Riket (1994 – Danmark)

Att beskriva handlingen är svårt men jag gör ett försök. På Rigshospitalet i Köpenhamn får vi stifta bekantskap med folket på neurokirurgen. Huvudpersonen kan sägas vara chefsläkaren Stig Helmer en rollfigur som nog den i särklass otrevligaste person som skådats på film och tv. Han förolämpar allt och alla som kommer i hans väg med en burdus finess. Varför denne svenske läkare är på Rigshospitalet är en gåta men några av medarbetarna som tröttnat på karln försöker luska i detta i hopp om att bli av med honom. Parallellt med denna historia finner vi hypokondrikern Fru Drusse som har klippkort till sjukhuset. Under sitt senaste besök får hon kontakt med ett spöke och undersöker detta mysterium på plats. Det får räcka där och då har jag bara skrapat på ytan på en serie som b.la innehåller djävulsdyrkare, den förvirrade avdelningschefen Moesgaard, demoner, diskare, voodoo, den mycket bisarra rollfiguren Lillebror och en hel del annat.

Jag älskar denna märkliga serie. Handlingen bara rullar på och vad som helst verkar kunna hända. Ernst Hugo Järegård är helt makalöst bra i rollen som Stig Helmer. Han ler, lismar, skäller och ömkar sig själv om vart annat. Varje scen han är med i är guld värd. Tragiskt nog gick han bort alldeles för tidigt så tredje och avslutande delen  gjordes aldrig men nästa år kommer äntligen fortsättningen. Jag är tveksam men väljer att lita på Trier även om det luktar Twin Peaks s.03 lång väg.

Nu är iofs Järegård seriens centrum men han backas av en hel del bra danska skådisar som gör intressanta rollfigurer. Handlingen kan nog liknas vid en såpopera med många parallella historier som ibland touchar varandra. Trier verkar också ha ett sinne för skräck då vissa av spökerierna är rejält ruggiga.

Säsong 02 är aningens svagare mycket beroende på att Trier snöar in på rollfiguren Lillebror. Det är en bebis på över två meter som bär Udo Kiers ansikte. Det är en historia som ganska snabbt går på tomgång men Trier verkar vara lite för förtjust i den plotten. Å andra sidan finns det mycket annat att gilla i serien så för mig är det bara en liten plump i protokollet.

Bör dock höja ett varningens finger. Serien går i gulbrunt och är märkligt klippt. Det kan störa en del men för mig passade det bra då utförandet förstärkte känslan av vansinne och obehag på Rigshospitalet.

Regi: Lars von Trier

Betyg: 9/10

Raggargänget (1962 Sverige)

De hade ungdomens heta begär på livet och fartens extas i blodet!!!! är filmens tagline. Raggargänget är vare sig het eller fartfylld men relativt underhållande.

Det börjar med en ”rafflande” biljakt där regissören (Ragnar ”Åsa Nisse” Frisk – vem annars?) har svårt att bestämma sig om det ska vara dag ellet natt då tiden på dygnet verkar variera mellan klippen. Bilen kraschar och filmens två skurkar Berra och Kritan smiter iväg i sommarnatten (dagen?). Men filmen handlar egentligen om kärlekshistorien mellan Kristina och Svenne. Kristinas pappa har förbjudit henne att träffa Svenne då han är en raggare. En ungdomsgrupp pappan (som en gång i tiden varit mästare i mellanvikt) inte tål. Det Kristinas pappa inte vet är att Svenne ligger i hårdträning inför JVM i boxning så vi tittare kan ana hur kärlekshistorien kommer att sluta. Men säg den sol som inte har sina fläckar. Berra och Kritan hänger på samma hak som de övriga raggarna och ställer till med problem som till slut kommer att få dödlig utgång.

Ragnar Frisks Raggargänget är en märklig film. Jag tror regissörens ambitioner varit att göra en generationsöverskridande film där tonåringar och föräldrar kan mötas för att få förståelse för varandra och visst är det en fin ambition. Nu är det som så att under den här tiden i Sverige var det mycket skriverier om just raggare och raggarproblemet. Raggarna ansågs som farliga och visst förkom det bråk och problem i samband med fester och tveksamma bilaffärer men företelsen är inte ny. Man har t.ex hittat antika skrifter där författaren beklagar sig över ungdomen. Äldre generationer har tydligen i alla tider förfasat sig över ungdomen. Lyckas då Frisk med sina ambitioner? Oh nej filmen är en sorg för ögat. Det är en töntig historia och ungdomarna är rena svärmorsdrömmen även om de av och till beter sig lite märkligt. När Berra & Kritan har slagit sönder ett vardagsrum samt eventuellt våldtagit Kristina (det är lite oklart som så mycket annat i filmen om det skett eller inte) möts den gråtandes Kristina och förödelsen i vardagsrummet med repliken: ”Vi skiter i det här och sticker och badar!” Filmen är fullproppad med liknande situationer där jag blir förvirrad över hur karaktärerna beter sig. Frisk har ingen pejls på vare sig ungdomar eller hur man förvaltar en historia. Det folkhemstönterier av värsta slag.

Mest spännande i filmen är karaktären Berra spelad av den famöse Ernst Hugo Järegård i sin första långfilmsroll. Han är verkligen en udda fågel i sammanhanget. Järegård går all in i rollen som Berra och jag blir inte klok på karaktären. Han mumlar viskar, skrattar och väser ”sssssstick”. Järegård spelar ut hela sitt register och han rolltolkning skaver verkligen med de andra ungdomarna då han mest ger intryck av att vara en grinig gubbe och inte en farlig ungdom. Hans kläder är ett kapitel för sig med en märklig hatt och glänsande jacka. Järegård ger allt men passar inte in i det mediokra sällskapet. Ett rykte säger att skådespelaren reste sig och gick när han under en intervju fick en fråga om sin medverkan i filmen så Raggargänget måste ha varit en kvarnsten om halsen för Ernst-Hugo.

För att få till spelfilmslängd har Frisk stoppat in en handfull låtar och naturligtivis bjuder jag på Hårda bud som har en skön blåssektion. Även Sofia har sett denna legendar till film.

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 3/10

VD (1988 Sverige)

Hans och Anna sitter hemma och softar en helgkväll då det plötsligt ringer på dörren. Det är Hans chef  Sven som bestämt sig för att komma på en oanmäld visit. Sven påstår att han av och till gör oannonserade hembesök hos sina anställda för att ”se hur de har det”. Lite tagna på sängen av besöket men ändå positivt överraskade bjuder paret in Sven. Att Sven egentligen har helt andra intentioner med sitt besök visar sig snart och en  förnedring av paret startar närapå omgående.

V.D är en pjäs av den av och till famöse Stig Larsson (inte han som skrev Millenium triologin) som bla har pjäsen Grötbögen i sin C.V. Då det rör sig om filmad teater kan det vara svårt att se och bedöma V.D som en vanlig film. Det är som vanligt när det rör sig om teater: Stelt, prententiöst och stora gester. Men det finns ett par saker med V.D som gör att den trots allt är sevärd.

Upplägget är ganska intressant. Pjäsen väcker en och annan tanke om hur makt brukas och missbrukas. Det finns ganska många Sven i samhället som anser att de är förmer av den enda anledningen att de har fått ansvar. Protesterna mot deras beteende och olika utspel är ofta ganska lama och likt Anna och Hans tar medborgarna emot skiten och knyter näven i byxfickan.

Den främsta anledningen till att se V.D heter Ernst-Hugo Järegård, denne gigant bland skådespelare. Vanligtvis har jag svårt för skådisar som spelar över men när Järegård dyker upp i bild och suger åt sig all uppmärksamhet likt ett svart hål så köper jag rubbet. Med Järegård i rutan sträckar jag på mig i soffan och studerar vartenda smackande, tonfall eller konstpaus in i minsta detalj.

Naturligtvis dras VD med ett par stora problem. Pjäsen är för lång, två timmar är i det här fallet minst en halvtimme för mycket. Ju längre storyn förlöper desto svårare har jag att köpa konceptet. Hans och Anna är lite väl lama och gränsar till att vara imbecilla i sina beteenden. Visst har Sven en maktposition och tar paret med garden nere men jag tycker att någonstans bör man säga ifrån och den gränsen passeras egentligen redan efter en halvtimme in i berättelsen. Slutet är svagt och det känns som att man vill ge en pay-off till publiken och vågar inte riktigt löpa linan ut. Betyget blir högt men anledningen till det stavas Järegård.

Regi: Stig Larsson

Betyg: 6/10