Filmspanarna: Udda yrken.

11189914_oriDagens filmspanarfilm blir den inte helt obekanta filmen Birdman som kammade hem en och annan Oscar i årets gala. Michael Keaton spelar Riggan en skådespelare som vill komma in i de fina salongerna. Under 90-talet tjänade hans storkovan i rollen som superhjälten Birdman. Rollen gav pengar men inte respekt. Han karriär har gått i stå och i ett desperat försök att bli en erkänd skådis väljer han att satsa sina sista slantar på en Broadwaypjäs som producent, regissör och skådis. premiären närmar sig och Riggans problem ökar lavinartat. Han tvilvar på sig själv, hör röster,bråkar med sin dotter och det som såg ut att vara en skänk från ovan när den välrenommerade skådisen Mike (Edward Norton) hastigt hoppar in som ersättare i pjäsen visar sig bli en kreativ mardröm.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på filmen och somnade in gott vid första försöket. Utvilad med en kopp kaffe gav jag mig i kast med filmen än en gång och nu gick det genast bättre. Birdman är kanske inte en film som skakar om ens värld men det är en film som sprudlar av kreativitet. Regissören Alejandro González Iñárritu hantverk är utsökt och detta i kombination med att i lugn och få sitta och se en människa bryta ihop blev för mig två oväntat underhållande timmar. Filmen ger illusionen av att vara gjord i en enda tagning vilket sög mig in i berättelsen. Av och till fick jag känslan av att jag var med i filmen som en passiv åskådare. Birdman har ett speciellt soundtrack som i stort sett bara består av trummor, något som förstärker upplevelsen av Riggans stress och ångest. Sist men inte minst är filmen rolig vilket var det sista jag väntat mig. På minuskontot är som vanligt mitt tyckade att filmen är lite för lång och för att den skulle få toppbetyg skulle det krävas att jag brydde mig mer om karaktärerna i filmen, nu blir de mest roande rollfigurer som jag kanske inte bryr mig så värst mycket om i ärlighetens namn.

Regi: Alejandro González Iñárritu

Betyg: 8/10

Det var bloggerskan Sofia som föreslog att vi båda skulle se denna film i samband med temat udda yrken. Jag tackade glatt ja men satt sedan med en film som jag för mitt liv inte kunde knöka in i ett tema som redan var svårt från start. Vari består det udda yrkesvalet i filmen Birdman? Svaret var så självklart att man (jag) missade det först. Skådespelare såklart!.

Yrket är mångas dröm men om man gjorde en arbetsbeskrivning på jobbet som ska utföras verkar det egentligen helt sinnessjukt.  På givet kommando ska man förtränga sin identitet och istället gestalta en fiktiv människas tankar, handlingar och känslor på ett övertygande vis. Om denna beskrivning stod i platsannonsen skulle det nog bli ganska få ansökningar. Trots detta är arbetet eftersökt och skådespelare står högt i social rang. Egentligen är det ganska märkligt att man högaktar en yrkesgrupp som sysslar med fiktion. Varför det är så är intressant att fundera på.

Jag ber dock att få återkomna i frågan då jag för ögonblicket läser en bok av en expert i ämnet: Från min Loge på Dramaten av Börje Ahlstedt. Han kanske har en annan syn på saken och kan tom möjligtvis leverera svaret på min fundering.

filmspanarna-bred

Vad andra filmspanare har att säga om ämnet kan ni läsa om här:

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Annonser

Frida (2002 USA m.fl)

fridaFilmens namn Frida syftar på den mexikanska konstnärinnan Frida Kahlo. Det är en biografifilm som rör konstnärinnans liv från (nästan) vaggan till graven. Man ska inte sticka under stol med att Kahlo var en intressant person. Hon växte upp i en frisinnad familj, skadades svårt i en spårvagnsolycka och fördrev sin konvalescens med att måla. Hennes stil är en blandning av surrealism och naturalism och personligen är jag förtjust i hennes målningar men de väcker ett visst obehag så jag skulle aldrig vilja ha en på väggen. Under unga år träffade hon och blev förälskad i konstnären Diego Rivera som var ful som stryk (här är det på sin plats att påpeka att både Selma Hayek (Frida) och Alfred Molina (Diego) på brukligt Hollywoodmaner har snyggats upp avsevärt om man jämför med de personer de ska gestalta) och bedrog sin fru konstant (karln torde haft en karisma som gjort honom närapå självlysande). Det är ungefär filmens handling.

Filmen är välgjord och har många bra skådisar men som så många andra filmer av detta slag blir jag inte speciellt upphetsad. Man betar av barndomen, med och motgångar i livet och filmen avslutas med en liten text som sammanfattar vad som hände efteråt. Det är sällan filmer av det här slaget förvånar mig eller bryter ny mark. För den skull behöver det inte betyda att filmerna är dåliga snarare tvärtom, de är oftast intressanta och sevärda men samtidigt glöms de bort snabbt då de inte sticker ut nämnvärt. Frida är definitivt en sevärd film om en intressant konstnär men det är en film i mängden bland alla biografifilmer som numera verka skölja över oss.

Jag vill också passa på att tacka bloggaren The Nerd bird för tipset.

Regi: Julie Taymor

Betyg: 6/10

The Bourne legacy (2012 USA)

the-bourne-legacy-poster-2-410x600Filmerna om den hemlige agenten Jason Bourne är lite som att skala en lök, det dyker hela tiden upp ett nytt lager. Det är konspirationer i konspirationerna, svar leder till nya frågor och jag vet inte om jag blir så värst mycket klokarare hur allt hänger ihop efter att ha sett rebooten eller om om hellre vill kalla The Bourne legacy för den fjärde delen i serien.

I The Bourne legacy för vi stifta bekantskap med agenten Aaron Cross. Tydligen så hör Cross till en annan hemlig avdelning inom den amerikanska underrättelsetjänsten än Jason Bourne. Hur det hela hänger ihop kan jag nog inte riktigt förklara och speciellt klokare blir jag inte efter filmens första kvart som är en fullkomlig orgie olika förkortningar som rör en massa olika avdelningar som sysslar med hemlig verksamhet.  Det jag begriper är att tjänstemannen Bryer är bekymrad då Jason Bournes framfart riskerar att röja hans avdelnings verksamhet där även Cross verkar. Ja Bryer blir så bekymrad att han beslutar att lägga ned hela programet och sopa igen spåren efter verksamheten. En nedläggning i dessa kretsar betyder att alla som har något med programmet dödas och snart är agenten Cross ensam kvar med en stackars läkare som inte har en susning om varför alla vill mörda henne.

Även om det låter krångligt och rörigt är The Bourne Legacy en helt ok actionthriller. Den är lite småseg i början med alla olika förkortningar hit och dit. Filmen får dock upp farten och den sista halvtimmen är mycket rafflande. Jag återser gärna agenten Cross i fler äventyr. Produktionen är bra med actionscener där man tacksamt nog får se vad som utspelas på duken och skådisarna sköter sina roller väl. Jeremy Renner som spelar agenten Aaron Cross är trovärdig i sin karaktär. Rachel Weisz i rollen som den jagade läkaren Shearing känns inte som ett bihang som Cross får släpa på. Något som kan vara vanligt i actionfilmer. Jag hade dock  gärna sett mer av Edward Nortons slemme tjänsteman Bryer men vi lär nog få se mer av Bryer då slutscenerna definitivt inbjuder till en uppföljare. Om man fortsätter och gör filmerna i samma välgjorda anda ser jag gärna en fortsättning.

Regi: Tony Gilroy

Betyg: 7/10

Moonrise kingdom (2012 USA)

Tack vare min blogg så dyker det ibland upp trevliga saker i brevlådan (bla skivor från Henke). En dag låg det ett par fribiljetter till Moonrise kingdom. Någon vänlig själ på NonStop Entertaiment hade skickat dessa till mig. Uttrycket ”kasta pärlor för svin” har nog aldrig varit mer passade då jag avskyr regissören Wes Anderson. Min dotter som har en mer förfinad filmsmak än sin far tog däremot glatt emot biljetterna så det är hon som skriver dagens recension. Mao det blir mindre grinigt och mer välskrivet.

Filmitch

Efter Fantastic mr Fox sade min kära far att han aldrig mer skulle se en Wes Anderson film igen.

Efter Fantastic mr Fox sade jag att jag aldrig mer kommer missa en Wes Anderson film igen.

För några veckor sedan fick jag två fribiljetter till Moonrise Kingdom som min far gladeligen gav bort, så att han själv skulle få slippa ”Dockskåpseländet”. Inget man direkt klagar över, så jag och en god vän intog två bioplatser där enbart två till skulle se denna film.

Moonrise Kingdom utspelar sig på en ö sommaren 1965 där ett scoutläger tar plats. En föräldralös 12-årig scoutpojke och en jämngammal flicka rymmer ut i skogen , samtidigt som en storm beräknas slå till mot ön inom några få dagar. Ett sökande inleds efter barnen där räddningspatrullen består av scoutledaren Ward (Norton), som tar sin scoutledarroll på stort allvar, hans scoutpojkar, lokalpolisen Sharp (Willis) samt flickans föräldrar (Murray och McDormand)

Ni vet känslan när man beställer dyr restaurangmat och inser att maten inte alls var så god som man hade hoppats? Trots det intalar man sig själv att det här var ju… gott. Eller när man står i ett provrum, provar en tröja som passar men som ändå inte känns rätt. Trots det intalar man sig själv att den var fin, man köper den och låter den ligga längst in i garderoben i några år. Typ den känslan. Lite så känns den här filmen som.

Precis efter biobesöket så tyckte jag filmen var bra, lite smårolig. Några dagar efteråt så inser jag att jag helt enkelt försökt intala mig själv att det var bra det jag hade sett när fallet egentligen var något annat.

Filmen är otroligt, otroligt välgjord, detaljerad in i minsta detalj med färg, kläder, miljö, polerad som bara den. Varje scen är lite som ett eget konstverk. Det är vackert. Skådisarna är också klanderfria, särskilt Norton i sin scoutmundering och ungarna känns också ganska trovärdiga. Den är småtrevlig för stunden, mungiporna dras uppåt ett antal gånger men det blir inga direkta skratt.

Jag vill så gärna tycka om den och säga att den är jättebra och sevärd, precis som jag exemppelvis vill tycka om herr Burtons senaste alster (Sweeney Todd, Alice in Wonderland, Dark Shadows). Men det som skaver är att jag helt enkelt inte blev berörd för fem öre, det är det om både Anderson och Burton verkar lida av numera. Under ytan finns ingen direkt värme och jag engageras inte av karaktärerna. Jag skiter i dem helt enkelt, bryr mig inte om någon råkar dö eller vinna en miljon eller bli en bättre människa.

Det är lite just som ett dockhus och visst, dockhuseffekten var nog menad som vanligt men man vill ju gärna känns lite liv runt omkring. Det blir lite töligt i längden att stirra på samma tavla i 90 minuter.

Helt ok för stunden så det blir ändå ett godkänt i betyg just för ytan.

Rounders ( 1998 USA )

Matt Damon spelar Mike, en välartad juridikstuderande yngling som har en ordentlig flickvän, fin lägenhet och alla gillar honom. Man kan med lätthet säga att livet leker för Mike.  Han har egentligen bara en last:  poker. När filmen börjar satsar han alla sina pengar på ett bräde i ett parti mot korthajen KGB som är en lite lagom farlig figur då han har kontakter med den ryska maffian. John Malkovitch, som spelar KGB, når i Rounders nya höjder i konsten att spela över. I ful röd träningsoverall och en bisarr engelska med rysk brytning, som får mig att sitta och gapskratta, spelar han skjortan ( kortspelandet talar jag om nu ) av Mike. Mike lovar sin flickvän att aldrig spela poker igen och det löftet håller han tills hans vän Worm ( Edward Norton ) släpps ut ur fängelset. Worm torde vara en av de sämsta vänner någon kan ha. På något sätt lyckas Worm dra in Mike i kortspelandet, få Mike att torpedera sin blivande juristkarriär, få flickvännen att dumpa honom samt att ordna en nätt skuld på 15 000 $ till KGB. För att reda upp situationen tvingas Mike till en rematch i poker mot KGB  som f.ö fortfarande bär samma fula röda träningsoverall, han kanske har köpt på sig ett helt lager.

Även om jag gillar s.k spelfilmer och kan finna kortpartier mycket spännande t.ex 21, Casino Royale och, ja,  t.om Maverick har jag ett par problem med filmen och de heter Mike och Worm. Worm är helt enkelt en äcklig liten ryggradslös figur som utnyttjar sin vän Mike. Då Worm fuskar i poker blir  inte matcherna speciellt spännande. Vanligtvis sitter man och hejar på huvudpersonen men här vill jag att Worm ska  avslöjas och få stryk. Mike är å andra sidan helt enkelt korkad som låter sig utnyttjas av Worm gång på gång vilket gör att jag bara blir irriterad på honom. Det får vara någon form av måtta med vänskapslojalitet.

Till filmens fördel hör en ganska stark skådespelarensamble; Martin Landau, Famke Jenssen, Matt Damon, John Turturro och Edward Norton. Att de kanske inte gör sina mest minnesvärda rollprestationer i karriären är väl en annan femma men låt gå. Filmen blir heller aldrig riktigt tråkig och två timmar går ganska snabbt. Trots en del klyschor så pausar jag faktiskt för att hämta kaffe och det räcker för godkänt.

Inlägget har skrivits på uppdrag av Pokerlistings.

Regi: John Dahl

Betyg: 5/10

Stone ( 2010 USA )

De Niro och Norton i samma film det var ett tag sedan, nämligen The Score från 2001. I Stone spelar De Niro övervakaren Jack Marby som utreder om fångar bör få en chans för en villkorlig frigivning. Norton är mordbrännaren Gerald Creeson som inser att Jack är hans biljett ut ur fängelset. Till sin hjälp att försöka snärja Jack tar Gerald sin fru Lucetta som spelas av Milla Jovovich.

Man har valt att kalla Stone för en psykologisk thriller . Jag misstänker att det är en omskriving av genren astrista filmer för gud såååå tråkig denna välspelade film var. Roligast hade nog skådisarna, De Niro funderade nog på hur mycket han skulle  frusta, sucka och andas genom näsan. Norton nog och softade  i sin trailer och tänkte på om han ska lägga till en stamning eller varför inte ett tic eller två till sin karaktär. Milla var nog mest glad att hon slapp agera mot zombies samt att hon får var med i en film som inte framförs i slowmotion. Vid det här laget har hon nog upptäckt att hon hamnade i en film där det är handlingen som går i slowmotion.  Jag tror nog att skådisarna hade jättetrevligt åt lite catering, tipsade varandra om olika skådespelartricks över en kopp kaffe och bara mös i allmännhet. Att filmen skulle bli engagerande tänkte nog ingen på. Det pratas och pratas i oändlighet uppblandat med lite sex och De Niros tunga andning genom näsan. That´s it.

Fiffi var lite mer postiv.

Regi: John Curran

Betyg: 2/10