The Beauty and the Beast (2017 USA)

Musikalveckan startar som brukligt med en gemensam film. Jag har redan skrivit om The Beauty and the beast men då i dess animerade form. Disney har börjat med att återvinna sina äldre filmer dvs de gör om tecknade filmer till spelfilmer. Djungelboken kom häromåret, Aladdin och Mulan är på G vad jag förstått. 

En självisk prins har av en fe förtrollats till ett odjur och förbannelsen kommer bara att brytas om ömsesidig kärlek uppstår mellan odjuret och en annan person. Den unga flickan Belle blir fånge hos odjuret/prinsen men efter en tid börjar något som kan kallas kärlek att spira men det är något som Gaston, Belles efterhängsne friare, inte tänker acceptera.

Ja det var inte så mycket nytt, storyn är som sagt detsamma och låtarna likaså med några tillägg. De nya låtarna göre vare sig till eller ifrån för mig men å andra sidan är jag så inkörd i den tecknade versionen att jag har nog svårt att ta denna version till mig. För mig blir det nog mest att sitta och jämföra vad som ändrats mot den tecknade versionen. Den främsta ändringen är nog att man är lite mer detaljerad i storyn, spelfilmen är en halvtimme längre. Jag är nog mer förlåtande med logiska kullerbyttor när det rör tecknad film (kanske ligger det i genrens natur) jämfört med spelfilm och här får jag svar på frågor jag aktivt ignorerat i ett par decennier som t.ex hur länge Belles pappa irrade runt i skogen.

Filmens karaktärer får också lite mer djup än sina animerade motsvarigheter på både gott och ont. 2017 års version känns och så lite dystrare och mer allvarsam men det kan bero på att sagoskimmret bleknar något i,om spelfilmsformatet.

Nej det var svårt för mig att skapa en självständig bild av filmen då jag hela tiden sneglar på förlagan vilket gör att jag får problem att bilda en rättvis åsikt om filmen. Troligen hade jag varit mer förtjust i The Beauty and the beast om jag inte sett den tecknade filmen från 1991. Det är bra skådisar, bra musik och storyn gillar jag fortfarande men problemet är bara att 1991 års version var så mycket bättre. Jag tar dock hänsyn till mina tillkortakommanden och ger filmen godkänt.

Vad Sofia tycker om filmen kan ni läsa här.

Regi: Bill Condon

Betyg: 6/10

Annonser

Colonia (Tyskland 2015)

coloniaposterPlatsen är Chile under 70 talets första år och till USA:s fasa har den socialistiske Allende valts till landets president. Folk firar och beter sig som vänsterfolk under 60 och 70 talen brukar göra på film: Går på poesiaftnar, har fula kläder, lyssnar på dålig musik och står och gapar och skriker i det offentliga rummet. Till denna våta vänsterdröm anländer flygvärdinnan Lena. Hon passar på att ta lite semester för att träffa sin pojkvän Daniel, en tysk som åkt till Chile för fira socialismens seger. Vi vet alla hur det slutade, med stöd av USA tog militären makten, folk fängslades och torterades. Daniel arresteras och hamnar i ett lite annorlunda fångläger. Lägret ligger ute på landsbygden och drivs av en sektledare som samarbetar med juntan. Ingen har någonsin kommit levande från detta ställe men det är något Lena tänker ändra på då hon frivilligt söker sig till sekten för att befria sin pojkvän.

Colonia skjuter sig direkt i foten redan under förtexterna då man hävdar att filmen är baserad/inspirerad av verkliga händelser. Detta gör att jag direkt börjar fundera på vad som är rimligt i filmens handling och jag börjar ifrågasätta en hel del av vad som sker och påstås i filmen. Det är synd att man gör detta då det lägger lite smolk i filmbägaren för Colonia är en ganska så spännande thriller som kunde stått på egna ben utan att man behövt spela ut BOATS-kortet.

Skådisarna är bra med Emma Watson som flygvärdinnan, Daniel Brühl spelar hennes pojkvän och Michael Nyqvist spelar än en gång svettig sektledare men här har han bytt ut sång mot smisk.

Vill man ha lite välgjord spänning rekommenderas filmen bara man ser till att glömma det där förhatliga ”inspirerad av verkliga händelser”.

Regi:  Florian Gallenberger

Betyg: 6/10

Noah (2014 USA)

MPW-90857Darren Aronofsky senaste film bygger på historien om Noah. Möjligen kanske någon i vårt sekulariserade land har missat den här berättelsen så jag drar den i korthet: Gud (här i filmen kallad för The Creator) har tröttnat på människorna och beslutar sig för att förinta dem i en översvämning. Noah är dock en gudfruktig man och får i uppdrag av Gud att bygga en ark som kan rymma jordens alla djur så att de kan befolka vår planet efter katastrofen. Aronofsky har broderat ut storyn en aning och b.la lagt till fallna änglar som hjälper Noah att bygga arken samt en konflikt mellan Noah och de övriga människorna. För att hotta upp historien ytterligare så slits Noah mellan sin plikt till Gud och sin kärlek till sin familj.

Jag ska erkänna att jag var mycket tveksam till Noah då filmer med religiösa teman ofta blir pompösa och alldeles för respektfulla mot sina källor, åtminstone om filmen produceras i USA där kristna fundamentalister har alldeles för mycket att säga till om. Noah är ingen toppenfilm och dras med en hel del brister. Jag undrar lite över varför  Aronofsky kände sig manad att göra filmen. Nu visade det sig att filmen inte var så trist och uppblåst som jag förväntat mig. Filmens första två tredjedelar är bra och kan ses som en ren fantasy. Konflikterna mellan Noah och han familj samt hotet från människorna väcker mitt intresse och i sina stunder är det både spännande och till viss mån gripande. När Gud sedan släpper lös katastrofen och tittaren hänvisas till livet på arken blir Noah med ens tristare och jag satt och väntade på att filmen skulle ta slut. En stor anledning till detta var att jag hade svårt att finna sympati för Noah och hans agerande gentemot sin familj. Hade jag varit en av passagerarna på arken hade jag nog satsat på att dumpa den fundamentalistiska gringubben överbord. Jag får t.om så svårt för Noah att jag stundtals sympatiserar mer med filmens skurk än dess hjälte. Å andra sidan har jag aldrig varit speciellt förtjust i den gammaltestamentliga versionen av Gud som kort och gott verkar vara en riktig skitstövel med alla sina påhitt och nycker. Det är lite synd att filmen tappar såpass för den börjar som sagt förvånansvärt bra.

Se vad Jojjenito tycker om filmen.

Regi: Darren Aronofsky

Betyg: 5/10

The Perks of being a wallflower (2012 USA)

The-Perks-of-being-a-Wallflower-Poster-the-perks-of-being-a-wallflower-movie-32316540-600-866En arbetskompis hade rekommenderat den här filmen och när Movies-Noir skrev om den i positiva ordalag ökade intresset. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, kanske var det för mycket janssons eller julskinka, men jag kände att jag aldrig kom in i berättelsen. Jag blev också lite irriterad på att än en gång se dessa kallade outsiders i skolmiljö. Outsiders som defineras genom pretantiöst pladder, spontanitet och att de lyssnar på The Smiths. Jag har sett de här ungdomarna på film sedan John Hughes dagar och kände nog att det blev en gång för mycket. Kort och gott; Jag slocknade mitt i filmen så engagerande var den.

Först hade jag tänkt skita i att se klart filmen turligt nog så så ändrade jag mig. Av någon anledning så sögs jag in i filmen, något som kan bero på ett par koppar kaffe och smält julmat. Filmens sista kvart är fantastisk och den avslutande scenen var ren filmmagi. En scen som jag såg om tre gånger till efter filmens slut. Det blir inte en fullpoängare än men The Perks of being a wallflower har definitivt möjligheter att växa när jag ser om den (för det kommer jag att göra) och då med mindre mat i magen.

Vad filmen handlar om? The Perks of being a wallflower är en s.k coming of age film där Charlie, suveränt spelad av Logan Lerman, första år i high school skildras. Lerman har inte direkt en imponerande CV bakom sig b.la den halvtrista Percy Jackson filmen samt The Three musketeers (som jag stängde av efter tio minuter) men med bra manus och regi visar Lerman att han är en skådis att räkna med. Charlie vet inte riktigt hur han ska bete sig bland sina jämnåriga då han inte riktigt lärt sig det sociala samspelet. Då Charlie inte heller mår psykiskt bra blir det än svårare. Efter en något darrig skolstart så finner dock Charlie några vänner på skolan och han får en chans att växa som människa. M.a.o så har vi sett berättelsen många gånger tidigare men The Perks of being a wallflower vinner på bra regi, bra skådespelare och att jag verkligen bryr mig om hur det ska gå för Charlie då han är en sympatisk och något vilsen människa. Emma Watson har en av rollerna i filmen och hon visar här att hon lämnat Hermonie och Harry Potter bakom sig och verkar ha framtiden för sig. Paul Rudd, Tony Savino och Dylan McDermott har små men underhållande roller i filmen.

Jag är glad att jag tog mig i kragen och såg filmen klart för sevärd är den!

Regi: Stephen Chbosky

Betyg: 8/10