Viva Las Vegas (1964 USA)

Efter att ha sett Blue Hawaii svor jag att aldrig se en Elvisfilm igen. I nio år höll jag det löftet. Kanske har jag blivit mindre grinig (folk i min närhet menar dock motsatsen) eller så har jag helt enkelt tappat allt vad god smak heter (folk i min närhet nickar menande till detta påstående). Hur som helst: Elvis spelar här racerföraren Lucky Jackson. Han har ambitionen att delta i Las Vegas grand prix men pengar saknas till en ny motor. Turligt nog (han heter som sagt Lucky) vinner han stålar på tärning men lått fånget lätt förgånget. Under ett dansnummer där han försöker impa på tjejen Rusty (spelad av Ann-Margret och ja, även i denna film går hon runt och ser småpilsk ut hela tiden) förlorar han sina pengar och är tillbaka på ruta ett. Filmens två stora frågor är nu: Hur ska Lucky skaka fram stålar till en ny motor och kommer Rusty och Lucky bli ett par?

Någon stor skådis var aldrig Elvis men han har har en viss pojkaktig charm och låtarna i filmen är helt ok med titelnumret som höjdpunkt. Ann-Margret spelar däremot i en annan liga, åtminstone jämfört med Elvis men det är iofs öppet mål att göra den jämförelsen. Hennes sångnummer är mer underhållande men kanske mer beroende på att hon klarar av att sjunga och skådespela samtidigt, Elvis är avsevärt träigare i sina framföranden om de inte framförs på scen, en miljö han är van vid.

På det hela är Viva Las Vegas en oförarglig film. Det är färgglatt, folk är prydliga och trevliga och 80 minuter rullar på utan några större skavanker. Inte stor filmkonst men ganska så småputtrigt och harmlöst, bortsett från filmens final under billoppet där förarna kör av vägen till både höger och vänster med åtminstone vad som verkar vara fatalt resultat. De scenerna kändes lite oväntade.

Sofia har kanske valt något mer utmanande dagen till ära.

Regi: George Sidney

Betyg: 5/10

Annonser

Blue Hawaii (1961 USA)

Chad kommer hem till Hawii efter två år i armen. Hans föräldrar vill att han ska börja arbeta i deras ananasföretag men Chad har andra planer. Han vill visa att han kan stå på egna ben och börjar till mammans fasa jobba som turistguide. Hans första jobb blir att guida en skolfröken och hennes fyra kvinnliga elever vilket inte visar sig vara så lätt.

Något så slätstruket och töntigt har jag inte sett på år och dag. Jag undrar om någon egentligen var nöjd med filmen när den var klar eller var folk så här töntiga på 60 talet? Elvis är otroligt tafatt i rollen som Chad och är verkligen ingen skådespelare, jag sitter mest och skrattar hans hopplösa försök till att agera. Musiken är helt ok, Elvis stämmer upp till en liten truddelutt så fort han får chansen vare sig det passar eller inte i berättelsen. Det var första och sista Elvisfilmen jag såg.

Regi: Norman Taurog

Skådespelare. Elvis Presley, Joan Blackman

Betyg: 1/10