X-men: Days of future past (2014 USA)

rs_634x939-140324091106-634.jennifer-lawrence-x-men.ls.32414Då var det dags för den femte filmen om mutanterna. Mot min vana slank jag iväg på premiären då jag iskallt räknade med att hederligt folk skulle uppehålla sig ute i det fina vädret och jag hade rätt. Salongen var fylld till en tredjedel med folk som höll truten och ville se film. Days of future past är baserad på min favoritstory med X-men och hade därmed ganska mycket att leva upp till. Levererade filmen? Delvis.

Handlingen utspelas i två tidsepoker dels i en alternativ nutid/nära framtid och dels 1973. Framtiden ser dyster ut mutanterna är nästan utplånade även stora delar av mänskligheten har decimerats. Anledningen är att 1973 mördades en vetenskapsman, Bolivar Trask, av en mutant. Mordet startade en kedja med händelser som utmynnade i att USA:s regering byggde robotar som jagade mutanter efter ett tag började även dessa jaga människor som bar på mutantgenen och vår planet kastades in i ett globalt krig. Några få överlevande mutanter satsar allt på en sista desperat plan att skicka Wolverine tillbaka 1973 för att förhindra mordet och därmed ändra framtiden men tiden är knapp då The Sentinels (som robotarna kallas) förbereder ett sista anfall.

Filmen börjar med en rivstart och man introduceras en gäng nya mutanter, Bishop, Warpath, Sunfire och Blink (mycket bra porträtterad av skådisen med den härliga namnet Bingbing Fan). Detta är lite av svagheten med filmerna om X-men att man har så hemskans många karaktärer som ska trängas ihop på samma speltid. Om jag inte läst tidningen hade jag nog suttit i biomörkret och funderat över vem som är vem och om karaktärernas eventuella betydelse. När man hamnar i 1973 saktar man farten och storyn hinner sätta sig. Singer har förvaltat originalet relativt väl men jag hade önskat lite mer fart i filmen som stannar upp allt för ofta vid Xaviers filosofi om att mutanter och människor ska leva tillsammans, något man numera är välbekant med. Jag skulle önska att man nu bytte lite perspektiv och hittade andra antagonister än Magneto och co. Det finns många fina skurkar att välja bland X-mens antagonister. Hellfire club (lite mer ingående än den korta sessionen i förra filmen) eller varför inte Mr.Sinister men min önskan verkar uppfyllas, det gäller bara att ha tålamod och vänta på extrascenen som kommer när alla eftertexter rullat klart.

I sina stunder är filmen bra tom riktigt bra men det rör sig mer om häftiga scener men de är å andra ganska många. Jag var mycket förtjust i Quicksilver (även om han skildras helt out of character) och episoden i Pentagon även fighterna i framtiden är häftiga men lite lamare 1973. Skådisarna är bra castade och Nixon gör ett gästspel nu avsevärt bättre sminkad än i Watchmen. Det jag gillade med förra filmen och även med denna är att man väver in verkliga händelser i marveluniversumet. I förra filmen var det Kubakrisen här är det fredsavtalet i Paris mellan USA och Vietnam.Mot all förväntan lyckas även Singer med konststycket att knyta ihop alla de fem filmerna om X-men med en enda liten scen. Bra jobbat!

Regi: Brian Singer

Betyg: 6/10

2 x Woody Allen

broadway-danny-rose-movie-poster-1020467535Broadway Danny Rose

I den här filmen från 1984 spelar Allen managern Danny Rose. Danny är inte speciellt lyckad som manager men han gör allt för sina klienter. När sångaren Lou Canova vill att hans älskarinna ska vara med på hans konserter ställer Danny upp som förkläde åt älskarinnan något som i sin tur kommer leda till att Danny blir jagad av maffian.

Allens filmer kan vara ganska pladdriga men oftast är det underhållande pladder. I Broadway Danny Rose är pladdret dock bara tröttsamt.  Ljudmattan av kackel är bedövande och jag får kämpa mot sömnen. Filmen är tyvärr vare sig speciellt fyndig eller rolig men nu är det Allen vi snackar om så vissa kvaliteer har den trots allt. Musiken är trevlig och trots att filmen är ganska trist så har den sina stunder och ögonblick där det glimmrar till av humor. Speciellt en scen som utspelar sig på en trädgårdsfest är bland det roligaste jag sett, ni som sett filmen vet vilken scen jag menar. Synd bara att resten av filmen inte var lika underhållande.

Betyg: 4/10

to_rome_with_love_largeTo Rome with love

I Allens senaste film To Rome with love får vi ta del av en himla massa människor och deras öden i staden Rom. B.la en operabegåvning som bara kan sjunga i duschen och ett par som kommer ifrån varandra i storstaden. Filmen är rullar på och är om än fragmentarisk lite småtrevlig. Jag kan inte släppa känslan av att filmen består av ideer som Allen haft i skrivbordslådan och känt att de inte riktigt räcker till att göra en film av, istället har han valt att göra någon sorts antologi. Jag gillade operasångarhistorien samt den absurda berättelsen om en man som plötsligt blir en kändis. Resten av berättelserna är i ärlighetens namn lite tramsiga. Jag fick åtminstone fina turistbilder från Rom och det kanske var meningen med filmen.

Betyg: 4/10

Nu är jag långt ifrån en expert på Allen men om ni vill läsa mer om Allen och alla hans filmer råder jag er att titta in hos AddePladdes filmblogg han skriver mycket, bra och kärleksfullt om regissören. Väl värt en titt.

Super ( 2010 USA ) vs. The Watchmen ( 2009 USA )

En egen liten genre bland superhjältefilmerna kan sägas vara den där vanligt folk bestämmer sig för att av olika skäl maskera sig och börja bekämpa brott. Förra årets Kick-Ass är en film, Snyders mastodont The Watchmen är en annan och Trash is king  tipsade mig om en tredje; nämligen Super.

När Franks ( Rainn Wilson ) fru ( Liv Tyler ) hamnar i klorna på en lokal knarkkung, Jaques, ( Kevin Bacon ) får/inbillar sig Frank att han har ett uppdrag av Gud; bekämpa brottslighet samt rädda sin fru ur klorna på den slemme gangstern. Frank syr en dräkt beväpnar sig med en rörtång och börjar patrullera gatorna för att slå brottslingar på käften. Då han inte vet speciellt mycket om superhjältar skaffar han sig nödvändig information i den lokala seriebutiken. Här knyter han kontakt med den aningen lätt obalanserade tjejen Libby ( Ellen Page ) som snart blir Franks side-kick i kampen mot brottsligheten. Det något märkliga paret känner sig nu redo att attackera Jaques och befria Franks fru.

Jag gillade Super men man får vara beredd på att det är faktiskt inte en renodlad komedi, skrattet har en tendens att fastna i halsen. Filmen är rolig till en början men blir allt mörkare under berättelsen gång. Egentligen är det en ganska tragisk film om trasiga själar som väljer att klä ut sig i dräkt då de inte klarar av tackla vardagens problem. Trots detta är filmen stundtals riktigt rolig,  regissören James Gunn har även gjort Slither som kom för några år sedan, där han blandar skräck och skratt. Är man medveten om detta och kanske inte har Kick-Ass förväntningar på Super så får man ett ganska bra och underhållande drama med fina skådespelarinsatser.

The Watchmen är baserad på Alan Moores serieroman med samma namn. Romanen hör till bland det bättre jag överhuvudtaget läst så chansen att filmen skulle lyckas var liten. Watchmen utspelar sig under 80-talet men i en alternativ verklighet där Nixon fortfarande är president och det finns folk som klär ut sig i dräkter och bekämpar brott. Det är inte direkt några trevliga pojkscouter a lá Superman utan mer eller mindre störda personer som springer runt och jagar brottslingar. När filmen startar har ”hjältarna” förbjudits bortsett från Dr.Manhattan som är den ende i sällskapet med riktiga superkrafter. Likt vår verkliga värld är USA i konflikt med Sovjet och det tredje världskriget närmar sig samtidigt kommer en av det forna ”hjältarna”, Rorschach, en komplott på spåren som verkar gå ut på att rörja The Watchmen ur vägen.

The Watchmen hör till en av de snyggaste filmer jag sett. Scenografi, kamera;  ja allt är så snyggt att var och varannan bild skulle kunna bli en  plansch hemma på väggen. Snyder har verkligen ansträngt sig för att vara romanen trogen och det lyckas han väl med. Anledningen till detta kan vara  att Snyder blev lite rädd för Moore som fick tokspel när han hörde talas om filmatiseringen.

Alan Moore, innan han fick tokspel.

Tyvärr så faller inte detta väl ut då  Snyder är FÖR trogen orginalet.  Han har tagit repliker direkt från berättelsen vilket gör att det talade språket många gånger blir stelt, han använder sig av  musik från serieromanen. Moore ville kommentera sin berättelse med citat från olika låtar men när musiken används blir det helt fel, märkligt att den fadäsen överlevde alla testvisningar. Det största problemet med The Watchman  är att den är lite småtråkig eller som min vän Stefan sa: ”Watchmen? Tråkig, tråkig tråkig varför gjorde de inte film som bara handlade om Rorschach?”

Jämför jag de två filmerna The Watchmen och Super får den sistnämda avgå med segern. med bättre skådisar och mer själ och engagemang i berättelsen blir det helt enkelt en film som jag uppskattar mer. The Watchmen känns helt enkelt lite trist, plastig och artificiell mot Supers vardagsrealism.

Betyg: Watchmen 5/10

Super: 8/10

Whip it ( 2009 Usa )

Att leva i hålan Bodeen-Texas verkar inte vara speciellt roligt speciellt om du är en 17 årig tjej där mamma fortfarande har 50 talets kvinnosyn. När Bliss (Ellen Page) får chansen att delta i sporten (?) roller derby (som går ut på att hårt sminkade kvinnor åker runt och knuffar på varandra) tar hon den. Nu har hon två problem: Hålla sitt roller derby utövande hemligt för mamma samt hålla sin ålder hemlig för lagkamraterna då man måste vara 21 för att vara med.

Drew Barrymores regidebut i långfilmssammanhang är en ganska banal men småcharmig historia. Page är som vanligt lite lillgammal, Julette Lewis som vanligt lite småcrazy och Barrymore som vanligt lite godtrogen och klumpig. Lite klyschor och ingen är väl förvånad när det hela slutar ganska lyckligt. Det mest orginella med filmen är nog sporten rollerderby som jag  i och för sig kände till men kunde inte i mina vildaste drömmar tro att man skulle göra film på spektaklet men visst, det finns filmer om Spökboll och armbrytning……..

Regi: Drew Barrymore

Skådespelare: Ellen Page, Julette Lewis

Betyg: 6/10

Inception ( 2010 usa )

Cobb är en mycket speciell tjuv: Han kan gå in i andra människors psyke när de drömmer och stjäla deras hemligheter. Cobb får ett uppdrag som han av olika omständigheter inte kan tacka nej till, han ska plantera en en ide´hos en förtagsledare. Detta är något ingen tidigare försökt och uppdraget visar sig vara avsevärt svårare än vad Cobb tänkt sig.

Årets hitintills bästa film? Japp! Det finns faktiskt inget jag kan klaga på, möjligtvis lite för utdraget på slutet annars har vi: Fantastisk filmmusik, foto som ska ha oscar, en story som sätter hoppet till att biopubliken fortfarande har hjärnceller (tack Nolan), en ruggigt bra skådespelarensamble, allt klaffar! Egentligen är det vad man kan förvänta sig av Nolan då han inte gjort en dålig film sedan Memento. Ska inte tjata mer om filmen gå och se.

Regi: Christopher Nolan

Skådespelare: Leonardo Di Caprio, Cillian Murphy m.fl

Betyg: 9/10

Smart people (2008 usa)

När den otrevlige professorn Lawrence råkar ut för en olycka tvingas han acceptera sin brors hjälp. Det hela går inte smärtfritt då hela Lawrence familj är mer eller mindre socialt handikappade. När sedan professorn går och kärar ned sig i sin doktor blir livet allt krångligare för den dysfunktionella familjen.

En lite smårolig bagatell som främst lyfts av skådespelartrion Quiad, Church och Page. Problemet med filmen är att den är för allvarsam för att vara komedi men för rolig för att vara ett drama, det blir vare sig hackat eller malet.

Regi: Noam Murro

Skådespelare: Dennis Quaid, Ellen Page

Betyg: 6/10