True blood (2008 – USA)

True-BloodDen här tv-serien från HBO är en av anledningarna till att det inte blivit så värst mycket filmtittande på senaste tiden. När den hade premiär 2008 såg jag ett par tre avsnitt och var inte värst imponerad. Jag tyckte att serien mest gick ut på att visa så mycket naket som möjligt. Då den handlade om vampyrer som var uttjatade redan 2008 var mitt intresse för serien inte det största.  Min dotter tittade dock vidare och har av och till hävdat att serien tar sig. Skam den som ger sig och för en månad sedan gjorde jag slag i saken och gav True blood en ny chans och efter en tre/fyra avsnitt var jag ohjälpligt fast.

True blood utspelar sig i den fiktiva staden Bon Temps som ligger i djupaste södern. Berättelsen startar en tid efter att vampyrer har gjort sin exsistens känd för mänskligheten. På pappret utgör de ingen fara för oss människor då ett syntetiskt blod som ersätter mänskligt blod har framställts i Japan. Men naturligtvis smakar den äkta varan avsevärt bättre. Seriens huvudperson är servitrisen Sookie Stackhouse (ett namn som jag av någon anledning irriterar mig på) som har telepatiska krafter. Hon inleder ett förhållande med den till staden nyinflyttade vampyren Bill, sedan rullar historien på i en salig blandning av övernaturliga varelser, sex, våld och en massa blod.

Varje säsong är uppbyggd som en klassisk såpa. Det finns en huvudstory och parallellt med denna löper det en handfull sidohistorier. Första säsongen är som brukligt lite trevande men efter att alla huvudkaraktärer har introducerats sätter det full fart i och med säsong två. Bon temps ger intrycket att vara rena nexuset för allehanda övernaturligheter. I staden (hålan?) som har ca 2500 invånare samsas det älvor, vampyrer, varulvar, panterfolk, skinwalkers, shapeshifters (de två sistnämnda skiljer skiljer sig tydligen åt), och häxor med vanligt folk. Ett annat fenomen är att alla verkar vara överkåta i den amerikanska södern för jag har aldrig sett så mycket gökande i en serie med undantag för den svulstiga tv-serien Spartacus.

Nu tittar jag inte på True blood för att se massa folk rulla runt i sänghalmen, då det är bland det tristaste man kan se på film tätt följt av bröllop och begravningar. True blood är helt enkelt en effektiv och mycket underhållande såpa där man lyckas bygga upp dramatiken väl. Varje avsnitt avslutas mer eller mindre med en rejäl cliffhanger, något som gör att man vill se ett nytt avsnitt på stört – man vill ju veta hur det går. Tempot är precis lagomt och man har lyckats väl med att skapa karaktärer och inte karikatyrer. Det sistnämnda gäller speciellt vampyrerna som är individer och är avsevärt mer intressanta som personer än sina motsvarigheter i Twilight. Skådisarna är överlag bra med vår egen Alexander Skarsgård i rollen som den svenske vampyren Eric Northman som min personliga favorit (det talas lite lustig svenska av och till i serien). Även Evan Rachel Wood gör ett kort men minnesvärt inhopp som mentalt obalanserad vampyrdrottning där problem med skatteverket inte gör hennes liv lättare. Mot slutet av säsong tre började det dock kännas lite tjatigt, för hur många gånger skulle Sookie och Bill göra slut för att sedan bli tillsammans igen (för att ha utdraghet försoningssex – gäsp) och kunde inte Sookies väninna Tara och barägaren Sam bestämma sig för om de skulle vara ett par eller bara KK? Genidraget var att hoppa ett år framåt i tiden mellan tredje och fjärde säsongen och vips kändes True blood fräsch igen. Jag närmar mig nu femte säsongen med stormsteg där Rutger Hauer tydligen dyker upp och som tur är kan man se serien på digital TV då den sjätte och senaste säsongen visas nu i sommar på Canal digital. Något jag ser fram emot.

Across the universe (2007 USA)

iPh20R6bO4GdBpO0E7t4nEdHhp7Det börjar så bra med Jim Sturgess som sitter på en öde strand och sjunger de första stroferna ur Beatles Girl. Filmen fortsätter i samma fina stil men efter 40 minuter slirar regissören Julie Taymor in på pekoralspåret och stundtals är denna film en pärs att se.

Across the universe startar i Liverpool 1967 där vi träffar varvsarbetaren Jude som beslutar sig för att åka till USA för att spåra upp sin far som han aldrig träffat. Framme i USA hittar Jude pappan och blir i samma veva bekant med studenten Max. Jude blir även kär i Maxs lillasyster Lucy och sällskapet drar till NYC. Då Max blir inkallad till Vietnamkriget som intensifieras börjar den bistra verkligheten göra sig påmind. Samtidigt blir Lucy involverad i en radikal fredsrörelse och parets kärlek sätts på prov.

Att all musik i filmen är från Beatles musikkatalog torde framgått vid det här laget. Låtarna är i nya versioner som ibland är riktigt bra och ibland gör att jag blint famlar efter skämkudden i soffan. Det sistnämnda sker när regissören försöker skildra omvärdes dramatik i musikalform, där och då passerar hon sin kompetensnivå. Taymor spelar Let it be i samband med upploppen i Detroit och Strawberry fields forever får ackompanjera striderna i Vietnam. Tanken är god men det blir bara fjantigt och passar inte in – Taymor tar helt enkelt i för mycket. Där man lyckas bättre med låtgestaltningen är när låtarna skildrar mindre dramatiska skeenden t.ex Come together med Joe Cocker och I´m the Walrus med Bono är två höjdpunkter i filmen (Eddie Izzards sång(?) hade jag dock gärna sluppit). Däremot får jag lätta kväljningar när filmen avslutas med hippiehymnen All you need is love, en låt som var outhärdlig redan första gången jag hörde den men jag får väl vara tacksam över att Get back inte var med, chansen är stor att jag då hade stängt av filmen.

Till en början är det roligt med alla referenser till The Beatles som dyker upp i filmen, repliker, platser och namn men jag tröttnar ganska snabbt och till slut känns det bara krystat. Nu är inte allt elände med den här filmen. Jag gillar pojke-möter-flicka storyn och skådisarna är bra. Bäst är Jim Sturgess och Evan Rachel Wood rollerna som Jude och Lucy. Det är ett kärlekspar som jag verkligen gillar och finner sympati för. Även Joe Anderson som spelar Max och T.V. Carpio som iofs har en liten roll i filmen passar fint in i handlingen och skådisarna sjunger också riktigt bra. Man har även lyckats bra med miljöerna och det andas sextiotal om Across the universe.

Egentligen tycker jag inte om filmer av det här slaget när man tar ett gäng hits och bygger en musikal kring låtarna -det känns lite som fusk. Jag trodde detta var ett förhållandevis nytt fenomen tills Sofia upplyste mig i sin Easter parade text att så ingalunda var fallet. Men å andra sidan varför klaga om man gillar musiken?  Om bara regissören sansat sig en aning och skippat de värsta excesserna (och All you need is love) hade detta kunnat bli en riktigt bra film (trots att jag tycker att det är lite fusk) så betyget blir bara ett ljummet godkänt.

Sofia skriver om en film som rör en annan populär grupp. En film som får mig att greppa en karta panodil bara jag tänker på den – för jävlar vad det gapas och skriks.

Regi: Julie Taymor

Betyg: 5/10

The Ides of March (2011 USA)

Med Ryan Gosling och Philip Seymor Hoffman i rollistan är filmen halvt om halvt en vinnare redan när förtexterna startar. Lägg sedan till en historia med politiskt skumraskspel, krossade illusioner och ett obehagligt slut så har vi en bra film från förra året.

Stephen Meyers arbetar i guvenören Mike Morris stab. Morris siktar på att bli USA:s näste president och när filmen startar är man mitt i primärvalskampanjen dvs när olika kandidater slåss om väljarnas stöd för att säkra nomineringen att bli sitt partis nästa presidentkandidat. Meyers hyser stor respekt för guvenören och arbetar dag som natt för att han ska vinna primärvalen. Trots det hårda arbetet hinner Meyer inleda en kärleksaffär med en  kvinnlig kampanjarbetare. En affär som leder till att han får reda på mindre smickrande saker om sin förebild. I samma veva får Meyer ett erbjudande från ett oväntat håll.

Det är egentligen inte så mycket att orda om filmen. Gillar man som jag Gosling och Hoffman samt politiska dramer lär det vara svårt att inte tycka om filmen. Mitt lilla problem är att Clooney som spelar guvernören lite diffus som karaktär. Jag får aldrig riktigt grepp på honom men å andra sidan kanske det är meningen då han i Meyers ögon är en förebild och därmed satt på pidestal. Ett stabilt och välspelat drama om krossade illusioner och maktens förförelse. Definitivt sevärd.

Regi: George Clooney

Betyg: 8/10