Legend (2015 Storbr)

MV5BMTAzNjI3NTU1NjZeQTJeQWpwZ15BbWU4MDI3NTcwNTYx._V1__SX1857_SY903_Mot bättre vetande traskade jag iväg på bio tillsammans med Marcus och såg Tom Hardys senaste rulle Legend. Filmen som handlar om tvillingarnas Krays gangsterregim i 60-talets London har fått ganska ljummen kritik både bland bloggare och i gammelmedia. Detta avskräckte mig inte av flera skäl: Världens bästa skådespelare Tom Hardy spelar de båda bröderna. Den intressanta skådisen Emelie Browning (som jag aldrig blir klok på om hon är bra eller inte) spelar Reggie Krays fru Frances. Vidare hade man en hel hop gedigna brittiska skådisar i flera av birollerna. Slutligen är det som så att jag är barnsligt förtjust i gangsterfilmer.

Är då Legend en sevärd film? Jodå det kan jag allt tycka men filmen dras också med en hel del problem. Regissören Brian Helgeland har rafsat ihop ett ganska veligt manus. Det verkar som han sneglat en hel del på Scorses rise and fall filmer: Casino, Goodfellas och The Wolf on Wall street. Eventuellt inspirerad av dessa filmer försöker Helgeland trycka in allt för mycket i sin film. Både jag och Marcus fann att Legends fokus var splittrat. Regissören försöker få in både förhållandet mellan Reggie och hans fru Frances samt  relationen mellan de två bröderna. Lägg sedan till att man berättar, dock sporadiskt, om Kraygängets härjningar i London så räcker inte speltiden på över två timmar till. Det blir vare sig hackat eller malet. Regissören vill för mycket med sin film.  Vidare har man även valt det vanskliga greppet att ha en voiceover. Ska detta trick användas måste man veta vad man gör och det gör inte Helgeland. Frances får agera voiceover, den monologen är bedrövlig och i sina stunder rent pekoral.  Legend blir lite av en fattigmansversion av de tidigare nämnda Scorsesefilmerna.

Filmen har dock en hel del försonande drag. Hardy storspelar i sin dubbelroll och jag tänkte inte ens på att det var samma skådis som gjorde två roller. Hardy lyckas utan större sminkning väl med att gestalta de två bröderna. I detta avseende torde denna film vara ett obligatorium att studera för s.k ”skådespelare” som t.ex Eddy Murphy så de inser att de ska syssla med något annat, t.ex sophämtning. Om det finns någon rättvisa här i världen borde Hardy åtminstone bli nominerad till nästa års Oscarsgala. Ok han tangerar överspelets ädla konst vid några tillfällen men det kan jag förlåta honom för. På pluskontot ligger även sköna miljöer och en ganska bra dialog samt en hel hop kompetenta skådisar i övriga roller. När jag summerar filmen blir den klart godkänd. Marcus som inte är lika begeistrad i Hardy som jag lade sig ett snäpp lägre på betygsskalan.

Regi: Brian Helgeland

betyg: 6/10

God help the girl (2014 Storbr)

hdizle-God-Help-the-GirlStuart Murdoch heter frontmannen i bandet Belle & Sebastian. Som så många andra musiker dessa dagar har han ett sidoprojekt, God help the girl, lite märkligt kan tyckas då musiken låter likadant som Belle & Sebastian. Musikalen som Murdoch skrivit både musik och handling till samt även regisserat bygger till största delen på låtar från sidoprojektsbandet.

Filmen startar med Eve som inte mår speciellt bra. Vad som är fel på henne är lite otydligt men en släng av anorexia i kombination med någon form av psykiskt sammanbrott verkar vara fallet. Eve avviker från sjukhuset och blir kompis med wannabe artisterna James och Cassie. Då Eve har en förmåga att snickra ihop bra låtar bildar de tre ett band. Det blir en sista intensiv sommar för de tre vännerna innan verkligheten knackar på dörren och de blir tvungna att ta tag i den hemska uppgiften att växa upp.

Om man ska gilla den här filmen är det ett par tre saker man måste acceptera. Dels att filmen stundtals blir lite larvig men hallå ! det är en musikal då får man köpa att folk brister ut i sång i både tid och otid. Man kan även börja undra över hur Eve hela tiden kan se ut som en fotomodell med perfekt sminkning trots att det hävdas att hon inte mår bra och inte tycker om sig själv t.om i halvsunkiga fotbollskläder ser Eve bra ut. Kort och gott: Hennes psykiska ohälsa är inte riktigt övertygande. Det är också till en stor fördel om man gillar Belle & Sebastian och inte tycker att det är ett pretentiöst hipsterband. Köper man dessa saker samt att jag som man alltid förundras över att tjejer väljer fel killar (men den diskussionen tar vi en annan dag) så är God help the girl en mycket charmig liten bagatell fullproppad med trevliga musikalnummer. Tv-tittare kanske tycker sig känna igen tjejen med pälsmössa på bilden. Skådisen heter Hannah Murray och spelar Gilly i Game of thrones. En liten låt från filmen bjuder jag på och det är Emily Browning som sjunger. Något hon gör bra bra om ni frågar mig.

Regi: Stuart Murdoch

Betyg: 7/10

Magic magic (2013 Chile) & Eat (2013 USA)

Jag skriver inte om alla filmer jag ser. En orsak till att en film inte hamnar på bloggen kan bero på att den är ganska intetsägande – den är mellanmjölksaktig och det finns inte så mycket att säga om filmen. Andra filmer dyker inte upp på bloggen för att de är dåliga samtidigt som de är helt ointressanta. ”Hallå! Hallå! ” kanske en del säger och menar att det kryllar av dålig film på Filmitch blogg! Naturligtvis är det så. Dåliga filmer är intressanta om de inte är medvetet gjorda för att vara usla men fallerar då filmmakarna har haft ambitionen men inte kompetensen. Filmer av det slaget är oftast mycket sevärda. Dagens två filmer faller inom denna kategori. Den första filmen är ett märkligt magplask som möjligtvis är bättre än vad jag begriper, i den andra filmen råder det en skriande brist på kompetens men gott om vilja.

magic-magic-poster01Magic magic är en intressant psykologisk thriller – åtminstone på pappret. Alicia åker till Chile för att besöka sin kusin Sara som studerar i Santiago. Man har beslutat sig för att hyra en stuga på landsbygden men i samband med trippen blir Sara tvungen att åka till universitetet för att göra en tenta i sista minuten. Motvilligt hänger Alicia med Saras bekanta till stugan. Redan från start inser man att Alicia inte mår psykiskt bra då hela hennes uppenbarelse skriker ångest och hon blir allt sämre ju längre semestertrippen pågår och det är nu filmen spårar ur.

Problemet är att alla i sällskapet beter sig märkligt. Saras pojkvän är inte någon trevlig typ och hans syster är bara grinig. Värst är dock en kompis som de har med på resan. Han är asjobbig men ingen verkar reagera nämnvärt på hans beteende. Det antyds i filmen att det är genom Alicias ögon dessa personer beter sig märkligt om så var fallet skulle Magic magic kunnat bli en intressant film i stil med Repulsion som även den skildrar en människa sammanbrott men kruxet är att alla beter sig märklig vare sig Alicia är i närvarande eller inte. Den enda som verkar vara någorlunda normalt funtad är Sara men hon torde vara rejält puckad med tanke på det sällskap hon valt att umgås med. Historien bara rullar på utan vare sig styrsel eller mening och jag sitter lite som ett frågetecken när eftertexterna rullar. Till denna psykologiska soppa har regissören Sebastián Silva lyckats locka till sig skådisar som Michael CeraJuno Temple och Emily Browning. Läste de inte manus?

Regi: Sebastián Silva

Betyg: 3/10

MV5BMTYwODMwMjk3MV5BMl5BanBnXkFtZTgwMTE3MTI0MzE@._V1_SY317_CR12,0,214,317_AL_Eat skulle kunna beskrivas som den taffliga fattigmansversionen av In my skin. Novella är en wannabe skådespelerska som börjar ge upp hoppet om att slå i Hollywood. Spiken i kistan torde vara när hon äntligen kallas till en audion och filmen visar sig heta Anal aliens 7. Novella mår allt sämre och börjar äta på sig själv. (Fråga mig inte varför. Jag anar att manusförfattaren inte heller vet varför Novella får konstiga matvanor. Det enkla svaret är nog att man vill göra en film om en person som äter på sig själv.) Här snackar vi inte om ett försynt tuggande på nagelband utan rena julbordsfrossandet på den egna lekamen.

Likt Magic magic behandlar den här filmen en människas psykiska förfall men man har haft lite mindre budget att röra sig med och de pengar man hade lades på slafseffekterna (de är bra gjorda ska erkännas). Roligast är de stackars skådisar som verkligen kämpar med ett illa skrivet manus. De är okända men dugliga utefter den situation de hamnat i. Meggie Maddock som spelar Novella har ett trettiotal filmer på IMBD vilket iofs inte behöver betyda något. Karaktärerna är helt uppåt väggarna och många gånger saknar filmen helt sans och vett. Budgeten gör sig påmind när Novella och hennes kompis Candice (som också är skogstokig) går på disko vilket sker ett par gånger under berättelsens gång. Diskot verkar bestå av en röd soffa samt en gång med en toalett. Stället verkar också vara helt folktomt, troligen hade man inte råd med statister. Filmen är som den är – dålig men det är ett tapert försök att göra film och därför förtjänas den att nämnas

Regi: Jimmy Weber

Betyg: 1/10

Pompeii (2014 Kanada)

pompeii-posterAv och till blir jag lite sorgsen till sinnes när jag ser en film. Det sker oftast när man märker att möjligheterna till en höjdarrulle finns men att någon har schabblat bort chansen till fullträff någonstans på vägen trots att man hade öppet mål redan från start. Pompeii är en sådan film och fyra personer bär på en kollektiv skuld till min sorg.

Det som talar för filmen är 100 miljoner dollar i budget samt en simpel historia som i rätta händer kan fånga publiken. Här rör det sig om Titanickonceptet än en gång men man har bytt ut en sjunkande båt mot en mullrande vulkan. Man har kanske inte världens bästa skådisar men de är åtminstone intressanta, Adewale Akinnuoye-Agbaje, Emily Browning, Kiefer Sutherland och Erik Haag (förlåt Kit, Jon, Snow, Harington).

Det som talar mot filmen vid en första anblick är nog bara dess regissör, Paul. W.S Anderson vars filmer bara blir sämre och sämre. De största skurkarna i dramat är dock filmen tre manusförfattare som kokat ihop en dialog och ett manus som ingen regissör i världen kan göra något vettigt av.

Storyn är enkel: Slaven och gladiatorn Milo skeppas till den romerska staden Pompeji för att kämpa i stadens gladiatorspel. På vägen till Pompeji hjälper han till med att avliva en skadad häst. Ägarinnan till hästen en ung adelsdam, Cassia, blir så imponerad över den skäggige gladiatorns hästavlivningshandlag att hon blir blixtförälskad. Cassia har varit i Rom men lämnat staden hastigt för att fly från en besatt friare med psykopatiska drag. Friaren som spelas av Kiefer Sutherland i illasittande romarrustning följer efter Cassia till Pompeii och ett triangeldrama uppstår med en mullrande vulkan i bakgrunden.

Klichéer en masse och en infantil dialog som får mig att snyfta av skam tillsammans med CGI-effekter som är hellre än bra gör detta till en mycket dyr skitfilm. Värre är det nog för skådisarna som säkerligen kom till vissa insikter under och efter filminspelningen. Kit Harrington att han troligen hade få konkurrenter alternativ otrolig tur när han knep rollen som Jon Snow. Carrie-Anne Moss satt troligen sena kvällar i sin trailer och undrade över vart den spirande skådespelarkarriären tog vägen efter Matrix.  Värst blir det nog för Emily Browning när hon ser det färdiga resultatet och förstår att tillsammans med Sucker punch har denna film effektivt dödat alla chanser till en framtida filmkarriär.  Men mest olycklig är jag över att man inte lade 100 miljoner dollar på något vettigare.

Regi: Paul W.S Anderson

Betyg: 2/10

Sleeping beauty (Australien 2011)

Lucy bekostar sina studier med diverse arbeten; kontorsjobb, städerska och eventuellt prostitution . När hon en dag får ett erbjudande om att ikädd sexiga underkläder servera vid middagsbjudningar tackar hon ja. Lucy får efter en tid som servitör erbjudanet att frivilligt låta sig sövas ned och låta betalande kunder dela säng med henne. Kunderna är dock förbjudna att ligga med den medvetslösa Lucy. Efter en tid blir Lucy förståeligt nog nyfiken på vad som pågår i rummet när hon sover och hon inhandlar en spionkamera.

Det här var en mysko film eller kanske inte. Antingen är den mer komplicerad än vad jag begriper eller så så är berättelsen så okomplicerad att jag inte riktigt kan acceptera att handlingen är så simpel som den är. Jag är minst sagt förvirrad efter att ha sett Sleping beauty.

Det finns mycket att gilla med filmen. Fotot är utsökt och filmen känns orginell. Emily Browning presterar bra i rollen som den håglösa och eventuellt självdestruktiva Lucy. Jag blir inte riktigt klok på rollfiguren Lucy. Det framstår som att hon inte ha någon livsgnista kvar. Egentligen verkar Lucy i vaket tillstånd vara lika apatisk som när hon är nedsövd. I ett par små scener i filmen verkar det dock som att hon reagerar på sin situation. B.l.a eldar hon upp sitt arvode och hon småjävlas lite men det känns mer som tysta protester men mot vad?  Jag blir nyfiken på vem Lucy är men det förklaras aldrig i filmen. Kan det vara så att Lucy symboliserar någon eller någonting eller övertolkar jag en film som bara handlar om en tjej som på ett udda sätt säljer sin kropp?

Sleeping beauty ger mig många frågor och tankar men jag får inga svar. Kanske är film då som bäst när man får fundera och tänka lite extra men då krävs det att man bryr sig om karaktärerna och det är här som Sleeping beauty failerar. Filmen präglas genomomgående av en steril och kall känsla. Efter att ha sett filmen kändes mitt sinne lite som huden kan göra efter att man varit ute en kall vinterdag. Torr och i behov av hudkräm. Avsaknaden av filmusik gör också sitt för att framkalla den känslan.

Jag vet inte vad filmen vill säga mig. Jag har tittat i nittio minuter men berättelsen lämnade bara ett tomrum. Snyggt, orginellt, välproducerat och välspelat men i detta fall för känslokallt för att jag ska bli engagerad.

Regi: Julia Leigh

Betyg: 5/10

Comborecension: Sucker Punch ( 2011 USA )

Då var det dags för ännu en comborecension av och med Filmitch och hans bror. Denna gång blir det faktiskt en trippelcombo (?) då jag genom mutor ( bjöd på biljetten ) lyckades få min snart 18-årige son med på bio för ovanlighetens skull. Hans åsikter är dock ganska kortfattade. Filmitch i vanlig text, Marcus i kursiv, samt sonens korta åsikter i fet. Det kan vara bra att veta så ni kan skilja oss åt.

Det var med skräckblandad förväntan jag gick på Sucker Punch, dels efter att ha läst Joels informativa inlägg om filmen och dels efter att gjort misstaget att se om Snyders 300 häromdagen med nedslående resultat. Förväntningarna var minst sagt låga. Nu är inte Sucker Punch riktigt så dålig som många menar men någon höjdarrulle är den verkligen inte.

Tjejen Baby Doll ( redan här tappar filmen i betyg, av alla världens miljoner namn väljer man namnet Baby Doll ) spärras in på ett mentalsjukhus av sin elake styvfar då han vill komma åt hennes pengar. Styvfadern mutar en korrumperad vårdare så denne ska se till att hon blir lobotomerad. Väl på sjukhuset förflyttar sig Baby Doll in i en fantasivärld som har formen av en bordell.  Baby Doll upptäcker att när hon dansar för etablissimangets kunder förflyttar hon sig till en ny fantasivärld där hon möter en man, Wise man, han berättar att hon kan nå friheten om hon får tag på fem föremål. Tillsammans med några vänninor på bordellen sätter nu Baby Doll igång med att planera sin flykt.

Sucker Punch är ett ypperligt exempel på en person som har passerat sin kompetensnivå. Ni undrar vem? Regissören Snyder så klart. Han har nämligen hittat på storyn helt själv ( vilket han dumt nog också erkänner ), för första gången gör han en film som inte är baserad på någon annans verk. Tidigare har han b.la annat gjort Watchmen ( Alan Moore ) och 300 ( Frank Miller ). Egentligen är det inget större fel på berättelsen, den har inslag av Alice i Underlandet, Stephen Kings The talisman och Pans labyrint och jag gillar berättelser där huvudpersonen måste lösa ett antal uppgifter för att nå målet. Problemet med Sucker Punch är att Snyder uppenbarligen inte har kompetensen få till en bra historia på egen hand, filmen har inget flyt, dialogen är krystad och pretentiös och Snyder krånglar till det mer än nödvändigt. Jag missade faktiskt tvisten på slutet men som tur var min observante och mer kvicktänkte bror med så han fick upplysa mig efter föreställningen.

Själv börjar jag bli ganska trött på filmer som går ut på att huvudpersonerna skuttar runt i olika verkligheter. Kunde  inte Inception fått ha varit en värdig slutpunkt för trenden ett tag? Inte för att det är fel i sig men  det hade varit trevligt med en ny intressant vinkel på det hela.  Jag har heller  ingenting emot historier som bygger på premissen att huvudpersonen för att klara ”huvud-questen” måste klara av ett antal mindre ”side-quests” det är ett klassiskt sagoupplägg men i Sucker Punch är det så styltigt och övertydligt att det känns som om jag sitter och tittar på när min son spelar dataspel. ”Gå dit, klara minibossen, spring hit, spara o.s.v. Särskilt orginell eller smart är inte heller plottens sluttvist, faktum är att jag sov i slutet av filmen (första gången i mitt liv jag somnat på bio) och klurade ändå ut den genom att dra mig till minnes en scen i filmens början, inte för att jag är mer observant eller mer kvicktänkt än någon annan utan för att tvisten (eller snarlika varianter) har använts sedan början på 90-talet. Tack för den passningen. Med andra ord menar du alltså att jag är så korkad att jag missar en tvist som t.om en sovande biobgrafbesökare fattar. ”Jag är inte mer kvicktänkt än någon annan”. Med de orden har du nu nedgraderat mig till en amöba som gillar film. Ok du är kanske smartare men jag är starkare. Sjömansbröst är att vänta!

Emily Browning har jag alltid gillat sedan Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events men nu börjar bli tveksam. I Sucker Punch  påminner hon dock mest om en vaxdocka med utryckslöst ansikte och halvöppen mun som glänser av läppglans och jag kommer på mig själv att sitta och tänka på Ben Affleck! Inte bra alls. De övriga skådisarna är inte så mycket att hurra för men jag har sett värre. Filmen är otroligt snygg och allt går faktiskt inte i slowmotion tack och lov.

Nej, allt går inte i slowmo men på tok för mycket för min smak. Jag tycker inte saker ser coolare ut för att de går i slowmotion, inte längre. Det kändes nytt och fräscht att folk gick i slowmotion till tuff musik i början av Resovoir Dogs och det var coolt några gånger till. Det innebär inte att vad som helst blir coolt för att det rör sig sakta till tuff musik, som exempelvis en tjock borgmästare med 70-talsglasögon eller fallande gulllökar.  Visst är filmen snygg, men vad spelar det för roll när det hela är totalt oengegerande, jag ser att det fightas hej vilt på duken, det smäller, flyger och splashscreen-poseras hej vilt men det blir för mycket helt enkelt. Hade filmen kommit för 10-år sedan hade det visuella spektaklet antagligen fascinerat mig men idag känns det helt  blasé. Visst har man sett det förut men det är likväl snyggt.

Varje quest som tjejerna har inramas av en en coverlåt och känslan av rockvideo är inte långt borta, det känns på något sätt lite billigt och oinspirerat.

Jo tack, billigt och oinspirerat var rätta orden. Coverversionerna är producerade enligt nån slags ”emo/lightgoth-fomulär 1A” och resultatet blir en ganska slätstruken homogen ljudmatta till lustmord på utmärkta låtar som ”Where is my mind”, ”White Rabbit” och ”Search and Destroy”. Och eftersom jag inte tillhör Tokyo Hotel- generationen så gillar jag det inte. Du är så känslig av dig när det gäller musik. Låtarna är inga storverk och orginalen är bättre men lustmord är att ta i tycker jag. När du lyssnat på Vengaboys version av Brazil då kan du återkomma och vi kan diskutera lustmord på musik.

På det hela är Sucker Punch knappt, och då är jag snäll, godkänd men mycket kan nog bero på det Pladd skrev;” Brudar som spöar skiten ur folk är sällan fel”. Fråga mig inte bara varför, det bara är så.

Vad sonen tyckte? Filmen var dålig. Bra action men det räcker inte för att bygga en hel film på. Var inte tjejerna snygga då? Jo men det gör väl inte filmen automatiskt bra? Det var bara en massa kassa skådisar. Men Scott Glenn sa jag. Han är väl bra? Han påminde mest om den där gubben i barnprogrammet Vintergatan. Va! Menar du Kapten Zoom !?  Sedan fortsatte bilfärden hem i tystnad. Jag vet inte om Anders Linder och Scott Glenn är speciellt lika. Bedöm själva men jag tjafsar inte med en snart 18-årig son om sådana trivialiteter jag var mest glad att han ville följa med på bio.

Trots brudar som spöar skiten ur folk och Anders Linder-lookalikes, så kan jag inte tycka om Sucker Punch. Vill man se kvinnor som slår tillbaka finns det bättre och mer engagerande filmer i genren. Se om ”Kill Bill” exempelvis, Baby Doll med vänners kamp liknar rena Pippi Långstrump- revolten i jämförelse.

 På sätt och vis känns det som om jag sett en blandning mellan det här gJLIiF15wjQ och det här   http://youtu.be/1ztMC7Bfdo0.                                                                                                    

Regi: Zack Snyder

Betyg: Filmitch 4/10

Snart 18-årige son 2/10

Marcus Betyg 2/10 (ljud och bild var ju i alla fall bra)

The Uninvited (2009)

theuninvitedpic2Efter sin mors död i en brand får dottern Anna en sammanbrott och vårdas på psyket i 10 månader. När hon kommer hem har pappan inlett ett nytt förhållande med mammans sköterska.Kort efter hemkomsten drabbas Anna av div spökerier. Tilsammans med sin storasyster börjas hon undersöka den blivande styvmoders förflutna då vissa saker inte verkar stämma………

Detta är en i den långa raden av amerikanska nyinspelningar på asiatiska filmer, orginalet hette ”Two sisters”. Jag har inte sett den versionen men den här filmen var helt OK. Det är lite rysligt, man hoppar till på några ställen och en liten twist mot slutet som sig bör av filmer i den här genren. Kort och gott en standard skräckis.

Regi. Charles och Thomas Guard

Skådespelare: Emily Browning, Arielle Kebbel, David Strathairn, Elizabeth Banks m.fl

Betyg: 7/10