Wiener dog (2016 USA)

wiener-dog-posterTodd Solondz senaste film består av fyra historier vars gemensamma nämnare är ett antal miserabla människor som alla är ägare av en tax en s.k wiener dog. Om det är samma hund är lite oklart men det spelar inte så stor roll för berättelserna. Vi får möta en familj där sonen varit cancersjuk och pappan inhandlar en hund till pojken. Mamman är inte överdrivet förtjust i hunden och pappan blir inte så glad när det händer en ”olycka”. I historia nummer två dyker Dawn Wiener från Solondz tidigare film Welcome to the dollhouse upp. Hon tar tillfället i akt och gör ett försök att lämna sitt ganska så gråa och trista liv. Vidare får vi träffa en bitter filmlärare som hoppas att få ett manus godkänt och den sista historien handlar om en bitter kvinna i slutet av sitt liv.

Det låter inte så värst upplyftande men filmen präglas av en nattsvart humor som roar mig. Allt från mammans bisarra hundberättelse i den första filmen till filmens final på en konstutställning är troligen inte rumsren humor men likväl rolig.

Problemet med Wiener dog är att jag inte vet vad regissören vill säga med sin film. Berättelserna har liksom ingen slutkläm utan presenterar bara en rad ynkliga existenser. Filmsegmenten startar i moll för att sedan bli allt mörkare. Kanske budskapet kort och gott är att livet inte är en dans på rosor utan är helt enkelt ganska så eländigt och det är bara att gilla läget. Jag vet inte heller om Solondz haft en tanke med att skildra människor i olika stadier av livet, från barn till pensionär. Möjligtvis för att visa att det spelar ingen roll, gammal som ung, livsångesten finns alltid med oss.

Om jag ska vara riktigt ärlig så ger faktiskt regissören ett par korta glimtar av hopp men de är så korta att man lätt kan missa dessa i malströmmen av allt elände. Jag fann dock filmen vara underhållande och trots allt riktigt rolig på sina ställen. Roligast är det dock att läsa kommentarerna på IMBD från alla dessa aningslösa biobesökare och hundälskare som gått på filmen i hopp om att få se en mysig liten film om en hund. Ett skäl nog så starkt att man bör läsa filmbloggar så man åtminstone får ett hum om vad det är som erbjuds.

Passar på att tacka Henke för tipset.

Regi: Todd Solondz

Betyg: 7/10

Annonser

The Age of Adaline (2015 USA)

11181617_oriMin kollega Helene tipsade mig om den här filmen då hon vet att jag är svag för romantiska filmer och ett tips eller två tas alltid tacksamt emot.

Adaline är en kvinna i karriären. Hon bor ensam i en stor lägenhet i Chinatown, San Fransico. Hon talar flera språk flytande, ser bra ut men verkar leva ett väldigt ensamt liv. Hennes ensamhet är självvald då Adaline inte åldras. Hon har levt i över ett sekel och har lärt sig dölja sin identitet genom att flytta med jämna mellanrum och byta identitet. I ett svagt ögonblick tillåter hon sig att falla för en man och bli förälskad. Adeline vet inte riktigt vad hon ska göra men följer med till hans föräldrar föräldrar under ett veckoslut något som kommer ställa till det rejält för henne.

Jodå filmen duger allt. Blake Lively som spelar huvudrollen är en sådan där skådis som iofs inte är dålig men när hon inte är i bild har man glömt bort henne. Hon saknar helt enkelt karisma. Detta vägs upp av att man har med de sevärda skådisarna Harrison Ford, Ellen Burstyn och Kathy Baker i biroller. Storyn som är lagom fantasifull och de övernaturliga elementen torde inte störa någon. De problem jag har med filmen är som brukligt två: Michiel Huisman som spelar Adelines kärleksintresse är en helt ok skådis men hans rollfigur har definitivt tendenser till att vara en tvättäkta stalker. Om jag varit Adeline hade jag dragit på stört då karln ger mig krypningar. Det andra problemet  är att filmen är lite för sockersöt för min smak jag hade gärna velat haft ett lite mer problematiskt slut. Nu ordnar sig allt till det allra bästa in i minsta detalj vilket iofs är trevligt men en anings kväljande för en man som jag. Sevärd men inte minnesvärd.

Regi: Lee Toland Krieger

Betyg: 5/10

Exorcisten (1973 USA)

the-exorcist-posterDetta torde vara en av de mest kända skräckfilmerna som gjorts.  Exorcisten har även ett rykte om sig att vara en av de rysligaste. Det sägs att folk svimmade under visningarna men hur sant det påståendet är låter jag vara osagt. Filmen är baserad på boken med samma namn av författaren William Peter Blatty och filmatiserades av den inte helt ökände regissören William Friedkin som b.la gjort filmer som The French connection och Killer Joe.

Exorcisten startar med en präst, Fader Merrin,  som leder några utgrävningar i Irak där får han illavarslande förbud om att han kommer få strida mot ondskans krafter. Storyn förflyttar sig till USA där vi får följa en skådespelerska och hennes dotter Regan. Dottern hittar ett ouijabräde i källaren och släpper därmed loss onda krafter. Regan börjar få problem med sömnen och beter sig allt mer konstigt. Modern kontaktar diverse läkare men ingenting verkar hjälpa och dottern blir allt sämre. I ren desperation kontaktar då mamman en katolsk präst Fader Karras som föreslår en exorcism.

Det var ett par år sedan jag såg filmen sist och i ärlighetens namn mindes jag inte speciellt mycket om vad jag tyckte om filmen. Efter omtitten kan jag nog konstatera att Exorcistens rykte som skräckfilm är en anings överdrivet.

Filmen är mycket välgjord. Skådisarna är bra, musiken stämningsfull och storyn duger mer än väl. Friedkin bygger upp historien effektivt under filmens första timme. Det är en krypande stämning som ger mig rysningar. Öppningsscenerna i Irak med Fader Merrin f.ö spelad av svensken Max von Sydow väcker olustkänslor trots att det inte händer speciellt mycket. Ellen Burstyn som spelar Regans mamma ger ett fint porträtt av en allt mer maktlös förälder och får mig engagerad över barnets väl o ve. Storyn har mig helt i sin hand under den första timmen men sedan tappar Friedkin greppet och det med råge. Det onaneras med krucifix, spys, sängar svävar och huvuden vrids i 360 grader och jag kan inte göra annat än att sucka för det är så otroligt överdrivet när regissören går all in . Resultatet blir bara fjantigt och inte det minsta rysligt, möjligtvis äckligt men knappt ens det allt är så överdrivet. Det är de små sakerna som ger mig kalla kårar t.ex när Fader Karras hör sin döda mors röst på ett kassettband eller ”råttorna” på vinden inte svävande sängar och annat trams. Det är synd för det här hade kunnat bli en riktigt bra rysare. Betyget blir dock förhållandevis högt tack vare den första timmen.

Regi: William Friedkin

Betyg: 5/10