The Human centipede III (2015 USA)

The_Human_Centipede_3_PosterThe Human centipede III har undertiteln The Final sequence något jag verkligen hoppas regissören Tom Six står fast vid men man kan tyvärr inte vara för allt för säker på sådana löften inom kultursfären. Fråga mig inte hur många avskedsturnéer The Who har gjort för att ta ett exempel.

I den här filmen handlar det  om en fängelsedirektör som tröttnat på fångarna och deras brist på respekt. Då hans assistent nyligen sett filmen The Human centipede II föreslår denne att direktören ger internerna en liknande behandling. Filmens final består av en 500 man lång rövkedja. Direktören spelas av Dieter Laser som var den galne doktorn i första filmen, assistenten spelas av Laurence R. Harvey som var den galne parkeringsvakten i den andra filmen, direktörens sekreterare spelas av Bree Olsen som förutom att varit flickvän till Charlie Sheen även medverkat i en massa filmer där klädkontot är sekundärt (här har hon kläderna på – bara så ni vet) och slutligen så spelar Eric Roberts guvernören och har till slut (det tog sin tid) förbrukat allt den goodvill han en gång i tiden haft hos mig.

Hur filmen var? Behöver ens den frågan ställas?

Regi: Tom Six

Betyg: 1/10

Star 80 (1983 USA)

star_eighty_ver1Huvudpersonen i dagens film är Dorothy Stratten utvikningstjej i tidningen Playboy. Att man valt att göra en film om just den här Playboybunnien beror på att hon blev mördad av sin man. Filmen Star 80 handlar om Strattens väg från kassörska i Vancouver till lik i en lägenhet i L.A via The Playboy mansion.

Det var länge sedan jag såg filmen och kände att det var dags för en återtitt då jag ville minnas att det var en bra film. Minnet är något som sviker en och Star 80 är iofs ingen dikeskörning men någon höjdare är det inte. Det är inget större fel på skådisarna. Mariel Hemingway som spelar Stratten gör det hon ska men det jag invänder mot är porträttet av utvikningsbruden. Stratten verkar ha ungefär lika mycket skinn på näsan som en av Disneys tidiga kvinnokaraktärer typ Törnrosa, Stratten är mjäkig som få och med vän röst accepterar hon det mesta männen i hennes närhet prackar på henne. Nu kan det vara som så att regissören Fosse genom att överdriva Stratten oskuldsfullhet vill öka tittarens sympati för henne och hennes öde men jag blir bara irriterad.

Filmens andra stora roll, Paul Snider, spelas av Eric Roberts, Strattens pojkvän och sedermera man och mördare. Han är nästan lite för bra på att spela ett praktsvin och ligger hela tiden på gränsen till överspel. Min stora fråga blir vad Stratten ser i denna osympatiske man som uppenbarligen är galen. Fosse har genom detta degraderat Hemingways karaktär till att vara ungefär lika viljestark som en drogad hamster. Kanske var Stratten lika vän och viljelös i verkligheten, jag vet inte men hennes karaktär väcker inga sympatier hos mig – tyvärr.

Om man nu skulle ta och bortse från hur Stratten gestaltas är Star 80 en välgjord film med överlag bra skådisar. Jag gillar också Fosses grepp med att han berättar det hela okronoligiskt med inklippta låtsasintervjuer, något som tidvis ger filmen ett en dokumentär känsla. Däremot hade man gott kunnat klippt ned en och annan scen på en nedblodad Roberts som står och orerar över sin flickväns lik. Star 80 duger men den var inte lika bra som jag ville minnas den. Däremot är den bättre än förra årets Lovelace som behandlade ett liknande ämne.

Jag kan också tillägga att Stratten hann med en kort romans med den kände regissören Peter Bogdanovich (här spelad av den råttlike skådisen Roger Rees). Det som inte nämns in filmen är att Bogdanovich började dejta Strattens lillasyster två år efter mordet. Systern var då 14 år. Sleazy om något.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 5/10

Lovelace (2013 USA)

Amanda-Seyfried-in-Lovelace-2013-Movie-PosterDet visade sig att detta blev en vecka med ett BOATS-tema. Dagens film handlar om porrstjärnan Linda Lovelaces liv och leverne under den första halvan av 70-talet. Filmen är baserad på Lovelace självbiografi Ordeal. En bok jag tidigare läst.

Linda bor i Florida med sina föräldrar. Man har flyttat hit från New York då dottern blivit gravid och föräldrarna,speciellt mamman som spelas av Sharon Stone, vill att flickan ska komma undan dåligt sällskap. Med en mamma som vaktar likt en hök över dottern tar hon första bästa chans att komma från hemmet. Tyvärr heter chansen i det här fallet Chuck Traynor som när det är försent visar sig vara ett as i världsklass. Han får in Linda i porrbranschen och hennes debut, långfilmen Deep troat blir en succé. Dock ej för Linda som systematiskt misshandlas av sin man både psykiskt och fysiskt.

Detta är en tragisk historia på många plan. Lovelace öde är inte vackert och berör, åtminstone i bokform. Filmen däremot är trots en hel radda bra skådisar inte speciellt engagerande. Trots misshandel och andra otrevligheter berörs jag inte ett dyft. På något bakvänt sätt känns filmen slätstruken och tenderar att bli ett urvattnat drama. Det kan bero på att filmmakarna varit lite oroliga pga att filmen utspelas i porrbranschen. Man har kanske velat runda av kanterna på berättelsen för att inte stöta sin publik. Jag menar inte att filmen ska visa mer naket men om man som jag läst boken känns filmen förhållandevis ”snäll” lite som ett eftermiddagsdrama på en reklamkanal. En annan anledning till att filmens misslyckande kan vara att Amanda Seyfried som spelar huvudrollen inte är någon bra skådis. Jag kan inte påminna mig om en endaste film hon medverkat i som varit bra.

Hur mycket som sedan är sant eller inte av Lovelace berättelse vet jag inte men hon har inte blivit stämd för förtal (mig vetgirigen) av de som hängs ut i boken så helt uppdiktad är inte historien. Mitt råd är att man struntar i filmen läser boken och ser dokumentären Deep troat istället. En liknande film på samma tema som är avsevärt mer sevärd är Star 80 av Bob Fosse även den baserad på en sann historia

Regi: Rob Epstein,  Jeffrey Friedman

Betyg: 3/10

Sharktopus ( 2010 USA )

Förra veckan såg jag Dinoshark och nu kom turen till Sharktopus. Som titeln antyder rör det sig om en varelse som är hälften haj och hälften bläckfisk. Monstret har skapats av en slem  vetenskapsman på uppdrag av millitären. Under en uppvisning av varelsens potential rymmer den och likt Dinoshark simmar till Mexiko. Jag misstänker att produktionsbolaget med Corman i spetsten lade inspelningsplatserna i Mexiko av två skäl; Dels är det troligtvis billigare att spela in film i Mexico, för det här är en billig film tro inget annat och dels ville man nog softa på kvällarna med billiga drinkar och mat.

Om Dinoshark var dålig finner jag faktiskt inte ord för Sharktopus. Där Dinoshark var en ganska illa utförd CGI varelse är Sharktopus ljusår sämre. Det intressanta är att även Sharktopus har samma förmåga som Dinoshark, nämligen att ändra storlek varefter att filmens manus kräver det. Det mest skrämmande i filmen är inte monstret utan de obeskrivbart dåliga skådisarna. Dinoshark hade kanske inte mycket oscarsmateriel att skryta med men här går skådespelarinsatserna bortom allt förstånd. Till en början är det faktiskt underhållande och nästan lite roligt men tillslut blir det en overkill av miserabla skådisar. Jag hade kanske väntat mig en ganska kass film men jag hade inte väntat mig att man medvetet försökte göra filmen så usel som möjligt för det är intrycket jag får. Därmed försvinner lite av känslan av att filmen åtminstone är gjord med hjärtat trots brister och fel.

Fiffi gillade filmen bättre.

Regi: Declan O’Brien.

Betyg 1/10