In a Valley of Violence (2016 USA)

Ti West är en intressant regissör som hitintills bara gjort en handfull filmer. Ofta finner man honom inom skräckgenren men dagens rulle är för ovanlighetens skull en västern. In a Valley of Violence har ett klassiskt upplägg inom genren: En främling riden in i en håla. Han är på genomresa och vill göra några få ärenden för att sedan resa vidare men naturligtvis lämnas han inte ifred av de lokala förmågorna. I det här fallet är det den korrumperade sheriffens son som muckar gräl. Händelserna eskalerar och staden har nu fått en hämnare på halsen.

När jag ser filmen blir jag lite tveksam om West ironiserar över genren. Dialogen är lite småknepig och folk säger saker och ting de vanligtvis inte brukar säga i filmer av detta slag. En del av rollfigurerna är lite over the top och jag undrar om de parodierar de karaktärer som vanligtvis återfinns i västernfilmer. Nu är detta relativt subtilt skildrat vilket gör att jag hela filmen igenom är osäker om West menar allvar eller skojar till det vilket gör att filmen känns lite skev men på ett bra vis.

Vare sig det är en lätt parodi eller inte så är In a Valley of Violence en bra film. Handlingen engagerar mig men jag är som bekant svag för upplägget. Det är även en hel del bra skådisar, Ethan Hawke spelar huvudrollen som hämnaren Paul (hans namn är ett exempel på filmens knepighet – vem fan heter Paul i en västern?), Travolta briljerar som stadens Sheriff  och Vera Farmiga spelar över, dock inte störande, som Pauls eventuella kärleksintresse. Vi får inte heller glömma bort Pauls charmiga hund Abby som stundtals knycker showen.

Bra skådisar, shootouts i en dammig håla jag begär inte så mycket mer när det rör genren utan tackar och tar emot. Till min förtjusning såg jag att West är aktuell med en ny film, tydligen en slasher vid namn X alltid något att se fram emot.

Regi: Ti West

Betyg: 8/10

Training day (2001 USA)

Det är polisen Jakes första dag på sitt nya jobb. Han ska följa med narkotikapolisen Alonzo under en dag och vid dagens slut kommer denne avgöra om Jake duger till att vara narkotikaspanare eller inte. Klart att Jake vill vara Alonzo till lags men denne ställer en hel den knepiga krav som gör att Jake börjar undra över vem som är den största samhällsfaran Alonzo eller brottslingarna.

Training day är skriven av David Ayer som allt som oftast gör polisfilmer och han har ett bra trackreckord med filmer som End of watch, Dark blue och krigsrullen Fury. Enda plumpen i protokollet är väl eländet Sabotage och till viss mån Suicide squad. Bakom kameran står den relativt stabile regissören Antoine Fuqua. Om man sedan lägger till två av mina favoritskådisar Denzel Washington och Ethan Hawke  i huvudrollerna som Alonzo och Jake är filmen närapå fulländad för det här är en riktigt rafflande polisthriller.

Denzel Washington är riktigt obehaglig i rollen som den korrupte Alonzo. Man vet aldrig vart man har karln, ena stunden är han övertrevlig för att slå om och vara makalöst osympatisk och hela tiden med ett leende på läpparna. En invändning skulle möjligtvis vara att Washington är så korrumperad att man undrar hur hans verksamhet kan fortgå utan att någon reagerar (ok det ges en förklaring i filmen men den håller inte fullt ut tycker iaf jag). Samtidigt undrar man lite över hur mesig Jake är men å andra sidan vill han verkligen vara till lags. Alonzo är hans överordnande och han behöver verkligen sin befordran till narkotikaspanare. Training day är en tät  film som håller ett högt tempo och även om den inte innehåller speciellt mycket action satt jag som på nålar första gången jag såg filmen, mycket tack vare Washingtons oberäkneliga prestation.

Klart rekommendabel snutfilm som jag sett ett flertal gånger.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg; 9/10

24 Hours to Live (2017 Sydafrika)

Travis Conrad tillbringar sina dagar med att supa tillsammans med sin svärfar Frank och sörja sin döda hustru och barn. Han har tidigare arbetat för ett privat säkerhetsföretag av den lite skummare sorten. När så en f.d arbetskamrat erbjuder honom att ta sig an ett fall mot en oemotståndlig summa har Travis svårt att tacka nej. Uppdraget går inte riktigt så bra som han hade hoppats då Travis blir nedmejad av sin motståndare. Då företaget han jobbar för har sysslat med lite alternativ forskning väcks Travis till liv men har bara 24 timmar kvar att leva – något som passande nog illustreras av ett inopererat digitalt räkneverk som räknar ned tiden till hans slutgiltiga dödsdom.

Travis spelas av Ethan Hawke och svärfadern av den nyligen avlidne Rutger Hauer och nu har jag ungefär nämnt vad som är bra med filmen. 24 hours to live påminner lite om de där extra sunkiga VHS-filmerna man hyrde på 80 och 90 talen i brist på annat. Den är helt enkelt inte speciellt bra. Korkad story som inte engagerar mig ett dyft och filmen är ganska så taffligt gjord men jag kan åtminstone ge filmen lite extra credit att den överraskade mig på slutet och att det var kul att se Liam Cunningham (Lökriddaren) som skurk.

Regi:  Brian Smrz

Betyg: 3/10

Juliet naked (2018 USA)

Frun gillar s.k trevliga filmer (vilket iofs jag också gör men vi har av och till lite olika syn på vad en trevlig film är) och då jag hört gott om denna rulle föreslog jag den när den dök upp hos Cineasterna härom veckan. Annie lever i ett litet samhälle tillsammans med sin sambo Duncan som är helt besatt av musikern Tucker Crowe som försvann mitt under en spelning för flera år sedan. Duncan driver ett diskussionsforum tillsammans med andra män där de diskuterar och dissekerar Crowes liv in i minsta detalj . Annie däremot känner att hennes liv hamnat i en återvändsgränd men vet inte riktigt vad hon ska göra. Så en dag får hon ett mail av någon som säger sig vara just Tucker Crowe.

Jag vart allt lite tveksam då filmen till en början hade alla kännetecken av att vara en s.k rom/com något som aldrig kan vara bra i min bok. Filmen utvecklade sig till att bli mer av ett drama med komiska och romantiska inslag. Tacksamt nog så lyste det där smetet och kletet samt kärnfamiljspropagandan med sin frånvaro och filmkvällen blev riktigt trevlig.

Det är en underhållande historia som puttrar på i stabila 90 minuter med bra skådisar. Det som verkligen lyfter Juliet naked är Ethan Hawke i rollen som Tucker Crowe. Denna skådis har för mig gått från klarhet till klarhet. Jag var aldrig speciellt förtjust i honom när han var yngre, han gav intrycket av att vara lite av en posör som bara försökte vara cool och intellektuell. För var gång jag sett karln på duken och rutan har han bara blivit bättre och bättre som skådis och börjar så smått bli till en favorit. Naturligtvis är både Rose Byrne och Chris O’Dowd som spelar Annie och Duncan också bra men för mig var en stor del av filmens behållning just Ethan Hawke. Vill man har en trevlig stund utan några större krusiduller torde Juliet naked passa bra alla dagar i veckan.

Regi: Jesse Peretz

Betyg: 7/10

The Magnificent Seven (2016 USA)

Den onde gruvbaronen Bartholomew Bogue gör allt i sin makt för att fördriva befolkningen i den lilla staden Rose Creek. Bouque vill åt marken till varje pris och använder sig av rena terrormetoder för att få folk att flytta. I desperation samlar stadsborna in allt de har och äger och hyr in sju revolvermän med förhoppningen att stoppa Bouques terrorregim. Oddsen är inte till revolvermännens fördel då denne har en mindre arme till sitt förfogande men med påhittighet, tur och en himla massa mod (och det är det gott om i den här filmen) finns det en liten chans att vända striden till sin fördel.

De flesta känner nog igen handlingen då detta är en nyinspelning av filmen med samma namn som kom 1960. Den filmen var i sin tur en remake på den japanska filmen De sju samurajerna. Efter två timmar kan jag konstatera att 2016 års version står sig bra i konkurrensen. Det är kanske inte någon nyskapande västernfilm, det är gott om klyschor och man vet ungefär hur det hela kommer att sluta men jag hade en förnöjsam stund i alla fall.

Filmen håller ett bra tempo och för en gångs skull kändes den inte för lång utan alldeles precis lagom. Skådisarna är bra men hur kan en film egentligen misslyckas med trion Washington, Hawke och Sarsgaard i ledande roller? Den sistnämnde är otroligt bra i rollen som den ondskefulle Bouque. Jag trodde aldrig att denna skådis med sin lite försynta uppsyn och slöa ögon kunde utstråla så mycket ondska. Kanske årets bästa skurk? Slutfighten kan kanske för en del kännas lite utdragen men jag fann den spännande och riktigt rafflande i sina stunder.

The Magnificent seven är kort och gott en stabil och välgjord västern att man sedan har gjort allt i sin makt att för att få med en färgad, en indian, en asiat och en mexikan bland de sju revolvermännen kan iofs kännas lite ansträngt p.k men hellre det än att det skulle råda ett samhällsklimat där en sådan rollbesättning skulle vara otänkbar, typ 1960.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 7/10

 

Brooklyn’s Finest (2009 USA)

De tre poliserna Eddie, Tango och Sal arbetar på samma station i stadsdelen Brooklyn. Eddie har bara några dagar kvar till pensionen och har sedan länge  lagt av med att vara polis.  Tango arbetar undercover och börjar få allt mer svårt att skilja på vart hans lojalitet ligger. Slutligen har vi Sal som har för vana att plocka åt sig pengar på brottsplatser. Då han saknar stålar till ett husköp han anser vara nödvändigt blir han allt mer desperat i att komma över kontanter. Dessa tre polisers vägar kommer att korsas en natt som kommer ändra deras liv.

Antoine Fuqua är lite av ett vågspel för mig. Training day var suverän The Equalizer helt ok medans Olympos has fallen var riktigt sunkig. Dagens film är lite gjord med vänsterhanden. Det är inget nytt som sker och det är gamla vanliga klyschor som luftas. Den korrumperade snuten, snuten med psykiska problem och snuten som gett upp. Trots detta biter sig historien fast. Fuqua får mig att bry mig om de tre huvudrollsinnehavarna som alla i grund och botten är sympatiska människor som haft otur och kanske hamnat lite fel här i livet.. De gestaltas väl av skådespelartrion  Richard Gere, Don Cheadle och Ethan Hawke. Då jag bryr mig om de tre rollfigurerna blir jag automatiskt engagerad i filmen även om man kan räkna ut med vänsterhanden hur det kommer att gå.

Brooklyn’s Finest erbjuder kanske inga nyheter eller visar något man inte tidigare sett men det är en stabil film som fyller sin funktion. Frun tyckte dock att den bara var ”knappt ok” och lite i ”segaste laget”och orkade inte sitta speltiden ut. Hon ville ha mer av biljakter och slagsmål och mindre av medelålders män som försöker få sina liv att gå ihop.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 7/10

Predestination (2014 Australien)

Predestination börjar som en ordinär tidsresethriller med en man som reser bakåt i tiden för att hindra ett terrordåd. Jag skrockar lite för mig själv och tror att jag ska få se något som liknar Source code som kom häromåret. Inte alls fel då jag gillar genren men jag kunde inte ha haft mer fel. Efter den något fartfyllda inledningen är det som att en helt annan film är vid och jag blir till en början lite förvirrad och undrar vad det är som sker. Plötsligt landar historien i en bar där en bartender sätter sig ned med en av sina gäster för att höra dennes levnadshistoria. När min förvirring lagt sig sugs jag in gästens historia och glömmer nästan bort den fartfyllda starten men allt visar sig hänga samman så småningom. Jag ska inte säga så mycket mer då Predestination är en film som man inte ska veta så mycket om. Flera gånger börjar jag ana hur allt hänger samman men så fort jag lutat mig tillbaka med ett nöjt grymtade tar plötsligt historien en vändning och jag nödgas anstränga min hjärna. Storyn slingrar sig fram som en hal ål och det är med nöd och näppe jag får alla pusselbitar på plats – tror jag åtminstone.

Kanske kan man tycka att The Spierig Brothers som både skrivit manus och regisserat filmen krånglar till det onödigt mycket, kanske tom på gränsen till att det blir löjeväckande. Jag var dock på humör för en vriden tidsresefilm och blir ofta förtjust när man klurar till det med paradoxer och annat smått och gott som hör genren till. Ethan Hawke och Sarah Snook (Jessabelle) sköter sina kort väl och Hawke har gått från att vara en skådis med förskräckligt många tänder i munnen till en favorit. Slutresultatet blir en lite vemodig film som satte griller i mitt huvud.

Regi: The Spierig Brothers

Betyg: 7/10

Before midnight (2013 USA)

På kort tid har jag nu följt det här parets öden. Om det är till fördel att ha sett de tre filmerna rask takt eller inte är svårt att bedöma. Genom att ha sett filmerna under loppet av ett par veckor får jag en helhetsbild som kanske gått förlorad om jag väntat nio år mellan varje film, å andra sidan torde det vara en ganska skön känsla att få åldras i takt med det fiktiva filmparet Jesse och Celine.

Som brukligt har det passerat nio år sedan vi sist lämnade de två i Celines lägenhet i Paris. Before Midnight startar med att Jesse lämnar sin son på flygplatsen då han ska åka hem till sin mor i Chicago. Familjen har tillbringat sommaren på en författarkoloni i Grekland och de ska tillbringa sin sista natt ifred från barn på ett hotellrum då några bekanta passar dessa.

Har man sett de tidigare filmerna känner man snabbt igen sig. Jesse och Celine diskuterar, talar och pratar oupphörligen. Jag begär inget annat och är därför mycket nöjd med filmen. Dramat är uppdelat i fyra akter som består av en biltur , en middag, en promenad och vistelsen på hotellrummet. Det låter inte speciellt upphetsande men samtalet mellan Jessse och Celine flyter på och iom att jag lärt känna dessa två personer så väl är min koncentration på topp för att hinna med  att uppfatta allt som hänt under de nio år som förflutit. Det känns inte längre som att det är Hawke och Delpy som spelar två karaktärer, de är helt enkelt Jesse och Celine.

Filmens svagaste stund är nog middagsscenen. Den var inte tråkig men filmen tappade lite sin spontana känsla och samtalen kring bordet kändes en aning uppstyltade. Det var lite som att var och en av karaktärerna kring bordet satt och väntade på sin tur att få tala. Middagssamtalet präglades inte riktigt av den spontanitet och äkthet som jag blivit bortskämd med. Filmen bjuder även på ett utsökt och magnifikt gräl som var otroligt underhållande, en höjdpunkt i triologin.

Magin från den första filmen är helt borta och berättelsen har övergått från en bitterljuv historia till en grå vardag även om miljön är ett soligt Grekland. Jag hade en trevlig om än stormig stund tillsammans med två fiktiva personer som jag nästan kan räkna in i min bekantskapskrets. Jag skulle dock akta mig noga för att ge mig in i en argumentation med någon av de två. Jag skulle vara chanslös.

Jag förutsätter att det kommer en fortsättning om nio år, nej jag kräver det.

Regi: Richard Linklater

Betyg: 8/10

Before Sunset (2004 USA)

Det har gått nio sedan vi träffade Jesse och Celine. Jesse är i Paris för att lansera en bok då hon plötsligt dyker upp i bokhandeln där han sitter och ger intervjuer. De två har bara eftermiddagen på sig då Jesse ska med ett plan till staterna på kvällen.

Jag väljer att behandla filmens handling mycket kort då jag inte vill förstöra för de som inte sett den här filmen men en del saker kan jag behandla utan att avsölja för mycket av storyn.

Det är inte bara i filmens värld det gått nio år även skådespelarna och regissören har också åldrats nio år. I Before Sunrise var Hawke och Delpy två unga skådespelare som hade framtiden för sig. När den här filmen producerades hade Hawke upplevt en uppslitande skiljsmässa med skådespelerskan Uma Thurman. Delpys liv har jag inte lika bra koll på men hon har säkert gått på en och annan törn under det knappa decennium som passerat mellan filmerna. Åren som gått har gjort att lite av magin och oskuldsfullheten som präglade Before Sunrise falnat något. Både karaktärerna och skådespelarna har tvingats inse livets realiteter på både gott och ont. Samtalen mellan de två är i den här filmen mer jordnära och man har en verklighet med en och annan krossad illusion att förhålla sig till. Detta gör att jag som tittare kan kanske känna igen mig mer i parets diskussioner och relatera mer till deras tankar och känslor. Jag har i vart fall mer gemensamt med Jesse och Celine 2004 än de två ystra och pretiösa ynglingarna som gick gata upp och ned i Wien 1995.

Detta gör att filmen tappar lite av den magi och lite vemodiga känsla som jag upplevde i den första delen. Jag känner också att den bitterljuva stämningen som uppstod då de två som skiljdes åt på tågstationen i Wien 1995 förtas lite. Det var delvis ovissheten som gjorde att Before sunrise växte till oanade höjder i.o.m Before sunset får man som tittare facit på vad som skedde och ibland kan det kännas bättre att sväva i ovisshet.

Trots mina invändningar är detta ett alldeles litet underbart projekt som regissören Linklater kokat ihop tillsammans med de två skådisarna Hawke och Delpy. Fiction och fantasi flyter ihop och jag börjar fundera över var Jesses och Celines karaktärer tar vid och Hawkes och Delphys personligheter slutar. Frun skrek högt i frustration över ovissheten i slutet av filmen, jag som gillar öppna slut jublade men fick samtidigt trösta henne med att en uppföljare är på väg. Närmare bestämt nu på fredag – åtminstone om man inte bor på landsorten.

En kort observation: Har inte Ethan Hawke ohälsoamt många tänder i sin käft? Han ser ser ständigt hungrig ut.

Tilägg: Nu ska jag inte vara allt för grinig då det visar sig – hör och häpna att filmen går upp i Karlstad 🙂 Däremot får jag vänta på Riddick och Vin Diesel (som jag i ärlighetens namn var mer sugen på) 😉

Regi: Richard Linklater

Betyg: 8/10

Before Sunrise (1995 USA)

Jesse är på väg med tåg till Wien för att ta ett flyg tillbaka till USA. På samma tåg sitter Celine på väg hem till Paris efter ett besök i Budapest.  De två börjar småprata med varandra och finner varandra direkt. Jesse föreslår att Celine gör honom sällskap i Wien under dagen och natten tills han ska ta sitt morgonflyg hem. Hon beslutar sig för att göra honom sällskap.

C:a femton minuter in i filmen vill jag täppa till truten på Jesse och han pretentiösa pladder om döda mormödrar och annat tjafs. Efter trettio minuter känner jag att jag håller på att storkna i tv-soffan över paret som pratar så saliven yr över Wiens gator. Ingen normalt funtad tjugoåring har denna makalösa svada om sina inre tankar och känslor – åtminstone delar man inte med sig av dem. Jag kan för sakens skull upplysa er om att det gör inga 47-åringar heller. När man börjar citera dikter i tid och otid känner jag att snart är måttet rågat. Skådisarna är dock duktiga speciellt Julie Delpy som spelar Celine. Wien är fint filmat och berättelsen tar sig lite mot slutet så helt bortkastad tid var det inte. Frun uppskattade filmen avsevärt mer, hon kanske såg något som jag inte uppfattade? Jag kan vara lite trög ibland och i det här fallet var jag sengångartrög.

Det går några dagar och konstigt nog vill inte filmen lämna mitt sinne ifred.  Jag börjar fundera mer över premisserna för paret som regissören Linklater satt upp. Dunkla vrår vaknar till liv i min hjärna och jag börjar minnas så smått om hur det var att vara tjugo och ju mer jag tänker på filmen desto bättre blir den. Om man köper konceptet att Jesse måste ta sitt flyg på morgonen blir historien med ens mer känslomässigt dramatisk. De två har mött sin tvillingskäl genom en slump. Då de vet att mötet är begränsat i både tid och rum och att de två troligen aldrig kommer att träffas igen vågar de vara mer öppna mot varandra, därav den något osannolikt ärliga dialogen mellan de två. Jesse menar att de två under dygnet i Wien lämnar den verkliga världen och kliver in i ett låtsatsuniversum där bara de två exsisterar och interagerar med varandra och visst är det så. Det förklarar den något osannolika bilden av Wien. Nu har jag iofs aldrig besökt staden men jag misstänker att uppsjön av spåkärringar, magdansöser, sceniska bilder, poeter och vänliga bartendrar ger en något förskönande bild av staden. När de två skiljs åt vid tåget är man som tittare osäker om de kommer mötas igen. Filmens sista scener är otroligt bra när man visar de platser som paret besökte i Wien under eftermiddagen och natten. Då var det magiska platser, i dagljuset är det bara tomma bänkar och gator och magin har likt berättelsens huvudpersoner lämnat filmen.

Before sunrise var en film som behövde lite tid hos mig innan den satt sig. Filmen har en touch av vemod då de två bara har en dag och man anar att det är allt de har – en dag som de alltid kommer bära med sig men aldrig kommer få uppleva igen. För mig förmedlar filmen den känslan man själv kan ha över att man i livet har upplevt ögonblick som varit speciella och aldrig kommer igen. När man upplevde dessa stunder visste man inte att de var unika det är först när man fått perspektiv och tid passerat som man inser att man upplevt något speciellt.  I Before sunrise VET Jesse och Celine att de upplever ett unikt ögonblick i sina liv som troligen kommer att forma deras framtid på gott och ont. Då jag är svag  för filmer och berättelser som skänker en viss bitterljuv och vemodig känsla fann den här filmen naturligtvis sin plats hos mig, det tog bara lite tid då berättelsens kärna stundtals doldes av pretentiöst pladder.

Betyget blir svårt. När jag såg/upplevde filmen förstod jag inte hur bra den var och det var ingen vidunderlig upplevelse under tiden jag såg den. Jag kan dra paralleller till 500 days of Summer som jag fann vara ”helt ok” till en början men som sedan växt till oanade höjder. Before sunrise har letat sig in i hjärtat på mig och jag kommer inte att glömma den så jag sticker ut hakan och delar ut årets första 10:a.

Regi: Richard Linklater

Betyg: 10/10

The Purge (2013 USA)

I en nära framtid har brottsstatistiken störtdykt i USA. Detta beror på att man en gång per år tillåter medborgarna begå vilka brott de vill under en tolvtimmarsperiod. Polis och räddingstjänst finns inte att tillgå och man går fri från straff för de brott som man begår under dessa timmar. Familjen Sandin bor i ett välmående område där man inte fruktar brottsvågen. Husen är väl skyddade och familjen har valt att inte delta i nattens härjningar. Den yngste sonen släpper emellertid in en man som jagas av en grupp medborgare. En handling som medför att familjen Sandins hus belägras. Frågan är nu om de ska lämna ut mannen till den blodtörstiga pöbeln eller skydda honom?

The Purge står och faller med om man köper grundkonceptet med fria brott i samhället. Köper man storyn bör man skippa en del av sitt sunda förnuft för att avnjuta filmen till fullo för här har vi ett manus med fler hål än ett termitdrabbat hus. Under filmens gång ifrågasatte jag inte grundstoryn speciellt mycket men en vecka senare upptäcker jag att det nog är lite väl många dumheter för att jag ska kunna köpa storyn. Mitt främsta problem är nog av psykologisk art då jag har svårt att köpa att ett helt samhälle gladligen sätter igång att mörda varandra hejvilt bara därför man kan och får. Nog för att människan är en våldsam varelse men det här var att ta i.

The Purge har ett ganska makligt tempo och blev aldrig riktigt spännande däremot vilar det en känsla av obehag under hela filmen som nog gör den mer spännande än vad den egentligen är. Filmen serverar och annan politisk kommentar som säkerligen kan diskuteras men det är mest fernissa för att dölja en ganska tunn historia som klarar godkänt betyg pga bra skådisar och tät stämning. Marcus var dock desto mer förtjust i filmen.

Regi: James DeMonaco

Betyg: 5/10

Assault on precinct 13: 1976 vs. 2005 (USA)

John Carpenters andra film har en handling som regissören gärna återkommer till. En grupp isolerade personer som måste tampas mot ett yttre hot (The Prince of darkness, Ghosts of Mars m.fl). I dagens film är det en handfull poliser på en polisstation som ska läggas ned som belägras av kriminella gäng. Då stationen ligger isolerad och filmen utspelar sig innan internet och mobiltelefoner räcker det med att klippa av telefonledningarna för att poliserna ska vara helt avskurna från omvärlden. Då stationen är underbemannad blir man tvungen att alliera sig med de få interner som av en händelse som finns på stationen för att överhuvudtaget ha en chans att överleva natten.

Assault on precinct 13 är lågbudget så det skriker om det men Carpenter lyckas verkligen att få valuta för pengarna. Historien är välskriven och filmen har ett bra tempo, jag minns att filmen var otroligt spännande när jag såg den första gången. Nu har den känslan svalnat efter att ha sett filmen ett antal gånger men jag uppskattar fortfarande hantverket.  Att Carpenter inte är någon dussinregissör märks då filmen har ett par scener som etsats fast i minnet. Glassbilsscenen är chockerande än i dag trots att jag vet vad som ska ske och episoden när polisstationen beskjuts med vapen utrustade med ljuddämpare är annan minnesvärd scen. Musiken är mycket bra men när Carpenter skriver sitt eget soundtrack brukar det vara av hög kvalité. Om jag ska ha några invändningar skulle det vara den något torftiga dialogen samt att skådisarna kanske inte är de bästa men med tanke på att det är Carpenters andra film samt att budgeten bara uppgår till 150 000 $ kan detta ursäktas. Speciellt om man har i åtanke vad regissören skapat på senare år med en större budget.

Trettio år senare kom det en remake med både större budget och fler kända skådisar. Historien utspelar sig nu på nyårsafton och man har flyttat polisstationen från Los Angeles till Detroit. Anledningen till att polisstationen attackeras är nu en helt annnan. 2005 är det korrupta poliser man ska vara rädd för.

Filmens tempo är högt och skådisarna som skrapats ihop är mycket bra. Ethan Hawke, legendaren Brian Dennehy och Gabriel Byrne för att nämna några. Just Dennhey är roligt att se, en skådis jag alltid haft ett gott öga till. Filmen från 2005 är absolut inte en dålig remake men Carpenters film har en del fördelar. I Carpenters version är skurkarna anonyma och då de är en ansktslös massa som attackerar stationen vet man aldrig riktigt vad det är för hot man ställs inför. Då skurkarna i remaken har både ett ansikte och dialog blir de mindre skrämmande. Carpenters film lyckas mer med att skapa en klaustrofobisk känsla och känns mer innovativ i sitt berättande. I remaken har man dock lyckats med utmejsla filmens karaktärer bättre och därmed bryr man sig mer om de klarar sig eller inte. Carpenters film lider lite av att i stort sett hela ensemblen är ganska anonym. Assault on precinct 13 i 2005 års tappning är en actionfilm/thriller man sett många gånger tidigare och den har ingen glassbilsscen. Originalet känns lite piggare trots sin ålder.

Betyg: 1976 – 7/10

2005 – 6/10

Filmspanarna: Sinister (2012 USA)

En gång i månaden träffas en grupp bloggare, Filmspanarna, i vår huvudstad för att umgås, äta mat och titta på film. Tyvärr har jag inte deltagit IRL än men hoppas kunna göra detta någon gång under 2013. Filmen som sågs av spanarna denna gång var skräckisen Sinister. Då jag redan sett filmen i Karlstad deltar jag som extern recensent och får digitalt samsas med Filmspanarna vilket jag tackar för.

Ända sedan jag såg trailern till Sinister har jag väntat på filmen för den verkade vara lovansvärt ryslig. Nu blev det som det blev med förväntningar, det är inte ofta de infrias men jag kan dock konstatera att Sinister åtminstone är en välgjord skräckfilm som har sina fördelar.

Kriminalförfattaren Ellison Oswalt (vilket efternamn!) har svårt att upprepa succén som han fick med sin debutbok. Ekonomiska svårigheter gör att han satsar allt på ett kort och flyttar med sin familj till ett hus där en hel familj mördats. Tanken är att han ska finna inspiration och förhoppningsvis få en ny bestseller. Att familjen Oswalt nu bor i ett hus där de tidigare innehavarna dödats är någon han inte berättar för sin fru. Familjen har knappt hunnit flyttat in förens författaren hittar en låda med super-8 filmer på vinden. Filmer vars innehåll är mycket störande men samtidigt kan ge Ellison en chans till comeback.

Dessa människor i skräckfilmer, att de aldrig kan begripa att man ska låta vissa saker vara ifred! Nu funkar detta förhållandevis väl i Sinister då Ellisons karaktär som en pressad man på jakt efter ett scoop till viss mån ursäktar hans korkade beteende. Storyn är ganska orginell och kändes någolunda fräsch. Det är nog tack vare att regissören valt bort saftiga CGI-effekter samt bombastiska scener till förmån för en mer krypande skräck och valt att arbeta med små medel som gör att jag tycker att Sinister funkar väl som skräckfilm. Trots en del våldsamma och blodiga scener är den ganska lågmäld men blir aldrig tråkig. Det händer hela tiden något som för handlingen vidare. Det var också härligt att se Ethan Hawke igen. Varför gör han inte fler roller?  Han är en bra skådis men syns ack för sällan på den vita duken. Sinister är långt från årets skräckis men väl värld att titta på. Lite besviken är jag trots att jag hoppade till tre gånger (två av tillfällena kan skyllas på att ljudet drags upp i bott så att en trillande planka låter som ett jordskred). Jag hade hoppats på en lite mer rysligare film.

Vad de andra som såg Sinister tyckte:

Fiffi

Jessica

Sofia

Jojjenito

Joel

Lite om föreställningen: Jag och Marcus skrockar förnöjt till en början då biografen i det närmaste är tom. Skrockandet stockar sig dock i halsen då åtta primater i 20 årsåldern dräller in. De tjattrar högt, klättar över sätena likt chimpanser och febblar med sina mobiltelefoner. Jag känner irritationen växa men ca tjugo minuter in i filmen verkar primaterna ha uppfattat att de av en händelse hamnat på en biograf och att det visas en film på vita duken. Otroligt nog lyckas de då mot alla odds att förhöja biostämningen. De skriker av skräck, ojar sig och deltar i filmen av hjärtans lust. Det ger en extra dimension till Sinister. Något som jag tackar er för!

Regi: Scott Derrickson

Betyg: 7/10

New York, I love you ( 2009 Usa )

För några år sedan kom filmen Paris I Love You och detta kan sägas vara en uppföljare.Likt sin förgångare består filmen av tiotalet korta historier som oftast behandlar ämnet kärlek. Historierna är mestadels komiska med ett par undantag som lutar åt det tragiska hållet. Då nästan alla historer utspelar sig på Manhattan känns titeln lite missvisande det hade varit roligt att se lite andra delar av New York än just Manhattan. Det är med många bra skådespelare som gör ett riktigt bra jobb men problemet med filmen, och även dess föregångare,  är istället historierna som känns lite väl korta och i många fall så  bagatellartade att man undrar varför de överhuvudtaget var värda att filma. En lättsam film som tjänat på färre berättelser och bättre manus.

Regi: Brett Rathner m.fl

Skådespelare: James Caan, Ethan Hawke m.fl

Betyg: 4/10