The Third day (2020 Storbr)

Den före detta socialarbetaren, numera blomsterhandlaren, Sam besöker platsen för sin sons död på hans årsdag. I närheten av platsen förhindrar han en ung tjej från att ta självmord. Tjejen bor på ön Osea som bara kan nås landvägen när det är ebb och Sam kör henne dit. Byborna på ön är lite märkliga och de förbereder den årliga sommarfesten. Sam behöver verkligen återvända hem till sin familj men slumpen och andra saker gör att han blir kvar på ön som påverkar honom på ett märkligt vis.

The Third day är en tv-serie på sex delar men berättelsen består av två akter, Summer som jag beskrev ovan och Winter som är en historia om en annan person som kommer till ön. Det är inte två fristående berättelser om Osea utan de två historierna har definitivt med varandra att göra.

Summer var helt ok och hade ett par tvistar och jag hade inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta.  Av och till blev det faktiskt lite segdraget då Sam springer hit och dit på den lilla ön och får ett och annat mindre sammanbrott. Serien som helhet växer dock rejält efter att man sett Winter som är avsevärt mer fartfylld och spännande.

Storyn är lite gåtfull och allt är inte klargjort när den slutar något som inte störde mig alls. Som tittare får man själv välja om det rör sig om övernaturliga saker eller bara lite lantlig vidskepelse. Skådisarna är överlag bra och kvartetten Jude Law, Emily Watson, Paddy Considine samt Naomie Harris funkar riktigt bra. Senast jag såg Jude Law var det som elegant påve här är han avsevärt mer luggsliten, en rejäl kontrast. Miljöerna gör sitt och jag hade inte haft något emot att semestra på Osea men hade nog betackat mig för festivalen.

Betyg: 7/10

BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

A Royal night out (2015 Storbr)

a-royal-night-out-poster”Inspired by true” events står det på omslaget vilket betyder att man kokat soppa på en spik. De ”true events” som man här gjort film av är att de två prinsessorna Elisabeth (sedermera Elisabeth II) och Margaret fick tillåtelse att att gå ut bland folket för att fira segern över tyskarna 1945. En, vad jag förstått, ganska städad tillställning. I A Royal night out sker något helt annat. De två prinsessorna smiter från sina vakter ut på Londons gator där ett party av sällan skådat slag pågår. Elisabeth tappar bort sin syster Margaret och får hjälp av en soldat som deserterat för att finna systern. Naturligtvis vet inte soldaten att han  släpar runt på landets blivande statsöverhuvud och naturligtvis uppstår det lite romans under jakten på systern.

Då jag i själ och hjärta är djupt anti-rojalistisk svallade naturligtvis känslorna inom mig då jag såg denna film. Filmen innehåller en hel del svammel om att de kungliga minsann inte har det så lätt. Klart att jag inte går på den propagandan. Trots detta gillar jag filmen t.om så mycket att jag väljer att bortse från det mesta även om filmen gav upphov till en och annan djup suck under titten. Jag är trots allt inte så korkad att jag förkastar en trevlig, välgjord och charmig film bara för att den försöker slå rojalistiska dunster i ögonen på mig.

A Royal night out är som sagt en mycket trevlig film som gör att jag småmyser under titten. Jag får ta filmen för vad den är, en saga, och inget annat. Miljöerna från 40-taets London väcker min nostalgiska ådra (även om jag inte är SÅ gammal), kläderna är snygga och det spelas härlig musik. Sarah Gadon som spelar Elisabeth var en ny bekantskap för mig men hon besitter en charm och viss karisma som gör att hon passar ypperligt i sin roll. Det enda irritationsmomentet var prinsessan Margaret som gav ett lite väl korkat intryck. Hur hon var i verkligheten vet jag inte men även om hon var av kunglig börd agerar hon lite väl blåögt i filmen.  A Royal night out är en bagatell men en förbannat trivsam sådan oavsett vad man tycker om monarkin.

Regi: Julian Jarrold

Betyg: 7/10

Equilibrium (2002 USA)

equilibrium-originalEfter det tredje världskriget beslutar sig de styrande att man ska undanröja alla chanser för att det ska bli ett fjärde krig. En medicin framställs som ska ta bort alla mänskliga känslor då man anser att det är just förekomsten av känslor som ställer till det för oss människor. Vidare beslutar man sig för att förbjuda allt som överhuvudtaget kan väcka känslor till liv och förbjuder följaktligen all konst. Nu är det som så att alla människor accepterar inte dessa drastiska beslut och det finns en motståndsrörelse. En polisstyrka har skapats för att leta rätt på dessa känslosamma element och filmens huvudperson John Preston är en av de bästa poliserna. Han hamnar dock i obalans när hans partner visar sig höra till motståndarsidan och glömmer så en morgon att ta sin drog.

För att vara en film som ska handla om människor utan känslor år det ovanligt mycket av den varan bland de som säger sig ta drogen. Vidare undrar jag lite om logiken över hur ett samhälle överhuvudtaget kan fungera utan att dess medborgare inte har några känslor. Utan känslor skulle man inte bry sig om något och drivkraften för att leva skulle upphöra. Nu kanske man inte ska tänka i dessa banar utan bara luta sig tillbaka i soffan och låta sig bli underhållen av en ganska välgjord actionthriller i sf-format.

Bale har huvudrollen och då han till vardags ser ut lite som en vildsint revisor passar han bra i rollen som känslokall (åtminstone till en början) polis. Vidare har vi Emily Watson (vart tog hon vägen?) som kärleksintresse och radarparet Sean Pertwee och Angus Macfadyen är filmens skurkar, vilket de passar bra till att gestalta. Filmen är småspännande och storyn tar en par oväntade vändningar. De jag gillade mest var fighterna då framtidens poliser tydligen lärt sig någon form av pistol kung-fu som funkar bra i bild. Scenografin är futuristiskt betonggrå och just de administrativa byggnaderna utseende gör att jag misstänker att filmens regissör sneglat lite på Terry Gilliams Brazil. På det hela en bra film som borde förtjäna avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Kurt Wimmer

Betyg: 7/10