The Commuter (2018 USA)

I flera års tid har den före detta polismannen, numera försäkringsagenten Michael MacCauley var dag pendlat till sitt jobb. Resandet har gjort att han känner igen, åtminstone till utseende, de flesta passagerarna på tåget. En dag blir han tilltalad av en kvinna som erbjuder honom 100 000 dollar om han kan identifiera en passagerare som inte brukar vara på tåget. Det enda Michael behöver göra är att fästa en sändare på dennes väska. Då han precis fått kicken från sitt jobb är han frestad men samtidigt börjar hans polisinstinkter pingla då något verkar lurt.

Om man vill döda lite tid kan man i brist på annat kolla in The Commuter men det torde finnas bättre saker att göra eller framförallt bättre filmer att se. Jag får intrycket av att filmbolaget tyckte det var dags för en thriller och tog vad man hittade i skrivbordslådan. Filmen går mer eller mindre ut på att Neeson som spelar Michael springer fram och tillbaka i pendeltåget och flackar med blicken för att hitta sin passagerare. Detta varvat med en del avbrott för lite action. Filmer som utspelar sig i en sluten miljö är många gånger spännande men The Commuter är en trött film och börjar man inte bli lite less på Neeson i dessa filmer. Han är  en bra skådis men han har det sista decenniet överanvänts i thrillersammanhang.

Det som var lite roligt var att man hade knökat in en hel del kända skådisar i små roller. Sam Neil får ett tiotal repliker, Elizabeth McGoverns speltid är väl max tre minuter, Patrick Wilson fick lite längre och Florence Pugh dyker upp som surmulen gothpendlare. Roligare än så blev det inte.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 4/10

 

Once upon a time in America (1984 USA)

Det var nog ett tiotal år sedan jag besökte barndomskamraterna Noodels, Max, Cockeye samt Patsy och kände ett stort sug att se filmen igen. Det kändes skönt att den nästan var lika bra som jag mindes den.

Once upon a time in America skulle visa sig bli regissören Sergio Leones sista film. Filmen är baserad på den självbiografiska boken The Hoods och Leone arbetade med filmen i över tio år. När filmen äntligen var klar blev den sex timmar lång men Leone tvingades klippa ned rullen till drygt fyra timmar innan den släpptes. Trist nog så passade det amerikanska filmbolaget på att klippa bort ytterligare en dryg timma av filmen som då vad jag förstått blev i det närmaste obegriplig. I USA bombade filmen men har sedan restaureras till knappt fyra timmar och har så här i efterhand hyllats som ett mästerverk.

Berättelsen utspelar sig under 20, 30 och 60-talen och handlar om fyra vänner som bildar ett gangstergäng. När filmen hoppar fram 35 år i tiden får den enda överlevande i gänget ett mystiskt meddelande och söker upp sina gamla kvarter för att se vad det hela handlar om.

Once upon a time in America brukar klassas som en gangsterfilm men för mig är det en berättelse om vänskap och tidens obönhörliga gång. Det är en mycket vemodig film som alltid gör mig lite sorgsen till sinnes. Den känslan förstärks av Morricones ljuvliga musik som är en av filmens grundstenar. Det är en snårig berättelse och jag anar att en orsak till detta är att en hel del av historien hamnat på golvet i klipprummet. Det är synd men samtidigt gillar jag att en del saker och händelser i filmen är lite oklara lite som livet är självt.

Är man sugen på snabba klipp och action bör man välja en annan film då den här berättelsen tar tid på sig eller som jag brukar säga: Historien skrider fram. Det blir dock aldrig tråkig utan jag uppslukas helt av filmen trots att jag sett den ett flertal gånger. Det paradoxala med filmen är att det är inga trevliga typer som gestaltas men trots detta känner jag med rollfigurerna och kan t.om tycka lite synd om Noodles som får hela sitt liv ställt på ända i filmens final.

Jag nämnde tidigare att filmen var nästan lika bra som jag mindes den. Det beror på att jag fått allt svårare för vissa scener i filmen där kvinnor förnedras på allehanda sätt. Ok det är en grabbig värld filmen utspelar sig i och det rör sig om människor med obefintlig moral vilket kan kan förklara deras beteende. Samtidigt är Leone ganska så kallsinnig inför behandlingen av tjejerna. Jag får av och till en ”hö hö hö” känsla över Leones sätt att framställa förnedringen, han verkar nästan tycka att det pojkhyss som görs. Trots detta är och förblir Once upon a time in America en av mina favoritfilmer. Ibland kan jag mot eget förnuft vara väldigt förlåtande.

En som inte riktigt håller med mig är Sofia. Det är alltid bra att ta del av en annan åsikt.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 10/10