Last Christmas (2019 Storbr)

Ok det blir en till julfilm på bloggen detta år. Vad jag förstått halvfloppade Last Christmas när den gick upp på bio förra året vilket är lite konstigt kan jag tycka då det är samma sockersörja som presteras i film efter film när det rör denna genre; julfilm/lättsamt drama/romcom. Nu är Last christmas tack å lov någon romcom men det är ett fjäderlätt drama som passerar i revy inför mina ögon. Om det inte vore för den karismatiska Emilia Clarke i huvudrollen hade jag nog stängt av efter en kvart.

Kate är på dekis. Hon driver runt bland olika kompisar i London, dricker för mycket, har engångsligg, undviker sin familj och har ett själsdödande jobb som butiksbiträde i en affär som säljer juldekorationer. Hela hennes situation beror på att hon för en tid sedan genomförde ett hjärtbyte och efter operationen blev deprimerad. Nåväl allt ändras då hon en dag stöter ihop med den lite mystiske Tom. Kan deras möte och växande vänskap göra att Kate uppskattar livet igen, slutar dricka, trivs på sitt jobb och sjunger julsånger tillsammans med sin familj kring köksbordet? Spänningen är olidlig – not! Efter ca 30 minuter har jag hela handlingen klar för mig och se på fan varenda sak infrias. Filmen avslutas med julsång kring köksbord OCH allsång med hemlösa (låten Last Christmas vad annat?). Detta är ingen spoiler då rubbet kunnat räknats ut av en debil tvättbjörn i koma.

Egentligen har jag ingenting emot förutsägbara filmer men när man tar sig an allvarligare ämnen som destruktivt beteende och depression och det ramas in med klämkäcka leenden och George Michaels stundtals bra stundtals olidliga melodier får jag en smak av galla i käften. Allvarliga ämnen kan naturligtvis behandlas på ett lättsamt vis men då krävs det att det görs med både hjärta och hjärna något denna film saknar.

Filmen har några få roliga scener, en bra skådespelarensemble (bortsett från Henry Golding, jag har sett mer karismatiska fiskar i kyldisken hos ICA-handlaren än den skådisen), Emilia Clarke i huvudrollen och ett juldekorerat London är alltid en bonus trots avsaknad av snö. I övrigt hade inte denna sockersörja något att erbjuda.

Regi:Paul Feig

Betyg: 3/10

Solo: A Star wars story (2018 USA)

Efter Rouge one sa någon chef på Disney lite kaxigt att ingen nu levande kommer få se den sista Star wars filmen och med tanke på framgången med de två första filmerna under Disneys flagg var han kanske inte helt ute och cyklade men så kom The Last Jedi och Solo och nu är det lite annat ljud i skällan. Personligen tyckte jag The Last Jedi var en av de mer uthärdliga filmerna i serien och dagens rulle var inte alls illa men å andra sidan är jag inget inbitet fan av serien.

Filmen Solo: A Star wars story ska ge oss bakgrunden till rollfiguren Han solo, något jag undrar över om någon ens bett om. Solo ska utföra ett s.k omöjligt uppdrag och leverera 100 kg av något blått glimrande jox som jag redan glömt bort namnet på men det är tydligen väldigt värdefullt till en skurk som hotar att döda Solo och hans kompisar. Storyn är en naturligtvis en ursäkt för att få berätta om Solos bakgrund vare sig mer eller mindre.

Filmen funkade ovanligt bra för mig, jag gillar heistgenren och berättelsen höll ett bra tempo. Ett annat stort plus var att det inte var så mycket muppetshow över filmen. Åtminstone verkade man inte slita som djur för att klämma in knepiga rymdvarelser som låter konstigt i var och varannan scen.  Filmens enda problem är väl att man valt att berätta Solos bakgrund. Hur mycket han än gärna vill så lyckas inte Alden Ehrenreich fylla Harrison Fords skor. Det enda han lyckas med är att stoltsera med en dasslockslugg som stundtals ligger lika fast som Roger Moores frilla i filmerna om 007. Jag var avsevärt mer intresserad av rollfigurerna  Beckett (Woody Harrelson), Qi’ra (Emilia Clarke) och Dryden Vos (Paul Bettany) än Han Solo. Nu är jag som sagt inget större fan av Star wars och det kan nog vara en förklaring till att filmen funkade bra jag såg på filmen som en sf-heistfilm och som sådan funkar den riktigt bra.

Regi: Ron Howard

Betyg 6/10

Me before you (2016 Storbr)

mebeforeyoumovieUnder titten av denna film pågår det en inre kamp mellan min hjärna och hjärta. Detta är en film som till en början har många minusposter på sitt konto. Dels har vi en historia om en ”vanlig” tjej som som ska ta hand om en förlamad rik kille. Vi har sett variationer av den här storyn förut både med och utan rullstol. Naturligtvis är båda huvudrollsinnehavarna fotomodellsnygga och naturligtvis lyckas hon liva upp den dystra stämningen på herrgården. Kommer det uppstå kärlek mellan de två? Kommer han att öppna upp hennes sinne för nya saker som t.ex klassisk musik och filmer med undertexter? Skiter björnen i skogen? Får jag kväljningar?

Än värre är att Lou (Emilia Clarke) som tar hand om Will (Sam Claflin) är en sådan där vedervärdig ”efter regn kommer sol människa”. Hon trallar sig genom livet och går runt med ett ständigt leende som gör att jag ställer mig frågan om människan är psykiskt frisk. OM jag varit den förlamade Will hade jag gjort allt i min makt för att undkomma denna påfrestande person.

Filmen har som sagt inte mycket på sitt pluskontot. Men så fanns det en del detaljer som ändrade min åsikt. Sam Claflin och Emilia Clarke är två skådisar som har en oemotståndlig karisma. Clarke har alldeles underbara kläder i filmen och jag sitter i spänd förväntan på vad hon ska bära för plagg i nästa scen. Det torde också vara välbekant vid det här laget att jag är en sucker för romantiska filmer. Så till slut vinner hjärtat över hjärnan och jag får motvilligt kapitulera över något så trivialt som kläder, romantik och karisma. Att det sedan blev vääääldigt dammigt på flygplanet (där jag såg filmen) och jag fick låtsasgnugga mina ögon i filmens sista scen gör att det trots mina många invändningar blir mer än godkänt till Me before you.

Regi: Thea Sharrock

Betyg: 7/10

Terminator: Genisys (2015 USA)

Terminator-Genisys-poster-finalSå var det dags än en gång för en film om de ondsinta robotarna från framtiden. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den här filmen för med det känns som en uppföljarremakreboot eller något i den stilen. Den går i korthet ut på att i framtiden har maskinerna förslavat mänskligheten men under ledaren John Connor startas ett uppror och man lyckas störta förtryckarna. I en sista desperat gest skickar maskinerna en robot bakåt i tiden till 1984 för att döda Connors mor Sarah och därmed kväva upproret i sin linda. Connor skickar i sin tur sin närmaste man Kyle Reese tillbaka till 1984 för rädda Sarah och döda roboten. Nu visar sig uppdraget inte bli så enkelt då det involverar fler robotar och tidresor än vad åtminstone jag kunde ana.

Jag får inte ihop logiken i Terminator: Genisys, kanske är jag trög, kanske har hjärnan hamnat i semestermode. Hur som helst bryr jag mig inte så värst mycket om dessa icke-logiska petitesser. Filmen rullar på och allt eftersom tidsresor olika robotmodeller staplas på hög tänker jag tyst för mig själv ”om ni säger så….ok”. Jag köper det mesta och känner att jag inte orkar bry mig speciellt mycket över logiken.

Filmen är välgjord och håller god fart. Det är inga döda punkter utan det sprängs, skjuts,slåss och springs större delen av tiden. Arnold Schwarzenegger och Emilia Clarke som spelar Terminatorn respektive Sarah Connor funkar bra i sina roller. Vilken sten de hittade Jai Courtney som spelar Kyle Reese under vet jag emellertid inte. Jag undrar lite över vad det var som fick filmens producenter att välja denne gråsugga till skådis. Det är ett större bekymmer för mig än filmens logik.

Filmerna om Terminatorn hade nog bränt allt krut iom den andra filmen av Cameron. Troligen är jag lite bortskämd på effekter och wow-upplevelser i dagens cgi-klimat. Det ska till mycket för att jag ska höja mina ögonbryn numera, åtminstone om man talar om filmer inom den här genren. Men för en stunds action och förströelse duger filmen och jag lär nog se om Terminator: Genisys men troligen senare än förr.

Regi: Alan Taylor

Betyg: 5/10

Game of thrones ( 2011 USA )

Innan jag skriver om tv-serien är det lika bra att jag konstaterar två saker: Jag har inte läst böckerna och är inte speciellt förtjust i fantasy, åtminstone inte i bokform då det mest verkar gå ut på att folk med konstiga namn reser runt i ett påhittat land och äter en massa mat. Å andra sidan har jag inte läst så hemskans mycket fantasy så jag tar gärna emot ett tips eller två. Urban fantasy är däremot en helt annan femma men nu var det HBO tv-serie som jag skulle skriva om och inte olika fantasygenrar.

Tv-serien Game of thrones baseras på den första av George R. R. Martins böcker om kontinenten Westeros som består av sju kungariken. Berättelsen startar några år efter att den galne kungen Aerys har störtats. När den nye kungens rådgivare Jon Arryn hastigt dör ber kungen sin gamle vän Eddard Stark att bli rådgivare. Motvilligt tar Stark uppdraget och hamnar mitt i palatsintriger och förräderier. Vem han kan lita på vet han inte och snart är han den hemlighet på spåren som kostade den gamle rådgivarens liv.

Eddard Stark

Samtidigt som Westros brottas med inre konflikter hotas landet av den galne kungens två överlevande barn om samlar ihop en här med avsikt att invadera landet. Som om det inte räckte är vintern på väg och en skillnad mellan Westros och vår värld är att årstiderna sträcker sig över flera år. Med vintern i antåg får man in rapporter från norr att en övernaturlig fiende som inte visat sig på flera tusen år verkar ha vaknat till liv igen.

Muren mot norr.

Detta var en mycket kort sammanfattning berättelsen. Redan efter första avsnittet var jag fast och hade mer eller mindre en maratonsittning tills rubbet var klart. Vad var det som var så bra? Historien är medryckande och spännande vare sig om man är i norr vid den stora muren som bevakar vildmarken eller i platset med alla dess intriger. Karaktärerna är intressanta det finns inte någon utpräglat ond eller god. Naturligtvis finns det mer eller mindre sympatiska personer i berättelsen men det är inte svart eller vitt som det många gånger kan bli. Detta gör att jag finner de flesta personer i dramat intressanta. HBO har lyckats bra med rollbesättningen då skådespelarna i både små och stora roller mycket bra.  Sean Bean som spelar kungens rådgivare är troligtvis den mest kände aktören.  Mina två favoritkaraktärer i historien är Tyrion Lannister som spelas av Peter Dinklage ( The Station agent ) och Daenerys Targaryen ( Emilia Clarke ). Skådespelerskan Emilia Clarke som gör rollen som galne kungens dotter är ett fynd. En snabb IMBD sökning visade att detta bara är hennes tredje roll.  Att serien är välgjord och påkostad behöver nog inte nämnas då det är HBO som står för fiolerna.

Daenerys Targaryen

Var något dåligt? Jo i.o.m att serien är s.k vuxenserie och på en kabelkanal så verkar det som man måste, oavsett om det för handlingen vidare eller inte, ha med ett par blodiga dödsfall samt nakna kvinnor i varje avsnitt. Det blir både lite tröttsamt och fjantigt men amerikanerna vill väl ha lite valuta för pengarna när de abonnerar på en kabelkanal. Nu är det långt ifrån lika mycket naket och våld som i Spartacus: Blood and sand men det både räcker och blir över. En och annan tröttsam monolog får man också dras med men det verkar höra till genren men så illa som i Sagan om ringen blir det aldrig.

Tyrion Lannister

Jag ser bara två orosmoln på horisonten när det gäller serien. Den är som sagt påkostad och otroligt dyr att producera och den kan gå samma väg som Rome dvs serien har bra tittarsiffror  men är för dyr att producera och läggs därmed ned. Det andra problemet är att Martin inte skrivit klart sin saga om Westeros än. Han har två böcker kvar och är inte direkt någon ungdom. Vad händer om karln går och dör? Jag blev i varje såpass biten att jag funderar på att läsa böckerna för jag orkar inte med att vänta ett helt år på att se hur det går.

Betyg: 9/10