Delvier us from evil (2014 USA)

Vilken gemensam nämnare kan en hustrumisshandel, ett bisarrt självmord och en kvinna som kastar sitt barn till lejonen på Bronx zoo ha? Polisen Ralph Sarchie anar ett samband men vill inte acceptera sanningen att det är övernaturliga makter som ligger bakom. Det blir den hunkiga prästen Mendoza som försöker övertyga Ralph att så är fallet.

Med Bruckheimer som producent kan man inte vänta sig något finlir av djupare slag. Om man tar filmen för vad den är, en skräckis vars mål är att få folk att hoppa till i biofåtöljerna är filmen helt ok. Jag skulle tro att filmen säkerligen fyller sin funktion till den den målgruppen. Själv blir jag som vanligt trött på alla dessa onödiga djup-scares som man strösslar med under speltiden. Det blir bara larvigt efter en stund och jag hoppar mer till av att det gör ont i öronen av det höga skärande ljudet som ackompanjerar skrämselmomenten än av att det de facto är rysligt. Jämfört med de försynta handklappningarna i The Conjuring är Delever us from evil rena amatörernas afton. Efter halvdana skådespelarinsatser (dock ingen skugga på Bana), äckeleffekter, en icke abort (tror jag) samt en frälsning av huvudpersonen har Bruckheimer levererat det han förväntas göra: popcornskräck. Filmen duger och ser man inte ohälsosamt mycket skräckfilm är man nog mer än nöjd men personligen gillar jag den aktuella Oculus bättre som levererar fler rysningar men inte lika högljudda. Se den istället.

Fiffi och Movies -noir har också sett filmen.

Regi: Scott Derrickson

Betyg: 4/10

Lone survivor (2013 USA)

Vanligtvis skryr jag filmer som behandlar kriget mot terrorn och Mellanösternkonflikten (kommer till det sen) men när mina filmspanarkollegor ber mig så vackert att se en film om detta ämne kan jag naturligtvis inte tacka nej.

Lone survivor handlar om den misslyckade Operation Red Wings i Afghanistan 2005 och bygger på soldaten Marcus Luttrells skildring av händelsen. Den militära ledningen beslutar sig för att skicka ut en liten grupp soldater i syfte med att lokalisera och döda talibanledaren Ahmad Shah (som ser precis ut som Anthony Quinn). Under uppdraget blir soldaterna upptäckta och måste fly som om att inte detta räckte visar det sig att utrustningen inte fungerar som den ska och man har svårt att få kontakt med högkvarteret och får klara sig på egen hand.

Klarar man av en dos USA propaganda är filmen relativt ok. Den är lite småseg och hade med lätthet kunnat kortas ned en kvart/tjugo minuter. Det är väldigt många scener med män som springer i motljus, tjatar om sina fruar/flickvänner och ryggdunkande innan själva uppdraget startar. Sedan följer en massa scener med tittande i kikarsikten, viftande med händer, krypande i buskar och allt sådant där som soldater tydligen sysslar med i naturen. Om man lyckats hålla sig vaken så länge (frun somnade) blir det desto mer fart och fläkt under filmens andra timme och det är en helt ok jakt-i-skog-film med en fasligt massa trillande-nedför-sluttningar-i-slowmotion-scener. Jodå filmen duger knappt om man tar den för vad den är: En hyllning till korkade människor (kommer till det senare). Men som sagt det är en film som behandlar kriget mot terrorn och därmed dras den med många problem ur min synvinkel.

Här följer en Filmitch filosoferar light om man inte orkar med detta är det bara att scrolla ned till betyget.

Mitt största problem med filmer som rör det s.k kriget mot terrorn och Mellanösternkonflikten är att det är en pågående konflikt som är oerhört komplicerad,  historien skrivs fortfarande vilket gör att det är svårt för mig att ta ställning när jag ser en film om ämnet. Vilka som är hjältar och vilka som är skurkar har jag svårt att avgöra. Det enda jag vet är att båda sidor amerikaner, talibaner, palestinier, israeler och s.k terrorister (det finns ingen enhetlig definition över vad en terrorist är, bara det ställer till ett problem så fort ordet nämns) begår vedervärdiga handlingar mot andra människor. Så när jag ser en film av detta slag har jag svårt att hålla på någon sida iom att det är svårt för mig att släppa det historiska bagaget och oklarheterna över vem som har rätt eller fel. Det enda jag ser är människor som begår korkade/onda handlingar. Det är så mycket lättare med filmer från andra världskriget då det åtminstone hos mig inte råder någon tvekan över att det är nazisterna som är skurkar. Lägg sedan till att filmerna i den här genren har en tendens att bli politiska pamfletter och det har jag nog av till vardags.

Avslutningsvis har jag svårt att engagera mig i de personer som berättelsen vill att man ska heja på då de frivilligt har satt sig i denna situation (vad jag vet så tvångsinkallar inte USA sina soldater) och har man frivilligt satt sig i en sådan här situation får man skylla sig själv. Därför kan jag inte riktigt känna för soldaterna som blir beskjutna de har s.a.s bäddat sin egen säng. Jag är av den övertygelsen att den som frivilligt väljer soldatyrket dras med någon form av känslomässig problematik.

Jag läser hellre en bok eller ser en dokumentär om dessa konflikter där får min källkritiska ådra åtminstone en liten utmaning.

Regi: Peter Berg

Betyg: 4/10

Andra som sett filmen är

Fiffi

FLMR

Fripp

Jojjenito

Movies noir

 

Comborecension: Hanna ( 2011 USA )

Då Marcus ansåg att hans barn var för vilda för att lämnas över till en stackars barnvakt blev det min dotter som följde med på filmen Hanna som Fiffi tipsade om. Min dotter skriver i kursivt.

Jag insåg försent att det inte var helt gratis att gå på bio med min far, som precis innan filmen drar igång säger: ”Du inser väl att du m å s t e göra en comborecension med mig nu?” och avfyrar ett Joker-leende a lá Jack Nicholson Så nu sitter man här och försöker skriva på något som känns som en skoluppgift från högstadiet…

Ute i den finska vildmarken lever Hanna tillsammans med sin far. Det är inget vanligt par, det visar sig ganska snart att pappan tränar sin dotter till att bli en fullfjädrad mördare med ett speciellt mål i sikte; CIA agenten Marissa. Varför Hanna har detta uppdraget avslöjas under filmens gång när hon släpps ut i världen och jagas av lönnmördare och agenter.

Att man som far skickar ut sin 16-åriga dotter för att lönnmörda en annan person är väl allt annat än friskt. Fin kärleksförklaring liksom att låta dottern göra skitjobbet.

Saoirse Ronan som jag tidigare sett i pekoralen Flickan från ovan är en riktigt bra skådis som jag hoppas få se mer av. Filmen blir inte sämre av att Cate Blanchett spelar berättelsens skurk med en känslokylan och elegans som få kan slå. Eric Bana i rollen som Hannas pappa är aningen färglös men det kan kanske vara svårt att göra avtryck i en film när man har två bra skådespelerskor som Saoirse och Cate som motspelare.

Precis som i ”Flickan från ovan” så är Saoirse Ronan riktigt, riktigt bra i denna film. Skillnaden är väl att ”Hanna” är några ljusår bättre än Peter Jacksons filmverk som han lyckades med att totalkvadda. Cates rollkaraktär är perfektionen personifierad in till minsta tand, bokstavligt talat, vilket ger isande obehag och frånvaro av medmänsklighet. Tänk Tilda Swintons roll i Narnia: Häxan och Lejonet” så förstår ni kanske vad jag menar.
Cate och Saoirse lyfter verkligen filmen medan de andra är ganska så svaga, inte lika starka. Cates högra hand (spelad av Tom Hollander) verkar vara ett kärleksbarn till Elle Driver från Kill Bill (han visslar en hel del som sin ”mor”) och Alex från Clockwork Orange, är mer komisk än skräckinjagande. Pappa muttrade något om likheten mellan denne blonderade karaktär och en överviktig Peter Stormare, kan ligga något i det.

Jag får intrycket av att regissören Joe Wright vill göra en seriös och allvarsam actionberättelse. Hanna pendlar mellan bra actionscener som ackompanjeras av Chemical brothers ( vilket hjälper till att höja pulsen ) och mer stillsammare berättande där Hanna försöker komma underfund med vem hon är. Ibland kan tempoväxlingar av det här slaget bli effektfulla men i filmen Hannas fall segar berättelsen till riktigt ordentligt i filmens mittpatri när Hanna slår följe med en hippiefamilj. Jag sitter i biofåtöljen och väntar på att filmen ska ta fart igen så detta berättartekniska grepp fungerar inte på mig den här gången.

Hippiefamiljen känns som ett inslag för att visa kontrasten mellan oss vanliga människor och den fördomsfria Hanna som växt upp i en timmerstuga i skogen, vars enda källa från omvärlden är sin far och en ordbok som bl.a förklarar vad musik är. Hon har fått lära sig att överleva men inte att verkligen leva. Därför är det kanske inte så konstigt att man slår ned en kille som försöker kyssa en under ett romantiskt tillfälle eller att man serverar hippiefamiljen flådd kanin som frukost på en campingplats, eller att man helt enkelt inte bryr sig ett jävla skit om yta då man aldrig blivit påverkad av det.
Hanna hör till samma skara som Uma Thurman i Kill Bill 1&2, Lisbeth Salander, Sigourney Weaver i Alien, Pippi Långstrump Hit-Girl i Kick Ass och fler starka tjej/kvinnokaraktärer.

Bra skådisar, musik, story och action uppväger dock filmens sega mittenparti och filmen landar på lite mer än godkänt.
Det mesta är bra såsom story, skådisar och framförallt foto. Chemical Brothers är väl inget jag hoppar högt över (sönderspelat av pappa under otaliga bilresor) men det är alltid kul när större artister blandar sig i större projekt.
Det jag saknar för ett högre betyg är hjärta i det hela. Allt är så känslokallt, jag blir inte tillräckligt engagerad i vad som händer så just nu landar betyget på godkänt.

Regi: Joe Wright

Filmitch betyg: 7/10
Dotters betyg 6/10

Star Trek ( 2009 USA )

Något större fan av Star Trek har jag aldrig varit. Jag har sett några avsnitt här och där och ett par tre stycken långfilmer. Star Trek har alltid verkat lite stelt och själlöst och därmed blivit lite ospännande. Mest spännande har nog del otroligt fula kläderna och frisyrerna varit, och på den nivån ligger mitt förhållande till Star Trek.

Abrams fick förtroende att reboota filmserien och jag är kanske inte rätt person att bedöma om han lyckades med projektet då mitt förhållande till orginalet som sagt är svalt. Som Stark Trek  novis tycker jag 2009 års version är en bra sf film om man gillar rymdaction. Rymdskeppet Enterprise  puttrar på ute i världsrymden. Tidsresor och planetförstörar vapen är inblandade. Inget nytt och och sensationellt sker men underhållningen är god. Trots att jag inte är speciellt insatt i Star Treks universum så hänger jag med i handlingen utan problem. De fula frisyrerna och kläder har man till min förtjusning valt att behålla. Spocks pottfrisyr kunde få en mor att falla i tårar.

Skådisarna håller bra klass men jag kände inte igen Eric Bana under allt sminket. Vill man ha lite lättsamsam rymdaction samt studera de största ögonbryn sedan Oasis bildades är Star Trek ett gott val.

Betyg: 7/10