Storbr)

Här kommer en film jag inte trodde jag skulle se då förra filmen var så erbarmligt usel men jag slötittade medans jag strök och fastnade – så kan det gå. Grindenwald som arresterades i slutet av förra filmen rymmer och drar till Paris. Newt Scamander som belagts med reseförbud av trollkarlsministeriet efter debaclet i New York får ett hemligt uppdrag av självaste Dumbledore. Han ska finna Credence som tydligen är en viktigt person – en plot som jag aldrig begrep i förra filmen. Vart kan man hitta Credence? Naturligtvis i Paris.

Den här filmen var avsevärt bättre vid en jämförelse med Fantastiska vidunder. Storyn kändes mindre hafsig och känslan jag hade i förra filmen av att man hittade på allt eftersom man filmar finns kvar men den är inte lika påtaglig. Jude Law passade bra i rollen som Dumbledore och Johnny Depp är relativt intressant som skurken Grindenwald och det måste väl i hans fall ses som ett steg uppåt i en annars ack så dalande karriär. Det är väl bara Eddie Redmayne som jag fortfarande stör mig på i rollen som Newt Scamander . Rollfiguren är kort och gott irriterande men jag har väl vant mig lite smått vid hans ständiga flinande så det var inte lika illa som i förra filmen.

Däremot är det något som länge legat och skavt när det rör filmerna som baserar sig på Rowlings värld men det var först nu som polletten trillade ned. Jag vet att det är en magisk värld och jag vet att man plöjt ned en massa miljoner i specialeffekter men magin kommer inte naturligt i filmen. Handlingen liksom stannar upp för att vi som åskådare ska få ta del i av alla specialeffekter och av och till får jag känslan att det är de som driver handlingen framåt och inte manuset. Ett av många exempel är en självgående dammsugare på trollkarlsministeriet som tar över hela scenen eller ja scenen känns som det gjorts bara för att få visa denna magiska dammsugare. Detta är ett oskick som pågått sedan den första filmen.

Tittbar film men inte så mycket mer blir mitt slutomdöme.

Regi:  David Yates

Betyg: 4/10

Fantastiska vidunder och var man hittar dem (2016 Storbr)

För 200 miljoner dollar kan man få ganska mycket även ren skit som t.ex filmen Fantastiska vidunder och var man finner dem. Det var ett bra tag sedan jag såg en så usel film med en så stor budget. Om man tycker att specialeffekter och CGI är det bästa med en film och inte ställer några som helst krav på skådespelarprestationer, manus och regi då kan möjligtvis filmen vara värd att kasta bort över två timmar på. Jag har lite högre krav än så och fann detta vara en riktigt usel film.

Handlingen, om jag begripit den rätt, är att trollkarlen Newt ska återföra ett av alla djur han har i sin ägo till sitt naturliga habitat som ligger i USA. På plats i New York klantar han till det och några djur råkar rymma men han får hjälp av häxan Porpentina för att samla in dem. Samtidigt härjar någon ond trollkarl vid namn Grindelwald i New York. Han vill få tag i en unge som tydligen har stor betydelse och på något vis blir Newt inblandad även i denna historia.

Fantastiska vidunder och var man finner dem påminner en hel del om del två och tre av Pirates of the Caribbean. Jag får nämligen känslan av att man hittar på historien allt eftersom man filmar den. Storymässigt är filmen en enda soppa och har inget som helst flow i berättandet. I brist på en vettig handling dränks rubbet med specialeffekter i hopp om att folk ska förundras av dessa och inte tänka på sörjan man får genomlida i över två timmar. Det kan möjligtvis vara som så att man måste vara ett stort fan av Harry Potter och ha läst en massa av det extramaterial som Rowling delat med sig av på nätet för att helt begripa vad det rör sig om. Alternativet är att det är ett otroligt illa skrivet manus som filmens regissör inte har lyckats med att göra begripligt.

Skådespelarna är lika usla som filmen. Vanligtvis är Redmayne och Waterston ok så man får nu ta och skylla på regi och manus i detta fall. Eddie Redmayne spelar Newt och går filmen igenom med samma skitnödiga uppsyn och ler snett oavsett vad som händer. Hans motspelerska Katherine Waterston är så intetsägande att de lika gärna kunnat haft en gråsten i rollen, något som kanske hade varit att föredra då pengarna till hennes gage istället kunnat läggas på en vettig regissör och manusförfattare.

Regi: Davis Yates

Betyg: 1/10

My week with Marilyn (2011 Usa/Storbr)

New Poster of My Week with Marilyn1956 bestämde man sig för att spela in filmen The Prince and the Showgirl i Storbritannien. Genom att sammanföra den store skådespelaren Laurence Oliver och den populära Marilyn Monroe var nog förhoppningarna stora på att det skulle bli en succe´. Nu blev det inte en lättsam och oproblematisk filminspelning. Oliver och Monroe gick inte speciellt bra ihop. Oliver hade lärt sig yrket på teaterscenen medan Monroe var anhängare av Stanislavskis metod. Metoden går i stora drag ut på att en skådespelare ska leva sig in i sin karaktär. B.la Brando, Pacino och D.D Lewis är anhängare av denna skola där man riskerar att går till överdrift i sitt arbete som skådis.

Monroe vars äktenskap med författaren Arthur Miller var komplicerat. B.la anklagade hon Miller för att studera henne till sitt nästa litterära projekt. Monroe känner sig obekväm i situationen och kan inte ”finna” sin karaktär. Hon kan inte passa tiderna och bryter ihop av och till samtidigt som Oliver närmar sig ett sammanbrott. Turligt nog har ynglingen Colin Clark lyckats tjata sig till en plats som allt i allo under filminspelningen. Av en slump blir han utsedd till Monroes inofficiella assistent och har ett enda uppdrag; Se till att stjärnan genomför filmen. My week with Marilyn bygger på sanna händelser och till grund för filmen ligger Clarks dagboksanteckningar.

Jag blev positivt överraskad av My week with Marilyn. Det jag först kände var att filmen kändes ganska onödig, en film om en filminspelning med en död stjärna. Känslan av att man försökte klämma ur lite mer pengar ur legenden Monroe var ganska påtaglig. Tack men nej tack!  Men tack vare bra skådisar bla Branagh (Laurence Oliver) och Michelle Williams (Marilyn Monroe) och en historia som mot min förmodan grep tag i mig kom mina negativa förväntningar på skam. Det tog inte lång stund innan jag glömde bort att det är Williams som spelar Monroe och snart har jag även glömt bort att jag kollar in en film som ska föreställa sent femtiotal. Filmen lyckas sudda bort gränsen mellan verklighet och fiktion. My week with Marilyn är en trevlig film men  med facit i hand är den även lite vemodig. Monroe tog livet av sig 1962 och kan nog sägas vara ett offer för industrin.I filmen framgår det att skådespelerskan inte är en individ utan en produkt som ska saluföras paketerad och klar till allmänheten. Trots detta i åtanke när jag ser filmen är det en trevlig och välgjord bagatell.

Regi: Simon Curtis

Betyg: 7/10