Mary Poppins Returns (2018 USA)

Ack ack ack familjen Banks har problem eller rättare Michael som nu vuxit upp. Han är relativt nybliven änkling, far till tre barn och sitter rejält i klistret. Han har belånat barndomshemmet och nu vill banken ha alla stålar på ett bräde annars blir Michael och hans barn tvungna att flytta. Det finns en liten räddning nämligen ett papper på att familjen Banks äger en andel i banken. Problemet är att dokumentet är spårlöst försvunnet. Turligt nog så återvänder Mary Poppins för att på sitt eget speciella vis ställa saker och ting till rätta.

Disney har länge varit sugna på att göra en uppföljare till sin film Mary Poppins som kom 1964 men Mary Poppins skapare P.L Travers verkar ha varit en dam som satte sig på tvären till detta så man fick vackert vänta till tanten låg i graven då hennes släktingar var mer medgörliga eller möjligtvis mer sugna på amerikanska dollars – take your pick.

Ett litet problem med filmen är möjligtvis att vem är den för? Det är över femtio år sedan förra rullen och vad jag vet så råder det inte direkt en Mary Poppins feber i världen. Dagens ungar har troligen ingen aning om vem hon är och vem förutom gamla stofiler som jag vill gå på bio och se en tvåtimmars film förlagd under depressionen fullproppad med sånger med en barnflicka i huvudrollen? En hel del skulle det visa sig då rullen spelade in ca 350 miljoner världen runt. Ingen formidabel succé men avsevärt mer än vad jag väntat mig. Det finns hopp för kulturen.

Hur är då filmen? Oväntat bra. Filmens starkaste kort är naturligtvis Emily Blunt som är kanon i rollen som Mary Poppins. Hennes porträtt är en något kärvare Poppins än Julie Andrwes version men Blunt har glimten i ögat och en ganska bra pipa, det kan man komma långt med. Sångerna är ok men de kräver nog en lyssning eller två till innan de sätter sig. Övriga skådisar är bra även om Ben Whishaw (lös?)mustasch ser ganska malplacerad ut. Den som kan den gamla filmen kommer finna att Mary Poppins returns är fullproppad med referenser och blinkningar till sin föregångare man har t.om dammat av 93-årige Dick van Dike för ett dansnummer snacka om risktillägg för filmbolaget.

Jag var mer än nöjd efter titten. Filmen slår inte originalet men jag har inget emot om Blunt axlar rollen än en gång i rollen som Poppins. Det finns trots allt sex böcker till att filmatisera.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 7/10

Hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

The Party (2017 Storbr)

Klart det ska firas när Janet har fått en viktig post i  partiet. Hon bjuder in sina närmaste bekanta till en liten fest. Ett par minuter in i filmen inser jag som tittare att det kommer bli allt annat än ett lyckat party. Giftiga kommentarer, en pistol på drift, otrohet och uppbrott är vad som hamnar på dagordningen istället för en trevlig stund i vänners lag. Folk är mer eller mindre halvhysteriska och den ende som verkar bevara lugnet är tysken Gottfried. som mest glider runt och tar emot sin frus giftiga kommentarer med jämnmod. I slutändan anar jag att det varit bättre om Janet firat sin utnämning med en kopp te.

The Party är en film i det lilla formatet. Filmen utspelar sig i Janets hus och man rör sig gnabbades mellan rummen. Pinsamheter läggs på hög vilket när det sker på film ger mig en lätt ångest samtidigt som jag har väldigt roligt åt rollfigurernas tillkortakommanden.  Det finns inga roligare gräl än de mellan akademiker eller kulturpersonligheter då bråken många gånger handlar om petitesser som blåses upp till ofantliga proportioner vilket gör att alla inblandade får ett löjets skimmer över sig. Nu är det iofs allvarliga ting man bråkar om på Janets party än t.ex rikligt användande av läppglans men det blir underhållande att se hur alla gör sitt bästa för att hålla masken, något man inte lyckas speciellt bra med.

Skådisarna är top notch från Kristin Scott Thomas som spelar värdinnan till Bruno Ganz som spelar den hunsade Gottfried. The Party är en kort film (71 minuter) i svartvitt  regisserad med säker hand av  Sally Potter och en av de bästa filmerna 2017 – tycker jag.

Regi: Sally Potter

Betyg: 8/10

Our idiot brother (2011 USA)

Det är väl att ta i att kalla Ned Rochlin för idiot däremot är han så aningslös och godtrogen att man storknar. I Neds värld säger man rakt ut hur saker och ting förhåller sig och man tar folk på orden. När Ned släpps ut från en kortare fängelsevistelse efter att ha sålt marijuana till en uniformerad polis har han inget hem då hans flickvän dumpat honom. Neds tre systrar kommer motvilligt överrens om att låta honom bo växelvis hos dem tills situationen med boendet ordnat sig. Att släppa in Ned i liv fyllda av otrohet, konfliker och hemligheter utvecklas till en social katastrof.

Jag har haft tur den senaste tiden när det handlar om komedier (eller också är jag på ovanligt gott humör) Our idiot brother är den tredje komedin på raken som jag uppskattar. Filmen är visserligen en bagatell men en mycket trevlig sådan. Ned är en person som det inte går att ogilla och trots att han ställer till det för sina systrar gör han de ändock en tjänst på något bakvänt sätt. Lite smetigt blir det mot slutet men det kan jag ta då trevnadskänslan är hög.

Paul Rudd spelar den aningslöse Ned och de tre skådisarna Emily Mortimer, Zooey Deschanel och Elizabeth Banks kommer lite i skymundan i rollerna som hans systrar. Lite synd för deras liv är ganska intressanta. Även Adam Scott  gör ett inhopp som en trevlig slacker och Rashida Jones spelar Zooeys sambo så det saknas inte kompetent folk i birollerna. En liten varning är dock på sin plats: Om man mot inte har ett oemotståndligt begär att se Steve Coogans röv och pungkulor är Our idiot brother kanske inte dagens bästa val men det går alltid att blunda de korta sekunderna.

Filmen kan man se här.

Regi: Jesse Peretz

Betyg: 6/10