Kvinnan på tåget (2016 USA)

Rachel åker dagligen till sitt jobb i NYC med tåg. Resan är välbekant och hon observerar folk och deras vanor längs vägen. Speciellt ett hus och ett par har fångat hennes intresse då de verkar vara både lyckliga och framgångsrika och Rachel som inte har det så muntert fantiserar om det okända parets vardag. Men en dag får hon se något som ställer hennes fantasier på ända och saker och ting tar en otrevlig vändning.

Vad jag förstått så var boken som baserades på filmen lite av en snackis. Jag har inte läst boken men om filmen följer den troget har jag lite svårt att begripa varför då det i ärlighetens namn är lite av en dussindeckare. Filmen använder sig av numera ganska så i mina ögon trötta element som t.ex ”vakna upp blodig och inte komma ihåg vad som hänt” eller ”den aggressive äkta mannen” samt ett par saker till. Vanligtvis är jag trög i huvudet när det handlar om att hitta den skyldige men här tog det inte lång tid att räkna ut hur allt mer eller mindre hängde samman.

Det är absolut ingen katastroffilm den känns bara som en dussinproduktion. Det som förgyller är väl de kvinnliga skådisarna med favoriten Emily Blunt i huvudrollen. Luke Evans som spelar den ”aggressive äkta mannen” har jag också ett gott öga till.

Filmen duger möjligen en fredagskväll men inte så mycket mer.

Tydligen har filmen trots allt något jag inte begriper för i dagarna kommer det en remake på Netflix. Då remaken är från Indien anar jag att den kommer vara avsevärt prydligare.

Regi: Tate Taylor

Betyg: 4/10

 

Mary Poppins Returns (2018 USA)

Ack ack ack familjen Banks har problem eller rättare Michael som nu vuxit upp. Han är relativt nybliven änkling, far till tre barn och sitter rejält i klistret. Han har belånat barndomshemmet och nu vill banken ha alla stålar på ett bräde annars blir Michael och hans barn tvungna att flytta. Det finns en liten räddning nämligen ett papper på att familjen Banks äger en andel i banken. Problemet är att dokumentet är spårlöst försvunnet. Turligt nog så återvänder Mary Poppins för att på sitt eget speciella vis ställa saker och ting till rätta.

Disney har länge varit sugna på att göra en uppföljare till sin film Mary Poppins som kom 1964 men Mary Poppins skapare P.L Travers verkar ha varit en dam som satte sig på tvären till detta så man fick vackert vänta till tanten låg i graven då hennes släktingar var mer medgörliga eller möjligtvis mer sugna på amerikanska dollars – take your pick.

Ett litet problem med filmen är möjligtvis att vem är den för? Det är över femtio år sedan förra rullen och vad jag vet så råder det inte direkt en Mary Poppins feber i världen. Dagens ungar har troligen ingen aning om vem hon är och vem förutom gamla stofiler som jag vill gå på bio och se en tvåtimmars film förlagd under depressionen fullproppad med sånger med en barnflicka i huvudrollen? En hel del skulle det visa sig då rullen spelade in ca 350 miljoner världen runt. Ingen formidabel succé men avsevärt mer än vad jag väntat mig. Det finns hopp för kulturen.

Hur är då filmen? Oväntat bra. Filmens starkaste kort är naturligtvis Emily Blunt som är kanon i rollen som Mary Poppins. Hennes porträtt är en något kärvare Poppins än Julie Andrwes version men Blunt har glimten i ögat och en ganska bra pipa, det kan man komma långt med. Sångerna är ok men de kräver nog en lyssning eller två till innan de sätter sig. Övriga skådisar är bra även om Ben Whishaw (lös?)mustasch ser ganska malplacerad ut. Den som kan den gamla filmen kommer finna att Mary Poppins returns är fullproppad med referenser och blinkningar till sin föregångare man har t.om dammat av 93-årige Dick van Dike för ett dansnummer snacka om risktillägg för filmbolaget.

Jag var mer än nöjd efter titten. Filmen slår inte originalet men jag har inget emot om Blunt axlar rollen än en gång i rollen som Poppins. Det finns trots allt sex böcker till att filmatisera.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 7/10

Hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

A Quiet place (2018 USA)

Det verkar som att de senaste åren  har filmbolagen valt att släppa lite “finare” skräckisar under vårvintern.  Men finare menar jag att de har lite större ambitioner än att bara skrämmas. Storyn är lite mer genomtänkt och man arbetar mycket med att skapa en stämning i filmen och filmkritikerna bestämmer sig för att ge ett högre betyg då de anser att filmerna är smarta. Filmer som t.ex It follows, The VVitch, It comes at night, Get out och nu senast A Quiet place hamnar för mig i denna subgenre.

I dagens rulle har samhället gått under då planeten invaderats(?) av odjur med otroligt bra hörsel vilket gör att om man ger något ljud ifrån sig blir man monstermat. Vi får följa en familj på fem personer som lever ett mycket tyst liv på en lantgård. Monstren stryker runt i grannskapet men man har klarat sig relativt bra men en tillökning i familjen ställer till problem.

Filmen är definitivt sevärd. Det är bra skådisar b.la Emily Blunt samt uthärdliga  barnskådisar. Regissören John Krasinski nyttjar miljöerna bra och lyckas mycket bra med att göra en film nästan helt saknar talad dialog utan att det känns konstigt.Jag trodde först att jag skulle bli rastlös p.ga detta men icke. Däremot dras filmen med ett och annat problem.

Som jag tidigare nämnde är detta en film som har lite större ambition än att bara var en vanlig skräckis och då krymper ramarna för mig. Om jag t.ex ser en vanlig teenslasher  är jag mer förlåtande mot ologiskheter och korkade beslut men om filmmakarna höjer ribban höjer jag också mina krav på vettiga beslut. I Get out föll filmen på skurkarnas korkade plan som jag än idag inte begriper eller jo det gör jag men den saknar både sans och vett. I A Quiet place faller filmen på att hur i helvete kan man överhuvudtaget överväga att skaffa en unge när minsta ljud kan innebära omedelbar död? Jag får inte ihop det, så när Blunt ståtar med gravidmage en kvart in i filmen sitter jag bara och tänker vad är detta för idioter, har de inte hört talas om kondomer?

Mitt andra problem rör monstren förmåga. Hur kan de skilja på vilka ljud som skapas av mat eller omgivningen? En ekvation jag inte fick ihop. En hel del har problem med en spiks placering i filmen men den överskuggades för mig av filmhistoriens mest korkade graviditet. Om man däremot kan blunda för detta är A Quiet place en helt ok skräckis där man lyckas ganska så väl att göra en småspännande film på ett lite annorlunda vis. Som propaganda för preventivmedel är dock rullen i det närmaste oslagbar.

Regi:John Krasinski

Betyg 5/10

Into the woods (2014 USA)

1414-Into-the-Woods-2014-Movie-Poster-750x1110Det finns två skäl till att se Into the woods: Emily Blunt och Anna Kendrick. Två andra halvdana skäl till att filmen kan vara Lucy Punch medverkan (tyvärr alltför kort) och att man får en insikt i att Oscarsjuryn som nominerade Maryl Streeps insats är helt ute och seglar. Å andra sidan har kanske Oscarsgalan spelat ut sin roll – åtminstone när det rör sig om årets bästa filmer och prestationer.

Det finns desto fler skäl till att inte se Into the woods: Maryl Streep och Johnny Depp är med i rollistan – de känns lika fräscha som mögligt bröd. Filmens Rödluva är oerhört irriterande. Filmen är alldeles för lång och sövande. Hela projektet har en aura av bättre bekostad skolpjäs över sig. Det främsta skälet är dock att Into the woods är en musikal med makalöst dåliga melodier. Inte en enda sång satte sig. Sekunden efter att käften stängts på den skådis som sjungit sitter jag och undrar i mörkret: Hur gick melodin?

Avslutningsvis kanske jag ska nämna att filmen handlar om massa sagofigurer som springer runt i en kulisskog och sjunger melodier som ingen (troligen inte ens kompositören) kommer ihåg. Om ni finner det lockande kom inte sedan och klaga på att ingen varnade er efter ni kastat 100:- i sjön.

Även Fiffi och Movies noir har sett filmen. Se vad de tycker om detta dravel.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 3/10

Edge of tomorrow (2014 USA)

Edge-of-Tomorrow-Poster-Europa har invaderats av rymdvarelser, man förbereder sig för ett massivt anfall mot utomjordingarna och hoppas kunna besegra dem. Bill Cage arbetar med PR inom det militära i hopp om att undvika strid men mot sin vilja placeras han i frontlinjen för att rapportera om anfallet. Då hans stridserfarenhet är obefintlig går det som det går, han dödas. Av (till en början) oklara anledningar verkar något ovanligt ha hänt Cage. Han vaknar upp och finner att han hamnat i en tidsloop vilket gör att Cage upplever sin sista dag i jordelivet gång på gång. Tillsammans med soldaten Rita som upplevt samma fenomen börjar Cage nyttja denna förmåga och kan förhoppningsvis rädda jorden.

Edge of tomorrow kan liknas med filmerna Source code och Måndag hela veckan som båda handlar om en person som får uppleva samma händelser gång på gång. Alla tre filmerna är sevärda och kanske beror det på konceptet att man har möjligheten att påverka sitt eget öde som lockar till lite eftertanke. Filmen är fartfylld och (detta hade jag inte väntat mig) rolig. Cruise som spelar Cage gör det fint och jag fick ett och annat skratt när han förvirrat försöker hantera sin nya situation. Den som av en händelse inte gillar skådespelaren kan få njuta av att se Cruise förlora livet ett antal gånger under ett par timmar. Emma Blunt som spelar den tuffa soldaten Rita är en skådis jag fick upp ögon för i filmen Young Victoria. Här imponerar hon inte lika mycket på mig, Blunt ser lite trött och stel ut men hon duger. Designen på utomjordingarna kändes lite fantasilös då de mest påminner om ”bläckfiskarna” i Matrixfilmerna. Edge of tomorrow är en underhållande sf-action film som vågar vara lite rolig och inte tar sig själv på för stort allvar. Filmen hade lätt kunnat bli en pompös hyllning till militären och ”the american way” men undviker tacksamt detta. Betyget var uppe och dallrade på en åtta med slutet var för krystat för min smak och jag fick känslan av att man bara drog till med något för att stilla den mer lättupprörda delen av producenter och biopublik (filmen är trots allt en amerikansk storproduktion)

Regi: Doug Liman

Betyg: 7/10

Andra bloggare som sett filmen

Rörliga bilder
The Velvet Café
Filmparadiset
Fredrik on Film
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
The Nerd Bird
Fripps filmrevyer

Spel & film

Rymdfilm

Looper (2012 USA)

Den här filmen fångade mitt intresse då den behandlar tidresor, något som jag är omåttligt förtjust i. Att trion Willis, Blunt och Gordon-Levitt hade huvudrollerna gjorde inte saken sämre.

Joe arbetar som bödel åt ett framtida brottssyndikat. Personer som brottsyndikatet vill bli av med skickas bakåt i tiden där Joe väntar med en hagelbössa.. Ett ganska praktiskt sätt att bli av med besvärliga människor. Problem uppstår dock när Joe en dag finner att han ska avrätta sitt framtida jag. Berättelsen är avsevärt mer komplicerad än så men ovanstående får räcka som resume´ resten får ni själva se om ni känner er hågade.

Jag tyckte mig känna igen historien och visst hade jag läst om ett liknande upplägg i novellen Arbetet som publicerades i antologiserien Det hände imorgon. Nu är Looper en avsevärt mer komplicerad berättelse än novellen men jag undrar lite om inte Rian Johnson som både skrivit och regisserat filmen hämtat sin inspiration från den korta berättelsen. Hur som helst är Looper en film som sätter hjärnan i arbete för historien slingrar sig fram mellan tidsparadoxer, alternativa händelseförlopp och ovanliga och ganska vervärdiga sätt att döda en människa på.

Looper kan delas in i två akter: Filmens första halva som presenterar år 2044 och Joes arbete är filmens starkaste del. Upplägget är snyggt och jag blir spänd och förväntansfull på hur berättelsen kommer att utveckla sig.  I filmens andra halva där jag väntar mig att det ska bli riktigt spännande gör regissören det motsatta och Looper stannar nästan upp helt i sitt berättande. Den blir t.o.m lite småtrist. Iofs är det ganska skönt med en regissör som vågar ta lite andra vägar än vad man förväntar sig men här blir tyvärr inte resultatet speciellt lyckat. Filmens andra halva känns mest som en lång transportsträcka och väntan på finalen.

Jag blev något besviken men Looper är trots mina invändningar klart sevärd. Gordon-Levitt (i märklig sminkning men man vänjer sig) sköter sig bra men både Willis och Blunt är ganska lama i sina roller något som kanske kan bero på att de kommer in i berättelsens sega halvlek. Filmens stora överraskningen är Pierce Gagnon som spelar Blunts son. Fantastisk prestation av en riktigt obehaglig karaktär.

Action-Lunkan var med på filmen och var nog mer nöjd över filmen än vad jag var. Då han druckit champagne och ätit goda ostar tillsammans med fagra kvinnor kvällen innan var hans humör på topp, något som kan förklara hans positiva kynne. Själv hade jag tillbringat kvällen med att rätta prov. Olika falla ödets lotter.

Regi: Rian Johnson

Betyg: 6/10

The Adjustment Bureau ( 2011 USA )

Kombinationen av vackert väder, extra jobb, sociala tillställningar och tv-serien Game of thrones har varit förödande för mitt bloggande. Jag tar nya krafttag och ser vart det bär hän.

Frågan om vi som människor har någon fri vilja är central i filmen The Adjustment bureau som baseras på en novell av Philp K Dick som verkar vara lite av filmvärldens  favorit i SF-genren då berättelser som : A Scanner darkly, Total recall och Bladerunner m.fl blivit till filmer. David Norris har ambitionen att bli landets yngste senator upptäcker av en slump att våra liv styrs av en hemlig organisation. Organisationen har planer för ett antal människor och styr deras liv och handlingar på olika sätt t.ex ser man till att människor träffas, eller inte, av en ”slump”. Problemet för David är tudelat, han får aldrig berätta för någon om organisationen, då kommer han att bli ”raderad” och kvinnan som han är kär i måste han sluta träffa för hon passar inte in i den livsplan som organisationen gjort upp för David.

Den här berättelsen har faktiskt filmats tidigare men då som ett avsnitt i den fantastiska tv-serien The Twiligt zone. Utan att ha läst Dicks novell tror jag att tv-avsnittet låg närmare orginalet än långfilmen om nu någon undrar. Det jag gillar med filmen är just iden att våra öden styrs av en hemlig organisation och där lyckas filmmakarna att få mig att fundera och filosofera en aning. Matt Damon och Emily Blunt är bra skådisar och jag tackar inte nej till att se dessa två agera. Det stora problemet med filmen är att huvudpersonernas personkemi är lika med noll. De verkar inte ett dugg kära och då faller en ganska stor bit av filmens koncept då David trotsar organisationen då han inte vill släppa kvinnan han älskar. Trots detta tycker jag filmen är en helt ok thriller med en handling som får en att tänka till lite. Nästa gång  jag letar efter mina bilnycklar kan det bero på att ”The adjustment bureau”  har en plan och vill att jag ska komma försent till jobbet av någon outgrundlig anledning.  Henke var aningen mer kritiskt i sitt tyckande.

Regi:George Nolfi

Betyg: 6/10

The Young victoria (2009 storbrit)

Vi får följa drottning Victorias första tid som regent. Hon är oerfaren och alla intrigerar och slåss om hennes gunst från drottningmodern, parlamentet till hennes farbror (Belgiens kung) Leopold. Victoria har även kravet på sig att gifta sig för att säkra tronföljden. Det gäller att hitta en lämplig make, kanske Leopolds brorson, prins Albert, men är kärleken äkta?

En färgsprakande historia som jag tyckte mycket om trots att jag personligen inte är speciellt förtjust i monarkin. Blunt ger ett bra porträtt av Victoria som  till det yttre är en stark kvinna men som känner att uppgiften hon fått är för stor. Kärlekshistorien är riktigt söt, vänta er ingen stormande passion utan mer hålla i handen och förstulna kyssar. En riktigt trevlig film. En rekommendation är att titta till på wikipedia så man vet hur alla är släkt med varandra, det underlättar när man ska hänga med i intrigmakandet.

Regi: Jean Marc Valée

Skådespelare: Emily Blunt, Rupert Friend

Betyg: 8/10

The Wolfman (2010 usa)

När Lawrences bror hittas lemlästad i ett dike återvänder han till barndomshemmet för första gången på många år fast besluten att hitta mördaren. Det visar sig snart att mördaren inte är en människa utan en stor varg. Under en jakt på vargen blir Lawrece svårt skadad men återhämtar sig förvånansvärt snabbt. När det blir fullmåne visar det sig att han nu har blivit en varulv.

Varulvar och vampyrer hör till det tristaste man kan se i skräckfilmsgenren. De är inte speciellt rysliga och väcker oftast någon form av medkänsla vilket gör att spänningen förtas. Det finns dock ett par riktigt bra varulvsfilmer (Dog solidiers, Ginger snaps) till skillnad mot vampyrfilmer där jag inte kan komma på någon. The Wolfman lider av två saker: Dels är den inte speciellt spännande samt att skådespelarna är riktigt usla trots att vi har många kända namn i filmen. Hopkins spelar över som vanligt, Weavling tror att han fortfarande är med i Matrix, Del Toro och Blunt ser bara svårmodiga ut.  Miljöerna är dock snygga men så överdrivna (dimma, mörka hus och leråkrar) att det nästan blir skrattretande. En riktig besvikelse.

Regi: Joe Johnston

Skådespelare: Benicio Del Toro, Anthony Hopkins

Betyg: 3/10